2004 Siepi Toscana IGT

Det börjar bli dags att fundera över sammanfattning av 2011. Har det varit enkelt eller svårt att leva upp till nyårslöftena? För oss känns det i alla fall lite pinsamt att inte ha lyckats göra tillräckliga ansträngningar med vårt - att rensa upp i källaren. Istället har vi snarare lagt sten på börda när det gäller logistikproblemen. Skäms på oss...

Auktioner är knappast en farbar väg för ohippa ekbomber från Toscana. En strategi för att bli av med sitt oönskade överskott kan vara att sätta ihop en sluten epostlista med vänner och bekanta. Visst, själva transaktionen är väl inte helt legal - men vem ska syna det oförargliga lagbrottet? Ett annan sätt att tunna ut saker som inte längre känns upphetsande är att sänka förväntningarna och - eventuellt - sätta lite guldkant på vardagen. Med hjälp av tankeöverföring enas vi om Pollo alla Diavola, och efter den gångna veckans ekdebatter känns det självklart att fyra av en mognande Siepi.

2004 Fonterutoli Siepi Toscana IGT möter oss med en sammetsliknande doftvägg av fatrost, Anthon Berg, After Eight, likörkörsbär och mogna plommon. Rena julgodiset, och det kommer mer: rostbiff, pain grillé och en liten antydan till välstädade stall från faten. S: det här skulle jag ta för amerikanskt om jag inte visste att ursprunget var Toscana. Och visst är det väl en hel del merlot?

I munnen serveras en tjock, mintchokladig körsbär/cassis-smak med polerade, finmaskiga sammetstanniner och syran inbäddad i rostat fluff. Det smakar mycket, det smakar mycket fat, och det finns en viss sälta. Eftersmaken är lång, och framförallt då ganska envetna istoner av Colgate spearmint och Vicks dubbelverkande. Helheten är harmonisk och extremt lättbegriplig.

Här är det förstås öppet mål för den som vill kokettera med invändningar mot ek, men det går inte att komma ifrån att det är ett trivsamt och lite lyxigt vin att dricka till den grillade kycklingen.
S: om man försöker att se professionellt på saken så är det väldigt bra, och dessutom jättegott. T: nog är det så, men det är också en ultraliberal tolkning av toscanska traditioner som helt prioriterar rostning framför terroir. Mintchokladen är själva signaturen.

Ja, det här var nog rätt sätt att tackla vinet, med lågt ställda förväntningar. Priset är förstås ett skämt, särskilt nuförtiden, och den här nollfyran kommer inte att bli bättre än den är nu. Ska det drickas Siepi så bör det nog göras inom sju år från skörd. Vi lär i alla fall inte köpa fler.