Tillsammans med Frankofilen improviserar vi ett jämförande test av Schiavenzas nollfyror. Den direkta anledningen är att Carlo Merolli fortfarande har 220 flaskor Prapò Riserva kvar att sälja och vi vill veta hur pass bra den är. Bästa sättet att bli klok på det är att langa in den blint tillsammans med två av de "vanliga" vingårdstappningarna.
Första glaset är dovt rödbrunt i färgen. Doften är väl samlad och tydligt positionerad i det mörka hörnet, med toscanska surkörsbär, likörtoner, tjärat rep, finsk tjärpastill och soja. Choklad och cola får oss att fundera över fatens storlekar och eventuell rostning. Första klunken är grymt tanninrik, och dunderladdad så det nästan ryker ur öronen. Ett riktigt kraftpaket, lite "surt" på toscanavis, ruffigt och kantigt i tanninerna med en mörk chokladbitterhet i slutet. Det här behöver både fett och tid för att hitta hem. Det bör vara Broglio, men svarar inte riktigt upp mot tidigare intryck. Minst populärt ikväll. (89)
2004 Schiavenza Barolo Vigneto Broglio
Andra glaset har fler röda nyanser bland de mörka, i både färg och doft. Nosen är öppnare, inte alls olik föregående glas men ändå med ett helt annat lyft. Här finns toner av nypon, rosor, örter och menthol. Dessutom hittar vi ljusare grillkryddiga toner åt curry-hållet, och en liten skvätt cola eller julmust. Sammantaget skvallrar doften om en extra nivå av kvalitet. Smaken kan bara bekräfta: snygg entré, bra fräschör, slankare kropp i det elegant komprimerade mittpartiet, greppiga tanniner som löser ut/griper in på precis rätt sätt i finalen, och en läskpappersartad, småsalt mineralkaraktär i eftersmaken. Bästa vinet, tar också slut först. Av allt att döma finns storartad potential, det här måste vara riservan. (93)
2004 Schiavenza Barolo Riserva Vigneto Prapò
Med tredje glaset är vi tillbaks i det mörka hörnet. Här hittar kvällens mest tydliga mognadstoner - bland annat farin, surkörsbär, ved, båthus, soja och tomatpuré i den komplexa doften. En pust av gammal portugis, här finns mer typiskt "traditionella" toner än i första glaset. Tjärpastiller och eneträ tillkommer med mer luft, alltmedan vinernas dofter slingrar sig in i varandra och lånar av grannarna. I munnen får vi en rejäl syra - alldeles utmärkt, bättre än i ettan - påfallande tät och mörk fruktkropp, och prominenta men harmoniska tanniner. Slutligen en påfallande bra längd, som lätt slår första glasets, och en alldeles utmärkt drickbarhet på egen hand. I kanten sätter vi ett litet frågetecken för de framskridna mognadstonerna, som Franko inte känner igen från sitt tidigare smakprov. Nå, riktigt gott är det hur som helst. (91)
2004 Schiavenza Barolo Vigneto Prapò
Slutsatser: Det verkar finnas flaskvariation (för det kan väl inte ha att göra med provarna ;-) både när det gäller Prapò och Broglio, som gett ett mer helgjutet intryck vid två tidigare tillfällen. För övrigt handlar diskussionen runt bordet mycket om stil. Alla föredrar egentligen rödfruktigare toner i sin barolo, och Schiavenzas mörker är ingen självklar hit ikväll även om vinerna är potenta och generösa. Alkoholen ligger runt 14,5% - inte ovanligt i Serralunga, det kan också hänga ihop med jäsning i slutna betongtankar istället för öppna träkar - och det märks om inte förr när vinerna möter svartpeppar. Sommar och värme är väl inte det mest självklara sammanhanget - här smakar det sen höst och sönderfallande långkok. Det finns mycket motstånd att jobba med, de här vinerna är långt ifrån lättdruckna - än. Till sist, priserna är sympatiska och blindtestet utföll ungefär som vi trodde. Jo, riservan är utan tvekan ett kap - inte minst för kunder i myntunionen.
Carlo Merolli, 240 DKK/SEK och 299 DKK/SEK.
12 kommentarer:
Aha ... ännu post sponsrad av Carlo Merolli.
Finare Vinare är, utan jämförelse,
Sveriges mest KÖPTA vinkritiker.
Det är nästan pinsamt genomskinligt!
Och det är heller inte första gången som Finare Vinare verkar gå i en importörs/vinhandlares ledband!
Läs det senaste årets årets inlägg, och jämför med året innan.
En märkligt utveckling!
Mikael, som följt Finare Vinare i 2 år!
Ak! faktisk da jeg läste : "Den direkta anledningen är att Carlo Merolli fortfarande har 220 flaskor riserva kvar att sälja och vi vill veta hur pass bra den är. " tænkte jeg (Carlo) at det er lidt uheldigt som "anfang": det ser ud som om jeg har
"motiverat" Finare Vinare og Frankofilen ( redan nammet ...).
Jeg ville selv skrive men fordi jeg kender Finare Vinares indstilling ("
Vi har inga andra lojaliteter än våra smaklökar.") tænkte jeg at måske det var en overreaktion fra min side. Og valgte at lade være.
Heldigvis/uheldigvis er der anonyme Mikael som skriver ind
noget af det værste indlægvås ever:
jeg bliver tvunget til tangenterne.
Først lad mig forsikre dig: jeg har dårlig nok penge til at købe kattemad. Det betyder at jeg har hverken penge eller overskydende flasker til at "köpe" mig til god omtale hos vinblogger, journalister
eller andre. Jeg har eller aldrig haft lyst til det, men det kan du ikke vide.
På et punkt kan du dog have ret: sammenligning af omtalen af mine vine de sidste to år. Men det skyldes hverken Finare Vinares (eller andre bloggers, hej Patrik) rolle som "mutkolv" eller min shoppingiver ud i blogospheraen. Forklaringen er måske rent kronologisk:
hvis jeg husker rigtigt blev min aktivitet "opdaget"af en kreds af svenske bloggare netop i september ifjor (har ellers importeret italiensk vin i trettiseks år og været på nettet siden 1996)
og da du kun har fulgt Finare Vinare i to år, well det forklare dit indtryk.
Mikael: du er tilgivet. Du må gerne skrive igen et indlæg for at sige undskyld: ikke så meget til mig men til Finare Vinare og Frankofilen.
Hvorfor du skal ikke sige undskyld til mig ville jeg gerne forklare dig: det er noget med etik, vareprøver, Lamborghini og anmeldelsesværket. Men det er et lang smør og jeg vil ikke misbruge værtens plads mere end nødvendigt her & nu. Men jeg vender gerne tilbage til sagen, hvis du vil.
En venskabelig klap på dine anonyme skuldre og en hilsen herfra: vi alle kan tage fejl. Denne gang har det været din tur.
mikael, förklaringen är så simpel som "people buy from people they like" men som det har disk tidigare det är et svenskt fenomen dessa teorier. Sign up på carlos veckomail och du vil bli så begejstret som alla om du altså har interessa för vin/dansken
intressant det där med mörker...de flesta seriösa serralunga-viner jag testat (massolino, cappellano och roagna) har uppvisat just en lite mörkare kraftfullare struktur (mullrande sovande storheter), dock alltid med klingande syror. det känns att det är lagrings-rackare av rang.
jag har inte stört mig på de lite mörkare dragen, utan ser det snarare som en garanti på framtida stordåd.
Hej Mikael,
du tycks ha fått såväl verklighetens förhållanden som orden och deras betydelser om bakfoten. Det är inte många stavelser i din kommentar som stämmer.
Med "sponsrad" vill du mena att Carlo skulle ha skickat på oss de här vinerna med hopp om skriverier - vilket han inte har gjort. Upphovet till den här provsmakningen ligger helt och hållet i en diskussion Franko och vi hade härom veckan om att vi nog borde fylla på av riservan.
Med "köpta" antar vi att du menar att vi tar emot ekonomisk eller in natura ersättning, underförstått för att förse importörer med recensioner som är mer positiva än de annars skulle varit. Vi har ingen sådan uppgörelse med någon importör - men som dansken säger, favoriserar vi förstås de vi gillar. Vi skriver helt enkelt om viner vi själva vill dricka och köpa. Jämför en vintidning som är helt beroende av annonsörernas pengar och i gengäld måste skriva sådant som går att använda i annonserna. Det är att vara köpt.
"Vinkritiker" är ett ord som antyder ett yrkesmässigt förhållande där man har ett uppdrag från tredje part. Den som använder ordet om sig själv har nog ganska höga tankar om sin egen betydelse. Vi är bara hängivna vindrickare som lägger ner rätt mycket tid på att skriva om det vi dricker. Kanske mest för vår egen skull, men också i hopp om att få till en dialog med andra likasinnade.
Ett kännetecken är att vi vurmar. När vi går igång på något så blir det mycket av den varan - oavsett det handlar om Barral eller Barolo, Ahr eller Pinot Noir, Vinik eller Merolli. Det är vår egen kompass som styr, den pekar åt det hållet vi för tillfället vill mest - ungefär som Jack Sparrows ;-)
VS - visst måste Serralunga vara mörkrets hemvist i Barolo ;-)
Men som vi ser saken ger Massolino mer av skinande rödfrukt, särskilt i Margheria men även i Vigna Rionda. Det gör vinerna lite mer tillgängliga som unga. Parafada ger ett lite mörkare intryck som kan bero på en del nya små ekfat.
Som sagt, Schiavenzas nollfyror är lagringsrackare och de bjuder rejält med motstånd. Kräver sin mat, gärna med inslag av svamp och rökt. Och riservan besatt en elegans på egen hand som inte de andra två hade.
Runt bordet gjorde vi också jämförelser med Cascina Cucco vars viner är framställda i en fruktigare, mer omedelbart drickvänlig Serralunga-stil. Klart skönare att avverka som unga, vi var överens om att det är ett sånt vin man förbrukar fler flaskor av.
En novis fråga: på vilket sätt märks alkoholen i kombination med svartpeppar? Vinet upplevs eldigare?
Utmärkt shoot-out. Med källaren breddfylld av Schiavenzas nolltreor bestämde vi oss för att hoppa över 2004, sånär som på riservorna - vi tyckte att Broglion var en storlek större än Prapò som å andra sidan var den mest njutbara just nu. Kul att riserva-elegansen var notabel i en så här direkt jämförelse.
/Patrik
Anonym,
Peppar (egentligen den kryddigt heta substansen piperin) är liksom alkohol och tanniner inget smakämne. Smakämnan (salt, syrlig, sött, beskt och umami) kan alltid samspela med varandra, och bör också göra det för att få en fin balans i en maträtt, ett vin eller en kombination dem emellan.
Piperin och andra substanser spelar med känselsinnet, och där förhåller sig möten dem emellan helt annorlunda. Istället för att balanseras av varandra, verkar de trigga och förstärka varandra genom att de gör tungan extra känslig.
I fallet kryddhetta, hög alkohol och tanniner, är det just så.
En barolo, exempelvis, har alldeles för markerade tanniner för att med framgång kunna balanseras med en kryddhet maträtt.
Det är alltså inte alkoholen som är det stora problemet.
Till en kryddhet amerikansk BBQ är till och med fylliga, alkoholstinna (15-16 procent) zinfandelviner balanserade.
Bra där, Rotsunda. Maten var faktiskt en vanlig stenugnspizza med prosciutto crudo, men saltet från skinkan och den måttliga svartpepparkryddningen gjorde inget positivt för vinet. Bäst smakade det innan och efter.
Patrik - utomordentligt klokt av dig att satsa på riservan ;-)
Aha, jag läste faktiskt inte din post så noga, vilket jag såklart borde ha gjort. Sorry.
Annars är ju faktiskt många italienska viner av Sangiovese, Nebbiolo och Barbera rätt bra "pizzaviner" (ett rätt drygt uttryck med tanke på vinerna prislappar) just för att pizza ofta är både skönt fet och härligt salt.
Okej, en del peppar och annan kryddhetta, liksom "översälta" från sardeller, bitterhet från olika grönsaker, och mycket umami från exempelvis mussor och räkor, brukar obönhörligen säga ifrån vem det är som bestämmer i kombinationen.
Hade en grymt god Brunello di Montalcino med mognad till ett par olika vedungsbakade pizzor häromdagen. Satt gjutet!!
Lugn, det stod faktiskt inget om pizza i posten. Men "översälta" var ordet, killarna ångrade att de inte gjort som Finare och satsat på en hederlig capricciosa.
Jo tack, vi kunde inte undgå den goda brunello & pizza-kombon...
Skicka en kommentar