Pinot Nero: Bressan vs. Boccadigabbia - revisited

Häromveckan blev vi kontaktade av Cesarino Gobbi, importör till Marche-producenten Boccadigabbia. Ärendet gällde pinotnero-duellen i augusti, där deras 2004 Il Girone golvades av Fulvio Bressans 2003 Pinot Nero. Producenten hade google-översatt posten och hört av sig till Sverige. Inte kunde väl detta vara möjligt - den flaskan måste ha varit defekt!

Fair enough. Har man åkt på pumpen, så förtjänar man en andra chans. Vi träffar Cesarino över en espresso, och vårt samtal kommer att handla mycket om de besvärliga förutsättningarna för en liten svensk-italiensk deltidsimportör. Prispressande dansk-italienska pushers får sig några rejäla dängar, och så får vi veta varför Cesarinos Marche-viner är så uppseendeväckande prissatta i BS. Nämligen för att kunder i Horeca-sektorn ska inse hur bra restaurangpriserna är! En märklig strategi, om ni frågar oss.

Vi riggar kvällens match snarlikt den förra, med den lilla skillnaden att Bressan nu hunnit fram till 2006 och Il Girone till 2005. Eftersom bägge vinerna är riktiga fullblod, får de vila sig i form ett par timmar i karafferna. För att de ska få bästa möjliga förutsättningar grillar vi en hel bosarpskyckling och serverar den med hasselbackspotatis, gräddsås och gelé.

2006 Bressan Pinot Nero har en öppen, komplex nos med ständigt skiftande aspekter. Först träffas vi  av varma, djupa toner av mörk choklad, tobak och läder - under lätta skyar av grusdamm - men inom några ögonblick plitas den lilla gröna Bressan-signaturen dit, och då tänker vi på friska örter som mynta och oregano, kanske en snutt pelargonstjälk, samt en skrattretande tydlig ton av grönpeppar. Frukten måste beskrivas som supertraditionell - murriga mörka surkörsbär som är urbota italienska men knappast pinotparfymerade. Istället hittar vi en fin liten syltighet som drar åt cassis, fruktkaka och korint - tänk mogen merlot, eller fransk hotellfrukost med kaffe och marmelad. Hela tiden finns en tydlig närvaro av jord, och till slut utvecklas en finstämd blomton. Ändå är det lite svettigt och brettigt, och kanske mer rustikt än elegant. Eller snarare: klart elegant, fast på ett rustikt sätt.

Smaken är mycket intensiv, hårt deffad och tanninrik med markant syra och en hel del citrusbeska. Alkoholen klockar in runt de 13%, druvorna har uppenbarligen macererat länge, och vinet har karaktär av lång mognadslagring. De blandade vinbären blir tydligare i munnen än på nosen, medan avslutningen är en smula kryddig som av nejlika och lagerblad. S hittar likheter med traditionell högra stranden-bordeaux, och det var ju faktiskt där vi landade när vi först blindprovade Bressans 2000 Ego (förmodligen under inverkan av femtedelen cab franc). Ja, pinot noir skulle nog varken bli första, andra eller tredje gissningen på denna nollsexa. Hur som helst: det finns massor av spännande saker att hitta i doften, smaken är redigt kraftfull och matorienterad, och vinet glänser ihop med vår grillade kyckling.

2005 Boccadigabbia Il Girone Pinot Nero öppnar med en väldigt framfusig ton av bittermandel och nysågat fruktträd (tänk till exempel plommon). Sågspånet yr, det är faktiskt en av de mest ekdominerade dofter vi någonsin känt i en pinot noir. Det fortsätter med söt rostning, balsamiska kryddor, svettig lök, rostat kaffe och en parfymerad, tvålig ton som känns påklistrad och klart oangenäm. När man väl pejlat in den - det är inte svårt, vi lovar - så vill man bara stänga av den. För att gå vidare till fruktaromerna så domineras de av mörka körsbär med kompletterande noter av jordgubbe, men utan de murrigare drag som fanns hos Bressan. Istället finns en tydlig likörton, som så ofta när alkoholen parkerat sig runt 14,5%.

I munnen ett stramt, intensivt och kraftfullt vin med sur syra och ekig beska. Den mörka frukten känns märkligt komprimerad, liksom instängd i ett järngrepp av fat. De stora, träiga tanninerna hänger envist med hela vägen ut i eftersmaken. Det är knappast ett behagligt vin att dricka på egen hand, men fungerar ändå förvånansvärt hyfsat till maten, förutsatt att man kan bortse från den störande tonen i doften. Ändå är det väldigt svårt att se hur detta skulle ordna upp sig med lagring. Elegans och pinositet är verkligen inte orden i dagsläget.

För att summera intrycket av Il Girone, så känns det välbekant från nollfyran och kan enklast summeras i ordet "överekad". Det hade varit roligt att få äta upp hattarna och berätta om hur gott det smakade, men detta kraftpaket är inte vår typ av pinne och lär aldrig blir det heller. Vårt bästa råd till Boccadigabbia är att befria kommande årgångar från den gruvliga ekfracken. Druvmaterialet finns nog där, men liksom nollfyran har nollfemman utsatts för grov misshandel i källaren.
Sorry, Cesarino.

Fulvio Bressan gör oss som vanligt på gott humör med sin tydliga signatur och sitt kompromisslöst traditionella vinmakande. Ändå tycker vi att nollsexan förtjänar ett uns av kritik - visst hade det varit ett bättre vin om man kunnat finna åtminstone något tecken på vilken druva det är gjort på? Och den stentuffa, långmacererade karaktären gör att drickbarheten på egen hand tar stryk i längden. Fredagskvällen får sluta med ett par glas 2008 Friedrich Becker Spätburgunder "B", en ovanligt mörkfruktig pfalzare som fyllt ut runt midjan med ett extra år på rygg och hittat fram till en väldigt fin drickfas.

Vinomatik via BS, 693 kr/3-pack
Cesarino Gobbi via BS, 396 kr (varuprov)
Belvini, €18,90. Finns fortfarande kvar!

Bressans nollsexa tidigare bloggad här.

ps. Varför lagar man inte ossobucco med risotto milanese mer ofta? Under lördagskvällen fick vi nog till vår bästa so far. Enda felet: fyra märgben är på tok för lite för tre. Bressan var ännu bättre efter ett dygns luftning, medan Il Girone degenererat till jolmig eksoppa.