tisdag, april 03, 2012

Munskänkarna provar aprilnyheter


Den som kommit för att uppröras av och/eller göra sig lustig över klantigt gjorda och defekta "naturviner" på månadsprovningen hade inte så mycket att hämta igår. Det var nämligen "vin" som serverades, varken mer eller mindre. Ett vin var dock klart annorlunda på gränsen till kontroversiellt, och kan vara värt att ägna några inledande rader.


2009 Paraschos Π-NOT är en skalmacererad pinot grigio från Collio vid slovenska gränsen. I den här trakten finns traditioner sedan 1700-talet att låta druvskalen få vara med i vitvinskaren några dagar innan pressningen. Grekiskfödde Evangelos Paraschos har gjort vin sedan 1979 och arbetar utan kemiska tillsatser i vingårdar och källare. Jäsningen genomförs med med förkultiverade naturliga jäststammar från de egna vingårdarna. Öppna träkar (tini) används för den relativt korta macerationen varefter vinet uppfostras under två år i mindre botti. Eftersom pinot gris är en mörkskalig druva, har vinet fått en orangerosa färg som mest liknar rosé.

Första sniffet är märkligt - vinet är fortfarande nästan rumsvarmt i väntan på att kylen ska göra sitt. Doften är vag och liksom undanglidande, höig och allmänt odefinierad. Syrorna märks knappt, vinet griper inte tag och det smakar inte särskilt mycket överhuvudtaget. Vi utbyter några lustigheter om den menlösa grigion och går över till att korka upp de andra buteljerna.

Kanske var det ett dåligt exemplar, för senare på kvällen är intrycket helt annorlunda. Nu har nosen plötsligt fått spets och karaktär. Här finns en smultronliknande frukt med några bitar saftigt apelsinkött, en tydlig kalkstenskänsla, fortfarande lite halm, och lätt volatila toner som man kan gilla eller ogilla. Men ingen oxidation att tala om, som man kunde befara i ett vin där det står "eventuale presenza di solforosa" på etiketten. Den lättfotade smaken har bra stuns på syrafronten och rätt hyggligt grepp. Gott om aromer men inte alls så mycket tanniner och beska som i andra skalmacererade (orange)viner vi provat, utan en lätt och pigg karaktär - uppfriskande och drickvänlig efter den rejält extraherade finaltrion. Sympatiskt och kul, faktiskt. Problemet, som vi ser saken, är priset.



Redan vid första ögonkastet blev vi förtjusta i Thomas Picos chablis från Domaine Pattes-Loup i byn Courgis, och ett par snabba sippar bekräftar intrycket från i januari. Mineraliskt och renfruktigt, naket och spänstigt, ärligt i uttrycket. My aim is true. Inköpes.



När man har de här två vinerna bredvid varandra, är det ingen tvekan om vilket som är det bättre. Den absolut rena 2010 Morgon Côte du Py har mer framträdande granitmineraler, mer järn och köttsafter och en struktur som ber om lagring även om vinet är superbt att dricka redan nu. Lapierres version ger mer bärfrukt och kryddor, med något grönare drag och en svag ton av hönshus som Andreas Larsson hjälpte oss att hitta. Men tänk er då volymen på den tonen nästan nedskruvad till hörbarhetsgränsen. Hur som helst: två underbara viner, fast det visste ni ju redan.



Intressant parbildning, och två ganska olika viner på syrahtemat som båda är rätt sköna. 2010 Domaine Habrard Crozes-Hermitage är föredömligt druvtypiskt - violer, lagerblad, svartpeppar - och karaktärsfullt i en medelfyllig, frisk och syradriven smakprofil. Vinet prickar in en sweet-spot mellan pris och kvalitet, och visst behöver vi väl minst fem hyggliga norra rhôneviner på SB att välja på till vardags? Vi lär återkomma till denna opretentiösa men klart lyckade crozes. 2010 Domaine Gauby Les Calcinaires blandar hälften syrah med resten mourvèdre, grenache och carignan - mestadels från unga stockar. Biodynamiskt och lantligt så det förslår, med osande lagårdsbacke runtom hörnet. Den som inte uppskattar doft av djurspillning bör kanske se sig om efter något annat, men vi andra kan glädjas åt en rik sydfransk plommonfrukt med rätt stor komplexitet. Smaken är väl tilltagen och rund i kroppen med gott oumpf, avmätta syror och massor av druvmogna tanniner som lär kicka in fint till en grillad lammstek. Bör drickas och kan absolut lagras något år.



Här är det heller ingen tvekan om vilket vin som är det mest intressanta och givande. 2009 Foradori Teroldego Rotaliano uppvisar en viss flaskvariation, där de flesta buteljer tycks helt rena och andra lite mer reduktiva med lätta pustar av ostbutik och utedass, som ändå inte är det minsta obehagliga. Ska vi sammanfatta teroldego i två ord så blir det blåbär och lakrits. Visst finns det en örtbukett också, lite som den man kan hitta i en norra rhône-syrah. Men det är i munnen som Elisabetta Foradori ställer skåpet. Friska, livliga, spänstiga syror i ypperlig balans med en välbyggd fruktkropp, mogna lena tanniner och en lakritsfet, nästan viskös munkänsla. Nollnian är en ynnest att dricka nu - inte minst för Foradori-fans som oss - men något års lagring kan nog lyfta upplevelsen lite till. Den nya importören har jackat upp priset onödigt mycket, men jämfört med andra viner runt 220 kr på SB är det fortfarande riktigt bra utdelning. Om ni har tillfälle, handla hos Cibi e Vini för 145 dkk. Carlo Merolli kan eventuellt hjälpa till...







ps. Väl bearbetade intryck av en binge aprilnyheter kan man läsa här.

12 kommentarer:

Frankofilen sa...

Så, hur landade de defekta beaujolaiserna hos folk? Skön motgiftsdos på slutet med Alto PS och Brancaia ;-)

Ingvar Johansson sa...

Jag provade 2008 Not i somras och upplevede också att genomgick en anmärkningsvärd utveckling när det luftats rejält. Enl. min erfarenhet är det ofta fallet med oranga viner. Du kan läsa mina noteringar här http://billigtvin.blogspot.se/2011/08/grekisk-afton-i-sjorrod_07.html. Jag besökte också Paraschos och om det har jag skrivit här http://billigtvin.blogspot.se/2011/08/pa-besok-hos-evangelos-paraschos.html

Finare Vinare sa...

Det är som vanligt med beaujolais - vissa gillar lätta bäriga viner, andra inte. Vi hörde i alla fall ingen i publiken klaga på defekter, och bland styrelse-medlemmarna (som för kvällen var hela tio stycken) så pejlade vi in den allra största entusiasmen hos tjejerna som gärna lystrar till beskrivningen "sensoriker" och "supersmakare".

Aalto PS = vulgo ;-)

Anonym sa...

Hur smakade Cordiers 2010? Jag har för mig att 08an var rackans god för några år sedan (och 20kr dyrare)
En hel del ek antar jag så den kanske inte föll er på läppen men jag funderar på inköp. Smakrikt matvänligt vitt från Bourgogne saknas i min vinkyl för tillfället.
Mats L

Ahl sa...

Beaujolaiserna gick väl hem vid mitt bord. Tidigare favoriten Foillard var väl något nummer större än Lapierre, som dock fortfarande var en trevlig bekantskap med sin vad jag uppfattade, lite rödare, lättare -likväl täta- frukt.

Diskuterade med mina bordskamrater, med dagspressens sågningar i åtanke, att provningsförhållandena kanske inte helt gör beaujolaiserna rättvisa, i små glas och utan längre luftning. Nog för att det kan sägas gälla för viner i allmänhet, men kan kanske vara särskilt sant för denna stil? Några funderingar kring detta?

Sen rättfärdigar förstås inte detta den uppenbara okunskap BGK mf gett uttryck för, men ändå.

En intressant iaktagelse gällande Gauby Les Calcinaires var lite funkiga dofttoner som dominerade i början i mina grannars glas, för att sedan sjunka in efter en stund. I mitt glas stod den aldrig att finna - enbart den där typiska stallukten man kunde hitta i flera av vinerna.

Niklas Jörgensen sa...

Nyfiken på vad ni tyckte om Sousao, färgbomben från Douro!

Björn sa...

Har inte Foradori sprungit iväg något alldeles hemskt i pris? Har för mig att den fanns i BS för runt 150 för ett tag sedan. Att den sedan finns att tillgå på kontinenten för nästan halva priset är väl nästan standard nuförtiden...

Anonym sa...

@Björn

159kr för ca 1 år sedan. Pris efter efterfrågan antar jag....

Men hur är 2009an då T?

P.

Ulrik sa...

Hur var Calcinaires?

Mats L sa...

Niklas; Q de Vallados Sousão var trevlig, men inte i nivå med deras Reserva eller Touriga Nacional. Sousão ensam i Douro blir lite klumpig och bläckig och passar bäst i blandningar. Undantaget är din Gomariz Vinho Verde tinto som var mycket smäckrare, tackar för det provet!

Niklas Jörgensen sa...

Hej Mats!

Förväntade inte heller några hyllningskörer även om Vallado är mycket bra grejer rent generellt. Sousão är och förblir främst en frukt- och färgsättare i port.

Kul du gillade Vinhão! Jag hoppas kunna ge dig möjlighet att sen prova 2011:an också som är den bästa Gomariz gjort så här långt! Har du tur så kanske den annars kan provas på VV-dagen den 18 april?

MVH

Niklas

Anonym sa...

Tja,

kan börja mad att skriva att det tre på bilden har jag inte mycket till övers men när jag smakade en flaska av Cote Py så smakade vinet faktiskt orent, grispiss, gammal ipissade stall, så jag började nästan ta till tårarna, dålig pava el har kronkuken rätt?

/Johan