söndag, maj 13, 2012

Trålat på nätet


"Sist, men inte minst - du måste ransonera din dagliga nät-trålning", påpekade Jan Berglin i dagens SvD. Han har verkligen rätt. Igår spenderade vi sjukt många timmar med att vrida och vända på ett par popkulturella fenomen utifrån alla tänkbara synvinklar. Det gick bara inte att låta bli att fortsätta, och så fanns det ju också mängder av material därute. Högvis med recensioner, artiklar, essäer, bloggar och kommentarer från fans och haters. Timmar av musik både live och studioinspelad, och tusentals bilder såväl stilla som rörliga. Hela fixen kunde konsumeras omedelbart i en enda lång stilren överdos. Annat var det på vår tid. Pop innan internet känns väldigt exotiskt.


Grekisk-walesiska Marina Diamandis (27) släppte sitt andra album i veckan. Artistnamnet är Marina and the Diamonds, ett första lager av distansering från Marinas privatjag. På skivan - en storbolagssatsning där Marina skrivit texter och melodier själv i samarbete med låtskrivare och producenter i LA - förvandlar hon sig till en rosa och platinablond karaktär vid namn Electra Heart. Med hjälp av rollfiguren utforskar hon olika arketypiska kvinnoroller ur den hollywoodska popkulturen mot bakgrund av ett eget kraschat förhållande. Hur djupt eller ytligt resultatet blev ligger väl i betraktarens öga, men fan fick hon av recensenterna - inte för musiken, utan för att inte vara "autentisk".


Än mer utskälld har 26-åriga Elisabeth Grant blivit. Lizzie är en sockersöt "pappas flicka" från upstate New York som slog igenom hösten 2011 under artistnamnet Lana Del Rey. Den fala Lana sjunger långsamma, rökiga cinemascope-låtar med beslöjad röst som berättar om svårare och mörkare erfarenheter än Lizzie rimligen kan ha skrapat ihop under sin skyddade uppväxt i WASP-land. Till musiken har hon klippt collage av gamla filmbilder som hon hittat på youtube.
En väv av drömmerier alltså, tillbaks till en mytisk guldålder och legendariska platser. Fast vad är det egentligen för fel med det? I sina bästa stunder lyckas Lizzie/Lana framkalla stämningar lika täta som sammet. Men på grund av pappas pengar och de feta kontrakten med Interscope och Next Model Management blev hon stämplad som "fejk" och fick utstå ett näthat av episka proportioner.

Varför älskar media att korsfästa unga kvinnliga artister som bygger upp ett slags persona istället för att bara "vara sig själva"? Varför klarar sig alltid killarna som gör ungefär samma sak? Varför är autenticitet så viktigt i artistvärlden? Och finns det egentligen några autentiska artister alls? Att bli artist, är inte det att bli tvilling med en persona som är både större och mindre än livet? Tänk Iggy, Ziggy, Alice, Ramones, Gaga, Madonna. Konsten är väl att inte göra det hela krångligare än att det går att leva med?

Fixar de att framföra sina hits utan produktion? Kolla här och här.

ps. Hoppsan, vi höll ju på att glömma vinet. Igår bjöd vi våra gäster på plommon- och rosmarinspäckad fläskkarré. Till maten serverade vi 2007 Fine Amor och 2007 Mas des Chimères. Båda vinerna har utvecklats riktigt fint och ser fortfarande ut att ha några år kvar till toppen. Ruskigt goda och klockrena i samspel med maten. Vi kan knappt hålla oss tills tiorna kommer.

9 kommentarer:

Kristian sa...

Haha, vilken cred att bli omnämnd i en Berglin-stripp! Stort.

Anonym sa...

..å hamna före "prostata.nu" e ju alltid stort..

Kayaker sa...

Haha! Coolt!

Vård o Vin sa...

Haha! Lysande!
Vinbloggarna vinner ytterligare mark.

Red Scream sa...

Hahaha! Supercoolt! :-)

Nick Shay sa...

Nu talar vi väsentligheter: languedoc och popmusik! Har inte näthatat Lana Del Rey, men måste nog tillstå att jag förstår de som gjort det. Inget större fel på musiken (även om jag får grymma Hope Sandoval-flashbacks). Och jag har aldrig haft några problem med personor i kultur. Men Lana Del Rey gör det inte enkelt för sig när hon väljer att framföra denna låt vid poolen på Chateau Marmont. Texten och Chateau Martmonts historia gör att det luktar effektsökeri (jag hade blivit lika störd om en altcountrytomte hade sjungit något liknande på Joshua Tree Inn & Motels parkeringsplats, så dra inte genuskortet) snarare än utforskande av sin egen persona.

Och så till viktigheterna. Lite mer utförligt om Mas de Chiméres tack. Är den inne i en tunnel eller håller den på att ömsa skinn och ni skådar en än mer elegant skapelse inom något år?

Finare Vinare sa...

Blue Jeans är ju Chris Isaaks "Wicked Game" rakt av! För övrigt kan man notera rediga doser Portishead och Mazzy Star, och visst är det effektsökeri i 190, men vad är det egentligen för fel med det? Vill man sjunga i Fontainebleau med en tiger på varsin sida och dö i slutet av filmen så ska man förstås göra det om det finns tillräcklig budget. Vi köper inte den vanligt förekommande anklagelsen att LDR enbart är en "produkt" - hon gör nog egentligen precis det hon vill både visuellt och musikaliskt, och menar själv att hon skriver sina texter och melodier. "Om en kille är närvarande i rummet när man jobbar så begär han 50 %" påpekade hon ganska vasst i en intervju. Även om skivbolagsmaskineriet mullrar i bakgrunden får man nog tro henne på de punkterna. Sen är det ju ett saligt hopkok av popkulturella amerikanska klicheer, hälften av låtarna är riktigt svaga och det blir tråkigt i längden, men hur mycket kan man egentligen begära av en debutant? Nuförtiden måste alla artister vara så färdiga redan från början.

Som sagt, över till väsentligheterna. Nej, inga tunnlar i sikte i något av vinerna. 07 Fine Amor är mer extraktrikt och hallonfruktigt, yppigt med viss utveckling, ska nog drickas inom tre år. 07 Chim är lite tajtare och blåare i frukten, fortfarande helt ungt med frisk syra och strama örter. Kommer absolut bli ännu mer elegant och kan nog utvecklas framåt 2020 att döma av andra äldre årgångar. Två pärlor!

Henrik sa...

Ziggy, åååååh, Ziggy, härligt, eeh, tveeggad och tvåkönad dessutom. Bästa skivan nånsin.
I övrigt, en Fine Amor 07 kvar, ingen Mas de Chiméres - de var för goda som unga ... Vive 2010!
Till sist, härligt att se Berglin ta ett stort kliv ut ur garderoben! Han är inte den första och knappast den sista - tack för en underbar gärning!

Henrik sa...

Lana del Ray var för övrigt (ännu en) artist som jag hört talas om, men inte kommit mig för att lyssna på.
Näthat eller inte, jag tycker faktiskt att det är svinbra, särskilt den där versionen vid Chateau Marmont.
Autentiskt? Who cares, den där rösten låter autentiskt, vad mer kan man begära?
Att Marina Diamandis inte riktigt är min tekopp är en helt annan sak.