torsdag, januari 20, 2011

Gubbamiddag #5



Dags för gubbrally igen. Den som bjuder står för vinerna och vi som kommer vet absolut ingenting. När vi landat mjukt i Bruno Mathssons gråa lammskinn äntras scenen av sex glas mognande vitt på silverbricka. Mmm, vilken skön riesling! Flytande äppelpaj och finstämd petroleum i doften. Perfekt balanserad syra och sötma i en lagom oljig munkänsla med både mognadstoner och fräschör. Mycket måttlig alkohol, inte direkt tropiskt i frukten, snarare åt det svalkande hållet med god mineralton, intensiva aromer och ljuvligt limefrisk syra.

Mosel eller Saar, Spätlese eller lättare Auslese. Sent nittiotal? Hur som helst är det lip-smacking good. Döm om vår förvåning när vinet avtäcks: 2005 WVD Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese. En pfalzare för 89 spänn som jämt och ständigt finns på bolis. "Vinner inte på lagring" - men om aktuella årgångar tänker bli så här bra med tiden är det nog bäst att backa upp trucken. Nej, det är nog för bra för att vara sant...

Till bords. Första glaset har en mörkare pinotfärg. På nosen kryddigt, rostat, lätt animaliskt med läder och tjära, choklad och kaffe. Frukten är något blurrig under all ek, men den har mörkare drag av hallon och bjärnbär. I munnen fruktigt, ganska tanninrikt och klart spretigt och kantigt med ekbeska och sur syra i slutet. Ingen elegans, alltför mycket fat, svårt att dricka. En överambitiös kiwi-pinot?

2007 Schloss Gobelsburg Pinot Noir Gobelsburger Alte Haide

Och paff, där tappade vi intresset för slottets vidare öden och äventyr i pinotland. 230 pix i TS.




Nu en ljusare pinot, det lovar bättre. Doften är elegant och fint rökig. Faten är tilltalande med sin ljusa moderna rostning som påminner om sandelträ. Frukten är klassisk pinot med jordgubbar och skogshallon. Dessutom hittar vi salmiak och en tydlig mineralton åt blyertshållet. Lite blommor på toppen, och vi skriver bourgogne i blocket. Inte toppklass, men en publik och trevlig 1er Cru från Beaune. Smaken är slank, men också intensiv med rätt bra stoppning. Blyertsmineraler är gott och en liten grönhet har vi inga problem med. Slutet har en viss alkoholvärme som kan tyckas malplacé i sammanhanget men vi håller ändå fast vid tesen modern producent i Beaune typ "nya" Camille Giroud. En av våra två favoriter bland fem.

2004 Künstler Spätburgunder "R" Hochheimer Reichestal

Rackarns bra för att ha kostat 150 spänn när det begav sig! I vår smak godast av alla fem till huvudrätten blanquette de veau.



Tredje glaset ser ut som en mörk pinot. Men det doftar inte pinot för fem öre. Det doftar helt crazy. Först vått grus, sedan höstens fallfrukt, så Emil och Griseknoen som glufsar jäsande körsbär utanför stugknuten. Plommonkompott, russin, dadlar, bokna äpplen, mandel, körsbärskärnor och valpolicella-drav. Aha, det är en ripasso! Smaken är likaledes riktigt mysko med låg syra, övermogen frukt och kantiga värmestressande tanniner. Trött, platt och besk i eftersmaken, skriver vi först. Lustigt nog blir det här vinet mycket bättre med luft och sista sippen efter maten är den bästa, riktigt gott faktiskt, och man vänder sig om efter hårdosten. Kanske finns det till och med hopp för framtiden? U tror på tio års utvecklingspotential! Tycks vara en ripasso från småskalig hantverkare, gjord på övermogna druvor som börjat jäsa på väg till vineriet.

2003 Leon Beyer Pinot Noir Comtes d'Eguisheim

Ja, vad ska man säga? Kanske den mest atypiska pinot vi smakat. 2003 var verkligen galet! Den här cuvéen har också hittills bara gjorts 2003, i 8500 flaskor. Ingen ek användes för mognadslagringen. Vinet kostade cirka €22 i Eguisheim.




Åter till en ljus, varm och vacker pinotfärg. Doften är kryddig, ljus och fin med toner av gräddkola, malört, järnfilspån och klart röd pinotfrukt av röda vinbär, rönnbär och röd cassis. En omisskännligt tysk doftprofil, närmare bestämt väldigt typisk för Ahr-pinot som vuxit i skifferjord. Smaken är ljus och relativt lätt till sin kropp, men tät och intensiv i de underbart rödfruktiga aromerna och behagfullt krämig i munkänslan. Den friska lingonsyran ringer i eftersmaken som bjussar på utmärkt längd. Ett riktigt läckert och harmoniskt vin, precis lagom insmickrande. Skolexempel på hög nivå, kvällens bästa vin enligt alla runt bordet. Dernau eller Rech? Meyer-Näkel eller Stodden? Vi slår till på Stodden.

2007 Meyer-Näkel Spätburgunder "S"

Jäkligt kul att dricka det här vinet igen. Intryck på samma nivå som i maj 2010. Det enda som fattades var en bourgognekupa. BS 399 kr/€30 i Dernau



En mörkare pinot med lite mognadsutveckling i färgen. Doften är syltig, rikt sötfruktig med aromer av hallon och plommon, eller kompott på dessa, och diskreta inslag av rödbeta och rotfrukt. Smaken är stor och fruktig med märkbar sötma och medelvärde på syra och tanniner. En riktigt välbalanserad smak som är kryddig och alkoholvarm i avslutningen, utan att bli eldig. Även faten håller sig på mattan. Det här är klart gott redan nu och kan bli ännu godare med lite lagring. Chile? Nähä, inte det. Californien då? Santa Barbara?

2007 Calera Central Coast Pinot Noir

14,8% är rätt snyggt inlindade i helheten, även om de fortfarande märks lite i mesta laget. Nollsjuan kostade 299 kr i BS, nollåttan 199 kr nu. Vi testade den här nollsjuan i november och tror bestämt att den kan hitta ända fram och integrera alkoholen med sådär tre års lagring.



Tack J för kul tema och god mat, tack alla för gott sällskap!

4 kommentarer:

matovin sa...

Låter härligt! Köpte Kunstler på bolis för några år sen (har tyvärr glömt årgång, men köpte den 06-07 så...). Tyckte den var god, men framförallt så kommer jag ihåg den för hur ruggigt bra den fungerade till mat. Till halstrad tonfisk nicoise var det de årets mat-vin matchning.

/A

JanneS sa...

Tack för trevlig rapport.
Jag slog just till på några Herrgottsacker. För 89 kronor kan det ju vara värt att chansa på nuvarande årgång utvecklas lika bra.
Fyllde också på med lite mera Calera. Vi har druckit den med stor behållning vid ett par tillfällen redan efter jul. Utbudet av vettig PN på SB är ju minst sagt skralt. Bra vin att ha hemma, säker Pinot med riskfri glaspropp dessutom istället för äcklig naturkork.

/Janne

Henrik sa...

Låter som att man ska leta efter Blaufränkish snarare än Pinot i Österrike.
Lägger det på minnet.
Tittade lustigt nog på Herrgottsacker i går på bolaget, på mitt bolag var det 2008. Kanske att man ska vänta in 2009 och köpa några stycken ändå ... Underbart namn för övrigt, snacka om att tala för varan.

Finare Vinare sa...

A - precis, den lilla grönheten var enbart positiv i sammanhanget med maten. Klart synd att vi inte handlade några "R", men den "vanliga" Reichestal övetygade inte riktigt när vi testade den i maj 2007.

http://vinare.blogspot.com/2007/05/2004-reichestal-pinot-noir.html

Janne - det vore spännande att smaka Caleran om säg fem år. Syltighet och alkohol borde integreras som i en mognande ch9 ungefär...

Henrik - det är nog mest den här producenten som får varningsflaggan hissad för alltför klunsig ekhantering. I höstas smakade vi några lyckade PN från närbesläktade Willi Bründlmayer, så det är nog ingen anledning till panik för Kamptal i allmänhet. Men visst gillar österrikarna att fläska på med eken. Wieningers PN från Wien som exempel.

Överekad blaufränkisch är nog också ganska lätt att råka ut för. Men visst är det en druva som förtjänar att kollas upp rejält framöver.

2008 är ju en kanonbra årgång för Pfalz med precis den finess och de syror som distriktet så väl behöver. De' här e gott, Sucker!