lördag, augusti 27, 2011

2006 Lucomo et Frères Rhôndezvous


Frifräsarna Vinminvin har levererat från Dragör direkt hem till svenska kunder i snart fyra år nu. De hade ett relativt intressant sortiment som bäst utforskats och beskrivits av Billigt Vin. Flaggskeppsproducenten har alltid varit Philippe Gimel, men man har också sålt vin från Domaine Singla samt en del hantverksmässigt gjorda viner från Beaujolais, Loire och andra mindre prestigefyllda områden.

Vid årsskiftet sögs företaget upp i en grupp vid namn VinRvi.
Tongivande här är Ulf Löwenhav, en kille med förflutet som konsult åt finanssektorn. Efter hans pipa ljuder nya tongångar på hemsidan. Antalet producenter har skurits ner till ett minimum och inriktningen ändrats till den typ av produkter som kallas branded wine. Det här är en företeelse som det kittlar i magen att få skriva om, eftersom vi känner en intensiv motvilja inför hela fenomenet som sådant.

Jamie Goode har behandlat företeelsen på ett förtjänstfullt sätt i sin artikelserie "The two cultures"  (2002). Stuart Waltons bok "You heard it through the grapevine" (2001) är också essentiell läsning. Enkelt uttryckt handlar det om att skapa märken som levererar pålitligt i en trygg och igenkännlig stil. Eftersom man klippt av banden mellan slutkunden, bonden och jorden kan man leverera produkten i så stor skala som marknaden kräver. Allt bygger på att kunderna känner förtroende för varumärket, så det vill till att vinet är "välgjort" för att bli framgångsrikt i längden. Skalfördelarna kan i bästa fall ge en enorm lönsamhet.

VinRvi har tagit fram en linje boxar under namnet Rowbusta, som fått det enklaste namn man kan tänka sig: en siffra från ett till sju. Man får veta vilken druva och vilket land, men sen är det stopp. Ingen producent i det aktuella landet behöver stå i mål - tänk er vilken frihet detta erbjuder inköparna. Kunden förväntas sätta sitt förtroende till ett helt okänt svenskt brand med ett halvårs historia, och betala 289 kr per box. Det är så att man baxnar!

VinRvis nästa produktlinje heter Lucomo et Frères. Ett namn taget ur luften för att beskriva en väldigt lättflyktig företeelse, nämligen "vår virtuella vingård". Det här luftslottet kan ligga lite varstans på samma gång eftersom man utlovar både chianti, rosso di toscana, côtes-du-rhône och sydafrikansk cabernet. Även här gången förväntar man sig att kunderna ska sätta allt sitt förtroende till ett varumärke. Till bröderna Lucomo närmare bestämt, ett par gökar som bara finns i några entreprenörers livliga fantasi. Liksom Mamma Scan.

Rhôndezvous är det fyndiga namnet på vinet vi ska titta närmare på. Etiketten är rätt catchy med sin orangeröda färg och blå blockbokstäver med vit bård som får dem att stå i full kontrast. En onödig slinga med franska liljor i kanten stör det modernistiska uttrycket, och Lucomo-brödernas varumärke har helt fel typsnitt. Det är ju kutym att branded wine säljer på druvsorten, så här har man fiffigt kringgått de franska reglerna genom att skriva Gre-Syr-Cin-Car.

Ursprunget anges på framsidesetiketten till Vallée du Rhône, och man har inte glömt det viktigaste med en vinetikett: hus på bild, dock oklart vems. Under huset står det "L'Amour du Terroir". Mmm, det låter. Kan någon hälsa luft-brorsorna att den kärleken gärna behöver en lite tydligare adress? Årgången anges ganska överraskande till 2006 - det är inte precis vanligt med mogna branded wines. Vi vänder på flaskan och hittar en rättfram och något mer förtroendeingivande baksidesetikett.


Den innehåller mer - och annan - information. Här anges ursprunget till AOC Ventoux och producenten heter "Grappes et Terroirs". Deras webbplats är under konstruktion, så där var det stopp. Däremot finns man på Facebook men har - inte helt oväntat - inga vänner. Förresten är det ändå någon annan som tappat upp vinet åt dem. De som gjort det kallar sig ESV och har postkod 84700 - det vill säga kommunen Sorgues i Vaucluse. På "Grappes et Terroirs" finns i alla fall en tjej som heter Fanny och hon önskar oss Bonne Dégustation! De är så trevliga, fransyskorna.

Vi får veta lite till. Alkoholen anges till 14,5%, och som brukligt innehåller vinet sulfiter. Majoriteten av druvmaterialet är grenache noir som i det här fallet sägs visa den karaktär den får när den växer i lerig jord. Tusan, nu börjar vi nog snacka lite "Amour du Terroir" ändå!
Mer fakta är helt enkelt inte möjligt att få reda på. Fast - nu råkar importören ha skvallrat om vem som har odlat druvorna. Om man skärskådar Vinminvins sortiment och har Ventoux i minne, så har man svaret. Det är också anledningen till att vi tackade ja till att testa.


2006 Rhôndezvous har faktiskt en riktigt läcker doft i omedelbart tillgänglig stil. Den svarta frukten är alldeles ren och djup med björnbär, blåbär, kryddor och salmiak. Här finns uppenbarligen inga fat, bara betong, så det blir plus i kanten. Efter några timmars luftning börjar doften oxidera och blir syltigare, kryddigare. Efter ett dygn i öppen flaska handlar den mycket om torkade fikon och dadlar.

Smaken är både kraftfull och generös, ganska fyllig men absolut inte tung i gumpen. Massor av mogen mörk grenachefrukt, lagom söt, som balanserar fint med en frisk syra och goda tanniner. Slutet är kryddigt och mineraltorrt, men också påtagligt kort. I eftersmaken spritter några lakritsfiskar och salmiakbalkar. Det hela är väl sammanhållet och tillräckligt moget. Har inget att vinna på ytterligare lagring, vilket den modesta eftersmaken berättar. Ett klart gott vin är det hur som helst.

Vi låter en vinvän blindprova. Han sätter priset till 100-120 spänn. Själva kan vi med god vilja sträcka oss till 130. Branded wine är en självklar axelryckning i lägsta prisklasserna - tänk Claude Val, Jacob's Creek eller vad som helst - men det blir mer komplicerat när vi lägger på en hundring. Folk handlar inte anonymt märkestjut i den prisklassen. Varför skulle de göra det, när de kan få the real deal för samma pengar? Exempelvis kostar Rhôndezvous ganska precis som Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor eller Domaine de la Janasse Terre d'Argile, och då är vi på en annan nivå.

Det här är helt enkelt för dyrt i sitt sammanhang. Och hade det inte varit smartare att sälja vinet under producentens riktiga namn? Med en kvartett Parker-scores i spannet 90-95 besitter han ju långt större kredd än Lucomo-brorsorna lär skrapa ihop under hela sin virtuella livstid...


VinRvi, 159 kr, varuprov.

10 kommentarer:

Ingvar Johansson sa...

Intressant läsning. Precis den sortens läsning jag skulle vilja ser mer av i bloggosfären. Imponerande detektivarbete också. Jag tror att ni är delvis rätt på det när det gäller vinets, eller druvorna, ursprung. Tror dock att de kommer från mer än en odlare.
Fanny heter förmodligen Breuil i efternamn och är vinagent

Gunnar sa...

Utmärkt kritisk granskning!

Finare Vinare sa...

Ingvar! Det måste såklart vara fler odlare om man ska kunna leverera tillräckligt... och så kan man ju byta odlare om inte vinet räcker till. Själva namnet är ju kul med det är en del annat som skorrar. Gott vin som sagt men knappast troligt att det blir någon större succé. Har du träffat Fanny Breuil?

Tack, Gunnar. Den som vill locka fram sin inre Janne Josefsson kan gå in under fliken "Karriär" hos VinRvi. Där luktar det inte bra!

Anonym sa...

..om inte annat kan man ju fundera över hur svårt det kan vara att ta en ordentlig bild på ett vin man nu ska sälja?

FV-trollet sa...

Noterar att detta är varuprover. Kan man gissa att ni blivit VinRvi-ambassadörer? Vad är nästa drag: Tupperware-partyn med vin i Vasastan?

Er förhoppning att folk inte köper vin för 140 pix utan fint och historiskt CV är en fin tanke. Men det kan ni glömma. Lex Happy Cat.

Finare Vinare sa...

Vem vet? Det är kittlande att fundera över... hur går egentligen en "vininformatör" till väga?

Happy Cat är väl ändå ett undantag från regeln, och vi snackar faktiskt 159 pix här. Men det är klart, en del dyrare nyavärlden-viner utan givet ursprung är ju ett slags "branded wines". Penfolds Grange, som Jamie Goode påpekar...

J sa...

Mycket intressant läsning i "The two cultures", inte minst ur svenskt perspektiv. Som systembolagskramare (nåja, men ibland tycker jag kanske att samhällsproblematiken förbigås väl lättvindigt av vinintresserade) får jag verkligen en del att tänka på. Bland annat blir det tydligt hur befogad den återkommande kritiken mot SB verkligen är när det gäller det segment som exempelvis Vinik tillhandahåller.

Finare Vinare sa...

Javisst! förklarar han problematiken glasklart. En gång i tidernas begynnelse försvarade vi också systembolaget av olika skäl. Vändpunkten kom när vi insåg hur inkompatibel SB:s storlek är med Europas guldgruva av småproducenter (ja, det gäller förresten även de brittiska supermarketkedjorna).

Allra värst blir det när det gäller mindre producenter och billigare viner. Här är det närmast total bankrutt för SB. Enter Vinik et al.

Och så inser man några saker till.

Två mellanhänder är ofta en för mycket.

SB måste sluta ta ut 19% avans för BS och PI, eller för den delen riktigt dyra viner. Det är ett handelshinder, precis som den svenska alkoholskatten.

Små näthandlare är perfekt lämpade att förmedla små producenters viner. En mellanhand, och snabba ryck.

J sa...

Ja, gärna små, kvalitetsorienterade näthandlare, men går det samtidigt att undvika bulkförsäljning av billig sprit via nätet med alla konsekvenser det har? Nu är kanske inte SB en del av lösningen med tanke på hur många boxar de vräker ut per år, men ändå ....

Finare Vinare sa...

... är SB snarare en del problemet ;-) Om de vore SÅ dedikerade till sitt alkoholpolitiska uppdrag blir det svårt att förklara varför boxarna och alkoläsken prenumererar på första parkett i butikerna.

Nej, det kommer att bli väldigt svårt att undvika försäljning av billig sprit och bulkvin från utländska handlare - liksom av kvalitetsviner. Det är ju redan så det ligger till i praktiken.

Det ligger i vinvännernas intresse att de svenska importörerna ska ha rimliga chanser att konkurrera med övriga Europa. Då måste en mellanhand bort, eller SB:s avans skäras ned ordentligt.