Domaine Charvin 2000-2006

När man längtar efter en ärketraditionell, kompromisslös châteauneuf är det tre namn som direkt poppar upp i huvudet. Clos des Papes förstås, Vieux Donjon - och Charvin. Som av en händelse är alla tre kända för att bara göra en enda cuvée. Inga prestigevarianter, alltså.

Hos Domaine Charvin gör man vin på urgammalt vis. Det huvudsakliga arbetet sker i vingårdarna: åtta hektar planterade med gamla stockar beskurna som gobelet - till fyra femtedelar grenache - och genomsnittligen 3000 per hektar. Norrsluttningarna i den nordvästra delen av appellationen har de allra svalaste mesoklimaten, ja även själva jorden är svalare med sin dominans av kalkrik lera.

Helt enligt AOC-reglerna skördas druvorna för hand, med noggrann sortering och ett modest uttag om 30 hl/ha. Jäsningen äger rum i öppna cementkar under tre veckor, och som traditionen bjuder får stjälkarna vara med och jäsa. Musten spolas regelbundet över skalhatten för att uppnå en mjuk extraktion av färg och tanniner.
Sedan mognar vinet i betongtankar under ett och ett halvt år, i stort sett utan omdragningar, och buteljeras utan filtrering. Från 1990 säljer man sin châteauneuf i eget namn, nuförtiden blir det ungefär 30 000 flaskor årligen. Priset på gården är €22 och vinet säljer snabbt slut till återkommande kunder. En bra côtes-du-rhône för under tian finns som tröst för dem som blev utan.

2006 har inledningvis en ren rödfruktig doft med inslag av tranbär. Garriguens örter är närvarande, med en skugga av lakrits och hostmedicin. Våta stenar är en annan tydlig association. Intrycket är alldeles ungdomligt och bärigt. Efterhand tappar frukten i lyskraft för att lämna fältet fritt till den årgångstypiska mixen av örter och lakrits. I munnen noterar vi medelvärde på syran, och rätt gott om tanniner med ett grusigt, örtigt drag. Eftersmaken är lång och mineralisk med lite sälta. Det här är en riktigt bra nollsexa, som troligen kommer att ge allra bäst utdelning mellan 2013 och 2018.

2005 har liksom nollsexan en transparent, relativt mörkröd färg med blåtoner, men med betydligt högre lyster och briljans i utseendet. Doften är rent ut sagt skitläcker, med en årgångstypiskt krämig, gräddig, sötbärig frukt där vi tänker på vildhallon, söta björnbär och jordgubbar. Sötlakrits, fikon och grillad kyckling rundar av en extremt kvalitativ och charmig personlighet som av allt att döma kommer att uppnå verklig storhet med tiden. I munnen gör vinet en elegant entré, lätt och dansant med friska syror. Mittsmaken blir riktigt tät med stora, mogna tanniner och en stramt hållen, kärnfull struktur som är perfekt byggd för lagring. Avslutningen lång och kraftfullt fruktig med sötlakrits. Detta är förstås alldeles för ungt än, men så gott och lovande att man blir alldeles lycklig.

2004 uppvisar en viss utveckling mot brunrött. Doften är knappast fruktig, istället klart komplex med toner av tjära, mynta, jord och te. Stjälkarna är tydliga och något gröna, med toner av tobak, inotyolsalva (hej småbarnsföräldrar) och ett litet brettplåster. Garriguen med lavendel i förgrunden får också ett fint uttryck. Smaken är behagligt syrlig med lätta tanniner, lite kärvt örtig och något tunn i slutet. Ett elegant vin med nästan färdig bouquet.

2003 är varmt brunrött med antydan till tegelorange kant. Doften är söt och volatil med toner av russin och torkad frukt, karlssons klister och utspilld klibbande saft. Även bortsett från limmet finns här mycket att hämta för sniffare: en vas med blommor, ett mått julkryddor, en svampkorg, en knippa örter och en påse saltlakrits. I munnen är det den sötsaftiga personligheten som dominerar, mittsmaken blir lite vass med volatilitet och högre alkohol utan direkt eldighet. Tanninerna har en skön grusighet, men blir också lite kantiga i sin grövre sandpappers-känsla och lämnar en lätt uttorkande eftersmak. Allt som allt en typisk nolltrea och riktigt bra för det året, dessutom ett klart underhållande vin att prova. Inte över kullen än, men blir nog heller inte bättre än så här.

2001 är en mörkt brunröd till oxblodsfärgad best med stort djup och transparens. En imponerande uppsyn som får dubbelplus redan på färgen. Doften fängslar direkt med ädla tjärtoner, havsbrisar, båthus, lapsang souchong, nori, rostigt järn och rökiga mineraltoner. En enormt respektingivande och nästan färdigutvecklad bouquet med den dova frukten inbäddad i alltihop, lite som i de bästa flarrorna av Jadots Morey-Saint-Denis-nittiosjua. Som vanligt är det i munnen man får bekräftelsen. Smaken är stoor och perfekt balanserad med rejäla, mogna, finpulvriga tanniner, en härlig mineralkänsla och ett fenomenalt grepp som håller ända ut i den knastertorra, långa eftersmaken. Sötman och alkoholen har helt och hållet integrerats i detta eleganta monster. Detta är en storartad upplevelse! Nollettan är i drickfas nu och kommer att hålla i många år till. Kvällens favorit med över 20 röster.

2000 ser ut som föregående men har inte samma djup eller lyster. Doften är relativt liten men väl utvecklad med varm frukt, kryddor, te, rökta och salta charkuterier. Vi har inte skrivit stjälkiga tobakstoner i blocket, mest eftersom det är ett genomgående drag i alla Charvins viner. I sin helhet är doften klart mindre uttrycksfull än nollettans, med ett ganska måttligt djup. Smaken har bra balans och en fin utveckling, dock utan nollettans grepp och tryck som nu blivit måttstock. Avslutningen något kärv, besk och stjälkig i negativ bemärkelse. Vinet är fullt drickmoget, gott förstås men inte i absolut toppklass, och det finns knappast något att vinna med lagring. Drick upp!

Ja, egentligen var väl nollnollan den främsta besvikelsen, åtminstone med hänsyn till Parkers omdöme och 95 pinnar: "It is superbly concentrated, multilayered, voluptuously-textured, and exceptionally long.... It should hit its prime in 4-6 years, peak at around age 10-15, and last for 20+ years." Raden av halvklena nollnollor börjar faktiskt bli ganska lång. Det var mycket uppåtsnack om 2000 när vi var i södra rhône 2004, men året har inte riktigt hållit i längden vad det först lovade.

Summa summarum: Charvin gör underbara viner. Stilen är närmast burgundisk i sin svala elegans, och med den transparenta, ekbefriade vinifieringen får årgångarna fritt spelrum att uttrycka sig. Ska vinet nå hela vägen upp krävs ett toppår som 2005 eller 2001, men även de andra årgångarna har intressanta och typiska drag som gör drickandet till underhållning även på det intellektuella planet. Vem blir först med att importera dessa pärlor till Sverige?


ps. Tack till Stefan Thunberg som höll den här provningen med viner från sin egen källare, inköpta på plats.