söndag, april 29, 2007

2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes


Inspirerade av Frankofilen lagar vi ankbröst i kväll. När vi ändå håller på med anka är det alltid kul att göra ankconfit på en bunte lår till en annan dag. En apelsinsås, förutom fruktköttet innehållande anksky, kycklingfond, chalottenlök, vitlök, balsamico, socker, stjärnanis och kinesisk soja, därtill en gräddig blomkålspuré och buljongkokta puy-linser med lagerblad och en droppe vinäger blir kvällens anksällskap.

Girardins 2000 Corton Vieilles Vignes uppvisar en vackert transparent, rubinröd färg. Ur glaset drar vi en allmänt vinös, elegant avrundad och sammansatt doft. Inga särskilda bär står ut, men hallon och plommon ligger närmast till hands. Här finns fin karaktär av fatlagring och ett ljust skimmer av örter som mynta och timjan med blommiga övertoner. Efterhand kommer mer och mer kryddnejlika.

Vi associerar till lika snyggt vinös och sammansatt barbaresco. Särskilt tänker vi på Giuseppe Corteses 1997 Rabaja, ett fantastiskt vin som också har lite nedtonad druvkaraktär.

I munnen bjuder Girardin på en välbalanserad smak med frisk syra, lagom strävhet, bra intensitet och en god, varm och lång efterklang. Vi provade en flaska direkt efter släppet för två år sedan. Intrycket då var runt och trevligt, vinet är slankare och snyggare nu. Vi tror att den flaska som återstår har ännu mer att ge.

2000 Corton Grand Cru Vieilles Vignes (Vincent Girardin, Meursault, Bourgogne)

lördag, april 28, 2007

2002 Wegeler Oestricher Lenchen Riesling Spätlese


Vi avslutar kvällen med den briljanta "Das Leben der Anderen". Tysk film kräver förstås tyskt vin, och kontrasten mellan Staatsicherheits förbjudande järngrepp och Oestricher Lenchens honungslika smekning skänker en smått pervers njutning. Doften är, som en östtysk dissident med längtan till andra sidan muren kunde ha sagt, "to die for..."

Utvecklade mineraler och integrerad petroleum ingår i himmelskt god förening med en överdådig fruktkorg full av mandariner, persikor, aprikoser, mandel och honung (en ensam Trabant parkerad på en dystert grå gata i Östberlin skapar ytterligare kontrast). Den halvtorra smaken är extremt givande med en frisk syra som balanserar den klockrena sötfrukten. Här finns både viss mognad och all ungdomlig fräschör i behåll. Detta vin handlar enbart om ren och oförfalskad njutning, samtidigt som filmens point of no return innebär ren och skär tragedi...

Det är svårt att tro att denna täta och överdådiga spätlese har en alkoholstyrka på endast 8%. Ännu svårare är det att fatta att priset var tvåsiffrigt. Det var sista flaskan av vårt mesta tyska prisfynd någonsin på systemet, från alltid lika pålitliga Wegeler.

Regissörens namn kvalificerar direkt till rollen som topproducent i Mosel eller Rheingau. Ju längre desto bättre är den enkla regeln i Tyskland. Vad sägs om en "Florian Henckel von Donnersmarck Rheingau Riesling Erstes Gewächs"?

2002 Oestricher Lenchen Riesling Spätlese (Weingüter Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Pierre Bouzereau-Emonin Meursault


I aprilnyheterna för det kommande året ingår denna meursault. Det är ett lovvärt initiativ att ha en representant för den mest urtypiska vitvinsbyn i Côte de Beaune tillgänglig för ett år framåt. Men varför valde man just den här?

Vi får en först en ung, jästig, återhållen, lite grön och aromatisk doft, som knappt avslöjar sina framtida möjligheter. Efterhand kommer smör och ännu senare rök, man anar ylle, och med god vilja några timmar senare finns vanilj, mandel och nötiga drag. Men de grönt omogna tonerna vinner lätt över de smöriga idag.

Smaken är väl balanserad med rätt bra kraft och fin syra, men vinet är i dagsläget egentligen inte godare än en bättre basbourgogne. Det här är ett renodlat lagringsvin som möjligtvis kan utvecklas fördelaktigt med tiden - om det gröna ger med sig. Vill man prova nu, rekommenderas flera timmars luftning.

Det så kallade "strategiska släppet" borde istället handla om direkt drickbarhet åt folket i varje typ och prisklass. Tänk om man hade kunnat lansera Domaine Matrots urgoda 2002 Meursault istället!
Då hade många fler fått upp ögonen för hur bra en mogen ekfatslagrad chardonnay från Meursault kan vara. Så lägg till en ynka tia och beställ den.

Smörstekt röding med ruccola och mandelpotatis kunde ha varit bästa kompis med kvällens vin.

2004 Meursault (Pierre Bouzereau-Emonin, Meursault, Bourgogne)

fredag, april 27, 2007

2004 Bosquet des Papes Tradition


Vän av ordning saknar måhända mer exakta värderingar i våra tyckanden. Här kommer ett försök: detta vin är hälften så bra som 2004 Clos des Papes, men dubbelt så bra som 2003 Guigal Côtes-du-Rhône. Vilket precis avspeglas i priset: man får helt enkelt vad man betalar för.

2004 Bosquet de Papes är mer än gott, men inte fantastiskt. För tillfället är doften knuten och det sitter en pappskiva i vägen. Ja, det doftar faktiskt så, men vi kan ana örter och röd frukt därbakom. Smaken är desto mer givande: saftigt god, rött sötfruktig och mineralisk med en del eldighet, utan att det blir helt baktungt trots 14,9 procent.

Detta hedonistvin är som gjort till ost, ikväll tar vi pecorino, manchego och comté. Vill man ha full valuta för pengarna är det bäst att vänta. Vi tog våra 98or efter ungefär sex år. Då hade vinet fått fina kryddiga mognadstoner med plommon och russin, men det skulle säkert ha hållit i tio år till.

2004 Bosquet des Papes Tradition (Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

Fredag på vinbaren


Kul att träffa vännen Holger efter ett par år. Vi har bland annat en gemensam faiblesse för riesling. Så varför inte börja med en flygtur med fyra goda rieslingar i bredd?

Österrikaren Sepp Moser slår till med 2005 Riesling Gebling, ett vin av en sådan kraft att vi måste byta plats på den från först till sist. Här finns en generös och innehållsrik doft, fet, oljig och lite grönt aromatisk, med mineraler, citronskal, pomerans, persika, bittermandel och nästan smöriga toner. Smaken är intensiv, sötfruktigt citruspräglad, eldig och lite bitter i den långa avslutningen. Att alkoholen är en kraftfull bärare av doft och smak är uppenbart (14,2%).

Von Buhls 2004 Forster Pechstein Spätlese trocken framstår i jämförelse som en gammeldags söndagspromenad i slottsparken: finstämt sirlig, elegant och blommig med gröna och mineraliska inslag. Smaken är snäll och lättsamt god.

Christoph Tyrells 2004 Eitelsbacher Karthäuserhofberg är först helt sluten, vinet är lite för kallt. Efterhand frigör sig en fortfarande blygt knuten, ren och druvig doft. Vi får en angenämt ren och god, nästan halvtorr smak med fin syra. Båda de senaste vinerna behöver tid i källaren för att utvecklas till tydligare personligheter.

En särpräglad identitet finns hos J.J. Prüms 2004 Graacher Himmelreich Spätlese, som vi nu provar för andra gången på två veckor. Doften är intressant med associationer till bränd plast och gummi, aningen unkna animala toner och ett annat kemtekniskt eller oljigt inslag som vi känner igen men inte riktigt kan pricka. Är det myggmedel? Djungelolja? Nej nu trillar poletten ner, det är ju myrr!! Att allt detta ryms i en totalt sett finstämd och elegant doft är ju rätt fantastiskt. Smaken är ganska lik föregående vin, det vill säga ung och utvecklingsbar med fin syra. Sammanfattningsvis får man säga att alla tyskarna, med sina beskedliga 8%, hamnar lite i skuggan av den oblyga österrikaren.

På menyn finns halstrat viltsvinsinnanlår med smörstekta champinjoner kompat av en läcker risotto med ruccola och parmesanskivor uppå. Beställningen av detta leder osökt våra tankar till nästa vin. 2003 Pio Cesare Barbaresco Il Bricco har en förödande elegant fatkaraktär med drag av Armani. Det är lätt att associera till annan fin italiensk design och allmän känsla av executive class. Doften kommer med en frisk fläkt av mint och eucalyptus. Vidare får vi mörk choklad, ekfat, läder och moreller. Den mörkt körsbärslika smaken infriar med en uppsjö av supereleganta, dock massiva, ektanniner som fyller hela munnen. Det känns lite snålt att invända efter en sådan här smakupplevelse, men vi tror att Pio Cesares standardbarbaresco kan vara det bättre köpet när vinerna släpps på systemet första juni - om man vill ha mer av nebbiolodruvan och mindre av välskräddade ekfat.

Alain Graillot kommer med blåstället på. 2004 Crozes-Hermitage La Guiraude bjuder burdusa, härligt bonniga dofter. Vi får både insidan och utsidan av djuren på gården. Dessutom hela korvbutiken och en ask med tjärpastiller att suga på. Vinets frukt handlar om björnbärs- och blåbärssylt. Alltihop toppas med lakrits, en klick tapenade och några svarta oliver. Voilà! Oj, vilket gott vin.

Sista skvätten blir 2004 Domaine Pouderoux Latour de Grés Maury. Doften ger vanilj och smörkola, därtill sydfranska örter och mörkröd syltig frukt. Smaken är rik och intensiv, men också rätt tung och syltig med en hel del upplevd sötma, och dessutom uttalat eldig. Vinet är gjort av carignan, syra och grenache från gamla stockar.

Gondolens vinbar har bytt ut det mesta av vinlistan sedan vårt förra besök. Denna gång fanns exempelvis också 2001 Fiefs de Lagrange och 2003 Cepparello. Den pigga uppdateringen gör att man gärna vill komma tillbaka snart igen för att se vad som bjuds. Servicen är utmärkt, lugnet finns kvar i lokalen timmarna mellan fem och sju - och vårluften fläktar in genom de vidöppna fönstren ut mot saltsjön.

2005 Riesling Gebling (Weingut Sepp Moser, Rohrendorf, Kremstal, Österrike)

2004 Forster Pechstein Riesling Spätlese trocken (Reichsrat von Buhl, Pfalz)

2004 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Kabinett (Karthäuserhof, Mosel-Saar-Ruwer)

2004 Graacher Himmelreich Riesling Spätlese (Joh. Jos. Prüm, Mosel-Saar-Ruwer)

2003 Barbaresco Il Bricco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2004 Crozes-Hermitage La Guiraude (Alain Graillot, Rhône)

2004 Latour de Grés Maury (Domaine Pouderoux, Maury, Côtes-du-Roussillon Villages)

torsdag, april 26, 2007

2002 Louis Jadot Santenay Clos de Malte


Vi testade först det här vinet mot tasmanska Louis Pinot Noir. Då framstod det stumt och återhållet i doften, och inte särskilt givande i smaken. Men ack så typiskt bourgogne. Efter en dag i öppen flaska visar vinet upp klart mer lustfyllda drag, nu med en intensivt rik doft präglad av plommonmarmelad med kanelstång. Smaken har också vuxit till sig några storlekar och ger, förutom de höga syrorna, en god mittsmak som spricker ut i en hyfsad längd i gommen. Som ni redan förstått är detta en kandidat för några års lagring.

2002 Santenay Clos de Malte (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

2004 Cave de Turckheim Riesling Réserve


Måste alla goda viner kosta flera hundra kronor, frågar sig förmodligen en och annan läsare av våra skriverier. Nej, inte nödvändigtvis - här är ett vin som bevisar motsatsen, från kooperativet i Turckheim.

Doften är sötfruktig, mineralisk och lätt aromatisk, med aromer av blodgrape, blodapelsin, suckater och kalkrika, svagt mjölksyrepräglade inslag. Smaken är rätt mjuk, med givande frukt, ämabel och lättsam med bra mineraler. Syrorna är avrundade och tillgängliga. Ett trevligt, inte alldeles torrt vin som med sin frukt passar bra till ost. Priset då? 84 pix är inget annat än rena kapet.

2004 Riesling Réserve (Cave de Turckheim, Haut-Rhin, Alsace)

onsdag, april 25, 2007

2004 Freycinet Vineyard Louis Pinot Noir


Tasmanien känns ganska exotiskt. Vi har hittills bara smakat några viner från Pipers Brook/Ninth Island, som är den avgjort största producenten. Det var sauvignon blanc och pinot noir, om vi inte minns fel, och minst fem år sedan. De efterlämnade ändå trevliga vibbar i de delar av hjärnan som sparar på sådana.

Freycinet Vineyard ligger på östkusten vid 42:a breddgraden (etiketten inspirerar till kartografiska övningar). Det motsvarar inte Bourgogne utan ungefär medelhavskusten i Provence - men jämförelsen haltar, inte minst eftersom endast stora kalla havet skiljer Tasmanien från sydpolen. Däremot stämmer breddgraden precis med Marlborough och Nelson på Nya Zeelands sydö. Namnet har man lånat av en fransk upptäcksresande, Lous Freycinet, som kartlade området för 205 år sedan. Gårdens arealer är inte ens tjugondelen av Pipers Brooks - det här är en liten familjeegendom med behändiga nio hektar.

I glaset har vinet en vacker, klar ljust rubinröd färg. Här bjuds en öppen, generös och sensuell doft med röd frukt, hallon(sylt), pinotkrydda, fat, örter (salvia) och lite rök. Detta är ett saftigt, lite sötfruktigt vin, med bra intensitet, goda syror och välbalanserad alkohol. Så gott, så lättdrucket och så lätt att tycka om... att skulle man introducera pinot noir för en total novis, då är det här en bra kandidat. Extra fint till ost - just nu Morbier.

2004 Louis Pinot Noir (Freycinet Vineyard, Bicheno, Tasmania)

tisdag, april 24, 2007

2001 Château-Fuissé Vieilles Vignes


Kvällens vin är rena rama motsatsen till gårdagens: ek mot stål, bourgogne mot alsace, chardonnay mot riesling, mognad mot ungdom, fett mot stramt. Doften är mycket intressant och läcker, komplex och givande. Här finns ylle, mineral, massor av fatkaraktär, linolja, hasselnötsolja, rostad mandel, popcorn, smör och rollokola. Smaken är smaskigt intensiv, med grapefrukt i en kropp med fin rondör och lätta inslag av fatoxiderade sherrytoner, med associationer även åt Jurahållet. Vi blev bjudna på det här vinet för några år sedan, provade sen den aktuella årgången på Vinordic 2006 - lika gott och originellt då som nu.

En fin matchning till ekfatslagrad chardonnay är hemgjord pesto på ruccola och basilika.

2001 Pouilly-Fuissé Vieilles VIgnes (Château de Fuissé J. J. Vincent, Maconnais, Bourgogne)

Kompisar från förr


Vi försöker dra oss till minnes hur det var förr, i mitten av åttitalet, sådär tio år innan vi såg ljuset. Vad drack vi egentligen för vin på den tiden?
Frankofila föräldrar fick oss rätt tidigt att fatta att franskt vin var bra, och särskilt mjukt och trevligt var Morgon och Brouilly. Ännu mjukare var Beaujolais Royal. När det skulle vara riktigt fint ställdes vid enstaka tillfällen en Saint-Emilion på bordet. Det smakade slott, gammalt och torrt, adligt, lite förnämt liksom. Ungefär samtidigt som vi fick tillträde till systembolaget lanserade V&S sina lantviner med en prislapp på dryga tjugan. De var försedda med den nygamla skruvkorken. Det franska var blått och bläckigt, det italienska surt, det tyska svagt, det österrikiska innehöll glykol, det portugisiska har vi glömt och det spanska var mjukt och mulligt (ett av sjuttiotalets mesta modeord, som numera har fått en fridlyst plats i Kronstams krönikor). Det var också vanligt med rykten om att Vino Tinto var ovanligt bra just i den senaste tappningen. Vi tröttnade förstås på att kolla upp hur det låg till med den saken, så många festers vin blev Côteaux de Languedoc och Côteaux du Tricastin.
Sommaren 1985 tillbringade vi två, i sällskap med en kompis, fyra veckor i ett lånat hus i L'Etang-la-Ville väster om Paris. Vi missade i stort sett alla chanser. Vieux Papes kostade 20 francs för 4 x 75 cl, ok, ner i shoppingvagnen. Morgon var ju bra, men lite dyrt, 23 francs, japp det tar vi. Inga andra vinupplevelser att rapportera från den resan. Men ungefär vid denna tid fanns också de (numera mytiska) härtappade bordeauxvinerna. Här kunde även ett studielån eller minimilön räcka till. Typ 45-75 kronor har vi för oss att de kunde kosta. Jo, de dök upp titt som tätt, och vi upptäckte att de var rätt goda.
En hype kring australien (som på den tiden bisarrt nog försökte göra vin med låg alkoholhalt för den svenska marknaden) fick oss att köpa rött därifrån, men det ledsnade vi och förhoppningsvis de flesta andra snart på. Australien fick som bekant med tiden ändå sin revansch (nu med hög alkohalt som omväxling). Spanien var annars ett säkert kort, de bästa vi minns var Viña Alberdi och Viña Ardanza från La Rioja Alta. Italien var bara surt och blaskigt, möjligen innehöll det metanol (hade vi läst). Vi kan egentligen inte minnas några italienare från åttiotalet, förutom lantvinet då. Men vi brydde oss ju inte direkt om att leta, än mindre prova.
Inte oväntat var vindrinkar populära: Kir hade redan haft sin peak, även om vi hann med att smaka under det sista gymnasieåret. En god vän höll sig gärna till blandningen Val de Loire och päroncider (med smeknamnet päronvalle), alternativt med Liebfraumilch (päronlibbe). Göteborgarna i Stonefunkers introducerade oss till slut för den oheliga playadödaren callemucho: hälften Tinto, hälften cola. Say no more...

PS. Hade vi ingen näsa på den tiden, undrar man. Nej, vi rökte ju !

måndag, april 23, 2007

2003 Domaine Leon Barral Faugères Jadis


Läsare Harald tipsade oss i fredags om det här vinet, som gått oss helt förbi. Ytterligare en uppmärksammad representant för det nya Languedoc, och för den biodynamiska trenden. Vinet släpptes första mars i ett småparti om endast 60 flaskor, men ett dussin fanns fortfarande kvar idag på Passagen. Det svenska priset är ungefär detsamma som på franska Lavinia. Vi steker lammracks med vitpeppar och örter, och som tillbehör ett råris där vi rört ned ung chèvre och ruccola.

2003 Leon Barral Faugères Jadis har en stor och intressant doft med tydligt sydfranskt syrahstuk: tjära, skokräm, örter som oregano och timjan, blåbär och björnbärssylt. Smaken är småsöt och god med en fruktig, björnbärssyltig och rätt eldig känsla. Attacken i munnen är mjuk och mittsmaken är kraftfull, pepprig och kryddig. Syror och garvsyror gör sig märkbara först i eftersmaken som också är lite kärnbitter. Det här är ett gott och stabilt vin som är aningen tungt i gumpen. Årgången ger extra eld i baken, och det känns som om detta vin kan vara ännu bättre i en svalare årgång. Som exempel har vi druckit en handfull languedocviner från svala 2002 där balansen var mycket fin. Nyligen provade viner i liknande stil är: Château Pesquié Côtes du Ventoux, Bardou Saint-Chinian, Saga Pegot Faugères, Domaine de Grecaux Heméra och den elegantare Domaine Gauby Côtes du Roussillon Vieilles Vignes.

2003 Léon Barral Faugères Cuvée Jadis (Domaine Leon Barral, Lenthéric, Cabrerolles, Faugères, Languedoc)

2005 Léon Beyer Riesling


Stål och lime kan sammanfatta detta vin i två ord. Vi drack nollfyran två gånger, först till en fisksoppa på Melanders i Söderhallarna oktober 2005 och sedan hemma för ett år sedan. Årgång 2005 är lika god och minst lika tuff. Vi får en aptitretande ståligt ren mineraldoft, med en svag aning av krydda. Frukten bjuder lime och grape i hårda tyglar. Snustorr, mycket stram limelik smak med riktigt bra attack, höga stålhårda syror och matvänlig grapebitterhet. Jämfört med närmaste konkurrenten från Trimbach är det här vinet klart tuffare, likt ett ben helt barskrapat på löst kött. Men möjligtvis också ännu elegantare, mer distingerat, ämnat för särskilt besatta riesling-aficionados och svårt härdade syrasuckers.

Léon Beyer gör alltså helt kompromisslösa viner med mat i sikte, pröva också Les Ecaillers. Vi minns den tidiga förmiddagsprovningen vid torget i Eguisheim: syrachocken lämnade oss med ett par flaskor 2000 Riesling Comtes d'Eguisheim i handen, samt den mentala minneslappen "lagra länge".

2005 Léon Beyer Riesling (Léon Beyer, Eguisheim, Alsace)

söndag, april 22, 2007

1999 Sergio Gomba Barolo Boschetti


Söndagmiddagen går i traditionell stil: hjortstek med kantarellstuvad gräddsås, haricots verts och hasselbackspotatis.
Ett traditionellt vin är också 1999 Barolo Boschetti som vi öppnat och karafferat ett par timmar i förväg. Denna cru om 11 hektar ligger strax ovanför själva byn Barolo på en kulle som är helägd av Sergio Gomba. Förutom detta vin gör man även en liten kvantitet "Sorí Boschetti" av de allra bästa druvorna från toppen av kullen. Färgen är lysande klar och tegelröd med fina reflexer i glaset. Den stora, utvecklade doften är mycket god och väl sammansatt i typisk barolostil. Här finns mognadstoner, läder, stjärnanis, lakrits, plommon, russin, torkad frukt, farin, torkade rosor och medicinala toner. Väl i munnen bjuder vinet på en intensiv och tuff attack. I den slanka strukturen är det alkoholen (perfekta 13,5%) i balans med höga garvsyror som bär smaken framåt mot en lång, varm och anistonad eftersmak. En klart givande bekantskap från ett bra år, och dessutom råkar det vara systemets näst billigaste barolo. Rekommenderas utan minsta tvekan.

1999 Barolo Boschetti (Azienda Agricola Gomba, Barolo, Piemonte)

lördag, april 21, 2007

Helkväll med riesling



Vi inleder kvällen ute i det varma släpljuset med Egon Müllers 2004 Scharzhofberger Kabinett. Den är nästan vattenklar i solskenet med pyttesmå koldioxidbubblor. Den blyga, rena doften ger mest sten och mineraler, våta stenar i en bastu kommer på tal. En svag fläkt av nässlor kan anas. Smaken är mild, len och delikat, inte helt torr med en mycket vänlig och sirligt finstämd syra. Koldioxiden märks inte på tungan. Lite oljetoner får vinet efterhand i munnen. Gott! Vinet är klarögt, purungt och outvecklat, men vi sätter ett litet frågetecken angående syran. Håller den verkligen för lagring?

Snart landar anklevermousse på rostat bröd. Nästa vin är en 2002 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Spätlese från Fritz Haag. Här blir det mer av det mesta. Färgen är gulgrön, doften har härliga mognadstoner med cykelkällare och petroleum. Frukten går i skalan persika, nektarin, aprikos med grape och vanilj. På tungspetsen gives en liten sprits. Smaken är generös, rätt fyllig, med en viss restsötma. Här finns stadiga syror, lite tuff och koncentrerad mitt och en lång mineralisk eftersmak. Alldeles utmärkt! Moselvinerna håller båda 8%, passar bra innan maten.

Grillen är tänd, det vankas marulk och lax. 2005 Schoss Vollrads Riesling trocken har den nya förslutningen Vino-Lok som håller på att slå igenom på bred front i Tyskland. En rätt elegant lösning med glasproppen... Den rena, unga doften ger honung, bivax, mineral och drag av päron och äpple. Smaken har lite sprits, är en smula aromatisk med goda citrus- och äppelsyror i bredare stil, och liten grön bitterhet. Alla gillar det här vinet, husets i det här huset.

Till fisken dricker vi 2004 Hattenheimer Wisselbrunnen Erstes Gewächs från Schloss Reinhartshausen. Vinerna härifrån provade vi med stor behållning på Vinordic hos trevliga lilla Nordic Wine Company. Man gör även en dieselosande rieslingsekt! De goda intrycken står sig. Erstes Gewächs är torr rheingau av allra högsta klass, nästan i nivå med Breuers bergrieslingar (Breuer vägrar dock befatta sig med Erstes Gewächs-begreppet efter att Nonnenberg orättvist förnekats denna klassificering). I glaset har den läckra doften det mesta av elegans och mineralitet man kan önska. Smaken är renfruktig, helt torr, med liten sprits och bra balans mellan lime och mineral. Syran är hög, bra och lite hård (typisk för 2004).

Vi sticker in ett vilt kort från österrike. Nysläppta 2006 Tegernseerhof Selection kommer från familjen Mittelbachs 19 hektat i Kremstal. Alla gillar det här användbara vinet, vi ser fram emot att dricka mer av det i sommar. Doften är ren och snygg, rak och direkt, nässlig, med bra drag i den jästaromatiska frukten. Smaken är välbalanserad och mycket fruktig men absolut torr, understruken av en liten mineralisk sälta och mycket aptitliga syror.

Efter maten rundar vi av med espresso och mörk choklad smaksatt med apelsin och mandel. 2005 Hattenheimer Wisselbrunnen Feinherb är en lite uppseendeväckande riesling (också den med glaspropp). Feinherb betecknar viner sötare än halbtrocken men torrare än halbsüss/lieblich. Doften är ung och kaxig, druvig och jordaromatisk, vi föll först inte alls pladask när vi doftade innan maten. Men efter citruschokladen kommer det här halvtorra, intensiva, jordiga, klart eldiga vinet (14%) till sin rätt. Smaken fortsätter på temat citrus med inslag av Grand Marnier. Gott i passande sammanhang!

Lite senare friskar vi upp oss med 2005 Gustave Lorentz Riesling gjort av inköpta druvor från sluttningarna runt Bergheim. Den här basversionen har vi inte fallit för tidigare, tvärtom har vi funnit den rätt intetsägande. I den aktuella varma årgången är dock vinet ovanligt bra, utan tvekan riktigt bra för sitt pris. Det har en ren god doft med mineral och citron. Smaken är god, torr, stram, snygg, korrekt och småtuff med sköna, aningen bittra syror. Det funkar fint på egen hand eftersom vinet är såpass välbalanserat.

Vi provar mot 2005 Dopff & Irion Riesling som har mindre charm och fler gröna toner i den knutna,, mineraliska doften. Smaken är mycket stram, lite snålbitter, ogin och oinspirerande, vinet levererar inte ens motsvarande sitt anspråkslösa pris.

Alldeles i slutet av denna helkväll tar oss Nick Caves band Grinderman ända ner till det underbaraste grottstadiet med grymma "Get It On" på repeat...

2004 Scharzhofberger Riesling Kabinett (Egon Müller, Scharzhof, Wiltingen, Mosel-Saar-Ruwer)

2002 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Spätlese (Fritz Haag, Dusemonder Hof, Brauneberg, Mosel-Saar-Ruwer)

2005 Schoss Vollrads Rheingau Riesling Trocken (Weingutsvervaltung Schloss Vollrads KG, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Hattenheimer Wisselbrunnen Riesling Erstes Gewächs (Schloss Reinhartshausen, Eltville-Erbach, Rheingau)

2006 Tegernseerhof Riesling Kremstal Selection (Fam. Mittelbach, Unterloiben, Dürnstein, Wachau)

2005 Hattenheimer Wisselbrunnen Riesling feinherb (Schloss Reinhartshausen, Eltville-Erbach, Rheingau)

2005 Gustave Lorentz Riesling (Gustave Lorentz, Bergheim, Haut-Rhin, Alsace)

2005 Dopff & Irion Riesling (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Haut-Rhin, Alsace)

Gröna fingrar


Organisk och biodynamisk vinodling måste vara senaste årtiondets främsta tendens i vinets värld, tillsammans med ett ökande intresse för ursprung och unik identitet. Är det här tomtarnas verkstad eller kvalitetsvinets räddning? Svaret finns som vanligt i flaskan.
Den stjärnspäckade listan innefattar namn som Zind-Humbrecht, Marcel Deiss, Domaine Weinbach, Marc Kreydenweiss, Vignoble Klur, Josmeyer, Ostertag, Bott-Geyl, Dauvissat, Brocard, DRC, Leroy, Leflaive, Comtes Lafon, Trapet, Chapoutier, Montirius, Gauby, Barral, Dagueneau, Huet, Coulée de Serrant, Tissot, Selosse, Pontet-Canet, Fonroque, Bürklin-Wolf, Nigl, Nikolaihof... ett hyfsat urval salivframkallande namn, i vår mun. En gemensam nämnare är intressanta, personliga viner. Hela listan omfattar mer än 500 producenter. Alsace och bourgogne, som alltid varit uttalade terroirister, är särskilt väl representerade. Oavsett om man är skeptisk till de mest esoteriska sidorna av praktiken måste man kapitulera inför det flytande resultatet. Men vi måste tillägga att många fler producenter har en liknande helhetssyn på jordmånen utan att vara "biodynamiska". Ett lysande exempel på det är Willi Bründlmayer.
Vi funderar att det handlar om tid. Kvalitetsvin är ett arbetsintensivt hantverk och de mest hängivna gör helt enkelt det bästa vinet. Helhetssynen går hand i hand med ett större engagemang och förståelse av den egna terroiren. Organiska och biodynamiska odlare spenderar helt enkelt betydligt mer arbetstid i vingården. Den vinodlare som lägger ner mängder av extratid på omsorg om varje vinstock och jordlott bör ju ha större chanser att göra ett excellent vin.
Vinodling är dessutom en extrem form av monokultur, där jorden efterhand blir utarmad och måste tillföras nytt organiskt material. Annan växtlighet mellan raderna, fin kompost och gödsel från olika djur på gården verkar logiskt även för oss som inte riktigt förstår poängen med minimala homeopatiska doser. Resultatet i form av bättre jordkvalitet, med större diversitet och fler mikrober, är något som kan bevisas "vetenskapligt".
Att döma av originaliteten hos de producenter vi smakat (de flesta i listan ovan) tycks praktiken ge resultat. Och vem vill egentligen ha spår av växt- och insektsgifter ens i sitt vardagsvin? Lägre svaveldoser är en annan trevlig bieffekt. Vi citerar Michel Chapoutier som får avsluta i typiskt fransk stil: "framtiden för biodynamiskt vin kommer endast begränsas av konsumentens förmåga att uppskatta komplexa, sofistikerade viner" Och vilja att betala för dem, tillägger vi.

Biodynamic Wine: The Wine Anorak
Master List of 521 Biodynamic Wine Producers

PS. En vinodlare som tycks ha tomteluvan på plats är amerikanen Tim Spear. Läs den här roliga posten!

PPS. Bilden tog vi i Itterswiller, Alsace (Bas-Rhin)

fredag, april 20, 2007

2005 Gilles Robin Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet


Ett år sedan vi senast drack Albéric Bouvet, det var årgång 2003. Otäckt gott, tyckte vi då! Idag bjuder nollfemman på en doft av tjärpastill och charkbutik med bra sortiment av rökta korvar, björnbärssylt, aningens linolja/terpentin och fräschör av eucalyptus eller tallbarr. I munnen ett friskt vin med bra syror, medelgod frukt-koncentration, tannin, sälta och en (jämfört med 2003) lättare, mer klassisk struktur. Idag är vinet mer ungt än fantastiskt, och faktiskt oväntat lätt. Färgen är åt det blå hållet. Slutsatsen är att lagring är på sin plats - och att bra saker kommer hända med tiden.

Dracks till grillade ryggbiffar med fettkappa, salt och citron, puy-linser, bönor och sallad.

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet (Domaine Gilles Robin, Les Chassis-Mercurol, Rhône)

2005 Wegeler Riesling Pur


Sedan vi insåg att vårt lager av Hirsch's underbara 2005 Riesling Zöbing faktiskt skulle ta slut, har vi sökt med ljus och lykta efter en ersättare till rollen som husets aperitifriesling. 2005 Wegeler Riesling Pur är standardrheingau av allra yppersta sort. Stringent, lyxig doft med lime, mineral och löften om petroleum. Spritsen är delikat, syrorna intensiva och perfekt stimulerande. Smaken ger citronskal, lime och grape med en fin efterklang där citrustonerna minglar kvar i gommen. Det märks att det är producenten av Geheimrat "J" som ligger bakom, för här bjuds flera likheter. Detta är minst ett par storlekar större och en rikare upplevelse än Breuers 2006 Riesling Sauvage. Kommer med skruvkork och odogmatisk flaska. Som tilltugg gratinerad chèvre på toast med ringlad honung.

2005 Wegeler Pur Riesling Kabinett (Weingüter Geheimrat J Wegeler, Oestrich, Rheingau)

torsdag, april 19, 2007

2004 François Lamarche Hautes-Côtes de Nuits


Vi är lite nyfikna på om en enklare bourgogne, i samma prisklass som tyskarna, ändå inte är på hemmaplan i matchen om lättare pinot noir. Domaine Lamarche är inte en av de vassaste producenterna i Vosne-Romanée (deras claim to fame är monopolet La Grande Rue) och det vi testar är ett vin från enklare lägen uppe på höjderna, 2004 Hautes-Côtes de Nuits.

Doften är först rätt knuten, men efter lite snurrande får vi massor av vått grus och sten, ungefär som i en vattenslip (inte olikt senaste doftintrycken av Pios 2003 Langhe Nebbiolo), och dessutom klart grönörtiga associationer. Smaken är rätt fatig, torr, grön, gräsig, stjälkig som persilja och örtig som malört. Ingen större charm med kartiga syror och klen frukt. Trots negativa noteringar finns ändå en klart läskande kvalitet, men också en kort och ganska lättglömd eftersmak.

Skördeuttaget verkar vara åt det högre hållet och druvorna har inte lyckats nå full mognad i det svala året. Växthuseffekten gynnar möjligtvis de tyska odlarna av pinot noir? De kör i alla fall över det här vinet fullständigt. Bättre måste bourgogne prestera även i enklare lägen. Av kvällens tre viner är det ingen tvekan om var vi lägger pengarna i sommar.

2004 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits (Domaine Francois Lamarche, Vosne-Romanée, Côte d'Or, Bourgogne)

2004 A. Christmann Spätburgunder


Vi låtsas att det det är sommar trots att regnet öser ner över Stockholm. Visst är en lätt sval pinot noir ofta att föredra framför sommarens roséer? Till grillade kycklinglårfileer med couscous full av paprika, zucchini, cashewnötter, tranbär, sultanrussin och stora mörka dito vill vi dricka tysk spätburgunder eller elsassisk pinot noir. Så det är läge att jämföra två tyska röda. 2004 A. Christmann Spätburgunder har en doft som först ter sig lite unken med våt träplanka. Snart kommer mer: nypon, sandelträ, ett uns terpentin och till slut smörkola och en smått hedonistiskt kryddig och lite bränd pinotdoft. Här finns pigga, friska syror och en smula eldighet som driver smaken framåt. Av de två tyskarna är den här snäppet varmare och mer "nyzeeländsk". Njutbart, lite insmickrande och riktigt gott från Tysklands sydligaste vingårdar ner mot gränsen till Alsace. När man kör omkring här är det lätt att tro att man är i Alsace, det är samma sydostsluttning, bara lite längre norrut.

2004 Christmann Spätburgunder (Weingut A. Christmann, Gimmeldingen, Pfalz, Tyskland)

2004 Kloster Eberbach Spätburgunder Assmanshäuser Höllenberg


Assmanshausen ligger strax runtom Rhenflodens krök norrut, det är nästa by väster om Rüdesheim. Den här byn är specialiserad på odling av spätburgunder i sydvästlägena mot floden, och producenten är statliga Kloster Eberbach. När vi jämför färgerna i glasen är 2004 Assmanshäuser Höllenberg lite mörkare än Christmanns vin. Doften är kryddig med sandelträ, frisk med slånbär, hallon och söta körsbär, dessutom med inslag av barrträd. Initalt är det här vinet mer givande, renare och friskare i doften än Christmanns. I munnen är vi först en smula besvikna på de lingonlika syrorna som känns lite platta, men smaken är lätt och god, och efterhand öppnar sig vinet med mer generös frukt samt en givande örtighet av det lite gröna slaget, och mer av små kärnbittra tanniner i en kryddig helhet. Av de två tyskarna är detta den lite nordligare, svalare, mer "burgundiska". Även detta vin ger en trevlig smakupplevelse som är stramare än pfalzaren.

2004 Assmanshäuser Höllenberg Spätburgunder (Staatsweingüter Kloster Eberbach, Eltville, Rheingau, Tyskland)

onsdag, april 18, 2007

1999 Domaine Capmartin Madiran Cuvée du Couvent


Vi tussar ihop två källarviner från Madiran, mitt på deras långa väg till mognad. Det här vinet har en mycket spännande doft med mognads-toner av tjära och läder, saltlakrits och skokräm. Verkligen läckert, associationerna går till god bordeaux av det lite mer rustika slaget.
Den dova frukten spänner över svarta vinbär, plommon och korinter. Smaken är stor och kraftfull, helt torr, mörkt fatrostad och lakritstonad med mörk choklad och en del kärnbitterhet. Tanninerna börjar få en viss mogen harmoni, även om de har ett massivt genomslag i gommen. Seriöst gott - den här gascognaren utmanar och knockar faktiskt mången bordeaux upp i 300-kronorsklassen. Här finns massor av kraft och struktur för framtiden, och vinet är bara i början av något stort.

1999 Domaine Capmartin Madiran Cuvée du Couvent (Guy Capmartin, Le Couvent de Maumusson, Madiran)

2000 Château Bouscassé


Två madiranviner - en intressant jämförelse! 2000 Bouscassé är ett år yngre än kombattanten. Vi möts först av en mörk, sluten doft, vagt köttig och dovt fruktig, med aningar av surkörsbär och kryddnejlika. Här finns inte de rustikt eleganta mognadstonerna hos föregående vin - ja, så har ju färgen också ett blåare inslag. Smaken är till en början rejält sträv och bråkig, knastrande torr med hårda garvsyror - inte särskilt harmonisk. Vi lagar färdigt maten under tiden: hjortstek med rödvinssås, gratinerad broccoli och grönsallad.

Så en timme senare, till viltet och såsen, har det skett en förvandling: vinet är öppnare i doften och bjuder motvilligt på goda plommon, nyponrosor och örter. Smaken börjar också komma runt, känns mer ihopsatt och passar faktiskt maten riktigt fint. Den goda frukten börjar nu kännas bekant från nolltrean och surfrukten är väck, men den här är strävare och mer motvalls. Det är inte lika ambitiöst och storstilat som Cuvée de Couvent utan mer av ett rakt bonnatjut. Här är det bara att ge sig till tåls. Det här blir bra med tiden, var så säkra.

Post scriptum: Sedan årgång 2004 finns vinet i systembolagets fasta sortiment. Efter lanseringen har kvaliteten varit lite ojämn, särskilt årgångarna 2004 och 2005, medan 2006 och 2007 visat sig mer stabila. Stilen har anpassats för att fungera med tidigare konsumtion och är inte lika vresig som förr.

2000 Château Bouscassé (Alain Brumont, Maumusson, Madiran)

tisdag, april 17, 2007

Avsmakning på Gondolen


För en avsmakning är Vinbaren i bottenplanet till Gondolen en ypperlig startpunkt. Fyra fina rieslingar finns i den lockande listan att prova i glas om 5cl. Det är helt tillräckligt för att kunna bilda sig en bra uppfattning - och få en riktig humörhöjare på köpet.

2005 Groebe Kirchspiel Riesling har en doft med nässlor, parfym, blommor (liljekonvalj) och en aning av bitterhet. Smaken är druvig, blommig med persika, torr med liten bitterhet och goda med inte eleganta syror. 2005 Dr. Loosen Bernkasteler Lay Kabinett överraskar med lite unkna, dock inte alls oangenäma, mineraltoner med inslag av rostade räkskal och mogen pecorino sardo(!). Smaken är halvtorr utan sprits, finstämd i en lättare kabinettstil. Vinnare blir Joh. Jos. Prüms 2004 Graacher Himmelreich Spätlese, med en mineraliskt rökig doft av petroleum med inslag av bränd plast och bränt gummi (konstigt nog inte alls oangenämt). Här finns fin sprits i en halvtorr stil med hög druvkoncentation, smak av persika och grape, elegant syra och fin längd. Kvällens bästa vin, rätt imponerande!

Väl till bords uppe i hänget bjuds vi en amuse med skagenröra av allra godaste slag bredd på vitlökscrostini. Sedan kliver vi på avsmakningståget. Eriks val av champagne är NV Diebolt-Vallois Tradition. Cuvéen innehåller alla de tre stora champagnedruvorna. Röda äpplen och jäst leder i doften och sen följer en ung, tuff smak med fortfarande hård mousse. Kanske en mer harmonisk start går att hitta? Därtill blomkålsoppa med laxmousserulle och forellrom. Mangold och bladpersilja är fint i den runda gräddiga soppan, som får sälta av den rökta laxmoussen. Gott!

Lättrökt pilgrimsmussla med räkor i ört- och peppardressing visar sig vara dominerad av sweet chilli-sås. Inte så snällt varken mot övriga ingredienser eller vinet. Men en färskost smaksatt med lime får vårt gillande. 2005 Sattlerhof Sauvignon Klassik är en korrekt representant för druvan, med krusbärskompott och svartavinbärsblad i doften. Smaken är fruktig, ren och lättsam utan överraskningar. 2005 Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr Spätlese har en mineralisk och fint druvig doft med inslag av aprikos och ananas. Smaken är purung, ren, druvsöt och insmickrande. Ett embryo till en stor rieslingupplevelse om tio år (ja, vi har dem i källaren).

Ankleverterrinen med kvittenkompott är såklart mer än god. Fisken är en dragon- och apelsinstekt slätvar med gnocchi och blåmussla. Den har en krispig panering av det japanska ströbrödet panko.
Här har man valt ut en aussie, 2005 M3 Vineyard Chardonnay, som vi inte alls blir vänner med. Vinet serveras för kallt och bjuder sen på en malolaktisk doft av A-fil med vaga svartvinbärsblad, mandarin och smör. Rätt anonym, måttligt fatpräglad, dock kalkrik smak, med liten bitterhet, mjölksyra och ett kort slut.

Den grillade oxmedaljongen med bakad lök och toppmurklor i madeirasås får sällskap av hemgjorda chips på mandelpotatis, som visar sig svåra att manövrera både för servitrisen och oss. Det här är amerikansk mat, så californisk mourvèdre är logiskt: 2003 Cline Ancient Vines Mourvèdre. Färgen ser moget rubinröd ut trots att vinet är rätt ungt. Den lite burdusa doften bjuder färska fikon, torkad frukt, sylt och karlssons klister. Men herregud, utbrister S...

I våra munnar är vinet alldeles  för sött, syltigt och kryddigt med bittermandel, mörk choklad, kryddnejlika och kanelstång. Nej, vi ska inte flytta till Kalifornien. Ostarna kommer in som franska musketörer och räddar oss: mogen comté och en än mognare rödkittare från Alsace med sällskap av ljusa och mörka russin i kompott. Vi får byta rödvinspåfyllningen till gamle trotjänaren från Guigal, 2003 Côtes-du-Rhône, så ofta förbigången av oss, och till osten växer den med förtroendet och ger plommon, torkad frukt, kryddor och körsbär. Visar fin mognad!

Ofta på restaurang är desserten en av de största anledningarna till besök, och så även ikväll. Det blir en mangoparfait på choklad- och marängbotten. Ruskigt god... och vi reflekterar över att vår sauternes, 2004 Calvet Réserve du Ciron, också är god men lite tuff och bitter med hög syra. Tänk om man skulle ta och byta plats på rieslingen och sauternen i vinmenyn...

2000 JP Vinhos Moscatel de Setúbal är som konjak light: massor av ekfat, apelsiner, russin och fikon i en insmickrande mogen kupa.

Vår slutsats är att Gondolen presterar habil och i stort sett - förutom den färdiga sweet chilli-såsen, en uppenbar nödlösning eftersom det inte stod så i menyn - prickfri matlagning av hög klass, och trevliga om än inte upphetsande vinval. Maten är knappast så bra att man trillar av stolen. Brödet brukar ge en fingervisning om helhetsnivån, och det kan bli bättre. Servitrisen besatt inte spetskunskaper om vin. På jakt efter en vinprovarkick återkommer vi istället mer än gärna till Vinbaren, men nästa gång när vi söker mathimlen i innerstan satsar vi på Jürgen Grossmans GQ, eftersom alla våra besök på Grossmanns Gässlingen varit rena uppenbarelserna. Även vinvalen var mer i vår linje, ungefär som den krökta linjen mellan Alsace och Piemonte via Bourgogne och Rhône...

2005 Westhofener Kirchspiel Riesling Trocken Grosses Gewächs (KF Groebe, Rheinhessen, Tyskland)

2005 Bernkasteler Lay Riesling Kabinett (Dr. Loosen, Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland)

2004 Graacher Himmelreich Riesling Spätlese (Joh. Jos. Prüm, Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland)

NV Diebolt Vallois Cuvée Tradition Brut (Cramant, Champagne)

2005 Sauvignon Blanc Steirische Klassik (Weingut Sattlerhof, Südsteiermark, Österrike)

2005 Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese (Dr. Loosen, Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland)

2005 M3 Vineyard Chardonnay (Shaw & Smith, Adelaide Hills, South australia, Australien)

2003 Cline Ancient Vines Mourvèdre (Cline Cellars, Contra Costa County, California)

2003 Côtes-du-Rhône (E. Guigal, Ampuis, Rhône)

2004 Réserve du Ciron Sauternes (J. Calvet, Bordeaux)

2000 Moscatel de Setúbal (J.P. Vinhos, numera Bacalhoa Vinhos SA, Setúbal, Portugal)

måndag, april 16, 2007

2001 Château Durfort-Vivens


Vi återkommer till denna margaux som vi drack senast i augusti. Här får vi smaka på full mognad (butiksmognad?) efter mindre än sex år. Vinets uppenbarelse är slinkig och sammetslik med brun kant i glaset. Doften är komplex, god och innehållsrik med multnad. Här finns salt lakrits, torkad frukt och torkade blommor, grusdamm, söt piptobak, sura körsbär och inslag av vinäger. Smaken är mjuk och len, likaså med en del sura körsbär och syror med drag av fin vinäger (hur positivt eller negativt är vi inte helt ense om). Vinet utvecklas snabbt i glaset med toner av mjukt förfall. Doften ger större behållning än smaken. Det är riktigt gott om man uppskattar moget, men måste drickas nu.

2001 Château Durfort-Vivens, Margaux 2ème Cru Classé (Gonzague Lurton, Margaux, Bordeaux)

2005 Cockfighter's Ghost Riesling

Lunch på Tranan, nu med fläktande öppna fönster ut mot Odenplan. Vi äter pocherad piggvar i en fond på saffran, tomat och vitlök. Några musslor på toppen och det goda brödet bredvid. Till detta dricker vi vinet som fått namn av spöket efter en häst som gick ner sig i kvicksanden i Wollombi Brook någon gång runt 1820. Det här är tredje årgången av detta vin, från en avgränsad vingård i byn Watervale. Druvorna skördades nattetid och kalljäste med neutral jäst i ståltank. Doften är mycket typisk för riesling från australien: talkad cykelslang (den som bytt slang på hojen minns nog doften), mineral, lime och honungsmelon. Smaken är fruktig och saftig med höga bra syror och viss stringens av lime. Ett gott, välgjort och läskande vin, med en prislapp som är tveksam i BS, men förhållandevis hyfsad på Tranan.

2004 Cockfighter's Ghost Riesling (Poole's Rock Wines, Clare Valley, Australia)

Pressmeddelande från Systembolaget

Den nya svenska alkoholmarknaden tar form. Efter en omfattande gallupundersökning har Systembolaget beslutat att upphöra med försäljning av rödviner med alkoholstyrka under 14,5%. Det har nämligen visat sig vara den nedre gränsen för vad majoriteten svenskar anser vara acceptabelt. För flaskviner till riktigt festliga tillfällen blir den nya gränsen 15,5%. De två vintyper som klarar de nya stränga reglerna är bag-in-box från nya världen, samt amarone. Det är också de två vintyper som svenska folket genom sina köpvanor entydigt meddelat att man föredrar. Den övre gränsen mot starkvin försvinner. Det ska helt enkelt snurra till lite när man tar ett glas vin. Det är dock viktigt att det finns ett flertal märken att välja på i de två kategorierna. Pressen måste nämligen kunna göra jämförande tester. Dessa är mycket viktiga, dels naturligtvis i marknadsföringssyfte , dels för att utröna om det överhuvudtaget går att finna någon skillnad på de olika märkena. Hur det nu än förhåller sig med den saken - de viktigaste faktorerna inom dryckesförsäljning är alkohol, socker och kryddor. På detta sätt vill vi på Systembolaget bidra till att föra vidare vårt lands stolta glöggtraditioner.

För den minoritet som envisas med att konsumera surt, strävt och torrt vin, finns sedan tidigare tre pittoreska museibutiker och ett antal museiskåp där man kan få en spännande inblick i tiden innan massmarknaden tog över.

söndag, april 15, 2007

2003 Guigal Crozes-Hermitage


Doften är först lite stängd men ger sen lakrits, örter, järn, rått kött, cassis, viol och mörka bär - den vinner på luftning. Smaken är inte överdrivet koncentrerad, men har örtiga tanniner och en stram, lite bitter avslutning med malört och mörk choklad. Charmfaktorn i smaken är från början inte på topp, men blir bättre med luften. Ikväll är det ett gott matvin till lammkotletter med ugnsrostade grönsaker, bönsallad och couscous. Vi har tidigare kommenterat den för 2003 förvånansvärt låga alkoholhalten (i och för sig sympatiskt) men det handlar ju faktiskt om inköpta druvor av standardkvalitet (trots Guigals berömda petighet i urvalet). Jämför med Gilles Robins mustigare druvsaft. Vi har också en viss känsla av variation sedan vi först provade i augusti 2006. Då trodde vi på fem års lagring, nu är vi en smula oroliga för om frukten klarar det...men det gör den förmodligen, syrorna är föredömligt höga, inte minst för ett varmt år. Kanske är det på väg in i tunneln? Vi lär få reda på det med tiden.


2003 Crozes-Hermitage (E Guigal, Ampuis, Rhône)

2004 Weingut Hirsch Riesling Zöbinger Heiligenstein


Vi älskade det här vinet när vi först provade det efter smygsläppet, och ser att det nu har kommit in fler på vinbutikerna och i varulagret. Därför vill vi utfärda en stark rekommendation. Det här vinet är österrikaren Hirschs perfekta motsvarighet till Breuers bergrieslingar, så priset är mer än ok. Den gröngula färgen berättar att vinet är ungt. Första doften ger blodapelsin så tydlig att man undrar om man nyss skalat en och sen glömt bort det. Blodgrape gör sällskap, efter hand kommer mandarin. Sen följer alla härliga mineralerna med ett embryo till petroleumdoft och slutligen vissa unga gröna inslag. I munnen får vi en ungdomligt tuff grapebitter syrastruktur. Här finns en stor fruktkoncentration i den nu strama och nästan helt torra smaken. Det här är ett lagringsvin som är mycket njutbart redan nu om man gillar exakta syror, som vi gör.

2004 Zöbinger Heiligenstein (Weingut Hirsch, Zöbing, Kamptal, Österrike)

lördag, april 14, 2007

2001 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Alte Reben


Första kvällningen på balkongen. Luften är ljum och vinet är svalt. Vi har fått tag på riesling Alte Reben från Willi Bründlmayer!
Doften är elegant och härligt oljig av petroleum, stål, mineraler, ylle, citronolja och efterhand mosiga aprikoser. Smaken är rik, fet och mycket koncentrerad. Ändå är vinet friskt, fortfarande med en liten sprits kvar. Karaktär av riktigt mogna druvor, i smaken får man både äppelpaj och gula äpplen, honung och en lång grapebitter, varm avslutning (14%). Fin balans, i början av mognadsfasen och med mängder av terroirkänsla. Lustigt nog påminner vinet om Charles Koehlys torra alsaceriesling Altenberg de Bergheim Vendanges Tardives. Det finns också tycke av fin torr tysk auslese från rheingau. Mycket läckert vin med drag av bilsemester i europa. Trevligt nog finns det en del flaskor kvar.

2001 Zöbinger Heiligenstein Alte Reben (Weingut Bründlmayer, Langenlois, Kamptal, Österrike

fredag, april 13, 2007

2003 Alain Voge Cornas Vieilles Fontaines


Syrah för älskare av bourgogne och châteauneuf! Det har blivit dags att slipa superlativen igen... Liksom vid vårt förra möte med Cornas Vieilles Fontaines (då årgång 2001) är det inte lätt att utifrån doften avgöra att det är ett syrahvin. Vissa viner längs den förlovade dalen saone-rhône, inte minst på druvorna grenache och pinot noir, kan nå en nästan mystisk, storslaget vinös känsla där helhet och terroir går före druvsort. Ofta handlar då doften om vildhallon, avrundade fat, örter och kryddor. Vi hade nog gissat.... topp-châteauneuf-du-pape (se nyligen provade Clos des Papes) eller ypperlig bourgogne grand cru från ett varmt år. Inte ens smaken avslöjar druvan, det kunde varit endera av ovanstående. En extremt lustfylld historia med söt hallonreduktion, sötlakrits och en balanserad eldighet som bär den långa smaken rakt in i ren lycka. Trots karaktär av det varma året 2003 är vinet ändå friskt, slankt och läskande. Imponerande balans, ljuvligt inbjudande och njutbart redan nu och i många år framåt. Man behöver inte vara "kännare" för att få ut allt av det här vinet. Alain Voge är en elegansens mästare. Det här är en typ av upplevelse där prislappen framstår som skäligen oväsentlig.

Efter en god natts sömn, när både våra funderingar och själva vinet mognat lite, provar vi igen till balkonglunchen i strålande sol. Låt oss utveckla funderingarna från igår till en mer allmän tes: när stora viner blir som bäst börjar de likna varandra, mer än sin appellation. Vinet är nu ännu godare än igår (är det möjligt?). Fler drag har tillkommit. Nu påminner den mer om en bättre barbaresco! Tjära, viol, läder, hallon, lakrits, fin parfym på solvarm hud. Känns bekant? Vi tänker särskilt på den från Pio Cesare, eller för den delen Spinettas Starderi minus en del ny ek. Men - det här vinet är ännu bättre...

2003 Cornas Vieilles Fontaines (Alain Voge, Cornas, Rhône)

Post scriptum: Bara trettio månader senare är intrycket ett helt annat. Just det att de druv- och områdestypiska egenskaperna inte är så tydliga hänger nog ihop med den extrema värmen som så lätt gör hallonsylt av alltihop. Även 2003 La Chapelle hade ju den karaktären. Det som talar mot den teorin är att 2001 VF hade liknande karaktär. Nu kan vi bara hoppas och be för att 2003 VF kommer runt till sist.

torsdag, april 12, 2007

2003 Rocca Guicciarda Riserva


Vi laddar upp med morbier och pecorino för att prova den nysläppta årgången av Ricasolis billiga riserva, från delvis inköpta druvor. Det här vinet har vi gillat i alla årgångarna 1995, 1997, 1999, 2000 och 2001. Här bjuds en rätt stor, öppen och komplex doft, i tur och ordning: stall, fat, våt lovikkavante, sten och mineral, plommon, torkad frukt, mörka bär, choklad, tobak och kryddnejlika. Lovar mognad! Smaken är god, inte alltför intensiv eller koncentrerad men med bra syror och fräschör. Mjukt, smeksamt och framförallt perfekt drickbart nu. Ett gott vin till ostarna och en fin medhårsupplevelse - i den stil vi förväntar oss. Priset och tillgängligheten ger ytterligare plus i kanten. Rekommenderas.

2003 Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva DOCG (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico


Villa Cafaggio är en pålitlig producent i pittoreska byn Panzano, strax söder om Greve in Chianti. Vi har lagrat och druckit åtskilliga av deras viner genom åren, särskilt deras supertuscan San Martino, den vanliga riservan och Solatio Basilica, alla bra. Vinerna görs i en medelfyllig stil med fokus på lite ljusare frukt och lite mindre ek än till exempel Fonterutoli. San Martino är dock ett riktigt kraftpaket. Årgångar som 1996, 1997, 1998, 1999, 2000 har gett oss massor av fina upplevelser. 1999 San Martino har fortfarande en stor framtid. Det minst givande vinet tycker vi är deras standardchianti, som trots priset sällan är mycket mer än ett hyfsat pizzavin. Vi lagar en soppa med inspiration från toscana, med röda linser, rotsaker och bacon - för att prova den senaste årgången, 2005. Den blåröda färgen skvallrar om mycket ung frukt. Doften är inte så stor, och helt primär: mest körsbär, lite blåbär och vanilj. På det sättet har den likheter med nyligen provade dolcetton Rocchettevino från Voerzio. Men syrorna är inte snygga, utan platta - påminner om filmjölk, det saknas zzing i vinet. Ändå känns det lite snipigt och bläckigt, och eftersmaken är kort. Vi får inte mersmak. Det var inte det här vi föll för när vi första gångerna 1996 och 1998 bilade runt i Chianti. Slutsatsen är att det här vinet är 40-50 kr för dyrt. Det blir matlagningsvin! Vi kollar in 2005 Fonterutoli nästa gång.

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico DOCG (Villa Cafaggio, Panzano in Chianti)

onsdag, april 11, 2007

1996 Paolo Scavino Barolo Carobric


Oxidationsdjävulen och alla hans smådjävlar: ättiksyrorna med associationer till sillinläggning, vinägersticket, fläktarna av nagellack, den kryddiga frukten förvandlad till julmust. Smådjävlarna står där och grinar, istället för vinets doft, som nu gått hädan från den här sinnevärlden. Koppla bort doftcentrum och drick ett fylligt, kraftfullt vin med åtstramande syror, mjukhårt och rustikt, med viss välgörande alkohol...så här smakade nog vin rätt ofta förr i tiden, hehe...till pecorino sardo av det bonnigare slaget. Lufta inte gammalt vin länge. Vi har inget mer att säga.

1996 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim


Herrenweg de Turckheim är inte en Grand Cru-klassad vingård. Men detta vin från Zind-Humbrecht har mer koncentration än mången Alsace Grand Cru. Lågt skördeuttag och bra läge gör sitt. Den här årgången är lustigt nog betydligt fetare än den sirligare 2002, som nu ligger till sig i källaren. I glaset får vi en för ung riesling ovanligt gul färgton. Doften är tydlig och barnsligt kul, med dansk citronvand, citronskal, honungs- och vattenmelon, mandel och kryddor. Första smaken är mer åt det vuxna hållet med finfin saftig citronsyra, bra kraft och rätt fet struktur av citron- och bergamottolja. I mitten bjuds stram lime och avslutet är elegant bittert med grapefrukt. Helheten är idag mer direkt än komplex, men den har fin balans som får oss på gott humör. Det här vinet tilltalar oss mycket redan nu, vi har lite svårt att hitta motivationen att lagra. Men håll i hatten, för det lär bli ännu bättre. Och vi tackar ju aldrig nej till mer petroleum... Till stekt lax med frästa grön- och rotsaker, bönsallad och örtcrêmefraiche.

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

tisdag, april 10, 2007

1996 Paolo Scavino Barolo Bric del Fiasc


Bric dël Fiasc är en vingård som har rykte om sig att ge viner med stor finess, från en hyllad vinmakare i modernistisk stil. 96an har legat ett bra tag i källaren - det har blivit dags att smaka. Under dekanteringen visar sig vinet ha en lysande klar brunröd uppenbarelse. Doften är öppen och sensationellt god, så komplex att den är svår att beskriva: men här finns körsbär i likör, hallon, jordgubbssylt, torkad frukt, läder, tjära, läckra ekfatsdrag med kaffe, riktigt mörk choklad och inslag av mint eller eucalyptus. Smaken är harmonisk, fokuserad och helt drickfärdig, med samma drag som doften. Det finns massor av tuggbara ektanniner, men vinet är ändå mest friskt och saftigt med en superlång eftersmak. Ett rent otroligt gott vin, bland de bästa från piemonte vi smakat. Har vi ändå någon invändning, så är det att de nya ekfaten efter ett tag visar sig inte vara helt integrerade i vinets frukt utan skymmer lite. Vi betvivlar att mer lagring kan ändra på den saken...
Vi jämför ikväll med 1996 Carobric från samma producent, men den har fortfarande en bit kvar: sluten doft med mer tjära, mer animaliskt, tuffare och bråkigare syror, också jolmigare (med inslag av Krakows jordgubbsylt!) och mer oklart. Vi låter den stå tills imorgon.

PS. Pio Cesares stil, med eken mer i bakgrunden, är i vår smak egentligen mer tidlös. Och på tal om Pio instämmer vi i iakttagelsen att 2003 Langhe Nebbiolo inte längre är det klockrena fynd det en gång var. Karaktären av vått grus har förtydligats och fått sällskap av våt papp. Det får oss att tänka på asbest när vi doftar på vinet, knappast en lustfylld association. Smaken har dammtorra tanniner, ogenerös bortflyende frukt med oprecisa syror och en kort lite ledsam eftersmak. Ny årgång snart? (helst i välgjord stil). Det vore väl synd att tappa alla nyvunna kunder därute? Den som semestrar i sydsverige åker istället över sundet och handlar 2001 Produttori del Barbaresco för 99 DKK.

1996 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

söndag, april 08, 2007

2004 Domaine Maillard Beaune Les Grèves


Ett vin att komma tillbaka till, som visar sig från olika sidor vid olika tillfällen. Ibland framstår det mer lätt och lättsamt, ibland kraftigare och lite mer krävande. Alltid stimulerande för både gom och knopp. Ikväll börjar dofterna med vått ylle och fårfett, sen järn, lakrits och en pust komocka i hö. Frukten har prägel av goda, mörkare skogsbär. Smakintrycken är ovanligt kraftfulla den här gången med mineral och aning sälta, bra drag och balans mellan frukt, syra och alkohol, men utan nämnvärd strävhet. Den söta lilla eldigheten segrar till slut i eftersmaken, syrorna är inte så rasiga och det gör det här till en givande bourgogne för allt-nu hedonister snarare än gnetiga lagringsfreaks. Bra till film!

2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard, Chorey-les-Beaune)

2004 Josef Andert Beerenauslese Cuvee


Som avslutning serveras en saffranskaka med vaniljglass och fruktsallad. Vinet presenteras blint - vår värd vill sätta oss på prov, vad kul! Vi får en ren doft med tydlig karaktär av blodapelsin och blodgrape, riktigt gott. Druvsorten är fortfande inte helt tydlig i doften, men ett smakprov med mineraliska drag säger riesling. Smaken har samma drag som doften, med goda druvmogna drag av marmelad från ett troligen varmare klimat än det tyska, och helt utan petroleumtonerna i senskördat från Alsace. Så vår gissning blir en riesling från Burgenland. Det visar sig vara en 50/50 mix av welschriesling och scheurebe från Neusiedlersee. Ok, close enough! Det här vinet är rent, snyggt och med riktigt fin balans mellan sötma och syra. Ser man också till priset, som sänkts ett par tior sen vinet först släpptes i oktober 2005, har vi utan tvekan just smakat ett sött fynd.

2004 Beerenauslese Cuvée (Josef Andert, Neusiedlersee, Österrike)

Två ungdomar från Veneto


Två unga amarone sida vid sida. Så olika de är! De skulle kunna komma från olika länder, rentav olika världsdelar. Domìni Veneti är ett massivt nyavärldenvin från Argentina - Ca' Montini en fatmognad spanjor från Rioja. Domìni Veneti handlar nästan helt om tät blåröd primär frukt och intensiv kryddighet, en viril ung käftsmäll packad på söta mörka körsbär och mörk choklad, med hyfsat tuff kärnbitter avslutning. Ca' Montini är redan tegelröd, genomluftad och drickvänligt mjuk, smeksam med drag av torkad frukt, knäck och vanilj, och tilltalande fatiga, lätt brända mognadstoner.

Vilket vin man föredrar är en smaksak, båda vinerna har sina tillskyndare runt bordet. Domìni Veneti vore kanske allra bäst till grillat kött idag, men nu är det är ju påsk, så vi äter vitlöksspäckad lammstek. Lagrad cheddar visar sig vara minst lika bra som parmesan till Ca' Montini. Tack till värdparet!

2004 Domìni Veneti Amarone della Valpolicella Classico (Cantina Valpolicella Negrar)

2003 Ca' Montini Amarone della Valpolicella Classico (Gruppo Pizzolo)

lördag, april 07, 2007

2004 Peter Lehmann The Barossa Shiraz


Vad nu, nya världen? Det sägs att man inte ska inte skåda given häst i munnen, men det är precis vad vi ska göra ikväll. Vi tror att det blir bäst med ostbrickan. Där tronar Giglio Sardo Dolce (Sardinien), Mothais de Chévre (Poitou-Charentes), Comté Eco 24 mois (Jura) och en mogen Brie de Meaux.

2004 The Barossa Shiraz bjuder på vaniljstång i doften, med inslag av bourbon och ett antal för oss ovana gröna dofter som aloe vera, eucalyptus och mynta. Den lite syltiga björnbärsfrukten är klart kryddig (som kanel och kryddnejlika) med inslag av russin och korint. Smaken överraskar positivt med (för ursprunget) förhållandevis låg sötma, och stramt kärniga, lite citrusbittra syror i slutet. Inte minst det draget är vi ganska nöjda med. Men vinet har också en generös fyllighet, samtidigt som alla 14,5 procenten är väl integrerade. Tummar upp - här finns en skön intensitet och komplexitet för den här prisklassen. Inte oväntat visar det sig vara gott till ost.

För några år sedan blev vi rekommenderade att testköra Peter Lehmann Riesling Reserve och det visade sig också funka bra med våra smaklökar.

2004 Barossa Shiraz (Peter Lehmann Wines, Tanunda, Australia)

fredag, april 06, 2007

2004 Clos des Papes


Châteauneuf för bourgogneälskare! Det här vinet är riktigt, riktigt bra. Den superlånga alkoholdrivna eftersmaken hänger fortfarande kvar med rysningar av välbehag när detta skrivs.

Doften började rent och oskyldigt med järn, mineral, röda vinbär och lite smörkola. Fortsatte med parfymiga bigarråer, övertoner av örter, söt tobak och vidare med subtila dofter av både djur och skog: fårfett, ylle, våta löv och champinjoner.

En klunk - och smaken smäller till direkt: rejält intensiv, men ändå med en sirlig lätthet som är förvånansvärt slank. Aromer av röda vinbär, plommon och sötlakrits. Eftersmaken bränner till ordentligt (15%) - utan att vara det minsta tung och bråkig, och är koncentrerad som rödavinbärsnickel och hallonreduktion. Riktigt lång och redan harmonisk. Drick nu, lagra i tjugo år, gör vad ni vill - ni kommer inte bli besvikna.

2004 Clos des Papes (Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

torsdag, april 05, 2007

2004 Château Belgrave



Ännu ett välkommet släpp inför hela det kommande året, och kanske längre än så. Men i den här prisklassen borde ju egentligen systemet ha ett flertal bordeauxer att välja på, eller hur? Innan det blir verklighet, missa inte fina 2000 Château Clarke i BS. Det är ganska likt kvällens vin, och båda har fått välsignelser av Michel "micro-oxygen" Rolland. Fördelarna med den genomluftade stilen är att en så här ung bordeaux faktiskt är mer än drickbar inom tre år från skörden.

2004 Château Belgrave doftar stort och givande, med lakrits, ceder, svartavinbär, kaffe, korinter, aning stall, torkad frukt, lagerblad och eucalyptus. Smaken är ungdomlig förstås, rätt stram samtidigt rund och god, snabbmognad med viss sälta och rondör av lakrits och lite bittra örter i slutet. Bra balans i både doft och smak. Framtiden för ett snabbt framdrivet vin ser kanske inte så lång ut, men de närmaste åren är absolut mycket njutbara. Till ostar: brie de meaux och comté.

Post scriptum: Så här blev vinet med fyra års lagring.

2004 Château Belgrave Haut-Médoc Cru Classé (Vignobles Dourthe, Saint-Laurent, Haut-Médoc, Bordeaux)

onsdag, april 04, 2007

1998 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde


Ikväll äter vi ankbröst med gratinerad broccoli och blomkål. Därtill en rödvinsreduktion som har fått smak av stjärnanis. Guigals nittioåtta fann vi för några år sen vara instängd långt inne i en mörk tunnel och hoppas nu att den börjat komma fram igen.

Första doften är sluten med mineralton av ylletröja samt aningar av läder och lakrits. Efter en stund tillkommer också stjärnanis, svarta oliver, linolja och balsamterpentin. Smaken ger lyckligtvis mer än doften, med en avrundad och ganska rik om än lite jolmigt ofärdig mognad, och allra bäst: en lång örtig och fruktig eftersmak. Vi minns fortfarande de fantastiska första intrycken när vinet var alldeles ungt, inte utan en viss saknad. Tänk er att skicka in en prins i en tunnel - ut kan det komma en groda, en bonde eller en kung!

Alltså en viss besvikelse även den här gången. Uppenbart är vi ute i tidigaste laget, så vi får återkomma nästa år. En eloge till billiga Château Etienne som stod upp fint i jämförelsen.

1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E. Guigal, Ampuis)

2005 Château Etienne Vieilles Vignes


Kvällens jämförelse kan tyckas grymt orättvis. Men betänk då att syrahdruvan kan ha en otrolig charm som ung. 7 år, 300 kr och 35 mil skiljer vinerna åt. 2005 Château Etienne har redan skrivits upp här hemma och kostar ynka 84 kr. I glaset har vinet en blåröd, vackert klar färg. Först ger doften ylletröja/mineral, svarta vinbär, björnbär och kola. S tillägger kritiskt gräs och grön paprika, frågan är bara hur störande eller friskt man tycker det är. Snart utvecklar sig en för sydfranska viner ovanligt nordrhônsk stil, med vitpeppar och typiskt parfymig syrahfrukt. Innan maten tycker vi att smaken har lite låg syra (men vad kan man begära från så sydliga nejder). Till och efter maten känns syran ändå balanserad med en malörtsliknande bitter avslutning som känns bekant från norra rhône. Vinet är rättframt, medelfylligt i mittpartiet och fint balanserat med sina 13%. Lufta ordentligt, drick svalt för maximal fräschör - och njut av denna nykomling, som måste vara systemets hittills mest syrahtypiska vin med tvåsiffrig prislapp.

2005 Château Etienne Vieilles Vignes (Vignobles Guiheim, Saint-Chinian, Languedoc)

tisdag, april 03, 2007

2002 Domaine Lichtlé Riesling Goldert


Familjen Lichtlé har en fantastisk 1500-tals innergård i medeltida byn Gueberschwihr, som man renoverat på egen hand. Där kan man övernatta, med fin atmosfär och lite bohemiskt för en ringa slant (Chambre d'Hôte). Vi har bott där och handlat deras Riesling Goldert från åren 1996 och 2002 (samt Riesling VT från 1997, som vi ännu bara smakat av när vi köpte den). Det är en så pass liten producent att deras marketing & web presence-avdelning är lika med noll. Det betyder inte att deras vin är sämre för det. Istället är det hos sådana här familjeegendomar de riktiga fynden i Alsace fortfarande går att göra. Vad sägs om €8.50 på plats 2004 för en Grand Cru?

Därför blir vi glada att danska importören DL Vin tagit in deras viner, och att årgång 2004 nu finns att köpa i Frederiksberg till priset 106 DKK vid köp av 6 flaskor. Dofterna i 2002an är i tur och ordning: honung, honungsmelon, äppelcider, lite petroleum, champagnelikt mogna nötiga och jästiga oxidationstoner samt lite bikarbonat. En mjuk, ljuvligt mogen riesling med avrundade smeksamma syror och en rund och god guläpplig eftersmak. Ett vin att bli lycklig av, i fin drickfas just nu!

Till ugnsbakad lax med nyskördad grön sparris.

2002 Riesling Grand Cru Goldert (Fernand Lichtlé et Fils, Gueberschwihr, Alsace)

2005 Dominique Guyon Hautes-Côtes de Nuits Les Dames de Vergy


Någon har tänkt till på inköpsavdelningen, det tackar vi så mycket för! Sommaren är i antågande, man vill äta en kycklingsallad till lunch eller middag utomhus, därtill ett par glas vin. Vill man då ha en shiraz med 15% alkohol? Nej, det vill man inte, om man inte planerat att omedelbart sova middag. Man vill ha ett friskt, lätt och bärigt vin som helst ska ha fina kvaliteter i sin smaktyp.

2005 Les Dames de Vergy är en Hautes-Côtes de Nuits, den växer alltså i ett högre och svalare klimat än Côte de Nuits. Men i en exceptionellt bra årgång som 2005 mognar druvorna fint även i sådana lägen. I denna appellation äger Dominique Guyon 350 parceller i sydsluttningar - totalt 22 hektar - inköpta runt 1970 från ett åttiotal olika odlare i Meuilley i närheten av Nuits-St-Georges. Det handlar om seriöst vinmakande med lågt skördeuttag av eget druvmaterial.

Vi häller upp och färgen är ljust blåröd. Doften är först liten och knuten men öppnar upp efterhand med lingon, hallon och blåbär, höstskog, tallbarr och fat. Smaken är först ren och bärig, med lingonsyror och bra eucalyptuslikt bett i mittsmaken. Efter någon timmes kontakt med luften är det betydligt större, och för sin ambitionsnivå givmildare, med en rätt öppen doft och intensiv syradriven smak som biter till fint i gommen. Det kommer mer och mer i glaset och vi tror på kortare lagring här. Enligt våra smaklökar är detta efter luftning riktigt bra, klart bättre än andra basbourgogner i samma prisklass. Vi köper gärna mer av den här framöver.

2005 Les Dames de Vergy Hautes-Côtes-de-Nuits (Domaine Dominique Guyon, Aloxe-Corton, Bourgogne)

måndag, april 02, 2007

2004 Château Bouscassé


Äntligen har Château Bouscassé fått plats i det årslånga "strategiska" sortimentet, med hjälp av "aggressiv prissättning" (eller snarare trevlig - om man är konsument, inte konkurrent). Hur bra är då den nya årgången? Vi tar hjälp av Michel Montignac och serverar vinet med grillad entrecôte, haricôts verts, sallad på puy-linser, bönor och babyspenat. Med salt och citron är det upplagt för ett ungt vin. Blandningen innehåller, förutom tannat, 35 procent cabernet sauvignon. Men det märks inte på något uppenbart sätt, möjligen är det något mer lättillgängligt än förr.

Doften är direkt och tilltalande: mörkfruktig och merlotliknande med inslag av korinter och kryddnejlikor, blåbärssoppa, salvia-örter, lakrits, anis och järn. Smaken är snyggt fatad med ungdomlig smörkola, ett stråk av vanilj och lakrits. Frukten är intensiv och tufft god, med bra syror och örtiga, lite kartiga tanniner. Bra balans! Allt slutar i en god avslutning som hänger kvar en stund i munnen utan att alkoholen märks något nämnvärt. Det är riktigt bra gjort, bra pris, bra tillgång, inte mindre gott än Brumonts betydligt dyrare Montus, och i vår smak ungefär jämförbart med tidigare år. För den som gillar unga tanninrika viner är det ett vin som duger att njuta till grillat kött redan i sommar. Men vi glömmer inte att lägga undan ett gäng för en längre framtid.

Post scriptum: Den här flaskan var klart bättre än de sist inköpta. Fortfarande i juni var vinet övertygande, men när hösten kom märkte vi att kvaliteten hade tappat betänkligt. Som jämförelse höll Montus 2004 måttet hela vägen ut, kvantiteten var också betydligt mer begränsad.

2004 Château Bouscassé (Alain Brumont, Madiran)

2006 Tegernseerhof Riesling Selection


Vi är hela tiden på jakt efter god ung riesling, och nu börjar vårt ursprungligen ordentligt tilltagna lager av Hirsch's fantastiskt goda 2005 Zöbing Riesling sorgligt nog att tryta. I 2006 Tegernseerhof Riesling Selection får vi en ännu yngre utmanare med grönt aromatiska, sauvignon blanc-lika toner som krusbär, limefrukt, pärondricka och en hel massa mineraler. Smaken har ett pyttelitet uns av vår högt önskade sprits, bra bett i den direkta gröna äppel- och citronsyran, bitter fruktig lime i mitten och en rätt lång eftersmak. Det är inte lika läckert som favoriten från Weingut Hirsch, utan befinner sig någonstans i krysset mellan Gobelsburger Riesling, Fred Loimer Riesling och Zöbing Riesling. Bättre än de två förstnämnda vinerna, tycker vi. Inte för jordigt och inte alltför mycket päronfestis. I sommar kommer det att bli en uppskattad trädgårdsaperitif. Kortare lagring bör visa sig lyckosamt. Ett välkommet skruvkorkstillskott i ordinarie sortimentet.

2006 Tegernseerhof Riesling Selection (Weingut Fam. Franz Mittelbach, Dürnstein, Unterloiben, Kremstal)