2006 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino

I mitten av 90-talet blev vi upp över öronen förälskade i sangiovese från Montalcino och Chianti Classico. Allting var spännande, nytt och romantiskt. Vin på internet existerade inte. Folk som Parker, Galloni och Suckling fanns inte med i vår föreställningsvärld, ej heller poängsättning av vin. Vi hade ännu inte begripit skillnaden på traditionellt och modernt, på botti och barriques, på purister och interventionister.

Trots vår okunskap lyckades vi faktiskt i lugn och ro leta upp en hel del godsaker på våra resor. Fortezzan i Montalcino erbjöd avsmakning av det mesta från den appellationen. Turistbyråer och enotecas tipsade om bra egendomar att besöka. Restauranger och vinbarer erbjöd snabb överblick på området genom urvalet i deras vinlistor. Och så hade vi Maureen Ashley och Oz Clarke med oss i behändigt pocketformat, med kartor och allt. Inte så illa ändå.

Så, strax efter millennieskiftet, nåddes marknaden av årgång 1997. Den var varm, rik och smäckfull med frukt. Vid det här laget har ni nog hört orden "vintage of a lifetime" ett par gånger för mycket. Modernisterna tog över scenen medan klassikerna skuffades ut i kylan. Barriquerna rullade för fullt och räknenissarna gned sina händer. Amerikanerna invaderade Toscana, och här hemma bedyrade vinskribenterna att Brolio och Fonterutoli var områdets viktigaste och bästa egendomar.
I efterhand är det lätt att se att något gick väldigt fel. Både för oss, och för många andra.

Därför är det så oerhört glädjande när nu pendeln svänger tillbaka. Med fri tillgång till den europeiska marknaden kan vi åter dricka sangiovese som den ursprungligen var menad, från ett helt gäng producenter. Här finns namn som Montevertine, Selvapiana, Castell'in Villa, Il Poggione, Cerbaiona, Salvioni, Costanti, Colleoni och inte minst - Poggio di Sotto (en gemensam nämnare är rådgivaren Giulio Gambelli, som gick bort i början av året). När vi fick 2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino blint i våras var det ingen tvekan. Det var den godaste och mest eleganta brunello vi smakat hittills.

Ett sniff på den transparent varmröda 2006 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino räcker. Det här är ju själva essensen av sangiovese! En djup, expressiv doft av körsbärskärnor, söta röda körsbär och mörka surkörsbär, tobak och te, salvia och oregano, mandel och lakrits, grusjord och en gnutta kryddnejlika. Som bourgogne, fast på italienska.

Och smaken: wow, ännu bättre! Vilken koncentration, vilken intensitet. Söt röd körsbärsfrukt, sjungande syra, moget silkiga och greppiga druvtanniner och en lång grusig avslutning. Det här är ett vin som kittlar både lustcentrum och intellektet. En oerhört spännande flaska att följa i små klunkar under kvällens lopp. Ja, vi kan faktiskt inte påminna oss någonsin ha druckit en bättre rosso även om 2008 Cerbaiona också var ruggigt fin i somras. De flesta andra producenters brunello står sig slätt i jämförelse.

Atomwine, 325 dkk.