Vinosapien hade vägarna upp till Tjockhult för att leda en provning i förorten på lördagseftermiddagen. Och se, där fick vi en god anledning att arrangera rally med gänget. Eftersom ett försvarligt antal halvtömda buteljer kom med från nämna provning, och vi var sugna på speed-tasting av eget bubbel och vitt innan maten, så blev det ett rätt hyggligt antal flaskor allt som allt.
I kopplet av rieslingviner hittade vi den största upplevelsen i 2002 Herrmanshöhle som hade nått fram till precis lagom mognadsfas och perfekt balanserade alla sina komponenter.
Extrapris går till purunga men skitfina 2010 Seehof Morstein Alte Reben som vi skulle vilja utnämna till världsbäst i klassen riesling under €20.
Ögonöppnare för de flesta av oss var nog Emils bägge manzanilla-viner från kräsna sherry-konnässörerna Equipo Navazos. Champagne-experten Peter Liem beskriver dem rätt träffande: "If sherry parallels champagne, manzanilla could relate to a Côte des Blancs chardonnay, and Equipo Navazos would be equivalent to the wines of Champagne’s hipster growers." Både La Bota 22 och La Bota 30 var fenomenalt intressanta och komplexa viner, och ruskigt goda till den jamon iberico som E omtänksamt nog hade tagit med sig. Mer havssälta och tång i 22:an, fetare frukt och större längd i 30:an. Bakgrunds-historierna kan man läsa här och här.
När aptiten retats nog gick vi loss på en ossobucco med risotto milanese och gremolata. Nollsexan av Montevertine har varit lite tajt och trögstartad vid tidigare tillfällen, så den här gången lät vi magnumflaskans innehåll få tre timmar i karaff. Till maten gav vinet ett lagom moget intryck, och fruktkroppen kändes fylligare än vi mindes den. Om vi någon gång skulle behöva förklara för en utomjording vad sangiovese är för något, så skulle vi i första hand använda oss av Montevertine som exempel. Smakmässigt satt vinet som en sportkeps till den ganska så örtstinna ossobuccon.
Vinosapien imponerade storligen på hela sällskapet genom att spika den gummi-osande 2003 Grosset Polish Hill. Hur bar han sig åt? "Det var ad-dropparna i doften", löd svaret. Självklart, varför tänkte vi inte på det...
Mot slutet av måltiden dök så Giacosas 2007 Barbaresco Asili upp som ett blindskott, tack vare Don Brasco. Läckert vin, men samtidigt så sötfruktigt och alkoholvarmt att vår gissning landade i Châteauneuf.
Ett vitt mellanspel lämnade fåtaliga intryck, ungefär som en alltigenom vitmålad och tömd lägenhet. Märkligt neutralt, grönt syrligt och stenigt vin med karaktär av bordsdruva. Greg Brewers Diatom blir allt mer svårbegripligt för varje år.
2010 Vivier Pinot Noir var en helt ny bekantskap från Oregon. På nosen fick vi röda körsbär, hallon, granitjord, rabarber och ännu mera mineraler. Oj, vilken fin doft, lustigt nog ganska lik Foillards Corcelette - ta det som hot eller löfte. För egen del vill vi gärna stifta närmare bekantskap med den här pinnen, vilket också är möjligt eftersom den snart dyker upp i BS för under trehundringen.
Det allra sista vinet hade en fantastiskt fin näsa. Vi noterade kryddlåda, svarta vinbär, ceder, blyerts, mynta, tobak, grispiss och rökiga fattoner. Smaken är i sin första mognadsfas, harmonisk och läskande med kryddiga, silkeslena tanniner. Precis så här drickbar vill man ju gärna ha sin médoc. Hur gammalt är det då? Ungt, säger alla. Franskt och bordeaux, säger Vinosapien. Graves 2004, klipper Franko till med. Côte de Francs, hörs det. 2005, tror Vinosapien. "Inte grand vin men gott", summerar Don Brasco 1996 Léoville-Poyferré.
Kvällens bästa? Måste vi välja, så säger vi 2000 Philip Togni. Ett oerhört komplext vin, och dessutom förvillande bordeauxlikt. Suverän balans, uppfriskande gräs och mynta, samt rejäl längd på cassis- och plommon-aromerna. Fruktkroppen och druvmognaden är så fint avvägd, likt en bergsvuxen Napacab - men till slut hamnar ändå alla gissningar på vänstra stranden i Médoc. En bra årgång, låt säga 2000 eller 1996?
3 kommentarer:
Läcker odysse, hur var ego 01?
Alla noterade ett drag av nyhyvlat eneträ i 2001 Ego. Det fanns - som brukligt är hos Bressan - en del grönörtiga toner, understött av den tydliga cab franc-komponenten (80% schioppettino, 20% cf), men också en hel del uppenbart fullmogen frukt. En typisk och god Bressan på det hela taget, även om hans ego av någon anledning hamnade i slagskugga mellan den förföriska Willamette-pinoten och den smaskiga Saint-Julien 96:an på slutet. Inte heller Eugenio Rosis cab franc fick tillräckligt av vår uppmärksamhet eftersom den inte gav lika mycket på lilla nosen som sina grannar, även om den var god att dricka.
Just eneträ tyckte jag mig även finna i Bressans Pinot Nero 2006.
Skicka en kommentar