Clos des Papes 1998-2006

Clos des Papes är på många sätt den kvintessentiella egendomen i Châteauneuf-du-Pape. Släkten Avril har genom århundradena suttit på borgmästarskapet och andra viktiga funktioner i byn. Det var Paul Avril som började buteljera och sälja sitt eget vin redan 1896, och han var en av de drivande när appellationen definierades 1923. Egendomens 35 hektar representerar 24 olika lägen i zonen - kronjuvelen är "påvens egen vingård" Le Parc.

Druvmixen är den helklassiska med 65% grenache, 20% mourvèdre, 10% syrah och 5% övriga - allt uppfostrat i foudres. Under de senaste decennierna när de superkoncentrerade prestigecuvéerna blivit legio har Paul-Vincent Avril bara fortsatt att göra som vanligt: ett rött vin och ett vitt. "It's easy to make a better wine from just the finest plots, but Clos des Papes does not want to do because it would inevitably dectract from the traditional cuvée, which would no longer have the quality and expression we are looking for".

Resultatet bär syn för sägen. Clos des Papes är verkligen châteauneuf för bourgogne-älskare! Vi har själva haft en relation till Avrils viner sedan första rhônetrippen i slutet av 90-talet (det var årgång 1995 man drack då) och har nog fått våra mest eleganta nöff-kickar härifrån. På sistone har oroliga Clos des Papes-fans börjat muttra om en glidning i stilen åt det modernare hållet. Vi får se hur det ligger till med det.

2006 Clos des Papes

Färgen är djupt varmröd med blå nyanser. Utseendet är mörkare och tätare än de andra glasen. Doften är fortfarande outvecklad med primära sötbäriga aromer: blåbär, jordgubbar och cassis. Dessutom kirsch och lavendel, grädde och sötlakrits, mineralsälta och blodapelsin. I munnen en ordentligt koncentrerad och fruktgenerös skapelse med goda mängder finkalibriga tanniner. Slutet är intensivt och långt med toner av kirsch och örtlikör - men hett som raketbränsle! I sin helhet ett imponerande tätt vin, där alkoholen är ett problem och frågan är om det löser sig med tiden. Tveksamt... vi väntar till 2017 minst.

2005 Clos des Papes

Transparent och fint utseende, en varmt rubinröd färg med blå nyans. Doften är mineralisk och reduktiv, lite lerig och småskitig med inslag av salt havstång, te och källare. Frukten är återhållen med stråk av blodapelsin. Smaken är drygt medelfyllig med tydlig struktur - det här upplevs lättare och svalare än nollsexan, med mer avtäckta syror och tanniner som för tillfället känns kantiga. Det blir en härlig kraftutveckling i slutet med salt mineralkänsla och rejäl längd.
Smaken är alltså bättre än doften - orenheten tangerade nästan korkdefekt, men det verkar ändå som att det rör sig om något annat. Troligen en knepig fas - mourvèdre kan ställa till det. Här behövs nog framförallt tid. Vi gömmer och glömmer till minst 2016 och gärna längre.

2004 Clos des Papes

Färgen är varmt rubinröd med liten blåton och vacker transparens. Doften är renfruktig och fokuserad med toner av kirsch, tranbär, hallon, röda körsbär och apelsin. Lätt parfymerad, som av nyponros. Dessutom en härligt supertypisk mineralsälta med lakrits, nori och garrigue. Aningen animaliskt med läder och små fårfettiga drag. Smaken har en exceptionellt frisk och elegant syra och finkalibriga harmoniska tanniner. Helheten känns svalare än de bägge föregående, men ändå tätare i frukten än nollfemman, och längre i slutet. Helt och hållet burgundiskt så när som på lite turbo-hetta i den för övrigt uppfriskande eftersmaken. Fortfarande relativt outvecklat tycks det också behöva väntas på till åtminstone 2016-2017. Klart bäst av de tre unga.

2003 Clos des Papes

Färgen är transparent varmröd med orangea nyanser. Doften skiljer sig från alla de andra vinerna genom lätt volatila och medicinala drag. Man ser framför sig en dammig grusväg, strödd med torkad frukt. Smått portvinslika russintendenser, lite torkade persikor och fikon. Men faktiskt också en frestande och rätt frisk rödfrukt med positiv syltighet som påminner om jordgubbskompott. Möjligen är den kryddad med ett stänk kanel och lite mandelmassa. Smaken är hyggligt frisk, bedrägligt lätt i starten, men kommer igång ordentligt efter mitten med stor kraft och koncentration. Rikligt med tanniner som tyvärr känns lite uttorkande och värmestressade. Eftersmaken är lång, varm och god. Inte 100 procent harmoniskt, men bra nog. Respekt för det här jobbet i den heta årgången. Dricks gärna nu och relativt snart.

2001 Clos des Papes

Färgen är transparent varmröd, i kanten ljus tomat och lite tegel. Doften är unik i uppställningen, med underbart florala och diskantrika toner som påminner om nyligen utslagna kronblad av nyponbuske och andra rosor. Sedan lavendel och ljusa örter. Där kommer några stjälkar och ett litet brett-plåster minsann. Lite tjära och inte så lite köttsafter. Underbar rödfrukt full av finesser åt det ljusare hållet. Det här är så nyanserat och vackert! Smaken är sval, frisk och perfekt balanserad med fin örtighet, lagom fruktkoncentration och total transparens för terroir. Inte det minsta eldigt utan slankt och läskande att dricka. Om man inte vill att blommorna ska vissna alltför mycket är det i en bra fas nu. Givetvis det glas som tar slut först. En stor skönhetsupplevelse och utan tvekan kvällens bästa vin.

1998 Clos des Papes

Färgen är transparent varmröd med fin lyster och bred tegelkant. Doften bjuder på en härlig utveckling med ett helt kaleidoskop av fasetter. Wow, här trillar associationerna med full fart ner i anteckningarna. Läder, orientkryddor, kanderade citrusskal, jordgubbsylt, fikon, lakrits, nori-ark, nyponrosor, hela örtbuketten, bränt socker, farin, soja och bara en aning brett. Smaken är fint utvecklad med varmare karaktär än nollettan, den har fler brända toner. En strålande avvägning mellan syror, tanniner och frukt samt den helklassiska mineralsältan. Moget, komplext, harmoniskt och balanserat med god värme i det generöst fruktiga slutet. 
Näst bäst i vår mun.


Ja, så var det här genomdraget över. Vilken kick! Vi som har Clos des Papes i källaren gör alltså klokast i att vänta minst tio år och gärna mer. Fast nog får man ge lite stöd till fansen som oroar sig. Nollsexan skiljer sig lite från sina äldre syskon och vi minns den unga nollsjuan som ett fantastiskt vin, men den lär aldrig bli som nollettan hur länge den än ligger. Den kommer att bli något annat, förhoppningsvis lika bra fast på ett annat sätt.

Stort tack till Stefan Thunberg som handlat vinerna, lagrat dem och ledde provningen.