Låt oss ha ett litet snack om det här med prestigecuvéer. Det tycks vara oundvikligt i områden som siktar på att höja sin status, och visst har det gynnat den allmänna prisutvecklingen när det gäller châteauneuf-du-pape. Idag finner vi motsvarigheter även i klunkabilitetens hjärtland Beaujolais. Vi ser Mathieu Lapierre med Cuvée Marcel Lapierre
(romerska siffor på etiketten). Yvon Métras har sin dyrbara Fleurie Cuvée L'Ultime. Nykomlingen Julie Balagny har redan lanserat sin Cuvée Simone från de äldsta stockarna i Fleurie En Remont. Jean-Marc Burgauds toppcuvée heter James (som i "Oh, James!" eller
"The name's Bond. James Bond."). Och så har vi Jean Foillard, med sin futuristiskt designade Morgon Cuvée 3,14.
Det är förstås spännande att se vad man kan göra med hårt reducerade uttag från de allra bästa lägena. Men risken är att man tappar i drickbarhet och typicitet - att det faktiskt blir för mycket av det goda, och då särskilt i osedvanligt varma år. 2009 var utan tvekan ett sådant år i Beaujolais - såpass varmt att den mest mogna frukten emellanåt tycktes ha sitt ursprung i sydligare områden. En femetta för de flesta odlarna i området, men hur blev det med lägen som redan i normala fall är extremt gynnade?
2009 Jean Foillard Morgon Côte du Py Cuvée 3,14 tar l'Autoroute du Soleil rakt ner till Medelhavet med en inledande pust av färska fikon. Frukten är solbakad, tät och mörk, med drag av moreller och plommon, kaffelikör och muscovado-socker. Mynta och andra örter ger hyggligt lyft under vingarna. I munnen handlar det om mörk sammetsfrukt - rik, tät och köttig. Solmogna farinsocker-tanniner samsas med sydfranska/italienska syror. Finishen är smått bitter och körsbärskärnig, och nog kunde längden ha varit bättre i ett toppvin som det här. Vi har svårt att se några lysande framtidsutsikter i glaset.
Men ikväll är vinet gott. Lagom rustikt och givande på ett ganska icke-elegant sätt. Hyggligt men inte klockrent till maten - och i stort sett atypiskt för beaujolais. Blint hade vi sagt côtes-du-roussillon från en bra odlare som Rivaton eller Gauby. Men no way att vi skulle vilja betala premium-pengar för detta när Foillards "vanliga" 2009 Morgon Côte du Py är ett godare vin. Där finns fortfarande transparensen och beaujolais-karaktären kvar, även om frukten uppvisar en del sydliga drag.
I jämförelse måste man säga att Yvon Métras lyckats betydligt bättre med sin 2009 Fleurie L'Ultime, som kändes lyxigare och snarare påminner om sötmogen toppklass-bourgogne. Detsamma gäller Lapierres Cuvée MMIX, en lyckad mix av uttrycken i beaujolais och châteauneuf. Och slutligen Julie Balagny, vars 2010 Simone är en av de bästa beaujolaiser vi testat. Men så var det ju en svalare årgång...
WineTrade via SB/TSE 2 april, 379 kr.
9 kommentarer:
Misstänkte att noten skulle gå åt detta håll. Vissa "bilar" med mullrande motorer passar bara på Autobahn, fast ibland är det kul att "provköra" (har köpt 2 st.). Får väl passa till nån provning - sista but. får gömmas undan några år. Vad tror ni om drickfönstret?
Väldigt svårt att sia om. Det här vinet kommer alltid ha sin solbakade karaktär, men funkar förstås att dricka nu. Vi luftade i karaff ca en timma. Öppna en flaska och berätta vad du tyckte.
Aha, Côte du "Pi". Äntligen trillade poletten ned.
Karaktärsmord och inga visor!
Mölstaden sitter i Brommavillan och myser åt detta! Kan nog bli en diskret "vad var det jag sa"-förmanande klapp på axeln, T!
Hej,
vilken av Jean Foillards tre cuveer som säljs på bolaget är godast, äe det den för 249 enligt er?
I Lapierres fall tycker jag hans toppcuvee i i årgång 2009 är alldeles för alkoholstark och obalanserad. Där vinner klart bascuveen i 2010 tappning om man jämför de två..
Hälsningar Johan
J - Visst är det skönt när poletter trillar.
FVT - ja, vi brukar ju klappa Mölstad lite diskret förmanande på axeln så det är inte mer än rätt att få en klapp tillbaks...
Johan - utan tvekan 2010 Côte du Py. Och 2010 Corcelette om man går utanför den svenska horisonten.
Vi kan definitivt första din kritik av MMIX - du läste nyss vår beskrivning - men väl luftad och svalt serverad så rockar den. Inte som inledare, snarare som avslutare :)
Det är inte utan att prestigecuvéer får en att fundera.
Provningsvinnare, poängsamlare, sätt för vinmakarna att hålla ångan uppe, testa nytt?
Den här låter som om mycket av det jag uppskattar i Foillards Tradition och Cote du Py har flytt sin kos - det läskande, det mineraliska, den oerhörda klunkabiliteten.
Nåväl, tack för the heads up.
Vi avstod att köpa detta, mer värde med 2 Côte du Py för samma peng.
Men frågeställningen ni gör är ändå mycket intressant - är prestigecuvéer något som gynnar ett vindistrikt och på vilket sätt utvecklas distriktets vinmakare och vanliga viner?
CdP har både bra och avskräckande exempel, men ta två exempel som tydligt visar att prestigecuvéer ändå skärper och vässar vinproducentens vanliga utbud.
Både Domaine de la Janasse och Clos St Jean är utmärkta exempel. Producenternas standardviner har skärps, vässats och blivit allt bättre årgång för årgång i fin harmoni med vinkunskapen som prestigecuvéerna utvecklat hos vinmakarna.
Känner att det kan finnas samma potential i Mas de Boislauzon och Domaine Saint Prefert där jag ser att standardvinerna börjat en kvalitetsresa.
Fick ni för övrigt chansen att prova Fleurie från Brun?
Bästa hälsningar,
Johan S
..å då gud va skönt med någon som Le Vieux Donjon som har vett att gå mot strömmen (och säkert mot maximerad vinst) och endast göra ett vin.
Skicka en kommentar