Man måste bara beundra Paul Draper. Ni vet: den filosofiske gamle vinmakaren på MonteBello Road högt uppe i bergen strax väster om datanördarnas mecka Cupertino. När han ska beskriva vad de håller på med där uppe på sin kulle så vill han helst undvika etiketten "naturlig vinmakning" - som han uppfattar som förvirrande och i viss mån provokativ. Han säger hellre "pre-industriell vinmakning". Den står i stark kontrast till det högteknologiska vinfixande som utövas både i Californien, Bordeaux, Australien och annorstädes. Sådant gillar inte Paul...
Det börjar förstås i vingårdarna, som sköts med metoder som i många stycken är gemensamma med biodynamikernas. Sedan skördas allt för hand, och druvorna sorteras manuellt efter avstjälkningen. Minimala mängder svavel tillsätts när druvorna krossas, efter den malolaktiska jäsningen, och i samband med omdragningarna. Hela jäsprocessen genomförs med vingårdens naturliga jäststammar. Det amerikanska ekvirket till lagringsfaten lufttorkas både länge och väl. Det händer att man klarar vinet med äggvita för att reducera lite tannin, och låter det genomgå en lätt filtrering för att få bort äggviteresterna. I det stora hela är det dock en filosofi som handlar om minimal intervention, så som vin gjordes förr i tiden.
Efter två kvällars umgänge med Estate-vinet har vi egentligen bara en invändning att komma med. När nu Draper och hans medarbetare ansträngt sig så för att mejsla fram Monte Bellos bergs-terroir och låta de gamla cabernet-rankorna göra vad de är bäst på - varför måste man smaksätta resultatet med tilltagsna doser bränt trä?
För bränt är precis vad det luktar om 2008 Ridge Estate Cabernet Sauvignon. Inte fullt tillräckligt för att skymma resten, men mer än tillräckligt för att störa. Det svedda ekvirket får sällskap av typiska fattoner som kola, choklad, kaffe och vanilj. Frukten är dock riktigt tät och fin med en ganska "italiensk" aromatik av täta mörka körsbär och cassis. Känslan är svalvuxen och rejält örtig med ett friskt genomdrag av eucalyptus.
När vi först smakar är den medelfylliga smaken väldigt tajt och stram - inte minst jämfört med hittills provade bordeauxer av årgång 2008 (ja, egentligen är även strukturen mer "italiensk"). Frukten är respektabelt tät med bättre stoppning än vi minns från de senaste årgångarna av Santa Cruz Mountains (som vinet hette fram till förra året). Men någon riktig drickglädje är svår att utvinna än, så vi korkar igen flaskan för att återkomma till den nästa kväll. Nu har vi laddat upp med varsin rejäl entrecôte som får i uppgift att ta hand om de strama tanninerna. Vinet har dessutom släppt lite på tyglarna under natten, så ihop med maten får vi till en riktigt trevlig matchning. Det enda som egentligen stör oss är doften av svedd ek.
Ridge-vinerna är byggda för lång lagring, vilket inte minst bevisades av 1984 Monte Bello i veckan som gick. Nu är i och för sig Estate-vinet gjort av det mer lättillgängliga druvmaterialet från Monte Bello Vineyard, men som vi ser saken behöver vinet egentligen minst fem år för att nå fram till ett drickfönster som passar oss, och minst tio för att nå sin topp. Vinmakare Eric Baugher skriver på baketiketten om femton-tjugo års potential. Frågan är bara hur länge vinet ska ligga för att det ska sluta lukta bränt?
Vinunic via SB, 295 kr.
30 kommentarer:
Ajdå! Bränd och svedd gillar vi inte. När faten är alldeles för hårt rostade tycker jag att det sällan åldras sådär snyggt som man vill att det ska, även om man väntar riktigt länge.
Nåja, vi håller tummarna för tillfällig formsvacka. Vi behåller de flaskor vi kom hem med i torsdags och hittar annat att dricka de närmaste 10 åren.
Tack för rapporten!
Hmm, det är ju bara 40% ny ek ändå. Tror det får bli ett smakprov snart, min ekallergi ligger ju inte riktigt på samma nivå som er.
Äh vad katten... *plopp*
Så ska det låta! Får vi "Så mycket bättre" också?
Vi får väl se... fire in the hole kanske. Vinet är fortfarande väldigt kallt, men något bränt hittar jag inte. Men en del medelrostad amerikansk ek finns förstås, men också massor av friska örter...mynta... sköna syror. Mmm det här sitter nog bra till den hängmörade clubsteaken senare. Återkommer med en post vad det lider.
Okej Franko, bara för att kalibrera oss lite här: ska vi anta att du inte heller hittade något bränt virke i Alban Patrina Syrah? I så fall har vi några flaskor Mordorée La Reine des Bois som borde sitta som gjutet i din mun ;-)
Bränd, hårdrostad fatbehandling är ju toskanarna mästare på med massor av kaffesump och bitter mörk choklad. Tollot Beauts 2002 Aloxe-Corton är ett annat skräckexempel ur ganska färskt minne. Jag tycker det här är något helt annat - mycket ljusare drag, där den största invändningen är att eken känns ganska söt som det gärna blir med amerikanska fat. Men vinet är ju rackarns gott redan nu med bara två timmar i öppen flaska där mycket av de där 40% nya faten redan har sjunkit in under täcket av frukt och nyklippta mintiga örter. Det handlar väl helt enkelt om tycke och smak. Och om nivån på ekallergin.
Grenache och en massa ny ek är väl aldrig en bra kombination. Sådana viner bör man undvika att köpa så slipper man försöka göra sig av med dem senare. Sitter på själv på 01 och 04 som bekant ;-)
Härligt med lite debatt! Och ek är alltid ett bra virke att slänga på samtalsbrasan ;-)
Sant, Tollot-Beauts 2002 Aloxe-Corton var ett ganska osnyggt skeppsvrak. Och en vertikal Castello di Brolio (01,03,05,07,08) på Italiendagen i veckan som gick förstärkte bara vår uppfattning att Baronen och signore Ferrini gått vilse i sin ekfetischism och bluddrat bort det som är unikt med sangiovese.
Vi instämmer inte alls om att fattonerna i Ridge Estate skulle vara "ljusa". Ljusa fattoner är sådant vi gärna finner i en elegant bourgogne (det vill säga: inte Tollot-Beaut) eller en dito spätburgunder. Sandelträ, orientkryddor och liknande. Vad vi noterade i Ridge Estate var särskilt den mörka kolan - sådana aromer som uppstår när man eldar friskt på amerikansk vitek.
Sedan är det ju helt uppenbart att olika provare har olika detektionströsklar för värmeskadat trä, och vi erkänner ju utan omsvep att vi har blivit överkänsliga mot vissa former av rostad ek. Den som inte alls har drabbats av allergin kan helt enkelt bortse från våra invändningar.
Kanske blir det extra störande och provocerande med nyrostat när producenten samtidigt säger sig sträva efter att vinet ska uttrycka terroir - då är det mycket bättre med använda ekfat. Exempelvis skulle vi gärna se att Fritz Becker använde färre nya fat i toppvinerna. Och ren grenache plus ny ek är en styggelse som vi jobbar på att få ut ur källaren. Höga Parkerpoäng kan vara till hjälp då, annars är det nog kört ;-)
Återigen - jag tycker kolan mest handlar om vaniljfudge och inte om något hårdrostat, bränt. Men smaken är som baken.
Och detektionströskel handlar det väl knappast om, snarare preferenser och allergi. I min värld är Ridge långt från saker som Tollot Beaut eller exempelvis Brancaia som har mycket högre rostningsgrad. Ni bör väl helst låta bli fatade viner och satsa på sådant ni gillar, följer man kompassen blir det bra...
Ja, om det vore så enkelt...
För att ta ett par exempel: Fontalloro har vi inga som helst problem med trots att vinet bevisligen fått gott om ny ek, och vi har inte alls någon lust att låta bli.
Och en god bordeaux är ju alltid en god bordeaux.
Allt detta sagt så tror vi fortfarande att Ridge Estate kommer att bli riktigt njutbart på sikt...
Alltså vi känner ju varandras preferenser utan och innan och har stämt av dem över gemensamma glas otaliga gånger. Men just när det gäller fatad cabbe och Kalifornien i allmänhet står vi väl som längst från varandra. Meningslöst att diskutera smak egentligen, men jag tror också att det här vinet kommer att landa rätt hos båder och mig med lagring när de där faten sjunker in mer. Skillnaden är väl att jag tycker det är gott att hälla i mig redan nu.
Nä, att helt bojkotta fatade viner är nog dumt. Och vilken tråkig vinvärld om alla viner var tvungna att göras på samma sätt. Leve mångfalden.
Ja, det brukar ju sägas att "de gustibus non est disputandum". Men vad tusan ska vi då prata om... priset? ;-)
Här har vi en annan kille som drabbats av liknande allergiska åkommor som vi. Befriande rättfram post att återkomma till för skratt och tröst:
http://madwine.blogspot.com/2011/09/tasting-with-mixed-emotions.html
"...another 100 point wine, which these days tend to be heads up for something undrinkable."
Eh, vi får väl köra "naturligt" vin ett varv till? ;-)
Jo, har läst den där posten. Skön motorsåg rätt genom Bourgogne, Cote Rotie, Toscana och Napa...
Hej,
Jag kan i och för sig hålla med om att cabernetvinerna från Ridge kan ha en uttalad fatton som unga. I det inget märkligt, eller ens fel.
Ungdomliga kanter som inte kan tillskrivas charmkontot finns i väldigt många viner, t ex:
- tanniner i Nebbiolo
- ekfat i bordeauxviner
- eldighet i vintage port
Nu är det väl ändå så, att de flesta som är insatta i vin på det sätt ni är, både vet och förstår att viner förändras över tiden, och att vissa kanter slipas av med tiden.
Avseende mina tre exempel ovan, klagas det i stort sett aldrig. Men så fort ett vin har en karaktär av fat, slår man (särskilt här på Finare Vinare de senaste åren) kraftfullt bakut.
För mig är det helt obegripligt.
Visst, faten ska inte dominera ett vin, lika lite som tanniner, alkohol, syra eller sötma ska göra det.
Det handlar ju i slutändan om balans.
Har ni någon gång provat 15-30 år gammal Santa Cruz Mountains?
I så fall borde ni känna till hur extremt klassiskt elegant och - hoppsan - "bordeauxlikt" det blir med åren.
Om man har talat med Paul Draper om detta, inser man att vinerna är tänkta att lagras i minst 10 år innan korken poppas.
Nu vet jag att de allra flesta dricker sina viner tokunga (jag är bara en i mängden), men alla viner är inte avsedda för tidig konsumtion. De från Ridge hör till dem.
Alltså handlar det nog inte primärt om faten eller att de är "odrickbara" eller något i den stilen, utan om att man inte känner vinet och dess historia och potential.
Jag hör till dem som hyllar Ridge, just för att deras viner är så makalöst eleganta ... efter lagring.
Michel
Ja men visst är det så, Michel! 1984 Monte Bello hade ju uppnått precis den elegansen du talar om - likaså 1995, 1997 och 1999. Vi känner stor sympati för Paul Draper och hans livsverk Ridge.
Tyvärr har det väl börjat gå upp för fler än oss att långt ifrån merparten av alla viner med generös ekbehandling blir elegantare med tiden, om ens någonsin?
Saken är den att rostad ek är ett element som kommer utifrån. Det är varken druva eller terroir utan en smaksättning som vinmakaren valt att lägga till - vissa mer hantverksskickligt än andra. Ju mer dominant ekfatskaraktär, desto längre tid får man snällt vänta på att den ska integreras i vinet. Eller välja något annat istället. Vi har många ekade viner i källaren, men tendensen är att vi söker oss till viner som uppfostrats med färre nya fat eller helt utan. Vi har svårt att se vad som är så obegripligt med det. En smaksak, helt enkelt.
Och som sagt, är gården begåvad med unik terroir, varför ta risken att överrösta det bästa man har?
I grund och botten håller vi nog med varandra, jag är dock inte lika militant i mitt sitt sätt att se på vin. Allt behöver inte smaka "lika" eller var stöpt efter ett särskilt recept eller stil för att jag ska gilla det. Det är mångfalden och alla olika uttryck som gör vinet kul.
I stort sett alla vinmakare i Bordeaux använder så mycket nya och även hårt rostade fat att de sticker ut i unga viner, men det stör mig inte eftersom vinerna ändå i regel alltid kommer att lagras rätt länge (även om jag inte tycker att de behöver det).
Återgår man till Ridge, och många kalifornier, har vinerna en riktigt bra lagrinspotential, och det är ju också så att eken falnar med tiden, och gör det fortare än frukten.
Jag ser mycket större problem med dålig tanninextraktion, vilket är ett väldigt vanligt "problem" (inte minst i Italien) eftersom tanninerna oftare lever kvar längre i vinet än faten.
I slutändan ska man nog inte döma ut en enskild komponent i vin som helhet, utan se till varje vins personliga utveckling, och såklart att vin från olika regioner bär på olika terroir, och även olika kulturella avtryck.
I USA gillar man ek, eftersom man har blivit pumpad från vinkritiker att "smoky oak", "bacon fat", "coffee" och "chocolate" är positiva värdemätare.
Jag är heller inte anhängare av den filosofin, och har därför tacksamt noterat att eken i Kaliforniens viner har tonats ner något på 2000-talet.
Nej, nu ska jag sätta mig i bilen och köra runt lite i Santa Rita Hills och ta tempen på ekfatshanteringen ...
Cheers,
Michel
Vad är terroir egentligen? Mark man lägger ekplankor på så turisterna inte ska riskera att snubbla in bland vinplantorna?
Skämt åsido, jag har lite eller inget emot lite medium toast Allier om det är gjort till rätt druva och vettigt handlag. Fel hanterat skymmer eken, rätt hanterat tillför det ju komplexitet, lite djup och en fond som ger kontor åt druva och terroir.
Dessutom lider jag av svår dubbelmoral i ärendet. Numera tar jag hellre min toscanare ung medan frukten orkar brotta ner eken, medan en cabbe eller syrah föredrar jag flaskmogen.
Men så kommer en purung d'Ampuis och så vet man varken ur eller in längre.
Vinplantor lika med vinrankor.
Kontor lika med kontur.
Skyller på telefonen ...
Hmm Michel, är vi så militanta egentligen? Att gräva skyttegravar och inta låsta positioner är absolut ingenting vi strävar efter. Färdiga recept låter hemskt, men vissa metoder är mer lockande än andra.
Precis som du säger är ju omväxling och överraskningar kanske det allra roligaste med vin. Det är därför vi oftast förbigår internationellt stajlade och utslätade viner. Ingenting kan släta ut ett vin som en rejäl skopa ek. Vi har väl ungefär lika varma känslor för Spanien som du har för Piemonte. "Obalanserade" tanniner = din motsvarighet till vår rostade ek...
Nej, ekallergin var inte alls någon intellektuell grej från början - det var bara sinnena som sa ifrån - även om vi haft skäl att fundera en hel del över det senare. Inte minst på vad vi ska göra av alla viner som vi har vuxit ifrån. Extraktion och ektanniner gör sig inte så bra i sås...
Lyckligtvis finns det nog en del godingar i källaren trots allt... men lagring kan vara riskabelt när preferenserna är i ständig rörelse ;-)
Även jag tycker den luktar bränt, och då är jag inte ekallergiker i allmän mening. Två helt skilda saker, om ni frågar mig. Dessutom förstår jag inte riktigt kritiken från Frankofilen eller Michel. Det påpekas ju i blogginlägget, att vinet sannolikt blir bättre med tiden, och smaken är bekant som baken. Tycker mer det känns som att herrarna inte tål att få sina egna smakpreferenser ifrågasatta, särskilt inte vad gäller en producent de själva hyllar. Inte snyggt heller att som Michel försöka distansera sig genom att klistra på FV begreppet "militant". Det är så politiker gör, höjer upp sig själva genom att klistra diverse dåliga egenskaper på den de debatterar med.
Eh, vilken kritik menar du egentligen, anonym? FV tycker vinet smakar hårdrostat och bränt - jag tycker eken absolut är närvarande men känns mer medelrostad och har inga problem med att dricka det här redan nu. Vi konstaterar att smaken är som baken och tror att vi sannolikt kan dricka vinet gemensamt med njutning när det lagrats lite?
Franko - mer att det *doftar* hårdrostat och bränt om vi ska vara petiga. BYO 2018 ?
Ok Frankofilen. När jag läser dina svar igen inser jag att jag förhastade mig, ber om ursäkt. Det var mest Michels klantiga uttryck jag reagerade på.
Sorry, doftar. Ja sådär 2018 lär ju det här vara hur bra som helst.
Nä hörni, nu har vi väl tragglat nog om det här vinet. Dags att hitta annat att tjafsa eller vara överens om...
Bara lite tragglande till... ;-)
I kvällens munskänksuppställning av nyhetsviner visade sig Ridge Estate från sin bästa sida och upplevdes såväl mindre rostad som slankare och snyggare än Stag's Leap Artemis från samma år. Allt är relativt.
Hehe, hur låter noteringen om Artemis? Förkolnad? Nukead? ;-)
Fyllde på lite 2008 CS Estate idag för övrigt. Och så höll jag i 2007 Vigna del Sorbo. Men baksidestextens vittnesmål om 24 månader i barriquer fick mig att ställa tillbaka flaskan. Trots 10% Cabbe ;-)
Kändes som ett tillfrisknande. Dessutm tyckte jag nollfyran mest var skum... Har ni hunnit smaka?
... som ni märker har jag redan funderingar på hur mycket jag kommer att få ångra mig. ;-)
Ångra vad då? Att du inte tog någon Sorbo?Flaccianellon du hällde blint var ju jättegod...
Nja, det var i alla fall nyttigt att få jämföra med Artemis - och vi måste ursäkta oss för att Ridge Estate fick en lite onyanserad uppmärksamhet för sina 40% nyrostade kolafat. Artemis hade såpass mycket mer av fattoner rent generellt att lite bränd cellulosa inte störde i helheten. Tänk fet kryddig vinbärschokladkola - lite som att dricka julgodis.
Grejen med Ridge Estate att vinet är så rent, friskt och elegant för övrigt, att den där mörka/brända kolatonen sticker ut i sammanhanget för tillfället. Det lär ju ordna sig, som sagt.
Ligger visst något efter i bloggläsandet. Jobbar på saken.
Funderar på om den brända tonen kan ha med branden det året. Vissa producenter fick då rökskadade druvor. Har dock inte undersökt saken närmare. /Peter
Skicka en kommentar