Chianti Classico 1955-1986

En utbredd föreställning om Chianti Classico är att området började göra kvalitetsviner först på 1980-talet tack vare modernare vinmakning, små franska ekfat och inblandning av internationella druvsorter. Innan dess handlade det mest om bulk och bastflaska och ännu tidigare om surt och oxiderat vin som den toscanska lokalbefolkningen sköljde ner sitt bröd, sina bönor och sina korvsnuttar med. Lagringsdugligt var det givetvis inte.

Men vänta nu här. Historikerna vet berätta att det exporterades vin från chianti-området till länder som England och Flandern under ett dimmigt 1300-tal, när Médoc fortfarande var en outdikad grusbank utan vare sig slott eller vin. Vinerier som fortfarande är verksamma startade upp redan i mitten av 1100-talet. På 1600- och 1700-talen exporterade man till flera andra världsdelar. Den ursprungliga zonen kring bergsbyarna Castellina, Radda och Gaiole stadfästes så tidigt som 1716 av Cosimo de Medici.

Det kändes lockande att sätta ihop en provning med gamla viner från Chianti Classico. Vi ville veta mer om hur det stod till med kvaliteten och hållbarheten i den traditionella chianti-stil som rådde innan den internationella anpassningen satte in för fullt i Toscana. Skulle de äldsta vinerna bara vara sura, sträva och uttorkade? För inte besitter väl sangiovese långlagringsegenskaper jämförbara med klassisk nebbiolo eller bordeaux? Inte kunde de väl palla att lagras i 30-60 år?

Castello di Ama startades 1972 och har varit banbrytare när det gäller modernisering i Chianti Classico. 1979 införde man jäsning i rostfritt med temperaturkontroll. 1982 var Ama först i appellationen med små franska ekfat. Samma år blev Marco Pallanti vinmakare. 1983 ändrade man uppbindningsmetod till Lyra för att få en effektivare fotosyntes. Markerna planterades mellan 1964 och 1978. Vingården Bellavista var den som blev först färdig (22 hektar 1967-1975) och dessutom den högst belägna, på 450-530 meters höjd. Den inledande duon blir en intressant jämförelse, i och med att Ama genomförde mycket av sin förnyelse under mellantiden. 1978 är förresten den första årgången av Bellavista.

Villa Antinori Riserva introducerades 1928 av Niccolò Antinori, och då som ett vin avsett att lagras. Etiketten såg faktiskt likadan ut ända fram till 1990, när den fick en ny grafik som gäller än idag. Innehållet i flaskan är dock inte längre detsamma, inte ens jämfört med 1990-talets versioner. Internationella sorter, bredare ursprung och modern fathantering har ändrat vinet i grunden. Det var år 2001 som den största förändringen genomfördes. Nu innehöll Villa Antinori plötsligt två femtedelar cabernet sauvignon, merlot och syrah. Den var helt barrique-uppfostrad och hade bytt appellation till Toscana IGT.

Men 1982 gjordes Villa Antinori enligt uppgift av sangiovese med tillägg av 10% canaiolo, colorino och andra lokala sorter. Druvmaterialet kom från Antinoris ursprungliga egendom i San Casciano Val di Pesa (möjligen också från en egendom om 50 hektar några kilometer söderut vid namn Tignanello - där man inom parentes även odlat cabernet sauvignon åtminstone sedan 1960-talet). Till mognadslagringen användes stora slavonska ekliggare - möjligen också en liten andel små franska fat. Uppfostran tog förmodligen mellan arton månader och två år, med ett extra år i flaska. Numera verkar det vara Marchesi Antinori Riserva som har övertagit Villa Antinoris roll i sortimentsstegen - etiketten är faktiskt snarlik Villa Antinoris gamla.

Chianti Rúfina och Pomino har också en lång historia med vin. Området som ligger nordost om Florens, öster om Pontassieve och floden Arno, är generellt skogigare och svalare än Chianti Classico. I Cosimo de Medicis edikt från 1716 slogs det fast att Pomino (del av nuvarande Chianti Rúfina) var ett av de fyra viktigaste områdena i Toscana. På Marchesi Frescobaldis etikett av årgång 1971 står det Pomino Chianti DOC. Vinet är sangiovese-dominerat med tillägg av lokala sorter, gjort på traditionellt vis och håller 12,7%. Sedan 1980-talet har Frescobaldis Tenuta di Pomino varit helt specialiserad på chardonnay och pinot noir.

Den första årgången av Ruffinos Riserva Ducale kom 1947. Druvorna hämtas från egna vingårdar i Localitá Gretole, fem kilometer väster om Castellina in Chianti. På den här tiden var skördeuttagen mycket lägre än de kom att bli under 70-talet och framåt. Macerationstiderna var längre än nutidens, likaså lagringstiderna på stora liggare av slavonsk ek. Under 1960-talet exporterade man till ett hundratal länder och var dessutom officiell leverantör till det svenska hovet. 1994 skrev Parker om 58an av Riserva Ducale : ”If I had tasted this wine in a blind tasting I would have undoubtedly mistaken it for an old vintage of Haut-Brion.”.

Ricasolis Brolio Riserva har framställts under större delen av 1900-talet, närmare bestämt sedan 1929. Förmodligen följde man Bettino Ricasolis chianti-recept från 1872 även på 1950-talet. Eftersom baronen menade att gröna druvor inte lämpade sig för lagrings-chianti så bestod mixen troligen av minst 70% sangiovese, 15% canaiolo, möjligen (men troligen inte) upp till 10% grön malvasia, och resten colorino samt andra blå sorter. Vinerna uppfostrades givetvis som traditionen bjöd i stora botti.

Så till provningen:

1986 Castello di Ama Chianti Classico Bellavista

En flaska visar sig vara oxidativt utvecklad, men de andra två är schyssta. Där hittar vi friska aromer av mörkröda körsbär, plommon, russin, te och julkryddor. I munnen ett rätt kraftigt bygge med stora ekiga tanniner men något tunn fruktkropp. En intensiv mineralkänsla hamnar förstås på pluskontot, men avslutningen känns rustik och den kritiken handlar mycket om hur faten beter sig. Alltför ekigt.

1978 Castello di Ama Chianti Classico Bellavista

Mörkare rubin med tegelkant. Doften är ren och fräsch med svala saftiga bäraromer av röda och mörka körsbär, hallon och något björnbär. Mint, dill och eucalyptus kommer tydligt bland övertonerna, mineralkänslan är likaså väldigt framträdande. Tobak, te och en lite nötig utveckling kompletterar doftbilden. I munnen ett slankt och mycket friskt vin med hög syra, rödbäriga aromer, lätta småkärva tanniner och relativt lätt kropp. På egen hand balanserar det väl inte hundra, men till mat bör den här syradrivna varelsen jobba riktigt bra. Klassiskt och gott.

1982 Antinori Chianti Classico Riserva Villa Antinori

Mörkare rubinröd med liten tegelkant. Ren och fokuserad nos av röda och svarta vinbär med komplement av blyerts och grusjord, ceder och vinbärsblad. Ett toppensniff för médocvänner - vi kan nog ta gift på att det är cabernet i det här vinet. Smaken är stram, fruktig, frisk och vinbärig med sträva goda tanniner. Smaken faller av väl snabbt efter mitten, men efterklangen är rätt lång. Det här vinet knallar som en bordeaux och snackar som en bordeaux. Kammar hem flest bästaröster, fjorton stycken.

1971 Frescobaldi Chianti Pomino

Ljust varmröd med bred orange kant. Här doftar det oroväckande mycket madeira - nötter, apelsinskal, dadlar, fikon, nougat och bränt socker. Smaken är tyvärr alltför oxiderad med rejäl kropp men uttorkad frukt, något grova tanniner, surhet och beska. Kvällens svarte petter.

1969 Ruffino Chianti Classico Riserva Ducale

Mörkare rubinröd med varm brunton och tegelorange kant. Doften är återhållsam och mineralisk med toner av kallt grus, läder, lakrits, te, plommon, friska röda bär och örter. Smaken är frisk, rik och givande med oväntat stor frukt. Ja, "fruktigt" är nog en passande beskrivning. Tanninerna är stora, välbyggda, harmoniska. Stilen och balansen drar åt det klassiska bordeauxhållet. Fantastiskt bra, ännu bättre än 59an. Kvällens bästa vin i vår mun.

1959 Ruffino Chianti Riserva Ducale Oro

Briljant uppsyn, mörk rubinröd med ett par millimeter tegelkant. Detta ser förbluffande ungdomligt ut! Doften är återhållsamt bärig och mineralisk med toner av grusjord, tjära, lakrits, orientkryddor, bonvax, te, kakao, plommon och röda bär. Smaken är frisk och bestämd med te-aromer och lite kantighet och torka i tanninerna. Som helhet överraskande ungdomlig, spänstig och kraftfull. Utmärkt.

1955 Barone Ricasoli Brolio Chianti Superiore Riserva

Ljust granatröd färg med bred orange kant och lite disig uppsyn. Frisk floral näsa med lätta parfymtoner, ljusröda bär, apelsinskal och blodgrape. Något rökig med lätta tjärtoner och målarlåda, men inget torkat eller oxiderat. I munnen lättfotat, friskt och intensivt med sötbäriga aromer och greppiga små tanniner plus en mineralsälta som påminner lite om skaldjur. Lång elegant smak med fascinerande egenskaper och hög drickbarhet. Verkligen vackert och njutbart!



Det var det. En given reflektion efter genomdraget är att de äldsta buteljerna faktiskt visade sig vara allra bäst. De hade en förbluffande ungdomlighet och elegans, och är ju på så vis helt jämförbara med mer erkända lagringsviner som bordeaux, bourgogne och barolo. Korkarna var inget problem, inte en enda av arton var defekt.

82an av Villa Antinori måste ju ha fått minst en tiondel cabernet, kanske mer - vilket verkar logiskt med tanke på att man redan använt den druvan i drygt tio år i sitt vino da tavola Tignanello. Castello di Amas bägge viner visar tydligt hur de första stapplande stegen med sangiovese och barriques inte var alldeles enkla.

Gamla rariteter av sangiovese besitter inget större samlarvärde på andrahandsmarknaden - undantagen kommer från Montalcino - men det är förstås desto roligare för den som uppskattar att dricka och njuta av vinet. Vi rundar av med en from förhoppning om att Toscana söker sig tillbaks till sina traditioner som bevisligen har fungerat i längden.