2003 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Spätlese

Redan från början - i mars 2005, när vi precis hade köpt Dönnhoffs
2003 Kirschheck Spätlese - framstod det med all tydlighet vilket enastående vin det är. Fortfarande är det plättlätt att framkalla känslan i ögonblicket när den fenomenala koncentrationen av charmerande fruktaromer först träffade tungan.

2003 var ju en galet extrem årgång i Tyskland liksom annorstädes i Europa. Många odlare plockade i panik när syrorna föll som en sten och sockerhalterna steg i rekordfart. Ja, det går till och med historier om folk som först tillsatte syra i musten för att sedan de-acidifiera det färdiga vinet. Panik, som sagt - eftersom druvorna ännu inte uppnått sin fenoliska mognad. Men de som fixade värmeböljan gjorde sina bästa viner någonsin. Över till Helmut Dönnhoff:

“At first we thought that 2003 was too dry and ripe for Riesling, but after the first tasting of the wines we immediately saw the balance. The acidity is very pure and pronounced. Normally we lose about a gram of acidity during fermentation but not in 2003. This is definitely my best vintage yet, better even than 1971, but it needed more work than any other, especially in the vineyard, because it was complicated by extremes. It was as though I were suddenly given a Ferrari but there was no-one to tell me how to drive it. It was possible to make far more mistakes in 2003 than usual."

"My harvest schedule was quite normal this year, perhaps a week earlier than usual but not more. Riesling simply has to put in time in October. If I had harvested in the middle of September, I would have had virtually the same analyses, but that's about all I would have had, not the flavors."

Cool kille.

2003 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese har en elegant touch av petroleum och skiffermineraler, men i övrigt doftar det bara renfruktigt och ungdomligt. Här finns ingen honungs-botrytis att tala om, snarare en stor lyxig presentkorg av ljusa tropiska frukter.

Och som så ofta är det i munnen det riktigt lyckade vinet bevisar sig. Mmm, vilken koncentration av fullmogna aromer! Och vilken luxuöst krämig munkänsla! Vi ser inte minsta problem med fräschören - här finns alls inget tungt eller kletigt, och fruktsyrorna är förvånansvärt friska med en liten dragning åt limehållet. Kryddiga mineraltoner greppar tag i slutet, och det hela bär ut en ihållande eftersmak med ovanlig längd och beundransvärd balans mellan alla presenterade aromer och syror.

Man vill såklart leta efter körsbären som gett namn åt vingården, och med lite god vilja kan man nog hitta några rödare bärtoner i fruktkorgen också, även om vi knappast hade noterat det i en blindprovning. Ädelröta var som sagt inte med på kartan, men vi tar ändå vinet till en skiva bloc de foie gras på rostat bröd och det mötet blir rysligt gott. Lagrar man bara svalt, är det ingen våghalsig gissning att detta kommer bjuda på ytterligare femton-tjugo år av prima njutning.