torsdag, november 29, 2007

2001 Antinori Badia a Passignano Riserva


Tack vare en snygg läsarpassning provar vi ikväll Antinoris fina riserva från 2001. Vinet är mer traditionellt i stilen än Tignanello, 100% sangiovesedruvor lagrade på en blandning av nya, ett- och tvååriga franska fat. Flaskan ger en hel del fällning när vi karafferar.

2001 Badia a Passignano har en doft som är lite fränt stallig med betoning på salmiak och ammoniak. Diskreta toner av riktigt mörk choklad och en aning vanilj assisterar. Vi kommer närmast att tänka på 2004 La Tour de By! Men smaken har mer av italiensk fräschör i syrorna, helheten är slank och intensiv - med det rätta tuffa stinget och en del torra, salta toner som vi gillar mycket. Vinet har fällt ut sitt unga överskott av fruktextrakt och antagit en senig karaktär som vi tror har rätt lång hållbarhet i källaren. Idag finns här perfekt drickbarhet och en del mognad, utan minsta tecken på utförsbacke. Så det är svårt att se varför man ska vänta, det är bara att dricka och njuta. Våra varmaste rekommendationer!

ps. Vad vi är allra mest trötta på just nu är trehundra meter kö till systemets nyhetslanseringar. Inte ens gudarnas skönaste nektar serverad i guldskål kunde få oss att försaka en härligt latledig lördagsmorgon för en arla timma i regn och kyla på regeringsgatan - särskilt när det finns såna här godingar att beställa. Mackmyra, någon?

2001 Badia a Passignano Chianti Classico Riserva (Marchesi Antinori, San Casciano, Firenze, Toscana)

onsdag, november 28, 2007

2004 Antinori Tignanello


Efter Wine Spectators listning av detta vin som fjärdeplats på årets hundrabästalista är nyfikenheten väckt. James Suckling tycker också, lite uppseendeväckande, att man gör bäst i att vänta ända till 2012. Vi ska se vad vi tycker om den saken. Druvmixen är som vanligt 80% sangiovese, 15% cabernet sauvignon och 5% cabernet franc. De nya ekfaten får totalsumman att landa på hela 200%. Vi laddar upp med ett block grana padano efter maten och går in för mjuklandning...

2004 Tignanello bjuder på en omedelbar, uttalad och ädelt stallig doftupplevelse som bör få även den mest renläriga bordeauxfreak på fall. Kanske kan man hitta särskilda likheter med pessac-léognan. Här finns helgjuten, tät och tobaksstinn ung frukt av plommon, körsbär och choklad, med klart upphetsande kvaliteter. Smaken är rik och verkligt snyggt balanserad med ihållande längd. Härliga syror och mjuka tanniner. Slank, torr, något "salt" avslutning. Ett perfekt möte halvvägs mellan två vinregioner. Den som längtar efter massor av klassigt médocstuk i sin syrligt goda toscanare behöver inte leta längre. Vinet är helt enkelt kanongott och designat för konsumtion. Drickbarheten är redan på plats, liksom den var i de fina årgångarna 1997 och 1999 när de släpptes. Vi tycker också, faktiskt, att de var som allra bäst redan då. Den lite lättare 96an hade gott om mognadstoner av stall och läder redan 2000. Stilen i Tignanello är ju polerad om man jämför med tuffare viner som Fontalloro och San Martino. Så om man, som vi, gillar en aning av mothugg och massor av ungfruktig jupiterkraft, är det bara att greppa korkskruven, vrida om och dra. Annars går det förmodligen fint att lagra fem år för att få mer utveckling.

2004 Tignanello Toscana IGT (Marchesi Antinori, San Casciano, Firenze, Toscana)

tisdag, november 27, 2007

Munskänkarna provar portvin


En mestadels farbroderlig samling munskänkar har förenats denna mörka tisdagkväll, för att utreda vilka viner som eventuellt ska få ackompanjera julnötterna och stiltonosten. Vi är nu inga storkonsumenter av port, senast var förra julhelgen när vi sänkte vi en 1980 Smith Woodhouse. Icke desto mindre är vinet i bästa fall ruskigt gott! Den pålitligt återkommande, ändå knappt ens sporadiska förbrukningen gör det extremt passande med en liten provning för att få överblick. Än mer överblick ges av Jan Rosborn, som på sedvanligt vis fullständigt pepprar oss med fakta om Douros stoltheter, och därefter agerar moderator för provningen.

Första glaset har en klar, ljust tegelröd ton som ger en lite tunn uppenbarelse. Vi tycker att doften har en lite spritig, enkel karaktär med nötighet och utspädda russin. Smaken är smal och något vass med viss mognad. Vinet är i vårt tycke framförallt lämpat till matlagning.

Smith Woodhouse 10 Years Tawny

Glas två har en intressant färgskala med många nyanser: framförallt brunorangea, men med både gröna och gula reflexer. Vinet är frestande simmigt i glaset. Här finns en utvecklad, stor, rik och komplex doft med fikon, nötter, nougat, kaffe, choklad, russin och knäckiga toner. Smaken är mycket intensiv, krämigt söt, med nötkola, apelsiner och pomeransskal.
Oändlig längd i eftersmaken - med för vintypen imponerande fräschör i syrorna. Supergott!

1978 Krohn Colheita

Ingen tvekan om att resten av glasen innehåller flaskport. Glas nummer tre har en mörkt vinröd färg som inte ser helt mogen ut (särskilt om man jämför med det femte vinet). Doften är inte så stor, lite knuten, men god. Det som framstår tydligast är aussielika drag av mint och eucalyptus. Frukten ger katrinplommon och björnbär. Lite grafit kommer till. Den balanserade smaken känns rätt ung, god och intensiv. Plommon, lakrits och något brända russintoner i slutet. Ett vin att dricka dagen efter dekanteringen. Vi prövar med stilton och saint-agur i jul...

1988 Fonseca Guimaraens Vintage

Det fjärde vinet har en tät, mörkt blåröd färg. Doften är både intressant och ganska elegant. Här finns mest tydligt varmt vegetativa, aningen unkna drag av tomatplanta och fräst tomatpuré. Lakrits, anis och björnbär kommer till. Smaken är intensivt fruktig med ovannämnda vegetativa drag, vanilj, lakrits och kryddighet. Syran är riktigt bra. Detta är ett karaktärsfullt, allt annat än utslätat vin, som måste betecknas som ett brakfynd för sitt låga pris.

2001 Grahams Late Bottled Vintage

Glas nummer fem är sammetsrött med början till bruna toner. Det är också det ljusaste av kvällens flaskport. Doften bjuder på mognad! Diskret, avrundad karaktär med klassigt nedtonad primärfrukt och övertoner av tjära, läder, tobak och smörkola.
Frukten är lite ljusare och handlar mest om jordgubbar och körsbär. Smaken är mjuk, relativt mogen och behaglig. Uppmjukade tanniner och jordgubbstoner. Lång eftersmak! Vinet har fortfarande en bit kvar till full mognad.

1983 Graham's Vintage

Det sista glaset har en tät, blåröd färg som signalerar riktigt ungt vin. Den intensivt fruktiga, täta doften påminner om syrah!
Cassis, björnbär och viol. Svartpeppar, blyerts, lagerblad, örter och aloe vera. Det doftar dyrt! Är det inslaget av tobak som får oss att tänka så - eller är det att vinet är så komplext trots sin ungdom? Smaken är mycket kraftfull, stor och tuff men harmonisk. Purungt vin - men verkligt gott om man gillar lite mothugg. Douros söta svar på ung syrah från norra rhône.

2000 Silval Vintage

ps. Bilden föreställer Graham's berömda vingård Quinta dos Malvedos (vars druvor ingår i kvällens femte vin). Man har till och med egen tågstation på linjen från Oporto!

söndag, november 25, 2007

2004 vs. 2001 Castello di Ama


Castello di Ama är sedan länge kända för att vara höjdare - med högt belägna vingårdar och höga priser. De höga, svala lägena ger en slank och len stil som kan ge associationer till bourgogne. Efter många år av fokus på de exklusiva vingårdsvinerna, är standardvinet Castello di Ama numera det vin man prioriterar, inte minst sedan Marco Pallanti återinträtt i och blivit ordförande för Consorzio Gallo Nero. Druvmixen innehåller förutom sangiovese: 8% canaiolo och 12% fördelade mellan merlot och malvasia nera. Faten består av endast 20-30% ny ek utan påtagligt moderna rostade drag, och frukten är mjuk och ljus på ett sätt vi nyligen mött i 2000 Taurasi Radici Riserva (ett billigare alternativ kan vara 2004 Rocca Guiccharda Riserva).

Vinerna bjuder på likartade och nästan burgundiskt stilfulla dofter med surkörsbär, ljusa plommon, bittermandel och en svag anstrykning av mint. 01an är mer eterisk, med doft av fin hudkräm och eleganta bäraromer av viol, ljusa björnbär och en aning jordgubbe. 04an är aningen mer burdus, samtidigt lite mer knuten och bjuder inte riktigt lika komplex bukett ännu. Den kommer dock loss lite senare under kvällens lopp. Båda vinerna är slanka och mjukt medelfylliga i smaken, ljusa i frukten, måttligt tanninrika och fatpräglade. 01an är silkeslen och helt drickfärdig. 04an är något örtigare och lite kärvare. Det är stiliga viner med mer av silkesvantar än boxhandskar. 01an vinner med en hästlängd på sin drickfärdighet och utveckling.

Som referens korkar vi upp en halva 2004 Castello di Fonterutoli, och den levererar precis lika bra som i fredags kväll. Vi får tät frukt, modern och vinnande fatrostning och en smak som smäller till med full kraft och överraskar S som inte smakade fredagsflaskan. Till fin parmesan är vinet helt suveränt. Utan tvivel ger det mer för pengarna än vinerna från Ama. Kvällens homecomingparty handlar också om bistecca fiorentina, insalata di fagioli och rustikt lantbröd doppat i olivolja.

2004 Castello di Ama Chianti Classico (Marco Pallanti, Gaiole in Chianti, Toscana)

2001 Castello di Ama Chianti Classico (Marco Pallanti, Gaiole in Chianti, Toscana)

lördag, november 24, 2007

2004 Castello di Fonterutoli


Det vi längtar allra mest efter i vinväg just nu - det är att blåsa nytt liv i vårt gamla heta kärleksförhållande med chianti classico. Vincirkusen på Grand gav nytt hopp. Dessförinnan genomled vi en djup svacka av missmod, när vi tyckte att många toscanaviner mest smakade eketrä eller julkryddor. Ett antal relativa besvikelser har kantat vår väg. Lagringen har i vissa fall inte lett riktigt dit vi trodde. Exempelvis visade sig 97orna av detta vin inte alls vara så hållbara som många trodde vid lanseringen, och inte blev de heller så fantastiska som förutspåddes. Allra bäst var de nog i början! Idag, med nästan två lådor avverkade, har vi en flaska kvar av ett åldrat vin. Nyligen bjöds en doft av gammalt portvin, julmust och glöggte samt en helt uppmjukad smak i tydlig utförsbacke. 99orna är vresiga och har inte ens kommit ur träfracken än, frågan är om de någonsin gör det...

Men det vi föll för i början, på plats i chianti under andra halvan av nittiotalet, det var ju faktiskt den silkesbehandskade tanninsmocka man i bästa fall kan få av en toscansk yngling - om det inte smakar ekplanka om vinet. Så, precis när vi behöver den, kommer nu den finfina toscanska årgången 2004. Det har blivit hög tid att återknyta romansen. Marchesi Mazzei har denna gång fått in en klockren träff - det är kärlek vid första ögonkastet igen! Såvitt vi kan påminna oss är detta den godaste och mest användbara årgången av Castello di Fonterutoli hittills. Det är ett vin som är underbart att dricka ungt, eller lagra några år om man så vill. Inget snack om att "det kan nog bli bra". Ursnyggt vinmakeri, minst lika gott som Mazzeis dubbelt så dyra vingårdsvin 2004 Siepi! Tanninerna är både vildsinta och samtidigt civiliserade. Vinet har en perfekt balanserad, muskulös kraft i munnen som får oss att flina lyckligt, dansa lite, hojta på italienska, knyta nävarna och göra obscena gester. Det är bara att springa och handla - den som vill lagra länge köper magnum, medan halvflaskan för 147 kr särskilt är att rekommendera om man vill ha full utdelning genast. Vi delade tre på en sådan efter middagen hos A & M, med tilltugg av Friday, I'm in Love (den långa versionen på repeat) och en helt grym privatimporterad parmesan från Rom. Så mycket upplevelse bjuds att ett enda glas räcker långt...

2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei, Castellina in Chianti, Toscana)

fredag, november 23, 2007

2006 Josef Leitz Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Alte Reben


2006 Rüdesheimer Berg Riesling Kaisersteinfels Alte Reben har en utåtriktad, läckert persiko- och aprikostonad doft med tropiska aningar, i en helhet där vi också hittar grönt äpple, blommighet och gott om mineraler. När vi smakar är det uppenbart att druvorna till detta vin var mycket fullmogna. Spritsen är fräsch, frukten är förstås ung - och en tydlig, mycket aptitlig bitterhet av blodgrape och blodapelsin ger extra fräs och struktur till vinet.

Försäljningen tycks gå lite trögt - kanske på grund av namnets längd, kanske eftersom priset är ungefär i nivå med en bättre standardchampagne. Vad folk möjligen inte tänker på, är att druvorna faktiskt är av minst lika hög kvalitet, eller mer troligt, betydligt högre (ska man leta efter motsvarigheter i champagne, får man leta bland fina lägen i Grand Cru-byar som Le Mesnil - och där är prisläget ett annat). Det här är helt enkelt ett superelegant toppvin från urgamla stockar i en vingård klassad som Erstes Gewächs i en av rheingaus yppersta sluttningar. Leitz köpte parcellen i 2001, och den har inte utsatts för flurbereinigung (utplaning och sammanslagning av äldre lotter), vilket gör att man gärna tror att det ligger en hel del i beteckningen Alte Reben. Bör ej missas av den som älskar torr tysk riesling...

2006 Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Alte Reben (Josef Leitz, Rüdesheim, Rheingau)

tisdag, november 20, 2007

Memento: tillbaka till verkligheten


Sinnesförlust är lite som minnesförlust. Man famlar runt i blindo, helt enkelt. Doftsinnet har faktiskt varit helt och hållet utslaget, och inte blev det bättre av näsdroppar. Den trevande färden tillbaka går via våra mest kända och älskade ledfyrar. Med hjälp av minnet och etiketterna får näsan välbehövliga kryckor att ta sina första stapplande steg igen. En halvflaska 2004 La Tour de By ger en mjukare och mognare munkänsla än vi minns från helflaskorna. Utan att alls kunna plocka ut några enskildheter, känner vi på ett skönt sätt igen den goda médocstilen, för stunden till en bit brie. Perfekt medelfyllig bordeaux! 2004 Pio Cesare Nebbiolo Langhe har lättare att ta sig igenom, med sin väldefinierade kryddighet och toner av nypon. Den intensiva, friskt syrliga smaken har god örtig kärvhet med lakrits, hallon och mandelmassa som går fint ihop med tryffeltortellini (jo, de aromerna är också rätt svåra att ta miste på). Aj, vad det är härligt att dricka gott rött igen! De här två är våra mest självklara val, senhösten 2007...

2004 Château La Tour de By, Médoc Cru Bourgeois Superieur (Marc Pagès, Begadan, Bordeaux)

2004 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

fredag, november 16, 2007

Däckade med vin chaud


Efter en strålande vindrickarhöst utan en enda bacill i sikte, hinner årstiden slutligen ikapp och träffar oss som en blypåse i nacken. Frankofilen har beskrivit tillståndet på sedvanligt läsvärt sätt, så vi fördjupar oss inte i det, utan gnäller bara lite över att vi missar kvällens 40-årsfest. Glöggsäsongen har sparkats igång (Blossa 07 sålde slut som vanligt, trots svala omdömen), och årets nollsjuor från Beaujolais fyller butikerna sedan igår. Vad göra av allt detta? Vi bakar ihop det till en enda upplevelse, lämpad för täppta näsor, och får medicinering på köpet.

Årets Beaujolais Villages Nouveau kommer från negocianten J.L. Quinson i Romanèche-Thorins. Etiketten lockar till en stunds skön male bonding, med övertoner av frikyrkojul och sjuttiotal. Även med täppt näsa och igenmurade ögon är det omöjligt att missa doften av skumbanan. Vi lägger fyra kanelstänger i kastrullen och skedar i lite socker. Ingen citron hemma, men vinet har hygglig syra, så det går nog bra ändå. Nästa gång lägger vi i en vicks citron. Doften ur kastrullen är lovande och alkoholångorna välgörande. Vi smakar: Noll tanniner, bra syror, gott om goda bäraromer som går på högvarv i värmen, och en liten tilltalande örtig kärvhet. Ahhh, så här ska vin chaud smaka. Vi blir lite varmare i kroppen (förutom den feber som redan härjar), skickar en tanke till Val d'Isère, och mår lite bättre...

ps. Även Cocillana-Etyfin och Trestjärnig Blossa spetsad med cognac är just nu varmt rekommenderade och trots tillståndet helt begripliga drycker, som tar sig igenom fint. Båda med viss sötma...

2007 Beaujolais Villages Nouveau (J.L. Quinson, Romanèche-Thorins)

torsdag, november 15, 2007

Über den Reben schweben


Vi tar den bekväma linbanan för att få snabb överblick över de tyska vingårdarna. Maskinisten heter Jan Rosborn. Med tysk precision skickar han in arméer av siffror bland de lösa skruvar som skramlar i våra huvuden. Det tyska vininstitutet försöker inte vinna sympatier med romantiska ideer om terroir och ursprung. Ikväll är det istället kullager av hård statistik som ska tuggas igenom, räta vinklar av vinbyråkrati som ska avnjutas ordentligt så att inga detaljer missas - och slutligen, när barnvakten nästan gett upp, ska faktiskt också sex viner provas!


Vilka tyska trender får vi syn på, då? Först: tyskarna är tokiga i rödvin. Man importerar rödtjut hej vilt, från Italien, Frankrike och annorstädes. Men andelen blå druvor på tysk mark ökar också. Dornfelder är en blå druva på frammarsch, barriquelagrad och allt. Man odlar mycket mer spätburgunder än vad som märks från vår utsiktspunkt. I Baden är det till och med den dominerande druvan! När vi beställt in en kanna enklare spätburgunder (€3/25 cl) på resa i Tyskland har det ibland slagit oss hur bra det smakar. Pinotkryddigt, druvtypiskt, drickvänligt, you name it... (hur smakar egentligen en billig karaff röd bourgogne på plats i Frankrike? Nej, det chansar man inte på...) Gamla ful-tyskland med liebfraumilch, müller-thurgau, bacchus, kerner och de andra korsningarna är på snabb tillbakagång. De förhatliga Grosslage-beteckningarna är på väg att utrotas, istället kommer enklare kvalitetsbegrepp som Classic och Selection. Beteckningarna Spätlese och Auslese ska i framtiden endast finnas kvar för vita viner med restsötma. De bästa torra vita kommer iställer få etiketten Erstes/Grosses Gewächs. Begreppet Erstes Gewächs har Rheingau för tillfället lagt vantarna på för egen räkning och vägrar dela med sig (vi vet flera dagisfröknar som snabbt skulle reda ut denna konflikt). Men de äldre beteckningarna Spätlese trocken och Auslese trocken kommer att hänga kvar parallellt. Trots all skenbar ordnung kommer alltså viss förvirring att råda under en obestämd framtid...



Kvällens enda röda har en ljust röd färg med både både bruna och blå toner. Det doftar vått ylle, körsbär, kirschwasser, slånbär, kött, järn och pinotkryddor. Smaken är intensiv, i eldigaste laget, något bränd. Syran är dock föredömligt hög och vinet tål absolut att lagras något år. Det svenska priset är jämförelsevis bra. Vi har smakat vinet tidigare i år, och ändå föredragit andra exempel på tysk pinot noir (Christmann Spätburgunder och Assmanshäuser Höllenberg). Särskilt det senare hade tycke av bourgogne.

2004 Hochheimer Reichestal Spätburgunder (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

Nästa vin har en gröngul, ljus färg, Doften är sötfruktig, aromatisk, blommig med ljuvlig jasmin. Den generösa smaken har bra balans mellan aning sötma och något lägre syra. Gott! De flesta provare föredrar det framför det tredje vinet. Gault Millau delade ut 91 pinnar.
Vi provade vinet för ett halvår sedan, läs här vad vi tyckte då.

2005 Westhofen Kirchspiel Riesling Grosses Gewächs (Fritz Groebe, Biebesheim, Rheinhessen)

Trions sista vin har en mycket ljus färg. Doften är lite godisaktig, som geléråtta, med blommighet och sockerdricka. Smaken har sprits och syran är smal, snygg och hög. Vi blir inte lika förförda som när vi drack vinet på balkongen en brittsommardag för några månader sen. Men det finns tio års utvecklingspotential i syrorna, och mycket kommer hända framöver.

2005 Schloss Vollrads Riesling Erstes Gewächs (Schloss Vollrads, Oestrich-Winkel, Rheingau)

Den sötare trion inleds med en rieslaner (korsning silvaner x riesling) som börjat få fina mognadstoner. Färgen är guldgul. Knäck, honung och mandeltoner med aningar av ädelröta. Oj, vad gott det är idag! Fruktigare i stilen än riesling. Auslese nedklassad till spätlese. 60-70 g restsocker. Syran är läckert stringent, vinet är i fin balans med viss mognad, smaken har bra längd och vinet har fortfarande framtiden för sig. 93 poäng i Gault-Millau (=95 amerikanska inflationspoäng). Prova med en mild blåmögelost!

2001 Mussbacher Eselshaut Rieslaner Spätlese (Müller-Catoir, Haardt, Neustadt, Pfalz)

Kvällens insidertips är beläget i Spay, strax söder om Koblenz. Här gör rhen en mycket lämplig krök som ger vingårdarna läckra söder- och österlägen. Familjeegendomen Weingut Weingart rankas som den bästa producenten i mittelrhein. Här kan man både bo och handla vin till förmånliga priser: €5-9 för de torra, €14 för auslese, €25 för yppersta auslese. Kvällens smakprov har en ljusare, gröntonat halmgul färg. Doften är urtysk och mycket god, med sockerdricka och nässlor. Vi smakar, och wow! det är mycket rikt och aromatiskt. Sprits, sötma, intensitet, något lägre syra och rejält lång eftersmak. Bra! Möjligen något fadd i eftersmaken. 110 g restsocker.

2005 Bopparder Hamm Feuerlay Riesling Auslese* (Weingut Weingart, Spay, Mittelrhein)

Denna tvåstjärninga auslese har 99 gram restsocker och en typisk alkoholhalt på 7,5%. Markus Molitor lämnar 30 års garanti på sina söta viner - så det här är inget annat än barnarov. Doften är egenartad och inte helt angenäm, därom är vi båda överens och våra bordsgrannar instämmer. Både tilldragande och frånstötande, med ett starkt framträdande drag av myrr! En aning är ok, det funkade ju i 2004 Graacher Himmelreich från Joh. Jos. Prüm. Men här tippar det över, och får sällskap med niveakräm och ett svagt os av kattkiss. Smaken är ung och aromatisk med lägre upplevd syra än sötma. Munkänslan är lite "tvålig". Kvällens stora besvikelse. Vem vet hur det blir om ett par decennier, men vi tänker förstås inte chansa.

2005 Wehlener Sonnenuhr Riesling Auslese ** (Markus Molitor, Mosel)

ps. Munskänkarna arrangerade på Stockholms Vinkällare. Vill man sväva omkring på riktigt över vingårdar som Rottland och Schlossberg är det till Rüdesheim man ska bege sig. En upplevelse som stannar länge i minnet, vi lovar...

onsdag, november 14, 2007

2004 Château Durfort-Vivens


Gonzague Lurton - mannen som förvägrades gemenskapen i Parkers bordeauxbok. Våra hjärtan smälter, på hemsidan står han där likt Ian Curtis på något gammalt NME-omslag och personifierar en outsiders väg i bordeaux. Egensinnig, men inte precis utanför - han är president för vinsyndikatet i Margaux och gift med Claire Villars, som har liknande smak för popinspirerad layout. Chasse-Spleens hemsida ser ut som en annons i The Face. Men enbart stram 80-talsmodernism räcker inte, det måste helst kännas bra i munnen också. Efter ett par goda smakprov av årgång 2001 har vi en del förväntningar...

2004 Château Durfort-Vivens är nog den sista vi av nollfyrorna vi skriver om på ett tag. Vinet har mörk färg och ser fint ut i glaset. Här bjuds på klockrent typisk médocdoft med svarta vinbär, ceder, antydan till mjuka stalltoner och lovande kärniga drag. Smaken är torr, tight, fokuserad och med solklar riktning framåt. Drygt medelfyllig, med bra mineraler, tanniner och syror. Med måttliga 12,5% är känslan av koncentration och intensitet faktiskt imponerande. Här har vi helt klart ett av bordeauxsläppets största fynd i anständig prisklass, runt 220 kr. Även om det inte försvarar sin rang som andra cru, ger det riktigt mycket vin för pengarna. Detta kommer att bli strålande om fem år. Vi är glada att det funkade att ha is i magen - och beställa hem efter att den initiala ruschen passerat. Mycket bra ikväll till entrecôte, och därefter till en snutt mogen brie.

ps. Den som råkar ha vägarna till köpenhamn kan köpa andravinet 2004 Vivens och samtidigt passa på att göra årets listracfynd.

2004 Château Durfort-Vivens, Margaux 2ème Cru Classé (Gonzague Lurton, Margaux, Bordeaux)

2005 Riesling Geheimrat "J"


Årgång 2005 av Wegelers pålitliga Riesling Geheimrat "J" har fått ett oväntat avmätt mottagande med tanke på den strålande årgången. Lever det inte upp till förväntningarna - eller vad är det som är fel egentligen? Vi smakar...

I glaset är vinet ljusgult med gröna reflexer. Doften är ren, ung och knuten - jäst, steniga och ståliga mineraler, mandel, grönt äpple, citrus och melontoner. Smaken är god, mycket stram, uttalat torr (7g restsocker), med viss sprits och rätt härjande syror som möjligen delar provare i två läger. Vi tillhör syrafreakarna och har inget emot att det gör lite ont innan maten (jämför med ung tuff champagne, eller varför inte ung chenin blanc, typ 2002 Silex d'Orfeuilles som vi smakade för några månader sedan). Här finns ingen finstämd sirlighet med tysk sockerdricka, istället är det kompromisslös, hård lagringskaraktär som bjuds. Mer trocken än spätlese alltså. Är humöret rätt, och har man passande tilltugg, så hittar åtminstone vi härlig apéritifnjutning redan idag. Hur vi än letar, kan vi inte finna något att klaga på, men detta vin är framför allt ämnat att spara - och gärna ett bra tag.

2005 Riesling Geheimrat "J" (Weingüter Wegeler, Oestrich Winkel, Rheingau)

söndag, november 11, 2007

2005 Crozes-Hermitage Le Rouvre vs. Graillot


Vi gör ett återbesök i fondueland, med välkommen hjälp av en korkad flaska från Alain Graillot. Tunna bitar av oxfilet blir ack så läckra vid den varsamma temperaturen. Det känns gott att tänka på att fonden på vin och buljong kommer att förvandlas till underbar rödvinssås en annan kväll. Det blir även en ostfondue som avslutning, den här gången förenklad: bara comté, noilly prat och M:s björnbärsbrännvin. Smakar ännu bättre än sist!

2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage har nu (efter ett dygn i öppen flaska) en mer öppen doft, tydligt graillotstukad med tjära, kött, syrahparfym, kryddor och aptitligt bittra kärntoner. Smaken har en rund munkänsla med bra syra, stramhet, sälta och malörtsbitterhet. Mycket gott och stringent vin!

2005 Yann Chave Crozes-Hermitage Le Rouvre (nyligen karafferat) har en något återhållen, kryddig, sötfruktig doft. Här finns mer av violer, cassis, blåbär, hallonkola, lakrits och kött. Den goda, rika smaken har ungefär lika hög syra, men är mjukare, mindre tanniskt och balanserar lite mer åt sötfruktighet (proviva skogsbär?) än föregående glas. Fylligt vin, absolut inte väsensskilt från Graillot men något lättsammare och fruktigare. Det känns lite som att skillnaden bland annat ligger i om (eller hur mycket) man använt sig av stjälkarna i vinmakningen.

ps. Kolla upp 2005 Crozes-Hermitage från intressanta Domaine des Martinelles! Finns just nu för beställning. Domänens 2005 Hermitage hittar man i vinkällarbutikerna. Den ligger redan på lut här hemma för snar avsmakning...

2005 Crozes-Hermitage Le Rouvre (Yann Chave, Mercurol, Rhône)

2005 Crozes-Hermitage (Alain Graillot, Les Chenes Verts, Pont de l'Isère, Rhône)

2000 Riesling Geheimrat "J"


Detta ypperliga vin tog snabbt slut på släppdagen 1 november. Nyligen kom en extratilldelning med dryga hundratalet flaskor, så är man sugen på att smaka går det lyckligtvis ännu att få tag i fler. Vi har smakat en skvätt på det gyllengula vinet vid flera tillfällen under veckan. Doften är intensiv och rätt så mogen med honung, petroleum, mandel, jasmin, torkad frukt och gula äpplen.

Oj, nektar och glädje! Det bjuds på en rik, god smak med något avslipad, ändå mycket hög och limefrisk syra. Underbara mognadstoner speglar doften. 2000 är inte lika perfekt och kraftfull som årgång 2002, likt 2001 lite sirligare, denna gång med antydan till tunn och vattnig mitt. Eftersmaken smalnar av och handlar nästan enbart om lime. Detta är verkligen Spätlese Trocken i ordets sanna bemärkelse: rika aromer av den senskördade mognaden samsas med det torrt utjästa vinets betoning på fräschör och syror. Mycket gott!

Nästa gång smakar vi på årgång 2005. Vad vi tyckt om andra årgångar kan man läsa här.

2000 Geheimrat "J" Rheingau Riesling Spätlese Trocken (Weingüter Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

lördag, november 10, 2007

2001 Vincent Girardin Corton Clos du Roi


Vi avslutade gårdagens post med en viss längtan efter pinot noir med mer av elegans. Och vips, här är den! Endast bourgogne (okej då, en eller annan nebbiolo också) klarar att på detta vis förena vitvinets fräschör och eleganta syror med kraften och aromerna i ett stort rödvin. De rosastekta ankbrösten reser sig också med röda banderoller i hand och kräver ovillkorligen att få sällskap av just en bättre bourgogne. Clos du Roi vinifierades och mognadslagrades hos Vincent Girardin, på négociantbasis.

2001 Corton Clos du Roi har en kristallklart transparent, rubinröd färg med ljus kant. Vi börjar smaka när vinet nått strax över källartemperatur. Doften är bred.. djup.. rik! Här finns svamp, vildhallon, smultron, en hel del järn, snygga fat och kryddig pinotparfym med betoning på sandelträ. Doften är sammansatt, alla komponenter genljuder in i varandra som i ett välbyggt musikinstrument - det är inte direkt en doft där man plockat ihop lösa beståndsdelar till en helhet. Smaken möter munnen mjukt, har både sirlighet och slank elegans - och rejäl kraft och intensitet i sväljögonblicket. Eftersmaken är riktigt lång. Hallonvinäger är något vi kommer att tänka på. Syrorna är lingonfriska och fräsiga, blir alltmer påtagliga och uppstramande efterhand. Det finns inget häftigt, tungt, tanninrikt över vinet, det är slankt, torrt och balanserat. Början till mognad. Elegant vin!

2001 Corton Clos du Roi Grand Cru (Vincent Girardin, Meursault, Bourgogne)

fredag, november 09, 2007

2005 Neudorf Tom's Block vs. Voss Estate


Till ostarna satsar vi på att dricka två nysläppta kiwi-pinot, sida vid sida. Det är rätt spännande, eftersom vinerna framförallt är likartade, men ändå sinsemellan lite olika. Här doftar det ost redan vid karafferingen, och mer av stora dofter kommer under kvällen...

2005 Tom's Block har en mörk färg för att vara pinot noir. Doften är stor, mörkt parfymerad och djuriskt köttig med gammal lingonsylt, mörka körsbär, hallon och ruttnade jordgubbar. Här finns intressanta inslag av våt lera hämtad från någon sjöbotten, fuktig ylletröja, unknad, svamp, skog och lakrits toppat med druvtypisk kryddighet. Smaken är god, rund, intensiv - och bjuder på rejäl pinotfrukt: lite sötfruktig och bara aningen eldig trots 14,5%. I eftersmaken kommer en lite snipig lingonsyra, och en gnutta bitterhet. Trots det är balansen riktigt bra i detta unga vin.

2005 Voss Estate har en likartat mörk färg, och ger likaledes ifrån sig mörkt parfymerad, köttig doft, där man kan hitta jordgubbar, söta björnbär, nypon och pinotkrydda. Här finns lite mer av mint, sprit, brända toner och läder. Smaken har rejäl frukt, med mer markant örtbitterhet och kärv stramhet än i föregående vin, samt en lite stickig känsla som av bikarbonat. Skillnaden ligger mest i kärvheten och den lite mer märkbara eldigheten (trots allt bara 14%). Eftersmaken ger en salt, tuff känsla. Det är helt klart lite kärvare och bråkigare än förra årets smakprov av Voss Estate. Men det finns också mer av kärna i frukten, och därmed, troligen, vissa framtidsutsikter för kortare lagring...

Vinerna bjuder på en hel del direkt drickbarhet idag, om än med tuffa drag av lingonsyror respektive kärvhet. Inte helt oväntat lär de båda bli bättre med tiden. Tom's Block är utan tvekan det vinnande vinet ikväll, både i doft och i smak. Båda bjuder på massor av druvkaraktär i lite stadigare tappning än bourgogne, dock något mindre av elegans - och de är riktigt trevliga som sällskap till ostar och korv.

2005 Neudorf Estate Tom's Block Pinot Noir (Nelson, Nya Zeeland)

2005 Voss Estate Pinot Noir (Martinborough, Nya Zeeland)

1999 Hochheimer Stielweg Riesling Spätlese


Sällan har det väl funnits så mycket så mycket högklassig tysk riesling att köpa i detta land? Wegelers underbara Geheimrat "J" är tillgänglig i hela tre årgångar, samtidigt! Goda, nysläppta 2005 Winkel Jesuitengarten bör inte heller missas. Två nollsexor från Josef Leitz. Tre nollfemmor från Robert Weil i BS. Bara några exempel - och så detta mogna vin från Franz Künstler, som fortfarande finns att köpa, ett par tre månader efter lanseringen.

1999 Hochheimer Stielweg har en rikt guldgul färg. Den generösa doften ger burkad fruktcocktail, färsk mango, moget päron, lite sumpiga (men goda) inslag och en lagom petroleumkaraktär som drar åt bensen och fotogen. Smaken är rik, utvecklad och bjussig. Mango och päron kommer tillbaka - doft och smak är i balans. Det finns en liten restsötma, och syran är på gränsen till för låg, i vår smak. Det är ämabelt, men inte direkt stringent. Till mat hittar vi två riktigt goda matchningar: först rökt böckling på knäcke - två oljiga smaker med sälta och sötma möts på ett fint sätt. Sedan gösfiléer i munsbitar, vända i grahamsmjöl och stekta med smör, persilja, dill och citron - nu känns syran plötsligt lagom, och vinet ackompanjerar fisken på samma mjuka, sköna smaknivå.

1999 Hochheimer Stielweg Riesling Spätlese Trocken (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

torsdag, november 08, 2007

2004 Georg Breuer Riesling Terra Montosa


Riesling Terra Montosa erbjuder kanske det allra bästa förhållandet mellan pris och kvalitet av alla viner i Breuers sortiment. Här är det druvor från lägena Nonnenberg, Schlossberg och Rottland som blandats för att ge en helhetsbild av bergslägena. Ett slags andravin från yngre stockar och nästbästa lägen. Avsikten är att vinet ska ha gott om både frukt (från lerigt grus med skiffer) och mineral (från rena skifferlägen), med betoning på frukt. Men var tog vinet vägen i majlanseringen av nollfemmorna? Vi saknade det! Jo, det hamnade direkt i restaurangsortimentet - men därifrån borde det ju faktiskt gå att göra en privatimport genom Vinunic. Priset har jackats upp 16 spänn, men den fina årgången 2005 kan motivera det.

Vi smakar en skvätt av årgång 2004 igen, nu är det 18 månader sen första smakprovet. Vi trodde sist att vinet behövde fem år, men sedan dess har vi blivit mer svaga för att avnjuta viner från rheingau redan som unga. Doften ger jasmin och liljekonvalj, söt persika, ananas, mineral och början till petroleum. Den har djupnat och blivit mer exotisk. Smaken har stramt strukturerad, superhög syra, persika och mineral, med hög intensitet av citrus och lime i eftersmaken. Himla gott! Vi tänker rätt mycket på pilgrimsmussla (eventuellt i pluralis), det skulle smaka fantastiskt till. Kanske vi kan fixa det imorgon? Och sen - hej då, nästa gång vi ses är det 2009...

ps. Jovisst. Vinet är som gjort för ett par halstrade pilgrimsmusslor med en klyfta lime. En aning av flintrök har kommit till. Vilka syror!

2004 Riesling Terra Montosa (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

onsdag, november 07, 2007

2003 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano


Svartådalens naturbeteskött levererar igen! Små bitar oxfilé, med frästa trattisar, frästa rotsaker med balsamico och en risotto, stinn av parmesan. Svampen och köttet stekte i ankflott, rotsakerna i "peperolio" som bidrar med en syditaliensk hetta. Kvällens vin har vi smakat nyligen utan att skriva, men ikväll landar det verkligen helt rätt. Årgång 2003 börjar visa härliga mognadstoner, till skillnad från nollfyran som vi smakade hos Gambero Rosso i förrgår. Doften har utvecklats mycket sen vi först smakade från BS i maj förra året. Lyckligtvis köpte vi ett gäng när vi passerade Puttgarden förra sommaren, till 99 DKK.

Ikväll ges mycket snygga, balsamiska fattoner med mandel, nötter, mogna körsbär med en anstrykning av likör, och svampiga toner med tryffelkänsla. Smaken är rik, fyllig, len med lite lägre syror, mjuka chokladiga tanniner och tydlig mognad! Stall, mörk choklad och bitter lakrits kommer efterhand i den runda eftersmaken. Toscana 2003 levererar som så ofta snabb njutning och drickbarhet - om man är lagd åt det otåliga hållet. Vill man dricka nu direkt, så finns den fortfarande för beställning (enligt SB, kolla med Johan Lidby Vinhandel). Den är att föredra framför den lite knepiga nollfyran, som absolut behöver mer tid.

2003 Vino Nobile di Montepulciano (Federico Carletti, Poliziano, Montepulciano, Toscana)

tisdag, november 06, 2007

Munskänkarnas druvprov


Ett drygt fyrtiotal munskänkar. Femton kunskapsfrågor. Sex mycket druvtypiska viner att pricka in. En halvtimme till vardera övningen. Vinerna kommer in i perfekt tempererade ISO-glas. Ikväll känns det lättare att komma överens med glastypen. Ja, det ska nog gå att vänja sig vid de här glasen också. Eftersom hela Stockholm gått in i svårartad syrahtunnel, drar vi till med en mer lockande bild från Château Malherbe i Bregançon (strax öster om Hyères) i det soldränkta Provence.

Vin nr 1 har en mycket ljust halmgul färg. Den milda doften är blommig som jasmin. Det doftar också sockerdricka, men fruktigheten är inte så uttalad. Smaken är god, rätt syrlig, med lite sockerdricka, fruktighet av äpple och citrus, och bra balans mellan sötma och syra. Visst är det riesling, och visst är den tysk. Är det pfalz eller rheingau? Mosel är det nog inte. Det känns som rheingau och den är god, men inte så märkvärdig. Denna årgång, 2006, är mer charmerande ikväll än vid tidigare tillfällen, tycker vi med facit i hand. Den skiljer sig dock från tidigare, stramare år.

2006 Riesling Sauvage (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

Vin nr 2 har en ännu ljusare, gulvit färg. Här finns en uttalad, mycket tydlig och aromatiskt fruktig doft av krusbär, fläder och vinbärsblad. Smaken är fruktig, syrlig och intensiv. Utan tvekan är det sauvignon blanc framställd med kalljäsning, från Nya Zeeland.

2006 Stoneleigh Sauvignon Blanc (Stoneleigh Vineyards, Marlborough, New Zealand)

Vin nr 3 har ljust halmgul färg och en återhållen doft med vått ylle, citrus, mineral, tydlig rökighet, animala inslag och lite gummi. Smaken är god, rätt fruktig och intensiv, med ganska hälsosam stramhet. Inga uttalade drag av ekbehandling. Det känns rätt komplext och kan mycket väl vara en enklare chardonnay från det större bourgogneområdet som inte sett alltför mycket ek. Men de brukar väl inte dofta gummi...? Med facit är vinet något annorlunda och mer komplext än vi minns från våra tidigare smakprov. Var är melonerna, var är de rostade faten?

2006 Penfolds Koonunga Hill Chardonnay (Penfolds, South Australia)

Vin nr 4 har en mycket mörkt röd färg med blå toner. Första doften ger rostade ekfat, sen kommer svarta vinbär, grön paprika, tydlig svartpeppar och lite kryddtoner, i en lite framfusig, uppenbar och lite endimensionell blandning. Smaken är fruktig, något sträv, med lägre syra. Det är en ren cabernet sauvignon från Australien. Kaesler kanske, som vi provade i september? Jaså, Peter Lehmann. Ja, då är shirazen mycket godare...

2004 Peter Lehmann The Barossa Cabernet Sauvignon (Peter Lehmann, Barossa Valley)

Vin nr 5 avslöjar sig som pinot noir redan på sin visuella uppenbarelse. Ljust vinröd med blå reflexer. Den finlemmade doften är god, bärig, med blommor och vaniljglass. Bären är mest ljusa körsbär med inslag av jordgubbar och hallon. Smaken är intensiv, med god, ren frukt och uppstramande, kärv avslutning. Det är en bra basbourgogne. Kanske rentav snäppet bättre än så. Vi har gillat vinet förr, och vi gillar det ikväll också.

2005 Couvent de Jacobins Bourgogne Rouge (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

Vin nr 6 är rejält mörkt i färgen och bjuder först på sina parfymer. Sen kommer tjära, björnbär, vanilj, någon syltighet, kryddiga och animaliska drag. Smaken är ung, inte alltför syrlig, något sträv och kärv, med salta sensationer. Vi leker med tanken på nya världen, vinet har vissa drag åt det hållet. Men smaken är otvetydigt norra rhône, om än i en modern, fruktig stil.

2006 Crozes-Hermitage Papillon (Gilles Robin, Les Chassis, Mercurol, Rhône)

måndag, november 05, 2007

Gambero Rosso Top Italian Wines Roadshow

Grand, Spegelsalen 16.30. Cherchez le fromage! Ett par rejäla bitar Grana Padano får bilda grund till några timmars utsvävningar i doft och smak. Vi har förlikat oss med att vi inte hinner prova allt, och medan smakandet kommer i gång och humöret stiger utkristalliserar sig tendenser och funderingar. Vi hittar snart ett fint fokus för kvällen i vårt första älsklingsområde chianti classico - här är årgång 2004 underbar, vilket ska visas i flera exempel. Vi smakar även på ett par extremt bra 03or från området, varav ett vin är en gammal favorit och ett är en helt ny bekantskap. Det slår oss också att situationen på importsidan verkar rätt förvirrad. Vissa saknar obegripligt nog importör, vissa har nyss bytt, tillgängligheten för de lite mindre producenterna är allt annat än bra. Men ljusglimtar ska visa sig även här...

CÀ DEL BOSCO (importör saknas)
Vi startar med en skvätt mousserande, NV Franciacorta Brut DOCG. Mandeltonad, fin doft. Påtagligt rik smak med generös sötfrukt. Aning hård mousse. God, men rätt neutral i smaken.

BENANTI (Wine Partner Stockholm)
2007 års titel "Winery of The Year" gör oss nyfikna på Benanti. Vingårdarna ligger på Etnas fascinerande nordsida, där vi har snurrat omkring med bil utan att besöka gården. Druvorna växer på bush vines i den svarta lavajorden, som sägs ge bra syra. 2003 Pietramarina Etna Bianco Superiore DOCG är gjort på druvan carricante, och har en egenartad, ren men något bränd och lite rökig doft. Smaken är en aning låg i syran, och mittsmaken är lite tunn. 2003 Serra della Contessa Etna Rosso DOC har en ganska ljust vinröd färg. God, något bränd, varm, kryddig, inbjudande doft, God, rödfruktig, syrlig, kryddig, tanninrik, medelfyllig smak. Vinerna är trevliga, rätt eleganta och lanseras i BS 1 december. De svenska prislapparna på 359 kr är tyvärr rent av löjeväckande. En kartong med sex blandade viner från gården för 1695 kr känns också rätt saftigt. Det doftar lite hybris över den nyvunna titeln.

COLLE MASARI (Jakobsson & Söderström)
Gården är belägen i Cinigiano, inte så långt söder om Montalcino. Man äger också den rätt berömda Grattamacco i Bolgheri. Den röda Grattamacco är, som brukligt i bolgheri, en variant av bordeauxblend, medan den vita är gjord på den goda druvan vermentino som förekommer en hel del längs med hela toscanas och liguriens kust, samt i provence. 2006 Grattamacco Bianco Bolgheri Vermentino DOC har en spännande, direkt, aromatisk doft med vita vinbär och krusbär. Rik, intensiv smak med viskositet av glycerol och 14% alkohol. Lång, ihållande eftersmak. Mycket häftigt och gott! 2005 Colle Masari Bolgheri Rosso DOC har en ung, god, fruktig doft med inslag av tulpan och gräs. Tydlig karaktär av 50% cabernet, med 30% sangiovese och 20% merlot. Trevligt vardagsvin - direkt och smakrikt. 2004 Colle Massari Montecucco Riserva DOC är mörkt i färgen och har en läcker ekfatskaraktär, och mest av typisk sangiovesefrukt i doften. Tuffare smak med god, söt frukt och mycket skaltanniner. Mycket generöst och gott vin, även om det behöver lagras ett par år.

FEUDI DI SAN GREGORIO (Spendrups Vin)
Vi frågar om det spektakulära bubbelsamarbetet med Anselme Selosse. Vinet har tydligen redan presenterats i liten skala i Italien. Eftersom Spendrups för tillfället inte har några av gårdens röda toppviner tillgängliga i Sverige, så ska vi nog inte hoppas för mycket. Skärpning efterlyses! Vi smakar 2006 Cutizzi Greco di Tufo. Här finns en fruktig doft med blommor och geléråtta, och en fruktig godissmak som inte är vår påse. 2005 Rubrato Campania Aglianico IGT har en ung, lite cabernetlik doft med mörk bärfrukt, tulpan och gräs. Sträv, ung, rätt strukturerad smak. 2003 Taurasi DOCG har mognare doft. Riktigt gott vin med rejäla tanniner. Ikväll gillar vi det bättre än 2003 Taurasi Radici, som vi provade hos Mastroberardino.

FOLONARI (importeras inte)
Vi pratar en stund med Giovanni Folonari. Gården ligger norr om Greve in Chianti, vid Passo di Pecorai. 2004 La Forra (Tenuta Nozzole) är deras chianti classico riserva, som vi drack en låda av i den sympatiskt prissatta årgång 2000. Vinet är gjort i en traditionell, typisk stil som vi gillar skarpt, vi uppskattar verkligen det här smakprovet av nollfyran. Doften har fina sangiovesearomer, blommor, en aning stall. Smaken är välbalanserad och rejäl. Mycket bra vin, så sätt genast igång att importera! Druvorna till deras supertuscan Il Borgo (Tenute del Cabreo) kan man beskåda när man slingrar sig förbi Montefioralle på väg till restaurangen La Cantinetta di Rignana. 2004 Cabreo Il Borgo Toscana IGT är, precis som föregående vin, riktigt bra, fast med ett märkbart cabernetinslag, och därmed mer avrundat i syrorna, med fin sammetslen ek. Mycket gott. 70/30 sangiovese/cabernet. 2005 Tenuta Campo al Mare Rosso Bolgheri DOC är en modernt stylad, aromatisk cab/merlot som doppar nosen djupt i en burk svartvinbärssylt och inte riktigt kommer undan med det. Vi glömmer den. Men de två andra vill vi återse snart.

IL MOLINO DI GRACE (Sigva)
Den här egendomen ligger mitt i chianti classicos hjärta, det ypperliga läget la conca d'oro i Panzano. Man börjar lätt att fundera på uttalet av gårdens namn. Ägare är amerikanen Frank Grace, som gjort kometkarriär som vingårdsägare med assistans av vinmakargeniet Franco Bernabei. Uttalsfrågan är alltså avgjord. På latin gratius, namnet på gårdens supertuscan. Nåd och tacksamhet är inga långsökta ord under denna provning, eftersom åtminstone två viner kvalar in bland kvällens bästa. Vi värmer upp med 2005 Chianti Classico DOCG, som har fina körsbärsaromer och smakar ungt och gott. 2003 Chianti Classico Riserva Il Margone har en tät, bläcklik färg, ett fantastiskt läckert doftspektrum med både svampskog och blommor i en stor, snabbmognande helhet. Vinet är runt, stort, årgångsvarmt, lent, mycket bra, rent av vansinnigt gott. Inga hårda tanniner från det varma året, men massor av smak. Vi vill ha det, men det är slut! 2004 Chianti Classico Riserva kommer inte i närheten, det är lite mer medelmåttigt. Riktigt bra är dock supertoscanaren 2004 Gratius Toscana IGT, som vi hittar i Krakas Krogs vinlista tillsammans med ovannämnda Grattamacco. Snyggt plockat, Ulrika! Vinet är 100% sangiovese, och spenderade måttliga 11 månader på hälften nya fat, så det är inget ekmonster utan ett elegant, välbalanserat vin med komplexa aromer och något lättare kropp än Il Margone. Tre Bicchieri, självfallet!

MASTROBERARDINO (Tryffelsvinet)
Efter lördagens goda 2000 Taurasi Radici Riserva är det en ynnest att få smaka på årgång 1999 av samma vin. Doften ger mognadstoner av brie, parmesan och svamp. Smaken är mogen och underbart silkig med chokladig, lång eftersmak. Vi pratar lite med Tryffelsvinen som utlovar en ljus framtid. Folk har börjat få upp ögonen för vinlådor på beställning och verksamheten tuffar på fint. Killen från Mastroberardino berättar om vertikalprovningen nyligen där 1934 Radici Riserva visade sig vara bäst och erhöll 99 poäng. Att det kunde hålla så länge, undrar om dagens viner klarar det? Vi tycker att 1999 och 2000 är mogna nu, men har säkert fel! En blandlåda, tack! Vi avslutar med att smaka på 2003 Tauraci DOCG Radici. Doften är rätt skarp, med inslag av ost. Smaken är fortfarande ung, och något mindre tilltalande än Feudi di San Gregorios motsvarighet.

MARCHESI MAZZEI (Johan Lidby Vinhandel)
Castello di Fonterutoli är ett av de viner vi druckit mest av och lagt undan i flera årgångar, så vi måste förstås hit och prova. Vi börjar något oväntat med en utflykt till sicilien, där man gör 2006 Zisola på 100% nero d'avola från stockar i bebisåldern (4-5 år). Vinet har legat på flaska i tre och en halv vecka, så det är inte konstigt att det smakar ungt. Eken (25% ny) sitter lite utanpå, vinet är nästan spritsigt, men alls inte syltigt eller eldigt, utan väl balanserat. Det är medelfylligt, lite parfymerat och aromatiskt på ett sätt som påminner en smula om syrah. Zisola kommer att kosta 145 kr när det lanseras i december. Härnäst smakar vi på 2004 Castello di Fonterutoli, och saken är biff med en gång. Det här är en toppenversion av detta goda vin, så välgjort att det kan drickas nu eller lagras länge. Stilen känns igen med rik, mörk frukt, choklad och kryddor. Smaken är precis lagom tanninrik och uppstramad. Eftersmaken är lång och underbar. Köp den på magnum, halva, eller hela! Som bonus sippar vi på 2004 Siepi Toscana IGT, (50/50 sangiovese/merlot) och det är förstås lika lyckat , men lite mjukare och lenare pga merlotinslaget. Dubbelt så dyrt, men inte dubbelt så gott alltså. 2004 Tenuta Belguardo Toscana IGT söker efter sin identitet med en ändrad druvblandning, denna gång 90% cabernet sauvignon, 10% cabernet franc. När vi senast smakade (årgång 2000) fanns det en hel del merlot i mixen. Violer och sötlakrits i den öppna doften. Mjuka tanniner. Ändå förvånansvärt ospännande jämfört med Castello di Fonterutoli.

PIO CESARE (Torres)
Det är ett mellanår för Pio Boffas barolo & barbarescoviner, vilket vi redan konstaterat hemmavid, med 2003 Barbaresco. Prestigevinerna Il Bricco och Ornato klarar sig bäst, med tät frukt, rejäla tanninförråd och välskräddade fatkaraktärer är det svårt att nagla fast några svårare anklagelser. De skulle bara varit ännu bättre, om året varit bättre. 2003 Barolo Ornato har en kryddig, fruktig mörkchokladig doft med sandelträ. Tanninerna är rätt massiva, men ändå otroligt snyggt polerade. Eftersmaken är lång, lång. Stilen känns väl igen från 2003 Barbaresco Il Bricco, provad på Eriks Vinbar. 2003 Pio Cesare Barolo är kryddig och lättsamt god, men imponerar inte alls med sin lite slappa struktur.

POLIZIANO (Johan Lidby Vinhandel)
Till Poliziano går vi direkt efter Mazzei. Liksom vid tidigare mässor vi besökt, har Johan Lidby Vinhandel en extremt trevlig och utåtriktad personal, så det är lätt hänt att man blir hängande kvar här. Vinerna gör förstås inte saken sämre. Vi kliver på i en trestegsraket med destination montepulciano. 2004 Vino Nobile är lättare i kroppen än föregående biffiga årgång. Doften ger inte så mycket i nuläget. Smaken är god, mindre bråkig än 2003 var för ett år sedan. För att få valuta krävs absolut lagring.
Det gäller verkligen även 2004 Vigna Asinone Vino Nobile de Montepulciano som vi drack en flaska av rätt nyligen. Den täta doften ger mörka körsbär, ek och lite lösningsmedel/aceton som nog bör försvinna med tid och luft. Goda aromatiska, balsamiska drag och en del blommighet. Tät smak, inte insmickrande, tuffa tanniner, bra! 2005 Le Stanze Toscana IGT har violer och svarta vinbär med sina blad i doften. Mer av sötfrukt i smaken, mjukare tanniner och syror i mer internationell stil. 70/30 cab/merlot. Purungt förstås, och kanske inte lika utpräglat lagringsvin som nollfyrorna.

SAN FELICE (Winehouse Bilberg)
San Felice ligger i Castelnuovo Berardenga, den sydligaste och varmaste delen av chianti classico. Vi har ett gott öga till vinerna härifrån, vårt bästa minne är nog vingårdsvinet 1995 Poggio Rosso Riserva , av Gambero Rosso rankat som årets bästa riserva från chiantiområdet. Även standardriservan Il Grigio och supertoskanaren Vigorello har gett bra drickbarhet vid ett flertal tillfällen. De är gjorda i klassisk stil. Dessutom är det viner som ger mycket för pengarna. Det har dock saknats importör i några år. Vi har alltså inte sett till Poggio Rosso på länge, så hjärtat klappar med en gång lite fortare. Färgade av förväntningarna? You bet... Den stora doften är animalisk, med järn, blod, svartpeppar, blommor och örter. Integrerad ek, stor generös smak och bra balans i munnen. Viss russinvarning. Klarar ändå svåra 2003 med galans. Tanninerna är månghövdade men snälla. 2003 Poggio Rosso Chianti Classico Riserva DOCG är drickbart och njutbart redan nu och i första hand de närmaste fem åren. Vigorello har fått mer cabernet i mixen (40%), och dessutom en skvätt merlot (10%). Det gör att 2003 Vigorello Toscana IGT är den mjukaste och minst lagringskrävande vi smakat. Fruktig, balsamisk doft. Lent, mjuka tanniner, drickbart nu. Precis som med Riserva Il Margone får vi ett starkt vill-ha-begär, framför allt till Poggio Rosso. Denna gång går det utmärkt. En blandlåda med två av varje kostar exempelvis 1390 kr (nr 20055) vilket känns helt ok med tanke på vad som bjuds. Enbart sex Poggio Rosso - 1752 kr (nr 200801 - 2003 och nr 200601 - 2001 finns just nu). Ett sexpack 2001 Vigorello (obs den bättre årgången) - 1866 kr. Ange privatimport, Winehouse Bilberg och nr 20086.

lördag, november 03, 2007

2000 Radici Taurasi Riserva


Dags att kalibrera om smaklökarna till ett moget vin, men fortfarande i omisskännligt italiensk stil. Ostbrickan står på bordet, vi har fått kvällens dos av ungt bus. Nu vill vi ha smeksamma upplevelser. Mastroberardino har Gambero Rossos värmande strålkastarljus på sig - den hundratrettio år gamla egendomen går just nu från klarhet till klarhet. Kvällens vin har fått tre högröda glas och en presentation i den underbart välformulerade, oftast välvilliga och läsvärda stil som fyller recensionerna i Italian Wines år efter år.

Vi kan inte låta bli att citera: "Mastroberardino har gått vidare från uppmärksamhet för gamla framgångar och udda legendariska flaskor. Dagens nyheter är morgondagens historia, och vi har en krypande misstanke om att mästarvinerna som i år presenteras av den mångbegåvade Vincenzo Mercurio mycket väl kan bli framtidens stora klassiker. Den främsta pretendenten är utan tvekan Taurasi Radici Riserva '00, en rörande tolkning, utstrålande tradition i en hälsosamt stram profil, som utan ansträngning vinner Tre Glas".

Att 2007 års guide är fylld av 2205 andra producentprofiler med samma grad av entusiasm och formuleringsglädje är nästan lika imponerande som vinerna man skriver om. Det är en kollektiv ansträngning av sällan skådat slag. 2008 års italienska utgåva lanserades för en vecka sedan och bjuder på 2245 producenter. Läs hela listan med 2008 års treglasviner. På måndag kommer den resande cirkusen Gambero Rosso Top Italian Wines Roadshow till Grand Hôtel för att presentera ett knappt femtiotal av Italiens mer profilerade producenter. Och jovisst, vi kommer ju också vimsa runt bland högdjuren...

Nå, hur är då 2000 Radici Riserva? Färgen är varmt vinröd, med ljusare mognadstoner. Doften ger svamp, torkade körsbär, gamla jordgubbar, bittermandel och allmänt komplex karaktär av mognad (fatlagringen pågick hela två och ett halvt år i både stora och små fat och sedan dess har vinet mognat på flaska). Den slanka, lena smaken har fina syror, harmonisk avrundning och klassiskt italiensk fatmogen riservastil med långsam oxidation. Inte så stramt som GRs profilering antyder, snarare smeksamt. Och mycket gott!


2000 Radici Taurasi Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)

2003 Gianni Voerzio Barolo La Serra


Vi har bekantat oss med det här vinet över tre kvällar. En sipp i torsdags, en till igår - och ikväll jämför vi det tvådagarsöppna vinet med en nyligen dekanterad flaska. Årgång 2003 från Barolo/Barbaresco har hittills inte fått oss att falla pladask. Men detta vin har en intensiv, lite burdus personlighet som vi gillar mycket. Låt oss med en gång säga att här bjuds på massor av syror och tuffa tanniner, för den som gillar sådana, och just därför blir vinet en relativt billig enkelbiljett till de starka intryckens Italien.

Det nyöppnade, ganska mörka vinet har en fokuserad, skarp, nästan vass och något frän doft med hallon, mörka körsbär, nypon, ek, brasa, sandelträ och muskotnöt. Här finns en del ny ek, i snygg förening med frukten. Smaken har överraskande snabb attack, med härligt fräsande, ordentligt höga, riktigt mogna syror. Vi gillar ju syror - och hallonfrukten skiner i munnen och ringer ut i en lång eftersmak. Tanninerna är både torra, kantiga och lite ruffa. De 14,5 procenten går arm i arm med syrorna och hjälper till att skapa ett sjujäkla drag i smaken. Till tortiglioni med strimlad biff med karljohan i senapsgräddsås blir alkoholen något mer märkbar. Vi gillar vinets framfusighet, fräschör och höga intensitet.

Den flaska som stått öppen har inte alls längre kvar de vassa dragen. Vinet doftar mer komplext med inslag av undervegetation i våt lövskog, svamp, rentav ett uns tryffel. Hallonen med kvalitet av fruktpastill är som bäst efter ett dygn, ikväll kommer mer av julkrydda, kanel och svaga aningar av oxidation (vi är inte helt ense om hur mycket, det beror väl på hur känslig man är för sånt). Doften är i alla fall nu bredare, mjukare, rundare och murrigare. Smaken är mer densamma: lite avrundad, men fruktsyrorna är fortfarande fräsiga och de torra, lite kantiga tanninerna kännbara.

Summa summarum: supergott! Det är värt dina sista 250 spänn om du går igång på den tvättäkta italienska känslan av hur vinet fräser i munnen. Allra bäst är det efter ett dygn i öppen flaska. Ett otroligt livligt, intensivt vin som kanske varken vinner absoluta stilpoäng eller blir fantastiskt efter lång lagring, vem vet - men det ger massor av upplevelse redan nu. Inköp rekommenderas.

2003 Barolo La Serra (Gianni Voerzio, La Morra, Barolo, Piemonte)

fredag, november 02, 2007

2004 Pichon-Longueville Baron vs. Ducru-Beaucaillou


Vi kan inte låta bli att fortsätta vara himla nyfikna på nollfyrorna från bordeaux. Hittills har vi fått en generell helhetsbild av relativt snabb drickbarhet, utan den klena mittsmak som är så vanlig i mer mediokra årgångar, och kvällens fina viner motsäger inte på något sätt den uppfattningen. En halv ugnsvärmd lammsadel med gratäng på blandade rotsaker gör inte omständigheterna sämre. Såsen baseras på buljongen från förra veckans köttfondue.

2004 Pichon-Longueville Baron har en doft som först är sluten, mandeltonad, med fin fatkaraktär som efterhand utvecklar orientaliskt kryddiga drag av rökelse och en aning julmust. Med ett par timmar öppen tid blir alla dofter större, särskilt kryddorna växer med tid i glas och karaff. Smaken har en imponerande snabb attack som smäller till riktigt fint, frukten är samlad, ren, och koncentrerad med lite köttiga drag (13%). Tanninerna är behagligt silkiga. Mycket bra idag, och ännu bättre på sikt. T sätter plus för lagringskapacitet. Ett härligt vin med klass...

2004 Ducru-Beaucaillou har omedelbart en större, mognare doft med brända, ett uns spritiga, lätt oxiderade inslag som för tankarna till Italien. Här finns också ansatser till stall, så typiskt för Saint-Julien (jämför med Talbot). I munnen är vinet lent, runt, brett - större i basen men lite klenare i mitten . En aning torr strävhet gör sig påmind, men vi gillar ändå de mörkchokladiga tanninerna i detta vin. (13,5 %). Vinet växer rätt snabbt, S tycker det är ännu godare än motståndaren nu, Kronstam hade kanske klämt till med mulligare. Något kortare lagringsprognos?

Båda vinerna är gjorda i en stil som ger förvånansvärt bra utdelning redan idag. Det är absolut inte bortkastat att korka upp en flaska! Vi är riktigt förtjusta i drickbarheten i alla nollfyror vi provat hittills, det är härliga viner att dricka. För att få de mognadstoner man längtar efter i en bordeaux är det fem år av fast karaktär som gäller. Nu måste nog ändå locket läggas på!

ps. Trots det enorma trycket på de så kallade primörerna finns faktiskt fortfarande båda dessa ypperliga viner att köpa!

2004 Château Pichon-Longueville Baron, Pauillac 2ème Cru Classé (AXA Millésimes, Bordeaux)

2004 Château Ducru-Beaucaillou, Saint-Julien 2ème Cru Classé (J-E Borie, Saint-Julien, Bordeaux)

2005 Wegeler Winkel Jesuitengarten Riesling Erstes Gewächs


Ljuvlig, något blyg doft av mineral, mandelblom, jasmin och sockerdricka. Frukten kommer efterhand och ger passionsfrukt och grapefruktkött. Smaken är ren, rik, stor och stadig (12,5%). Syrorna är balanserat avmätta och smaken bjuder på årgångsrik sötfruktighet av gula och gröna äpplen. Vi älskar att dricka ett vin som detta till apéritif - inte direkt någon nyhet, även om vinet är precis nysläppt. Den här producenten har hittills inte gjort oss ett enda dugg besvikna. Lagring ger lön för mödan. Malmöiter och göteborgare kan fortfarande glatt shoppa loss...

2005 Winkel Jesuitengarten Riesling Erstes Gewächs (Weinguter Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

torsdag, november 01, 2007

2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage


Ett ord - hysteria! Det här vinet har blivit en svensk folkrörelse. Kunde importören tänkas använda det som argument för en större tilldelning? Förra årets Graillot-släpp krävde också blixtsnabbt agerande, men i år skruvades tempot upp ytterligare. Redan vid 8.30 började kön växa till sig, och ingen verkade vilja lämna Passagen med mindre än en låda. Det var också precis vad som tilläts. Vagnen lastades med en del andra viner, men här gällde det att prioritera det som skulle ta slut snabbt. När vi var på väg ut strax efter 10.20 var lådorna slut (ett litet tillskott kom visst senare under dagen). Nu började alltså jakten på fler flaskor - Söderhallarna hade sålt slut på en kvart, Fältöversten likaså. Gamla hederliga Mörby Centrum hade dock fått bra tilldelning och kunde bidra med ytterligare sex buteljer vid elvatiden. Puh, dags att åka och jobba lite...

Nå, hur är då den här hyllade årgången? Jo, till skillnad från de fem senaste åren känns det här som ett renodlat lagringsvin. Färgen är svartröd med blåton och glycerolrika tårar. Doften är sluten, bråddjup - och lite hemlig, som det ibland kan vara med ung châteauneuf. Den mörka frukten är tät och fin, med betydligt mindre av syrahparfym än vanligt, vi hittar rondör av tjärpastill och svart oliv, och ett visst drag av söt frukt i alkohol (också bekant från châteauneuf). Smaken är knuten, rejält fruktig, snyggt torr, med imponerande balans av syra och ordentliga doser tanniner. Eftersmaken lämnar lakrits, salmiak, malört, och en efterhängsen, tätt tvinnad fruktkärna med ung extraktion av skal och kärnor, troligen också en hel del mogna stjälkar. Tanninerna känns fortfarande när allt annat tagit slut, en härligt tuff upplevelse! Aldrig har vi smakat det här vinet så nära en fullstor hermitage i sin seriositet. Det är alltså inte direkt lämpat att korka upp nu för att sörplas på egen hand.

Vi dricker vinet till en boeuf bourgignon och det funkar förstås bra. Och så blir vi nyfikna på vad som händer om flaskan står öppen ett dygn. Nästa gång ska vi smaka det jämsides med 2005 Yann Chave Crozes-Hermitage Le Rouvre. Det blir spännande...

2005 Crozes-Hermitage (Alain Graillot, Les Chênes Verts, Pont de l'Isère, Rhône)