Weingut Dr. Bürklin-Wolf, Wachenheim

Enkel lunch i Wachenheim äter man gärna på Kapellchen, som huserar i byns äldsta korsvirkeshus. Här är bratwursten prima hantverk från slaktarn runtom hörnet, och smakar förträffligt till sin självklara partner Sauerkraut. En kall Bitburger sitter också rätt fint efter förmiddagens vinprovning. Mätta och belåtna stegar vi in i nästa provningsrum, som andas historia och traditioner under pelarvalven.

Vi har kommit till ett av de tre B-na - Basserman-Jordan, Reichsrat von Buhl och Bürklin-Wolf - som historiskt sett dominerat den centrala delen av Mittelhaardt. Sammantagna äger de stora delar av de ryktbara vingårdar som värderades allra högst i den tyska taxering som gjordes 1828. Sedan 1990 drivs egendomen av Bettina Bürklin. Med 85 hektar vingårdar, varav 30 i klassade lägen, är nog Bürklin-Wolf ungefär så stor en kvalitetsorienterad hantverksproducent kan bli. Det behövs åtskilliga anställda i vingårdarna, inte minst för att köra en så stor egendom med biodynamiska metoder. Man anlitar särskilda konsulter för rödvin (Stefan Dorst, känd från Friedrich Becker) och för kompost (Monty Waldin, brittisk maverick i bio-svängen). Och så har man Weinstrasses mesta motormouth: marknadsansvarige Tom Benns.
Vi träffas under ett par timmar och hinner snacka rätt mycket. Läs snabbt och med brittiskt gott humör för rätta tonträffen.

"Jag ska ge er lite bakgrund till att börja med. Egendomens historia har tre delar. Den första Bürklin som gjorde vin här i Wachenheim var igång redan 1597. Året syns på flaskornas monogram och hättor. Men den egendom vi ser idag startade 1875, när Dr. Albert Bürklin gifte sig med dottern till en lokal landägare, Louisa Wolf. Inom kort fick egendomen sitt nuvarande namn. På den tiden och fram till 1960-talet var det ett jordbruksföretag som sysslade med en hel del annat förutom vin. Det här avsmakningsrummet är den gamla lagårdsdelen där korna stod. Vid utkanten av byn finns ett stort glashus där vi nuförtiden har bjudningar och provningar. Runt om kring, nere på slätten, var det planteringar med frukt och grönsaker. Nuförtiden är det vinrankor. Rankor vars rötter går rakt ut eftersom de hittar allt de behöver i den ytliga jorden. Vi har några lotter där nere. Inte precis optimalt, men det går att göra anständigt vin om man blandar upp med druvmaterial från sluttningarna."

"Albert och Louisa hade inga barn, så de testamenterade egendomen till en svåger som lyckligtvis också hette Dr. Albert Bürklin. Han kunde ha valt ett annat namn, men varför krångla till det. Och doktor betydde förstås inte att han var läkare, vi är ju i Tyskland. Han tog över företaget när han var sexton. Albert var Bettina Bürklin-Guradzes far, och Bettina är den som driver företaget idag. Han skrev i sitt testamente att hon skulle ta över när hon fyllt trettio, för att slippa pressen han utsattes för som ung. Han dog 1979, och Bettina blev trettio 1990. Så under elva år på 1980-talet var det dåliga tider. Och dåliga tider för tyska viner generellt. Förresten, nämn en bra årgång från 80-talet. 1989 är väl den enda man kommer att tänka på, och isåfall för dessertviner. Bara en lång rad obalanserade, ointressanta årgångar."

"Så Bettina fick vänta på sin tur under de här elva dåliga åren, vi hade en företagsförvaltare, och Bettinas mamma var hemma med barnen. Den tyska vinlagen tillät ju 110 hl/ha och de tyska korsningarna florerade vilt - müller-thurgau, scheurebe, bacchus, kerner, och vi verkade ha planterat dem allihop! Dessutom fanns dornfelder, chardonnay med mera. Hälften var riesling, resten var allt det här andra joxet. 1990 gifter sig Bettina med Christan Guradze - de är skilda sedan 2006 - och tar över ett vineri som i stora stycken liknar en gammal dinosaurie."

"Runt 1,2 miljoner liter vin hade varit det normala från strax över 100 hektar. Idag har vi 80 hektar och gör 400 000 liter vin. Fortfarande ganska mycket, men inte för 80 hektar. Med tyska mått mätt är det riktigt lågt. På den tiden gjorde vi 130 olika viner, torra, halvtorra, söta, röda, vita, rosé, olika prädikat som Kabinett, Spätlese och Auslese, alla av dem i trocken, halbtrocken, feinherb, lieblich. Helt vansinnigt!"

Det finns ju en del som gör så fortfarande...

"Ja, det är nästan otroligt när man besöker ett vineri som odlar femton hektar och har sjuttio olika viner på listan. Så, vi behövde få en ny inriktning vad gäller mentalitet och kvalitet. Generationsskiftet var efterlängtat. Det första vi gjorde var att göra oss av med nästan en tredjedel av vinmarken, särskilt den som var planterad med bacchus och kerner och låg ute på slättlandet ner mot Rhen. En del hyrdes ut till det lokala kooperativet, en del såldes. Sedan behövde vi fatta ett beslut. Pfalz är ett varmt område med tyska mått mätt, vi har kalksten, vi har sandsten, vi har basalt som värmer ännu mer, så vi har stora möjligheter till hög fruktmognad. Medelhavsfrukter som fikon, apelsiner och citroner mognar utan problem. Jämför man med Mosel, så får de emellanåt en årgång som är tillräckligt varm för att göra torr riesling, som har balansen mellan syra och frukt, men de kan inte göra det varje år. Ibland är de gröna, ibland balanserade, ibland fylliga - medan vi här får tillfredsställande mognad varje år. Så vi behövde fatta ett beslut. Riesling, utan tvekan. Alla våra bästa vingårdar är planterade med riesling, det är den bästa druva vi har. Och för opartiskt folk som mig så är det världens bästa vitvinsdruva. Så fråga inte mig, jag är nog fel kille att svara (skratt)."

"Den två mest framgångsrika perioderna för Bürklin hade varit 1960-talet - innan den tyska vinlagen kom - och mitten till slutet av 1800-talet, när tyskt vin ansågs vara det bästa i världen och dracks av Europas kungafamiljer och tsaren av Ryssland. På den tiden hade de låga skördeuttag och stilen var torr. Så vi sa: torr riesling, det är vad vi ska hålla på med. Vi måste satsa på hög kvalitet, kooperativen kan syssla med massmarknaden. Vi hade sett ut som ett sådant, fast vi inte var ett. Hur som helst, skördeuttagen sjönk år för år, ett steg i taget, man får inte chocka vinrankan. En skörd i stället för två, hårdare beskärning, grönskörd i augusti, mer selektiv handskörd. Så hela omställningen började ute i vingårdarna. När allt funkar så är 400 000 liter fortfarande en bra skörd om vi pratar toppkvalitet - vi kan leva på det. 2010 blev det bara 140 000 liter, det var vad året gav oss. Istället för att skörda allt och säga "vi gjorde vinerna, men de blev tyvärr väldigt gröna på grund av det svala vädret" så skar vi helt enkelt bort alla omogna druvor."

Omställningen till biodynamisk odling, när började den?

"Åh, den kom långt senare, 2005. Först skar vi ner skördeuttaget. Ganska snart började vi urskilja särdrag i vingårdsvinerna, som inte hade fått chansen att uttrycka sig tidigare. En hel generation missade smaken av det specifika vingårdsläget - ett högt uttag suddar ut skillnaderna. Det här kan vi studera sedan när vi smakar de två premiers crus som ligger precis bredvid varandra, men vars jord är olika. De är annars gjorda på exakt samma sätt, i likadana stora fat, till och med stockarnas ålder är densamma, ungefär 40 år. Den ena vingården har mer kalksten, den andra mer sandsten. Vi har vingårdar i fyra byar, och de här ligger precis bredvid varandra. Så det är lätt att föreställa sig skillnaden mellan Ruppertsberg, fyra byar söderut, och Wachenheim. Det är inget man får smaka om man tar ut 100 hl/ha. Med den nyvunna erfarenheten i bagaget börjar så den tyska logiska hjärnan att arbeta, och det är en bra sak. 'Hmm, vänta nu...' Christian, Bettinas ex-make, gjorde stora insatser för egendomen även om han knappast var diplomatisk (vilket gjorde att han fick lämna). Han kom inte från vinbranschen och kunde ställa de viktiga dumma frågorna. "Nu när vi kan smaka vingården igen, varför ignorerar den tyska vinlagen marken och fixerar sig vid Oechsle-grader?" Allt handlade om sockerhalten i druvorna vid skörd - Kabinett, Spätlese, Auslese etc. Man kan få ut samma sockerhalt från potatisfältet ute på platten om man väntar länge nog, som man får från vingården på sluttningen."

"Christians roll var alltså att ställa frågor. Vad vi gjorde då var precis samma sak som alla regioner gör som håller på att vakna upp.Vi letade rätt på en karta. Det finns alltid någon gammal karta att få tag på, med klassificering av områdets vingårdar. Taxeringskartor, vanligtvis. Vi fann den i ett arkiv i Deidesheim, och den var uppritad 1828, då området styrdes av den bayerske prinsen. Kartan finns i provningsrummet och på vår website, men inte i tryck, vi är ju biodynamiska och har skippat allt onödigt tryckt material."

"Kartan visade alltså hur högt vingårdarna var taxerade, så de högst skattade blev grands crus och de näst bästa premiers crus. Vi lekte med tanken på att kalla dem Erstes Gewächs eller Grosses Gewächs, men detta var långt innan VDP drev igenom sin klassificering - vilken jag tycker är toppen. Vi bestämde oss för att kalla dem Grand Cru (åtta vingårdar) och Premier Cru (sju vingårdar) och de är de enda vingårds-viner vi gör. Inte hundratals olika, som det var på 70- och 80-talen. Till och med slätten ner mot Rhen hade en massa vingårdsnamn!"

Vilket år bestämde ni er för det här upplägget?

"Det var 1995, nio år innan VDP införde Grosses Gewächs. Vi var inte ensamma utan genomförde det i samråd med Koehler-Ruprecht och Christmann. Vi arbetade redan nästan ekologiskt, åtminstone miljömedvetet, på den tiden. Sprejade inte med herbicider eller insektsgifter på den tiden heller, men använde en del konstgödsel. Efterhand kom funderingen: hur kan man få mer av den här vingårdskaraktären in i druvan och vinet? Svaret var: genom att göra färre ingrepp i vingården. År 2000 hittade Bettina Nicolas Jolys bok och läste den, hon tyckte att det här var precis den väg vi redan slagit in på så varför inte göra det "by the book". Men det är inte bara att trycka på en knapp och säga "nu är vi biodynamiska", utan det tar en hel del tid att ställa om. Vi började med hjälp av Marc Kreydenweiss från Alsace, eftersom han var chef för Biodyvin, en av de två franska sammanslutningarna, och bor inte långt härifrån. Hans råd var att vi skulle börja med att göra experiment här och där - en kall vingård, en varm vingård, en toppvingård, en basvingård - och se vad som hände. Så mellan 2000 och 2005 konverterade vi ungefär tjugo hektar. Men så kommer man till en punkt där man får bestämma sig. Ska vi vara biodynamiska, eller inte? Man kan inte vara "lite gravid". Så vi blev den enda icke-franska medlemmen av Biodyvin, tack vare Marc. Nästa vecka ska jag åka till London och prova vin med dem. Trettio fransoser - och så en engelsman från ett tyskt vineri. Exotiskt..."

"Vi började att konvertera hela egendomen 2005, och det tar minst tre år. Det är lite som att sluta röka, du har förmodligen försökt ett bra tag innan du gör slag i saken. I och med skörden 2008 blev vi certifierade. Tyskar gillar att ha certifikat för saker och ting. Det finns många som hävdar att de är "bio" just nu, som kanske prövar en del av metoderna, så det är bra att kunna visa att man är seriös med det."

"Våra vingårdar blir alltmer hälsosamma. Vi jobbar med den engelske biodynamik-experten Monty Waldin som konsult. Dessutom har vi en utmärkt vitikultur-ansvarig som verkligen kan sina grejor. Monty kommer bara kanske två eller tre gånger om året, han är väldigt duktig på kompost. Vi använder svavel och koppar mot angrepp i vingårdarna och svavel i källaren. Det är en stor trend med osvavlat vin just nu, men de vita blir tyvärr både orangea, disiga och oxiderade och det är inget vi vill ha i riesling. Vi tillverkar våra egna preparat av kisel, nässlor, kamomill, rölleka och så vidare, men vi är inte helt självförsörjande på den punkten än. Det krävs mycket, och med 80 hektar är vi en av de till ytan största biodynamiska egendomarna. Ja, möjligen finns det någon större i Chile och Californien. Vi försöker i alla fall att sluta cirkeln, så vi äger en del kor och producerar vår egen kompost. De flesta av läkeväxterna vi behöver hittar vi på vår egen mark. Vi jobbar på att framställa allt vi behöver. Monty säger: ingen fara, ni är biodynamiska, ni kommer snart att blir självförsörjande. När det gäller att jobba enligt månens 28-dagarscykel så är det önskvärt, men inte alltid möjligt om man har 80 hektar. Så vi gör så gott vi kan, men man måste vara praktisk."

Det är när himlakropparna kommer in i bilden som folk börjar undra lite...

"Det är då folk säger: ni är knäppa! (skratt). Ni kan tänka er, vi får ofta besök av BASF som jobbar med produktion av petrokemiska och agrokemiska produkter. De kommer gärna hit eftersom att jag är engelsman, och de tar gärna med sig sina internationella gäster. Vi tar dem på rundtur och det blir rätt kul när det är ingenjörer och kemister med. De har tusen invändningar, inte minst emot kopparn i vingården, men så smakar de vinet och blir som förtrollade. Då vill man fråga dem: vad vill ni ha, agrokemi eller gott vin? Men vi får ta det lite lugnt eftersom de är våra kunder. Vi får inte döda dem alltför mycket (skratt)."

"Det här är vårt gamla pressningsrum, ni kan tänka er hur det såg ut när jag först kom hit 1991. Jag ville se och lära om vinmakning eftersom jag jobbade inom handeln i England. Så jag gjorde tre års praktik här och ett år i ett sydafrikanskt kooperativ, för rödvinsmetoder. De första druvorna som kom in vid den tidens skörd, kom i en stor skumpande vagn där druvorna skakade sönder och mosade varann på vägen in, och började att jäsa i det ljuvliga solskenet efter lunch. Vi hade en jättelik avstjälkningsmaskin och när druvorna tippades ner stod en sky av must, damm, mögel, grönt, brunt och oxiderat. Vi krossade allt för att spräcka skalen, sedan fyllde vi upp den gamla pressen och körde över druvorna med full kraft. Inte dagens mjuka tag, precis. Och ingen pneumatisk press heller. Man fick bittra tanniner från kärnorna och skalen."

"Jag vet andra egendomar - de gör utmärkt vin - som gillar att ha 24 timmars skalkontakt. Rebholz till exempel - fantastiskt vin! Det är snarast en stilfråga, inte en kvalitetsfråga. Men pressar man hårt, blir det en kvalitetsfråga också. Om man ska gå till väga på det sättet så måste man vara ytterst försiktig"

"Min fru är från Polen, och varje år organiserar hon en grupp av polska killar och tjejer som kommer hit, eftersom tyskar vill inte plocka till den lönen. Polackerna är också skickligare på jobbet, så vi har alltså en grupp på 40-50 personer som kommer varje år. För GC och PC plockar de i 20-kiloslådor. Vi har kommit så långt att vi hyr en temperatur-kontrollerad lastbil, och parkerar den mitt i vingården. De stora förbättringarna är redan gjorda - sänkt uttag, biodynamisk odling, nu gäller det att fundera på hur man kan förbättra detaljerna. Plocka på morgonen, inte plocka när det regnar, och sedan tre år har vi lastbilen som håller tio graders temperatur och flyttar med plockarna där de går fram. I sina 20-kiloslådor är druvorna i perfekt skick när de når vineriet. Folk här Wachenheim tycker att vi galna och undrar vad vi ska börja med härnäst - polera druvorna? Men man kan smaka skillnaden, och det är det som är grejen."

"Vi hoppas att kunna göra stora viner, men inte alltför storvulna utan snarare eleganta, vi vet åt vilket håll vi strävar. Jag är så förtjust i stilen att jag förmodligen alltid kommer att vara kvar här - de får sparka ut mig! Till och med Dornfeldern från en hektar mark vi ärvde från förr, och egentligen en tråkig druva, smakar gott och är förmodligen en av de bästa i Tyskland."

"Här är sorteringsbordet. 2010 hade vi riktigt dåligt väder under under blomningen, så många av druvorna förblev ouvecklade eller kartiga och vi var tvungna att sortera noga. Den klena blomsättningen var anledningen till att vi bara fick 140 000 liter vin, men vi gillar vinet. Polackerna gjorde ett bra urval redan i vingården, men sen fick fyra killar stå och godkänna varenda druva som skulle med."

"Hela pressningen i pneumatisk press tar upp till tre och fyra timmar, och vi pressar ytterst försiktigt. 2011 fyllde vi först bara upp säcken utan något större tryck: 0,2-0,5 bar. Den här fri-runna musten tog vi undan och höjde sedan trycket till en halv till en bar - fortfarande lågt - för att få en pressmust som får jäsa separat. Kanske är den så bra att den får komma tillbaks igen, vi ville bara se om det är någon skillnad. Kanske är det för mycket extrakt, kanske gillar vi den till och med mer. Jag har inte smakat på elvorna ännu, jag väntar helst tills de har jäst klart. Men hela den här delen av hanteringen och selekteringen har vi fått till perfekt nu."

"2011 gav oss lyckligtvis ett normalt år med tidig växtsäsong och en tidig skörd av tillräcklig storlek - en tredjedel mindre än vanligt, men inte två tredjedelar som 2010. Det kom en sen vårfrost i början av maj, men den drabbade bara Rheinhessen och den låglänta slätten österut mot Rhen där man ändå inte bör plantera vin. Sedan kom en del hagel, men mest i Mosel och mycket lite hos oss. Det största problemet var några rejäla oväder i augusti, som orsakade en hel del röta. Vi startade med att plocka i de mest drabbade vingårdarna, särskilt GC Gaisböhl där det alltid hänger varm luft. Bra för mognaden, men blir det fuktigt och varmt så har man röta."

"Vi gör en mindre kvantitet mousserande vin, och där passar de tidigt skördade druvorna utmärkt. När rötan hotade i Gaisböhl hade våra polska plockare inte kommit än, så vi stängde vineriet och gav oss ut ett gäng och plockade i två dagar. Nästa vecka kom polackerna. De började med de fuktigaste vingårdarna och gjorde en negativ selektion, skar bort rötan. Sen var det frågan, vad händer nu? Kommer vi att få mer regn? Då skulle vi ha ett nytt 2006, med massor av röta och den lägsta kvantiteten innan 2010. Men vad fick vi? Jo, tre veckor av det mest strålande solsken och 25 graders värme! Där räddades årgången."

"Vi fick bra syror, inte lika höga som i 2010 utan mer normala, och klara rena aromer. Om två veckor ska vi påbörja de första fatprovningarna, och det känns som vi är back in business efter den rekordlåga skörden förra året. 2010 är extremt intressant med sina höga syror i kombination med mogen frukt, men vi behöver inte sjunga i högan sky om årgången, för det finns nästan inget att sälja."

"Här nere i källaren är det varmare än på övervåningen, för vi har jäsning på gång. Ungefär 18-19 grader brukar vara lagom. Vi har en fantastisk vinmakare, Fritz Knorr. Han är fjärde generationen som innehar yrket, och vet det mesta som är värt att veta om riesling. Han gjorde vinerna även på den gamla dåliga tiden, men när Bettina tog över fick han äntligen grönt ljus att satsa helhjärtat på kvalitet. Innan dess var han tvungen att göra många saker han inte ville."

"De stora volymerna i källaren är uppdelade på tre olika riesling, ett byvin från Wachenheim, ett från Ruppertsberg och så vår basversion 'Bürklin Riesling trocken'. Den här enkla och överskådliga uppdelningen pensionerade nästan sextio olika etiketter med vingårdsnamn från den gamla dåliga tiden. I basvinet finns det en del druvmaterial från vingårdar nere på Rhen-slätten. De som vi har behållit är de med riktigt gamla stockar. Vi blandar det vinet med unga stockar från PC och GC, där rötterna inte är djupa nog ännu. När vi klipper bort röta i GC-vingårdarna, som i år, finns det kanske en del av klasen som är bra, men som är två veckor för tidigt skördad för att bli en GC. De hamnar också i husvinet. Det är viktigt att ge det vinet en förstärkning från de bättre vingårdarna, för har man en basriesling som bär husets namn så måste den vara bra. Den är vårt visitkort, vår dörröppnare. I Skandinavien är det vår Wachenheimer Riesling som spelar den rollen, vinet är slutsålt här på gården men jag har en flaska i kylen."

"För den tyska marknaden gör vi en cuvée som heter 'Villa Bürklin', samt en pinot blanc och en rosé, inga spektakulära grejer. Basvin för mousserande utgör ungefär 5% av produktionen. Pinot blanc är riktigt trevligt, inte minst när solen tittar fram på våren och den vita sparrisen är på gång. Det här är viner att dricka unga, och de görs i ståltankar allihop - den moderna sidan av vineriet, kan man säga."

"Här är våra tankar för klarning och sedimentering, första fasen efter pressningen. Där får musten vila tills alla grövre partiklar sjunkit till botten, tio timmar eller så. Över natten, om vi pressat sent på dagen. Hela vinmakningsprocessen har blivit markant långsammare på senare tid. Förr tänkte folk: hur fort kan jag få druvorna att bli färdigt vin och in i flaskan? Nu satsar vi på att få klart husvinet innan jul, medan GC buteljeras först i juli för att släppas i september nästa år, och PC buteljeras i maj för att släppas i juli."

"Här inne har vi faten med våra GC från 2011, de jäser för tillfället. Här är Gaisböhl, och här en gammeldags 'Forster Riesling Spätlese' med botrytisdruvor från Ungeheuer, Kirchenstück och Jesuitengarten. Lite gambling, en specialare på grund av rötan 2011."

"Kalkofen GC.... ett Halbstück med Jesuitengarten GC, ja det blir väl totalt ungefär 1500 flaskor... En av de trevliga effekterna med biodynamiken är att vi har en massa gröna täckgrödor i vingårdarna, medan de konventionella odlarna dödar allt i vingården utom själva rankan - jorden, jästen, insekterna, växterna. Till slut ger man bara rankorna deras näringspiller och droger med jämna mellanrum, eller vad annat som kan behövas från kemiföretagen. Rankan blir beroende av att få sin mat direkt från människan. Vi matar inte rankorna med någonting längre, vi matar jorden, och det är det viktigaste av allt. Vi matar den med hemgjord kompost och naturliga beredningar av dynga, örter, kisel med mera. Rankan lever av jorden, och den smak av jorden som vi så mycket uppskattar idag kommer tillbaks till druvan. Det är så logiskt, så enkelt när man tänker på det."

"Det finns vingårdar som ser väldigt tyska ut i sin snörräta ordning, inget ogräs någonstans, men så tittar man närmare och allt på marken under rankorna är gult, för att det besprutats med herbicider och pesticider, och därunder har man en död jord. I en sådan vingård finns ingen naturlig jäst. Vi har allt livligare jästkultur i våra vingårdar och i våra källare, så att man sedan tre år tillbaka på många fat kan läsa det vackra ordet "Spontan" - det vill säga att vinet jäst utan tillsatta jäststammar. Det gör inte all världens skillnad, vi kommer att smaka goda äldre viner som är jästa med tillsatt rieslingjäst. Men det är som med kylbilen i vingården, en av många förändringar som tillsammans gör bättre vin. De spontanjästa vinerna har ännu ett lager av komplexitet jämfört med de andra, och ger tydligare uttryck för vingårdens terroir."

"Och skulle vi behöva sätta fart på en jäsning som avstannat - vilket vi inte behövt de senaste tre åren - så har vi kultiverat vår egen jäst från Pechstein. Vi använder också vår egen druvklon BW14 från Gaisböhl GC, den känner sig hemma här eftersom den växt upp här, om ni förstår vad jag menar. När vi planterar om nuförtiden använder vi alltså en mycket mer Pfalz-vänlig klon - eller Bürklin-Wolf-vänlig - istället för att bara shoppa loss på närmsta vin-supermarket = plantskola (skratt)."

Temperaturen är rätt låg här inne.

"Ja, det mesta av jäsningen är redan avklarad nu. Tidigare låg temperaturen mellan 17 och 20 grader när allting jäste fullt blås, nu är det snarare 12 till 14. Jäsningen genererar en hel del värme i rummet. Inne i de gamla traditionella faten har vi moderna kylrör om det skulle behövas - ni ser rören gå ut där uppe - för om jäsningen drar iväg i temperatur får man udda aromer och tappar fräschör i syrorna. Vi installerade kylrören i mitten av 1990-talet. Hur fort jäsningen går är enkelt att avgöra genom att ta tid på intervallen mellan ploppen i vattenlåset ovanpå fatet. Ploppar det för fort är det bara att dra i bromsen med kylvatten."

Ett plopp var 45:e sekund räcker, eller hur?

"Japp. Nu ska vi gå över till rödvinsavdelningen, där borta har vi förresten Dornfelder, men den druvan är knappast anledningen till att jag är här."

Vi får väl instämma i det...

"Vi är hyfsat inne på pinot noir nu för tiden. Den är inte alls tokig, egentligen är den väl lite väl dyr att exportera men vi sänder snart en del till Danmark av nollnian, exempelvis. Vi har en särskild rödvinskonsult som hjälper oss med vinmakningen för pinotvinet, en lokal kändis vid namn Stefan Dorst som gjort rödvin hos Becker och Laibach, ett tyskägt vineri i Sydafrika. Stefan är god vän med vår vinmakare och hjälper oss med saker som jäsning och blandning."

Intressant, vi har aldrig smakat spätburgunder från Bürklin-Wolf.

"Det ska vi ordna, nollnian har precis kommit i flaska. Bakom draperiet där borta finns inga hemligheter, bara fat som har det lite varmare för att hjälpas igenom den malolaktiska jäsningen. Vi har några uppe i butiken också där det är lite varmare, vi tog upp dem med hissen."

"Nu har vi kommit in i vår stora fatkällare. Alla ekfaten är stora och gamla, det yngsta köptes 1990 och har fått ett snideri till minne av året när Bettinas mamma lämnade över ansvaret till Bettina och Christian. De höll på i två år och funderade och planerade, utan att gå igång med att ändra verksamheten som den varit. De talade mycket med kolleger, inte minst Bernhard Breuer var här en hel del, han var en god vän till familjen. Han sa: ni har riesling, och ni har bra lägen! Han visade på vilka goda förutsättningar som fanns, och berättade vad han skulle ha gjort i vårt ställe. Så de hade stor hjälp av honom och andra vänner. När planen var klar sa de: nu kör vi!"

"Bettinas mamma är 93 - en fantastisk dam - jag kallar henne drottningmodern eftersom hon påminner mig om drottningen. Hon har en fantastisk engelska till att börja med, en sann överklassdialekt, drottningens brittiska accent, och hon är väldigt "fin". Själv har jag fått en hemsk sydafrikansk afrikaans-liknande rotvälska som det blir när man blandar tyska och engelska med en het potatis i munnen. Eller holländska och engelska, i det fallet."

Du har inga rötter där nere alltså.. (skratt)

"Nej, fast man kunde tro det. Det här är 2500-liters fat, och där vi har 1500-liters med Weissburgunder. Den jäser till största delen i rostfritt, men som komplement har vi också några stora fat som ger ett lite mjukare vin med lite mer oxidation. Två olika metoder, sedan i blandar vi in fatvinet för att mjuka upp helheten en smula."

"Där borta ser man något som kan verka uppseendeväckande. På fatet kan man läsa "Chardonnay" - ett ganska oväntat ord hos oss. Det är basvin till vårt mousserande vin, som vi gör huvudsakligen för den tyska marknaden även om jag tror att det har framtiden för sig även utomlands. Låt oss gärna jämföra det med mousserande pinot/chardonnay från Sydafrika, Nya Zeeland, Australien och Italien, men lämna gärna champagne och bourgogne utanför. 'Jag drack en DRC förra veckan och den var mycket bättre', liksom. Man måste väga in priset också."

"En mindre del chardonnay används för 'Villa Bürklin', vårt enkla vita blandvin, som faktiskt är ganska trevligt att dricka. Där används också lite sylvaner vi har, och riesling på basnivå. Ett livligt, friskt och läskande vin att dricka varma sommardagar. Jag gillar det."

Vita blandningar kan lätt bli lite förvirrande aromatiskt sett.

"Jo, det är sant... där uppe ser vi ett fat med Hohenmorgen GC som har ett transparent ändstycke så att man ska kunna se vad som försiggår där inne. Mer Hohenmorgen i nästa fat, och Gaisböhl GC som jäser på fint. Det får ta sin tid."

Apropå tid... vår börjar bli lite knapp.

"Ahh, de hann se källaren men inte pröva något vin. Och det ville de inte heller, efter att ha sett källaren (skratt)."

"Ja, vad vi har här hos oss är alltså ett tredelat system där vi skiljer på by, premier cru- och grand cru-lägen. De flesta andra VDP-producenter använder sig av Erste Lage och Grosses Gewächs."

"Vi börjar med två glas. Först Wachenheimer Riesling och sedan Gerümpel, en PC från Wachenheim. Byvinet finns på de nordiska monopolen. Vi har en basriesling också, 'Bürklin Dry', men Christoffer på Moestue vill gärna importera vin med tydlig adress, och säger att han föredrar ordet 'Wachenheimer', alltså byns namn. Det är trevligt att kunna smaka ursprunget, att kunna knyta ihop smak med ursprung."

En bra strategi. Antingen det eller jordtypen, typ "Vom Kalkstein".

"Ja, det funkar också. Det säger faktiskt något om vad som är i flaskan, vilket inte är fallet alla gånger när det gäller etiketter - ibland tycks deras syfte snarare vara att dölja och förvirra. Ja, en viss förvirring kanske återstår, men den är i alla fall mindre nu. På 80-talet brukade vi ha 125 olika viner, nu är vi nere på 25-30. Och det finns en glasklar hierarki. Varje år finns en Bürklin Dry Riesling och en Wachenheimer Riesling. 09:an skiljer sig förstås från nollåttan, men det är årgångarnas olika karaktärer."

"Vad som är fantastiskt med Wachenheimer 2010 - och det är mycket tack vare det låga uttaget och den stenhårda selekteringen - är vinets klarhet och renhet, inte minst när man tänker på all röta och omognad vi såg ute i vingårdarna. Vad vi alltid strävar efter är att vinerna ska balansera frukt och syra med alkohol. Jag gillar egentligen inte att bryta ner vin i dessa komponenter, men det är den bas som måste finnas, sen kan man bygga någonting ovanpå: kryddor, mineraler, komplexitet och så vidare."

Den doftar underbart, den här. Väldigt fin ljus citrusnäsa.
En nästan silvrig, metallisk mineralton. En aning earl grey eller ja, bergamotte.

"En mineralisk kant, absolut. Det är ett lätt vin, men lätt behöver verkligen inte betyda tråkigt. Det livligt och saftigt, slankt i kroppen med en liten vitpepprig sträng i slutet, en liten kryddighet. Varken stort eller rikt, men att ha ett så här bra instegsvin gör livet lätt för mig. Det är lite underprissatt för att konkurrera fördelaktigt. Tyskarna gillar inte att betala mer än 10, även om vi borde höja till 12 för att markera steget upp från Bürklin Dry."

Er svenska importör är Moestues svenska gren.

"Ja, de har haft en del problem under sista året, gått ihop med ett annat företag och flyttat sitt kontor ut från Stockholms innerstad. Men Joel Agerskov, som jag gillar väldigt mycket, är fortfarande den som leder verksamheten. Norge är annars vår bästa exportmarknad. I Danmark började vi med en ny importör i år, Philipson Wine, och det tror jag kommer fungera utmärkt. De är ett stort företag, jag behöver i och för sig inte ha ett stort företag, när jag startade med Christoffer Moestue för tolv år sedan var de inte så stora, bara några personer i utkanten av stan. Vad vi inte vill vara är det där tyska alibit i listan utifall någon ringer och frågar om sånt. Vi vill ha en importör som kan övertyga folk om att vinerna är så bra att de måste ha dem oavsett eventuella fördomar om tyska viner."

Men tysk riesling har en god status på svenska restauranger.

"Jo, det märker vi ju, framförallt i Stockholm och Göteborg, där sommelierer har ett passionerat förhållande till våra viner. Vad vi skulle behöva är en offertförfrågan som passar basrieslingen, för att få lite snurr på volymerna. Vi har en listning på Vinmonopolet i Norge med Wachenheimer Riesling, och den går rätt bra. Så jag är mycket i Skandinavien för tillfället och får välbehövlig paus från tyskarna (skratt)."

När vi var unga var tyskt vin mest känt för Liebfraumilch. Tantvin.

"För fem-sex år sen åkte jag till Baltikum för att leta efter en importör. Liebfraumilch och Blue Nun överallt i butikerna! De där stora fabrikerna ruinerar varenda chans man har innan man ens kommit dit (skratt). Nä, vi har lyckat rätt bra där, inte med kvantitet men med kvalitet.""

Det måste finnas ett intresse hos de bättre restaurangerna där också.

"Ja, och med deras nya ekonomi har det kommit en våg av nya restauranger där, för tillfället är det inne med sushi. Jag såg japanska killar stå i mitt i Vilnius och göra strålande sushi, och det är därför de behöver riesling igen. De tror att de kan servera rött vin med vad som helst, och litauerna gillar kraftfulla röda - amarone, shiraz, allt som har minst femton procent alkohol."

Som det har varit i Sverige under rätt många år... vi drack förresten Wachenheimer till sashimi på Dahlgren Matbaren i våras.

"Perfekt kombo! Det var en väldigt bra sommelierkille där, som tidigare jobbat på Gondolens Vinbar. Han har visst en ny restaurang på gång som heter "Jonas", tillsammans med någon känd tv-kock eller så. Så hörde han av sig till Joel i Sverige och sa: säg till Tom att han ska leta upp 100 flaskor från biblioteket - ja, vi har ganska gott om äldre flaskor - lite PC, lite GC, tre av den, fem av den."

"Christoffer Moestue ville ha 100 magnum av Wachenheimer, bara för en enda restaurang i Oslo - Alex Sushi. Då sa Joel, den svenske importören: om Christoffer får magnum vill vi också ha! Nu är ju det här inte i första hand ett vin att lagra, men om man sparar en magnum i fem-sex så kommer man att ha riktigt kul om man gillar mognande riesling. Men en magnum kan förstås vara en "show-off" också. Om man sitter på Alex Sushi - ansedd som en av världens bästa sushirestauranger - och beställer in ett par såna till sitt sällskap, så kommer folk vid borden bredvid att börja viska 'en sån där vill vi också ha'. Och det är bra för försäljningen."

"Nu över till Gerümpel och Goldbächel 2010, bara för att visa skillnaden mellan två vingårdar. De kostar båda €17, och borde väl egentligen kosta mer. Målsättningen på sikt är kanske €25, men vi vill inte bli alltför smarta alltför snabbt, och dra på oss en image som 'det stora elaka vineriet'. Bettina är såklart ingen fattig ägare, men allt som hör till egendomen är ärvt."

Gamla pengar.

"Precis, och det kostar väldigt mycket pengar att hålla det hela rullande. Det är som de stora brittiska lantgodsen, de enda som har råd att köra dem fullt ut är 'The National Fund' och liknande. Ingen privat ägare bebor i alla rummen, de har bara råd att använda några få rum. Då behövs det verksamheter som bröllop, fester och golfbanor för att hålla det hela igång. Eller så får de ha 12 grader varmt och svepa in sig i gammal tweed..."

"Gerümpel PC är en vingård direkt angränsande till Pechstein GC i Forst. Jordmånen där är vulkanisk basalt. Givetvis spiller det över till Gerümpel, men ju längre från Pechstein man kommer desto mindre tydligt blir det. Ett klagomål på hög nivå, hur som helst. Poängen är att man får en mini-Pechstein för halva priset."

Betydligt djupare doft här.

"Ja, mycket mer av kryddor och mörka, svarta stenar. När man får det i munnen, så stannar smaken mycket längre. Tian har precis börjat säga "hej, här är jag". Den gick igenom en tuff period precis efter buteljering, men nu kommer den. Bara raka linjer, ingen fetma."

Mineraliskt som tusan, och syran är väldigt fint integrerad.

"Ja, jag skulle säga att det är typiskt för oss, den balansen."

Inbäddad i början, men oj vad den skjuter iväg i slutet.

"Om vi jämför med Goldbächel, så har vi något helt annat: fetma, hallå! Fetma och rikedom. Det här vinet breddar ut i munnen, med en krämigare känsla. När vi utforskade våra lägen grävde vi fem meter djupa hål, och vad vi fann då hörs nästan på namnet: en underjordisk flodbädd med silt och lera. Nu finns bara en liten bäck, men för länge sedan fanns en bredare flodbädd. Det man får är en bättre förmåga att hålla kvar vatten i jorden, vilket förklarar den bredare och krämigare smaken. Vår vinmakare är en stor fan av Goldbächel. Gerümpel ropar efter musslor, krabba och liknande medspelare medan Goldbächel med sin rikedom är utmärkt till fläskrätter från det lokala köket."

Mycket bredare över axlarna.

"För att hålla ihop saker och ting finns en bra syra, men inte alls en lika tydlig mineralitet. I Pechstein och Gerümpel börjar det redan på nosen och fortsätter genom hela smaken. Här får man istället rikedomen, den gula persikofrukten, och först i slutet tittar lite mineraler fram."

Gerümpel är öppnare på nosen.

"Ja. Därför blir man så överraskad när man smakar på Goldbächel. Att det är så stort, och breddar ut som det gör. Gerümpel har fler nyanser, som visar sig inte minst när man doftar i det tomma glaset efter en stund."

Lika god som vi minns den, men det måste ha varit 2008.

"Ja, 2008 är också en lyckad version. Vi har inte haft något stort genombrott hos Systembolaget än, men ett litet i alla fall. Vi har presenterat Gerümpel till Systembolaget flera gånger och de har gillat det varje gång. De sa att de älskade vår 2010 Gerümpel men bestämde sig för att inte ta den. De älskade den så mycket att de inte tog den! (skratt)"

"De valde att köpa in ett annat av våra viner, kanske för att de redan hade köpt tillräckligt från 2008. Det är hur som helst en trevlig kille som har hand om tyska viner, en bra inköpare. På sitt sätt är det ju bekvämt med bara en mottagare i ett land. I februari ska de i alla fall lansera 2001 Kalkofen GC och 1999 Rechbächel, och jag ser fram emot det. Vi skulle egentligen behöva en mer permanent listning, men trycker man på för mycket så tar det stopp, och trycker man inte alls på så händer ingenting. Så det handlar om att hålla namnet aktuellt och åka upp och säga hej varje år. Plötsligt lossnar det. Påminner lite om ett spel, och förmodligen vore det mest effektiva att ta ut killen på en partyrunda med gin&tonics (skratt)."

Obegripligt, Gerümpel är ju alltid bra och kanske bäst pris/prestanda av alla era viner.

"I fallet Gerümpel pratar vi €17 till slutkund för en premier cru, medan man får betala över €30 för grand crus, så det är ett attraktivt prisförhållande och man får ett tydligt definierat vingårdsvin för pengarna."

S: Gillar ettan mer. T: ja, den är ju mycket bättre! S: tänk att det är exakt exakt samma vinmakning, men så enorm skillnad på bara några hundra meter...

"Jag föredrar också Gerümpel. Men som sagt, vi klagar på en rätt hög nivå... fast... jag vill gärna ha mina mineraler..."

Och vi vill ha fokus...

"Jo, koncentrationen är central."

Syran, är den lika hög i båda?

"Ja, det är faktiskt ingen större skillnad."

"Här har vi nu Pechstein 2009. Tiorna är nästan helt utsålda redan, och 2009 är skojigare att prova eftersom den fått ett extra år. Det är inte den slankaste versionen, om man jämför med 2010. Sedan har vi också Ungeheuer 2009, som är den närmaste grannen. Här finns lite mjukare frukt, mer kalksten i marken och vinet är inte alls lika tufft som Pechstein. Vi förknippar alltid kalksten med krämighet."

Så ni sålde ut 10:orna före 09:orna. Som ändå var en så hyllad årgång.

"Ja, vi fick så mycket mer vin i 2009. Det var en stor årgång, allt gick som det skulle. Inga extrema väderlägen. Nu klagar jag på en hög nivå igen, och är lite petig, men om man får någonting som är vädermässigt lite udda under säsongen - hagel, regn, köldknäpp, eller något - så får man ofta ett ännu mer intressant vin i förlängningen. Det är som människor som gått igenom svåra saker någon gång i livet, de är mer komplexa och intressanta... än folk som jag som bara haft det bra hela tiden. Ni förstår vad jag menar..."

"Så, 2009 var perfekt, inte minst ett fantastiskt väder under skördetiden. Man kunde vänta till exakt det tillfälle man ville för att plocka. Man kunde ta dem precis på pricken."

Här hittar man en del petroleum i 2009 Pechstein...

"Ja, jag är inte helt förtjust i hur nosen uppför sig för tillfället. Kanske är det effekter av svavel som stör, den är lite udda. Smaken är mycket bättre än doften. Jag provade det i förra veckan, jag gjorde en dubbelvertikal med Pechstein och Hohenmorgen. Alla sa: mmm, jag gillar Pechstein, men doften... tyskarna kallar det 'eine kleine Stinke'. Här behövs tid."

Mest petroleum. S: jag gillar det. Vi brukar inte ha problem med petroleum.

"En del provare har stora problem med sånt, jag brukar väl inte förstå det riktigt. Pechstein är ett slags storebror till Gerümpel, och Ungeheuer till Goldbächel."

Wow, 2009 Ungeheuer är väldigt blommig. Ljuvligt.

"Ja, det här är så typiskt för skillnaden mellan de två vingårdarna. Och de är ändå grannar. Det är en mix av kalksten och basalt i Ungeheuer, och koncentrerad basalt i Pechstein. Doften ger ett elegant intryck, men smaken är fylligare."

Gerümpel hade en mer frilagd syra, i nollniorna har vi lite mer fyllighet och beska. Frågan är om inte inte 2010 är ballare med sin svala, slanka profil och höga syra.

"Sant, 2010 är lite som 2001 och 2004. På pappret lite knepiga årgångar. 1999 är också slank och elegant. De udda numren..."

Ungeheuer är mindre bitter än Pechstein.

"Ja, den är mer på pricken just nu. Men Pechstein är lite som ett knepigt skolbarn. Man blir alltid överraskad när busungen visar sig vara en av de bästa i klassen. Andra dagar kan man tycka: han vill verkligen inte samarbeta, han vill inte göra några prov. Det är vad som gör Pechstein så fascinerande. 2007 är fortfarande helt stängd, till skillnad från Gaisböhl och Hohenmorgen."

De första två vinerna är de som har träffat mest rätt så här långt.

"Låt oss nu smaka ett par mogna viner. Först ut har vi 1999 Hohenmorgen. Lite stinkig till en början, jag brukar jämföra med mina barn när någon främmande ber dem att sjunga en sång de gillar. Vi provade den i förra veckan och förutom mognadstonerna av petroleum fick vi en härlig fräschör. Färgen var inte gyllengul, utan fortfarande ganska ljus."

Ja, det ser verkligen ungdomligt ut.

"Det finns en del marsipan på nosen, men om man inte funderar alltför länge på det utan tittar och smakar på vinet, så kunde man tro att det var tre fyra år gammalt - och det är tolv!"

Wow, det här är så harmoniskt. Ren njutning.

"Jag råkade svälja mitt, ingen skada skedd (skratt). Allt finns där, inklusive framtid."

Extremt harmoniskt! Det här en rackarns bra mogen riesling. Precis i den fasen när man får det bästa av båda världar.

"1999 var ett år när vi inte visste hur vi skulle sälja in vinerna som unga. 1998 och 1997 hade varit stora rika årgångar, och 1999 var lite som den fula ankungen. Helt nedstängt, vad skulle vi göra? Det var bara att vänta. För rieslingfreaks är det precis vad man önskar."

Härliga persikor...

"Ja, med så delikat framförda"

Lite äppelpaj också...

"Jag kommer att tänka på en restaurangkille jag känner i Stavanger. Han går omkring i sina Armani-jeans. Han är gammal, men han ser ung ut, även om han har ett stort vitt skägg. Han var här med sitt team, och jag berättade att jag brukade jämföra gamla viner med honom. Ta det som en komplimang, sa jag. På pappret gammal, men i verkligheten en ung kille som gillar att gå ut på nattklubb och ha kul."

Men varför vänta, allt är på plats. Det är à point nu.

"Kommer man att ha roligare? Möjligen, men troligen inte."

"Nu till det sista vinet. Vi säger inte nej till botrytis, men det utgör kanske en halv procent av vår produktion. Någon Auslese ochTrockenbeerenauslese, Eiswein gör vi inte längre. Det här kommer från Gaisböhl men vi kallar det Ruppertsberg Auslese eftersom vi vill reservera namnet Gaisböhl för vår torra GC. Finns det flera viner med samma vingårdsnamn är man snart tillbaka i samma gamla problem som förr. Det är inte ett utpräglat dessertvin, snarare lite som en engelsk citronmaräng. Det är ingen större poäng att prata om analysdata även om tyskarna älskar det, men vinet har 110 gram socker och en syra på...."

... en bra bit över tio.

"13 gram. Precis när sötman landar på tungan, så fräter syran ner gommen (skratt)."

Häromdagen provade vi en BA 2010 som hade 160 gram socker och 14 gram syra. Man kunde knappt uppfatta sötman och vinet upplevdes som lätt!

"Jag har en restaurangvän i närheten. Han lagade en rabarberpuré med lite jordgubbe och mynta, inget annat , väldigt enkelt. Till det drack vi den här Auslesen, och det smakade som det perfekt balanserade torra vinet, eftersom sötman stack all världens väg och mineralerna kom igenom. Så lite dessertvin, varför inte?"

Det upplevs väldigt lätt och inte det minsta kletigt.

"Så vill vi ha det. Man kan dricka det ungt. Och visst finns det en marknad, så vi brukar be våra vingårdsansvariga att ta vara på de här druvorna. Har en vingård drabbats av botrytis, skär inte bara bort det för att kasta. Vi gör kanske 600 helflaskor, och 1500 halvor. Det är allt."

Andelen fullt botrytiserade druvor kan inte vara särskilt hög.

"Nej precis, eftersom man har den rena frukten kvar också."

En tredjedel?

"Det är en klassisk, tidig skörd. Inte i november, snarare före allting annat. För att återknyta till vad jag sa i början om att gå igenom vingården och klippa bort röta: om det doftar gott, så använder vi det."

När skördade ni de här druvorna i 2010?

"Det var... låt mig se... början av andra veckan i oktober. I år var vi helt klara med hela rieslingskörden innan dess, redan den femte oktober. Helt galet."

Du pratade nyss om rabarber. Man kan hitta den karaktären i syrorna.

"Absolut, verkligen. Det passar bra till get- och fårostar. Men tillför man alltför söta saker så smakar vinet bara surt, man måste matcha med syror. Nuförtiden brukar jag säga: gör det enkelt, satsa på ost. Bernard Antony är en av de bästa ostförädlarna i Alsace, och han brukar komma hit med en del fantastiska mogna ostar. För en mogen comté kan det vara perfekt med en mogen torr och rik riesling. De enda gångerna vi verkligen måste välja ett dessertvin är till grönmögelost. Senast valde vi en 1989 Gerümpel TBA, det var toppen. Senaste gången vi gjorde TBA var 2007, och nu pratar vi statistik igen: den hade 22 gram syra och 225 gram socker."

Kan man väl glömma i femtio år om man vill?

"Våra barnbarn kommer kanske att dricka vinet en dag i framtiden."

"Vår pinot noir från 2009 har varit buteljerad ett tag, men har inte nått marknaden riktigt än, vi säljer fortfarande de sista nollåttorna. Nollnian är ett stort steg upp i kvalitet från nollåttan. I vårt nyhetsbrev till privatkunderna skrev jag för första gången om ett rött. Jag brukar säga: skriv gärna om det, men jag tänker inte göra det, jag måste stå för vad jag skriver. Min första mening var: 'Vanligtvis brukar jag hetsa upp mig angående någon mogen PC och GC, men idag är jag upphetsad över vår pinot noir". Det är en lättare stil av pinot, som fått ett år i barriquer - men inga nya - och delvis från större liggare. En lätt och fruktig mellanviktare, som jag verkligen gillar."

"Vår pinot noir "S" kommer att bli bra en dag, men den måste skaka av sig eken först. Härom veckan serverade vi 2003 ur magnum och dubbelmagnum till 50-60 gäster och nu är den fruktig, inte ekig."

"S" är alltså lagringsvinet som legat på ny ek.

Ja, den behöver fem till sju år på flaska. I standardtappningen får man lite kryddighet från de treåriga faten, men annars gillar vi att blanda med en hel del stora fat."

Vi köper gärna med oss en flaska pinot noir att dricka ikväll. Och sätt gärna upp oss på listan för nyhetsbrevet.

"Den är fortfarande rätt ny, och omfattar bara tyska kunder. När jag först kom hit fanns det bara en epostadress, och all epost printades ut på papper och delades ut till den som skulle ha det. Nu är vi på Facebook också - superenkelt att hantera med en iPhone, eller så tar det en timme om man har en Blackberry som jag. Jag lovar att byta så snart jag kan."

"Webplatsen fick en fullständig överhalning rätt nyligen. Bettina tyckte att vi nått fram när det gäller vinerna, men resten... ja, Bettina skildes från sin man 2006, de är ändå goda vänner. De har fyra barn, han bor i Mannheim och driver ett solenergiföretag. För ett tag sedan tog Bettina in en märkesexpert, inte för att ändra allt, men för att se över det hela och se vad vi kunde göra. Hade vi en företagsidentitet, och hur såg i så fall den ut? Nu har vi en tydlig linje i allt från etiketter till kort och website - och det är rätt subtilt, vi är ju inte MacDonalds. Vi satt rätt många dagar tillsammans, och det var inte självklart. Vi är ju framförallt vinmänniskor, men de fick oss att se hur vi mixade alla regnbågens färger på prislistor och trycksaker. Vilka är era färger? Vilket ord sammanfattar Bürklin-Wolf? Ehh, riesling? Öhh, vin?
Det är väldigt nyttigt att få en sådan genomkörare. Vi har skippat de flesta trycksaker nu, allting finns på webben."

Tack för ett par intensiva timmar!

"Ja, vi hann ju precis med vad vi skulle. Kom förbi igen nästa gång ni har vägarna hit. Nästa gång måste vi ut i vingårdarna, jag älskar att gå där."

Provat:

2010 Riesling Wachenheimer
2010 Riesling Gerümpel PC
2010 Riesling Goldbächel PC
2009 Riesling Pechstein GC
2009 Riesling Ungeheuer GC
1999 Riesling Hohenmorgen GC
2010 Riesling Ruppertsberger Auslese
2009 Pinot Noir

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.