Är vi redan framme vid sista flaskan? Hmm, säger väl det mesta. Christmanns Biengarten-nollsjua förtjänar ett slutord. Vinet smakade gott från första dagen, men aromatiskt sett har det skett en stor förändring med tiden. Ungt och grönt har förvandlats till moget guld på bara drygt tre år.
2007 A. Christmann Gimmeldinger Biengarten Riesling har en rik doft med ananas i förgrunden och lätta toner av botrytis, som leder vidare till honungsmeloner och kanderade citronskal. Dessutom finns noter av tulo, salvia, lakrits, metall, sten och havssalta mineraler.
Smaken är väl sammansatt och precis lagom utvecklad med bestämda men infattade syror. Kroppen är relativt fyllig, snudd på fet, med intensiv frukt och god liten sötma typ sju-åtta gram. Efterklangen är lång med kryddiga mineraltoner och sötma och sälta i balans. Raktigenom njutbart, på topp nu och kanske tre år till.
Det vi dricker idag är ett transformerat vin. Inga ungdomliga drag av gurka eller grönt äpple finns längre kvar, och fanns det några hål i smaken så har de fyllts ut helt och hållet. Ett bra exempel på lagring som gett precis den förädling och fördjupning vi hoppades på.
Utmärkta 2010 - högre syra, troligen längre mognadskurva - finns kvar på SB, 199 kr.
Först bloggat här.
Besök på gården här.
2 kommentarer:
Ytterligare nästan två år senare stämmer beskrivningen fortfarande utmärkt, vinet är balanserat och läckert, fast vitaliteten och sprattligheten är borta och mognadstonerna börjar nu tynga ner vinet.
ASi
Precis. Det är nog dags att börja dricka upp nollniorna i år, medan de är pigga nog.
Skicka en kommentar