Amarone - och vinerna från Valpolicella

Ingen vintyp är väl utsatt för så många missförstånd och paradoxer som amarone. Den kallas ofta legendarisk eller mytomspunnen - samtidigt är historien bara en mansålder lång. Den är omtyckt i breda folklager (särskilt i Skandinavien) och är nog ett vanligt förstahandsval när det vankas gäster - men sommelierer och trendkänsliga finsmakare ägnar vintypen en klart mer förströdd uppmärksamhet. Det ligger nära till hands att tänka ”russin på flaska” eller ”mini-port” - men i själva verket har det utvecklats en hel solfjäder av stilar.

Nu har det äntligen kommit ett standardverk i ämnet: ”Amarone – og vinene fra Valpolicella”. Thomas Ilkjaer börjar personligt med att berätta om de tre buteljer amarone han som fattig student i Köpenhamn vann av vinhandlaren Carlo Merolli. Härifrån tar han rejäl sats för att presentera Valpolicella-området i helbild och reda upp i förvirringen kring amarone och dess halvsyskon recioto, ripasso och valpolicella. Resultatet har blivit alldeles utmärkt.

Ilkjaer delar upp sina amarone i fem grundtyper. ”Gammeldags” är den stil som för tankarna till torkad frukt och fallfrukt, ibland botrytiserad, med läder- och tobakslika oxidtoner från långlagring i stora botti. Den ”nyklassiska” har en mörkare frukt åt russin och amarenakörsbär till, mer animalisk och ibland lätt volatil, med inslag av kaffe och choklad i fattonerna. De ”rena, eleganta” har inga drag kvar av torkad frukt eller bokna äpplen, utan presenterar på modernt vis en ren och intensiv körsbärsfrukt i relativt slank kropp med  begränsad alkohol. De ”postmoderna” bjuder på ännu högre koncentration och tätare färg, med frukt åt blåbärs- eller björnbärshållet. Här finns också ofta en framträdande, slickad fatkaraktär - men i stort sett inga klassiska amarone-drag. Slutligen har vi ”miniportvins-amarone”: en brokig skara med några gemensamma nämnare: våldsam koncentration av djup, intensiv, svart frukt och en markant alkohol åt det spritiga hållet. En del av dessa imponerande viner kommer nog aldrig hitta balansen, funderar författaren.

Ilkjaer betraktar inte amarone som ett "terroir-vin" i första hand, utan mer som en produkt av mänsklig hand. Producenten ställs inför en massa beslut, där bara en del har med vingården att göra. Den dominerande karaktären kommer ju från appassimento. Här hittar författaren en ledtråd till amarones statusproblem. Terroir-fantaster önskar så lite mänsklig påverkan som möjligt, och en ”manipulerad” produkt låter sig svårligen romantiseras som ”pressad rakt ur stenen”. Natur är finare än kultur, helt enkelt.

En annan ledtråd är ”det oglamorösa sockret”. Ilkjaer lät testa ett fyrtiotal amarone, och resultaten visade att hälften hade mer än tio gram restsocker och några uppåt trettio. Restsocker i rött vin hör knappast hemma i finrummet, så det här är inget som producenterna vill framhålla. Snarare menar Ilkjaer att vissa producenter intar en närmast ursäktande hållning till sina restsöta, alkoholstarka amarone. Det paradoxala är att de är enormt populära bland de utländska kunderna, och har inneburit ett stort ekonomiskt uppsving för området. Ändå är det valpolicella man i första hand dricker lokalt.

Av bokens 250 sidor ägnas de första fyrtio åt historien, geografin och druvsorterna. Därefter går vi på djupet med själva amaronevinet: vinmarker, torkning, källarmetoder, stilarter och årgångar. De övriga vintyperna får ett lite kortare kapitel, och lyckligtvis diskuteras även mötet mellan amarone och mat. På de sista hundra sidorna får vi besöka alla viktigare producenter i området, med snygga bilder signerade René Riis. I det här kapitlet finns essentiell information för den som vill ha reda på vilka viner som kan passa den egna smaken.

Tomas Ilkjaer resonerar snarare än konstaterar. Texten är tät på fakta, men han lyckas ändå hålla ett avslappnat och behagligt tonfall, med kritisk udd när så behövs. Rejäla kängor delas ut till massproducerad supermarket-amarone, som ibland tappas på flaska utanför Italien –
ja, även ren svindel förekommer när man försöker sko sig på det lönsamma namnet - samt till den tveksamma företeelsen ripasso, som de flesta producenter verkar ha mer som kassakossa än som hjärtesak. Författaren argumenterar också för att den presumtive amaronekunden måste vara beredd att betala lite mer om amarone ska ha en ärlig chans att leva upp till de höga förväntningarna.

”Amarone – og vinene fra Valpolicella” av Thomas Ilkjaer (Politikens Forlag)

Boken finns att beställa från AdLibris.