Hur gör man 65 mil på E4 till något extra? Jo, givetvis med ett besök på Hansa, lagom till släppdags. Inga köer i Regeringsgate-stil, bara ett par vinnördar (lätt igenkännliga) som går och vänder nyfiket på de nysläppta bordeaux-flaskorna. Innan de - till vår stora förvåning - avancerar mot utcheckning med ett par juicy boxar att avverka vid grillen. Malmöiter, ingen tvekan om den saken.
På Hansa hittade vi också en nätt liten picknick-grill som kan passa folk som bor högst upp i huset. En djävulsk plan började ta form alltmedan mil efter mil avverkades. Tänk att få tämja en riktigt tanninstinn sagrantino med hjälp av hängmörad entrecôte och risotto med märgben! Det är sådana fantasier som gör motorvägen hälften så lång. Döm om vår överraskning när ett gäng byggjobbare demonterat vår balkong och byggt en dubbelt så stor på ställningar utanför huset. Jo, här skulle det grillas minsann!
2006 Arnaldo Caprai Collepiano Sagrantino di Montefalco har, efter en timma i karaffen, en rentutsagt skitläcker doft. Frukten är rödsvart, högdefinierad, med lysande fasetter av hallon och röda körsbär. Ekbehandlingen är ursnygg med blommiga övertoner, en strimma lim, och fina toner av bittermandel/körsbärskärnor. Undertill hittar vi läder, grillkol, salvia, eneträ, en planka bastubänk plus både salt och söt lakrits. Julkryddor finns, men håller sig väldigt diskret i bakgrunden.
Entrén i munnen är förföriskt silkeslen. Inom kort förvänds smakintrycket till ett järngrepp - likt en medeltida tortyrmästare som vrider om tungan i en torr handduk - och då är vi ändå inga tannin-kaniner. Trots den kortvariga chocken kan vi samtidigt njuta av en intensiv, mogen frukt - återigen mest åt hallon/körsbärshållet - och en lång salt lakritsavslutning. Vi känner av en behaglig värme, men ingen hetta som stör.
Kvällens förvandlingsnummer kommer - precis som vi hoppats på - efter ett par tuggor kött och risotto. Tanninerna hanteras perfekt, och vinet visar sig faktiskt galet bra med maten. Relativt modernt i uttrycket, men absolut inte over the top. Inte överextraherat, inte överfatat, inte likörsött. Tanninernas egentligen finkalibriga beskaffenhet blir alldeles uppenbar när maten är med i spelet.
Visst kan man vänta några år på lite avrundning och mognad, men det är faktiskt roligare att se hur bra det funkar redan nu, i passande sammanhang. Den här nysläppta nollsexan är ännu bättre och klart mer harmonisk än den skoningslösa nollfemman. Slutklämmen blir en stark rekommendation till kött & fett-beroende tanninhundar.
Vinunic via SB, 249 kr.
ps. Lunch med Marco Caprai och en vertikal trio Collepiano här.
6 kommentarer:
Kul rapport! När jag var nere i Umbrien för fem sex år sedan provade jag mig igenom en hel del Sagrantino men då var det mesta verkligen, med dina ord, "over the top". Sedan dess har jag inte provat så mycket mer. Kanske trenden svänger mot mer naturliga viner även där?
Naturligt eller inte, det är bara att konstatera att Caprais viner funkar väldigt bra åtminstone i våra munnar. Förra augusti visade Marco Caprai med ett helt uppbåd sagrantini att terroir och druva lätt överröstar vinmakning och barriquer om han får råda.
http://vinare.blogspot.com/2010/08/lunch-med-marco-caprai.html
Collepiano verkar inte direkt ha sprungit ut ur butikerna på släppdagen. Vi vill definitivt ha mer.
Vad har du för vin i risotton??
Jaha. Då förstår man varför både La Spinettas Garetti och Gallina var slut när man lyckades komma ifrån jobbet till Hansa som hastigast på lunchen. Tack Stockholm...Kunde ni inte tagit magnumbuteljerna till stora staden i stället?
Har en Collepiano 2005 som ligger till sig. När tror ni det är läge att dricka?
Erik- vi använde ett infryst avkok på kalvstek, lök och rotsaker till vitello tonnato. Vinet som användes då var två flaskor Moncaro Verdicchio.
Gunnar - ingen fara, vi har slutat att köpa La Spinetta ;-)
När vi provade 2005 Collepiano förra året gissade vi på drickläge 2015.
Sorry - kan möjligen ha varit Malmöiter ändå.
Tack! Låter Collepianon sova vidare.
Skicka en kommentar