2004 Pio Cesare Barbaresco

2004 Pio Cesare Barbaresco strålar redan i karaffen: transparent rödbrun med nästan orange lyster. Den långa korken är av högsta kvalitet och luktar ljus pepparkaka. Efter bara en omhällning är vinet med på noterna, här ska det charmas! Det är ljusa, röda fruktaromer av hallon, röda vinbär och nypon som träffar först i kväll. Och så Malacos salta flygfiskar som hoppar upp ur glasen. Kombinationen hallon-lakrits är som vanligt helt oemotståndlig. Därefter snackar vi om oljor: som menthol, tjära och barrträd. Vinets kryddlåda är underbar med finaste kardemumma i täten, assisterad av sandelträ, vanilj och andra indiska kryddor. Ljusa, blommiga övertoner ger höjd åt en doft där det är omöjligt att yttra ett endaste ont ord.

I munnen är tanninerna det första vi tänker på, de tapetserar kinderna och läskar på samma gång. Därnäst slår det oss hur silkeslent och medhårs vinet är i sin textur - där klara, intensiva aromer av hallon och röda vinbär levererar allt som vi Pio-älskare vill ha. Syrorna sätter in generalattacken först i avslutningen. Här ges mycket bra bett och skjuts in den långa eftersmaken där vi njuter av kryddorna, den hustypiska smörkolan och ett stänk muscovadosocker.

Detta är en riktig crowdpleaser! Stilen är intressant inte minst för att den lyckas vara både modern och traditionell på samma gång. Trots lång tid på nya fat av slavonsk och fransk ek, som gett en snabbmognad och genomluftad karaktär, skyms inte alls den ljuvliga nebbiolodruva vi älskar så mycket. Det är nästan skamlöst lättillgängligt - men ändå kompromissas inte ursprunget, glaset innehåller utan tvekan barbaresco precis som man vill ha den. Dessutom levererar firman i ungefär samma stil varje år och har sällan har gjort oss besvikna. Vi håller den här ungefär jämsides med 1999, men mycket snabbare i mål. En bit pecorino sardo är allt som behövs för att komma till himlen. Kanske är vi helt bortkollrade, men det är så Pio Boffa jobbar när han är som bäst...

2004 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2003 Barbaresco Pio Cesare

Vi bjuder 7-årsdagsgästerna på ragù ikväll. Därtill är inget vin på den här planeten så lämpat som nebbiolo, och trots sin ungdom är 2003 Barbaresco mycket drickvänligt till maten. Färgen är transparent, huvudsakligen brunröd, men med blåröda reflexer. Doften är som alltid hos Pio Cesare god, men denna gång inte direkt imponerande. Vi analyserar inte så noga ikväll, men tydligast är: bittermandel, torkad frukt, grus, brända toner, hallon, kakao, gräddkola. Något stickiga inslag finns. Smaken är hustypisk och god på ett sätt vi uppskattar, med lättare struktur och kolatoner, men utan sedvanlig koncentration, bara några snäpp stadigare och generösare än husets Nebbiolo Langhe. Liksom doften en aning stickig som av bikarbonat. Torra, sandiga tanniner. Idag är vinet inte särskilt långt i eftersmaken. Det är förstås gott, och kommer att utvecklas och bli bättre med tiden, men når aldrig nebbiolohimlen som de tidigare årgångarna vi hyllat, 1999 och 2000. Hade det kostat 200-250 kr, hade vi nog sett annorlunda på saken. Resultatet står nu helt enkelt inte upp till prislappen.

ps. Läs fler intryck av detta vin i Barolobrevet och Mina Viner.

2003 Barbaresco (Pio Cesare, Barbaresco, Piemonte)

1999 Pio Cesare Barbaresco

Kvällens vinkonkurrens blir något alldeles extra: Vi matchar 1999 mot 2000 av Pio Cesares mycket välrenommerade Barbaresco. Flaskorna har fått vila sig några år nu, och vi är mer än nyfikna. Vi dekanterar båda flaskorna för att öppna upp dem ordentligt. Vinet uppför sig ytterst elegant i glaset, slinkigt med fina tårar i kupan, helt genomsiktligt och med en ädelt rubinröd ton, lite ljusare åt kanterna. Doften hos det här vinet är av det slag man aldrig glömmer. Intensivt hallontonad, kryddig med sandelträ, läder, torkade rosor, lite lakrits och tjära. Nebbiolodoft när den är som bäst och går på elegans mer än kraft. Smaken har fantastiska syror och en intensitet som fullständigt exploderar i munnen. Detta är av de bästa viner vi smakat alla kategorier.
Framtiden finns nu - och i många år till. Och vilken tur, det är fortfarande listat i BS. Vi vill starkt tillråda att prioritera ett inköp av Pios 1999 Barbaresco framför andra av livets oväsentligheter.

1999 Barbaresco (Pio Cesare)

2003 Pio Cesare Barbaresco

Det här är ett av de intressantaste av junis nysläpp i vår smak. Vi tyckte att 99an var förödande god, och årgång 2000 kom inte långt efter. Efter dubbeldekantering med en bra stund i karaffen är det dags. En riktigt god doft stiger ganska villigt upp ur glaset, med hallon, katrinplommon, torkade körsbär, nypon, nickelpastill, blommor, örter, söt piptobak, sötlakrits och vanilj. Smaken är extra kryddig för detta vin, med salmiak, brända toner, bekant fatkaraktär och en nickelliknade frukt. Syrorna som vanligt välbalanserade. En smula eldighet förlänger eftersmaken.

Till italiensk tomatbaserad matlagning med basilika, vitlök, mascarpone, svamp, balsamico och svartpeppar är det ingen tvekan om drickbarheten idag. Men efter maten blir de uttorkande tanninerna märkbara, och frukten är faktiskt fortfarande rätt knuten. Årgången är nog, trots att det smakar mer än gott, inte riktigt i klass med de ovannämnda. Det är återigen intressant att se hur även detta vin från Pio Cesare är mer hustypiskt än druvtypiskt. Förvillande många drag återfinns redan i den saftiga standardbarberan för en tredjedel av priset! Sval servering lockar fram den vitvinslika fräschören, men stänger förstås också till lite. Hårfint med tempereringen. Några års lagring ger med största sannolikhet ett än mer positivt intryck.

ps. ett dygn senare har vinet efterjäst, trots att det stått i kylen. Nu möter tungspetsen stickiga små bubblor och en försämrad karaktär. Märklig flaska, inte helt stabil alltså...

2003 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

Årsbästalistan 2009 - Our Wines of the Year

Under 2009 har vi smakat fler storartade viner än någonsin tidigare. Men sammanhanget runtomkring har ändrats en hel del. Förr om åren har våra största vinupplevelser uteslutande varit flaskor vi följt hemma i lugn och ro under en kväll eller flera. I år domineras cellartracker-noteringarnas Topp 40 av provningsviner som delats i sällskap med andra vingalningar. Och några glas fick faktiskt tiden att stanna.

När tretton ärrade vinälskare flämtar och tappar andan i ett och samma ögonblick vet man att det skrivs vinhistoria. Det här vinet har allt. En fascinerande backstory. Sublim doft. Laserfokus i munnen. Sirlig skönhet. Eruptiv kraft. Evighetslång smak. Perfekt mognad. Vi skäms att ha delat ut 97 poäng, för ingen siffra i världen kan göra rättvisa åt butelj nummer 5588.

Årets vinupplevelse alla kategorier: 1971 Giovannini Moresco Barbaresco Podere del Pajoré



När vinadvokaten från Baltimore ger 100 poäng till en châteauneuf kan man misstänka att det bjuds rejäla skvättar tung alkohol. Ångande kirsch, diverse söta likörer och mullrande lavahet vintage port brukar finnas med bland markörerna. Döm om vår förvåning när Janasses toppcuvée visar sig vara ett under av finess! "Burgundiskt" var det enda ord vi provare förmådde stöna fram, trots sexton förmodade alkoholprocent. Visst fanns det lite crème de cassis i glaset, men bara av den allra bästa sorten.

Årets maximalt magiska châteauneuf: 2007 Domaine de la Janasse Vieilles Vignes



Någon gång i mars damp ett mejl ner i boxen där vi fick veta att det var "Dags att välja sida. Parker eller Jancis!" Sedan följde en lagom försynt fråga om inte vi möjligtvis hade lust att prova samtliga hittills producerade årgångar av Château Pavie. Så galet storslagen var planen att vi inte kunde hålla oss för skratt. Med en beundransvärd envishet raggade Niklas J upp de utlovade buteljerna, och i slutet av september var det dags. Gérard Perse dängde belackarna på fingrarna med besked och vår Topp 40 bestod plötsligt till 12,5% av Château Pavie.

Årets mest magnifikt monumentala bordeaux: 2000 Château Pavie



Inget går ändå upp mot röd bourgogne när den är som bäst. Ej heller priset, tyvärr. Lilla entusiastfirman Vinitor har gett sig attan på att plocka de allra godaste russinen ur kakan och säljer vinerna till internationellt sett schyssta priser - påslagen är små. Det är väldigt lätt hänt att tankarna i en obevakad stund flyger iväg till Chambolle-Musigny 1er Cru La Combe d'Orveau eller Chambertin Grand Cru. Visst vore det ännu roligare att kunna dricka Domaine Perrot-Minots viner bara sådär lite då och då, men att drömma om dem funkar hyfsat det också. Stilen är modernt fruktig och redan häpnadsväckande tillgänglig, åtminstone på by- och premier cru-nivå.

Årets sexigaste silkesunderklädes-bourgogner: Domaine Perrot-Minot



Efter ganska så livliga nätdiskussioner kring den mystiska och kontroversiella 2004 Barolo Vigna Rionda lyckades Luca Roagna till slut övertyga om att det är säkrast att hålla sig kvar under traditionalisternas parasoll - inte minst när värmeböljan slår till. Roagnas 2003 Barbaresco Pajé är - med någon konkurrens från Bruno Giacosa och Giacomo Conterno - den mest eleganta piemonte-nolltrea vi smakat. Och nollfyrorna härifrån är förstås ännu ett par snäpp bättre. Har man bara tillräckligt med tålamod och lagringsutrymme kan man tryggt förvänta sig stordåd.

Årets mest lovande piemonte-nollfyra: 2004 Roagna Barbaresco Asili



Hela listan ner till 94p, rakt av ur Cellartracker:

2000 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (98)
2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes (98)
2007 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (97)
1971 Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré (97)
2007 Domaine Perrot-Minot Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes (96)
1999 Paolo Scavino Barolo Riserva Rocche dell'Annunziata (96)
2005 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (96)
2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (96)
1971 Marcarini Barolo Brunate (95)
2001 Domenico Clerico Barolo Percristina (95)
2001 Conterno Fantino Barolo Sorì Ginestra (95)
2001 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (95)
2001 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (95)
1996 Moët & Chandon Champagne Cuvée Dom Pérignon (95)
2003 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (95)
2000 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (95)
2007 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (95)
2004 Roagna Barbaresco Asili (95)
2000 Roagna Barbaresco Crichet Pajé (94,5)
2004 Roagna Barbaresco Montefico (94)
2007 Olivier Bernstein Mazis-Chambertin Grand Cru (94)
2007 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (94)
2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Tradition (94)
2005 Gérard Bertrand Coteaux du Languedoc La Clape L'Hospitalitas (94)
2007 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Signature (94)
2007 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny 1er Cru La Combe d'Orveau Vieilles Vignes (94)
2006 Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée La Reine des Bois (94)
2006 Gros Frere et Sœur Clos Vougeot Grand Cru "Musigni" (94)
2002 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées (94)
2006 Domaine Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru (94)
2007 Diatom Chardonnay Huber Vineyard Santa Rita Hills (94)
2005 Domaine Léon Barral Faugères Valinière (94)
2007 Franz Hirtzberger Riesling Smaragd Singerriedel (94)
2003 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (94)
1997 Paolo Scavino Barolo Carobric (94)
1999 Villa Cafaggio San Martino Toscana IGT (94)
1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Auslese (94)
1997 Conterno Fantino Barolo Sorì Ginestra (94)
1998 Château Pavie, Saint-Émilion Grand Cru (94)
1998 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (94)
1971 Pio Cesare Barolo (94)
2005 Dr. Bürklin-Wolf Forster Pechstein Riesling GC (94)

.. och med viss sannolikhet lär väl Jacques Selosse Brut Initiale och 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage slinka in i paradiset på självaste nyårsafton, likt de sista dagarnas heliga.

Man skulle kunna dricka enbart viner från Vinik och inte ha tråkigt en endaste sekund. I den här portföljen tycks alla behov vara uppfyllda: seriösa bubblor, krispiga vitviner, vita fetingar, fenomenalt drickvänliga rödtjut från de lättaste till de fylligaste, och så några vins doux naturels i slutet. Samtliga viner kommer från originella franska konsthantverkare, samtliga är ekologiskt odlade - och bäst av allt, det finns det i stort sett inga minor! Vinik är som en rolig David mot alla tråkiga Goliat i vinbranschen. Tack gode Bacchus för att ni finns!

Årets drickvinsleverantör: Vinik

Om man inte tillhör de ekonomiskt oberoendes solbelysta skara och ändå vill fylla sina garderober och källare med lagringsviner av toppklass så är det till Bristly man först ska vända sig. Ingen annan svensk importör har under året levererat så höga USA-poäng till så rimliga priser. Några exempel för att friska upp minnet: 2007 Domaine La Barroche Cuvée Pure, 2007 Mas de Boislauzon Cuvée de Quet, 2006 La Pèira, 2004 Domenico Clerico Ciabot Mentin Ginestra och ovannämnda Roagna-viner. Älskar man södra rhône och piemonte kan det knappast bli bättre. Gratis medlemskap i Bristlys vinklubb kan vara första hållplatsen på resan mot ett bättre vinliv.

Årets källarleverantör: Bristly

Hur kul är det egentligen att köa? Att shoppa under stress? Utan att ha hunnit prova först? När kvantiteterna är så små att varorna är väck innan man hinner säga barolo tjugohundrafyra? På en dag och vid en tidpunkt som bestämts av pappa staten? När systembolaget bestämt sig för att dra ner på intressanta viner 2010 och brödköerna ringlar evighetslånga i kylan på Regeringsgatan, då behövs det faktiskt andra sätt att handla: Gute Weine, Barolobrunello, Vivinum, Superiore, Wein-Plus, Wein-Weber, Weinpiemont - listan kan göras hur lång som helst. Har man en gång insett vilket ymnighetshorn som flödar på den tyska marknaden, då finns ingen återvändo. Vi är ju faktiskt medlemmar i ett EU där det är meningen att varor och tjänster ska passera över gränserna.

Årets frihandel: Tyska nätvinhandlare

Årets "börjar vi inte tröttna nu?": Alla viner med för mycket hårdrostad ekplanka, inte minst de italienska.

Årets nyårslöfte: 2010 ska vi dricka mer röd bourgogne och jobba på att öka andelen i källaren av dessa världens mest eleganta rödviner.



Så har det blivit dags för årets bildgåta. Frågorna vi vill ha svar på är:

Vilket är vindistriktet?
Vad heter kommunen?
Vilken by är vi i?
Vad heter byns högst rankade appellation?
Vilken druvsort är den mest odlade?

Den som först levererar rätt svar på samtliga frågor blir rikligen belönad. Men svara i kommentarstråden, inte via mejl.

Och alla ni 71 560 unika besökare som tittat in under året, kommentera gärna mer. Det är det som gör bloggosfären till ett ställe man gärna vill hänga på...

Gott Nytt Vin 2010!


ps. Jovisst är det Schweiz, Vinosapien! Distriktet heter Lavaux (kantonen/regionen är Vaud). I dessa hisnande vackra vingårdar odlar man mest chasselas. Den bildsköna byn, tillika kommunen, är mycket riktigt Rivaz. Samtliga vingårdar ligger inom appellationen Saint-Saphorin, vilket därmed är den högst rankade. Dezaley Grand Cru rankas förstås högre, men ligger helt och hållet i grannkommunen Puidoux. Lurigt!

Pio Cesare 2004 Fides vs. 2003 Il Bricco

Ikväll dricker vi etiketten! Allt som har runda orientaliska ringar är välkommet till vår jämförelse. Kvällens middag blir hängmörad ryggbiff med en liten stuvning på trattisar och trumpetsvamp. Klyftpotatis och sallad kommer som tillbehör. Är det månne köttet eller vinerna som får oss att vädra de gamla klyschorna om manliga och kvinnliga viner? S får tugga på sina adjektiv - och på de goda tanninerna...

2004 Barbera Fides har en klar, mycket mörk rubinröd färg och en mörk, stor, ganska burdus, något alkoholångande likörfrukt med nymalda kaffebönor, farin, muscovado, gräddkola och mörk choklad. Smaken är både intensiv och krämig - munkänslan slank men fyllig, med ett vasst barberastick och chokladiga tanniner från faten. Här finns en täthet i smaken som gott och väl möter den allra tuffaste biff. Alltså - ett maskulint vin!

2003 Barbaresco Il Bricco är bara en nyans ljusare och än mer transparent. Vi får en "feminin", elegant, förföriskt sötfruktig doft (se hur klichéerna liksom radar upp sig självmant). Ljuvliga toner av mandelmassa, läder, reduktion av söta hallon och röda vinbär, gräddkola och orientalisk kryddighet får oss på fall, och påminner om de allra största upplevelserna från området - men ändå utan att nå riktigt ända fram till nirvana... Smaken är ack så elegant, med söt, påtaglig intensitet och stramhet, fint balanserad syra och lång avslutning, där tanninerna plötsligt intar huvudrollen (men utan att vara uttorkande, som i Scavinos 2003 Cannubi). De är så många, de är så små, de är så envetna. De ädla små rackarna påminner om alla trådarna i ett gammalt torrt sammetstyg (eller kanske mer om oompaloompierna i "Kalle och chokladfabriken"). Vi är generellt avvaktande till årgång 2003 i Piemonte, men här har Pio Boffa lyckats utmärkt.

Svårt att säga om det är inbillning eller mat, men båda vinerna tycks ikväll klart bättre utvecklade än de gjorde vid våra smakprover förra våren. Särskilt i Il Bricco känns de rostade faten mindre påtagliga än sist. Så tveka inte - dra en kork snart!

2004 Barbera Fides (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2003 Barbaresco Il Bricco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2000 Pio Cesare Barbaresco

Våra näsor passerar många gånger fram och tillbaka mellan de bukiga kuporna. Lustfyllt gurglande övergår i ännu mer lustfyllt klunkande. Och även om båda årgångarna är fantastiskt goda finns en tydlig skillnad. Årgång 2000 har lite rundare karaktär från en varmare årgång, doften drar aningen mer åt plommon, och syrastrukturen i vinet är inte lika totalt klockrent elegant och lagringsduglig. Skillnaderna är inte stora men verkligen tydliga. För övrigt är förstås doft- och smakegenskaperna i stort sett likartade. Och på svindlande höjder !

2000 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

Fredag på vinbaren

Kul att träffa vännen Holger efter ett par år. Vi har bland annat en gemensam faiblesse för riesling. Så varför inte börja med en flygtur med fyra goda rieslingar i bredd?

Österrikaren Sepp Moser slår till med 2005 Riesling Gebling, ett vin av en sådan kraft att vi måste byta plats på den från först till sist. Här finns en generös och innehållsrik doft, fet, oljig och lite grönt aromatisk, med mineraler, citronskal, pomerans, persika, bittermandel och nästan smöriga toner. Smaken är intensiv, sötfruktigt citruspräglad, eldig och lite bitter i den långa avslutningen. Att alkoholen är en kraftfull bärare av doft och smak är uppenbart (14,2%).

Von Buhls 2004 Forster Pechstein Spätlese trocken framstår i jämförelse som en gammeldags söndagspromenad i slottsparken: finstämt sirlig, elegant och blommig med gröna och mineraliska inslag. Smaken är snäll och lättsamt god.

Christoph Tyrells 2004 Eitelsbacher Karthäuserhofberg är först helt sluten, vinet är lite för kallt. Efterhand frigör sig en fortfarande blygt knuten, ren och druvig doft. Vi får en angenämt ren och god, nästan halvtorr smak med fin syra. Båda de senaste vinerna behöver tid i källaren för att utvecklas till tydligare personligheter.

En särpräglad identitet finns hos J.J. Prüms 2004 Graacher Himmelreich Spätlese, som vi nu provar för andra gången på två veckor. Doften är intressant med associationer till bränd plast och gummi, aningen unkna animala toner och ett annat kemtekniskt eller oljigt inslag som vi känner igen men inte riktigt kan pricka. Är det myggmedel? Djungelolja? Nej nu trillar poletten ner, det är ju myrr!! Att allt detta ryms i en totalt sett finstämd och elegant doft är ju rätt fantastiskt. Smaken är ganska lik föregående vin, det vill säga ung och utvecklingsbar med fin syra. Sammanfattningsvis får man säga att alla tyskarna, med sina beskedliga 8%, hamnar lite i skuggan av den oblyga österrikaren.

På menyn finns halstrat viltsvinsinnanlår med smörstekta champinjoner kompat av en läcker risotto med ruccola och parmesanskivor uppå. Beställningen av detta leder osökt våra tankar till nästa vin. 2003 Pio Cesare Barbaresco Il Bricco har en förödande elegant fatkaraktär med drag av Armani. Det är lätt att associera till annan fin italiensk design och allmän känsla av executive class. Doften kommer med en frisk fläkt av mint och eucalyptus. Vidare får vi mörk choklad, ekfat, läder och moreller. Den mörkt körsbärslika smaken infriar med en uppsjö av supereleganta, dock massiva, ektanniner som fyller hela munnen. Det känns lite snålt att invända efter en sådan här smakupplevelse, men vi tror att Pio Cesares standardbarbaresco kan vara det bättre köpet när vinerna släpps på systemet första juni - om man vill ha mer av nebbiolodruvan och mindre av välskräddade ekfat.

Alain Graillot kommer med blåstället på. 2004 Crozes-Hermitage La Guiraude bjuder burdusa, härligt bonniga dofter. Vi får både insidan och utsidan av djuren på gården. Dessutom hela korvbutiken och en ask med tjärpastiller att suga på. Vinets frukt handlar om björnbärs- och blåbärssylt. Alltihop toppas med lakrits, en klick tapenade och några svarta oliver. Voilà! Oj, vilket gott vin.

Sista skvätten blir 2004 Domaine Pouderoux Latour de Grés Maury. Doften ger vanilj och smörkola, därtill sydfranska örter och mörkröd syltig frukt. Smaken är rik och intensiv, men också rätt tung och syltig med en hel del upplevd sötma, och dessutom uttalat eldig. Vinet är gjort av carignan, syra och grenache från gamla stockar.

Gondolens vinbar har bytt ut det mesta av vinlistan sedan vårt förra besök. Denna gång fanns exempelvis också 2001 Fiefs de Lagrange och 2003 Cepparello. Den pigga uppdateringen gör att man gärna vill komma tillbaka snart igen för att se vad som bjuds. Servicen är utmärkt, lugnet finns kvar i lokalen timmarna mellan fem och sju - och vårluften fläktar in genom de vidöppna fönstren ut mot saltsjön.

2005 Riesling Gebling (Weingut Sepp Moser, Rohrendorf, Kremstal, Österrike)

2004 Forster Pechstein Riesling Spätlese trocken (Reichsrat von Buhl, Pfalz)

2004 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Kabinett (Karthäuserhof, Mosel-Saar-Ruwer)

2004 Graacher Himmelreich Riesling Spätlese (Joh. Jos. Prüm, Mosel-Saar-Ruwer)

2003 Barbaresco Il Bricco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2004 Crozes-Hermitage La Guiraude (Alain Graillot, Rhône)

2004 Latour de Grés Maury (Domaine Pouderoux, Maury, Côtes-du-Roussillon Villages)

2003 Pio Cesare Barbaresco

Till gnocchi, lammstek, rödvinssås och parmesan knäcker vi en piemontesisk nolltrea från källaren. 2003 Pio Cesare Barbaresco öppnar med en nos av smått brända currykryddor, därefter följer lösningsmedel, lakrits, anis, mynta, hallon och torkade nypon. Associationer till apelsiner med kryddnejlikor får sonen att ge båda tummarna upp för doften och utropa: "Snart är det jul!". Några russin berättar om hettan i Piemonte 2003. Onekligen är det ett gott glas att sniffa på, men fascinerande är för mycket sagt.

Smaken bjuder på en varm och rik sötfrukt med tydliga aromer av kryddnejlika. Syrorna är väl inte de mest daggfriska, men har goda apelsintoner. Torra tanniner läskar snarare än bråkar. Avslutningen är kryddvarm med högst måttlig längd. Vi är överens om att vinet är både trevligt och generöst, men vi kan inte sträcka oss till elegant. Pios barbaresco ska ju vara outstanding i goda år - men för nolltrean stannar våra mätare strax under. Vi är ändå glada åt flaskorna vi har kvar. Med lagom förväntningar levereras helt anständig njutning. (89)

Barolo e Barbaresco 1971

Höstens provning, utan tvekan! Niklas J har raggat fram tio traditionella piemonteviner från den legendariska årgången 1971. Leverantör av samtliga är Stefan Töpler på tyska Barolobrunello.de. Förväntningarna är förstås skyhöga - och samtidigt är vi väl medvetna om riskfaktorn när det gäller så här gamla viner. Men får vi bara in några fullträffar så skriver vi historia ikväll! Ett extra sus omgärdar
1) Mauro Mascarellos barolo, till hälften från toppläget Monprivato i Castiglione Falletto samt 2) Giovannini Morescos barbaresco från Pajoré, som fick Angelo Gaja att se stjärnor och slutligen 3) Marcarinis barolo från La Morras stolthet Brunate.

FLIGHT 1

Första glaset är en rätt grumlig uppenbarelse, med en ljus färgnyans som liknar brun honung. Ingen röd kärna ens i mitten - detta ser oroväckande ut! Sniff, sniff - här har det nog blivit i mesta laget av oxidation och madeirisering, med toner av terpentin och målarlåda. Men doften bjuder också på åtskilligt av fascinerande tredjehands-aromer: knäck, karamell och honung, torkade rosenblad, fikonsirap, tomatpuré och svamp. Smaken är mild och lite trött, stapplar nerför kullen med käpp och lämnar en ton av torkad frukt och läder efter sig. Vi noterar också en del likheter med övermogna bordsviner från Douro - ett slags känsla av att besöka Vasaskeppet. Utvecklingen har gått mycket längre än den borde, så vi struntar i betyg för den här flaskan.

1971 Giacomo Borgogno Barolo Riserva

Giacomo Borgogno & Figli representerar fortfarande det ärkekonservativa lägret i Barolo med en historia ända tillbaks till 1761. Här går tiden sakta - urlakningstiderna är långa och lagringstiderna upp till fyra år på botti, därefter på glasdamejeanner innan vinerna slutligen hamnar i butelj, tidigast efter tio år. Den rekommenderade drickfasen brukar anges till 30-40 års ålder - allt under mottot "Time is Our Companion". Druvmaterialet kommer till största delen (numera helt och hållet) från de egna vingårdarna Cannubi, Liste, Rué and San Pietro - totalt ungefär 10 hektar. En femtedel köptes tidigare in från kontrakterade odlare i Barolo and La Morra. Odlingarnas jordmån är mestadels kalkrik lera. €79/Stefan Töpler.



Andra glaset har en ljusare brunröd färgnyans med fin transparens. Här finns en fantastisk doft som bara växer i glaset. Tjärpastiller och fartygsrep möter multnande undervegetation, sumpig insjö, ostbutik, röd nebba, gamla jordgubbar, torkade körsbär och örter. Smaken är förhållandevis rödfruktig och ungdomlig, med behagliga syror, burgundisk kryddighet och småtuffa, sandiga tanniner som behöver ytterligare ett tag för att bli helt upplösta. Vinet är alltså inte bara intakt, utan fortfarande lite i yngsta laget - mäkta imponerande. (91-92)

1971 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Vigneti Pora

60 medlemmar och 110 hektar gör Produttori till den utan konkurrens största producenten av barbaresco med 22% av totalen - det blir 300 000 flaskor varav hela 40% är vingårdsbetecknad riserva. Vigneti Pora har utmärkt solexponering i ett läge från väst via syd till sydost. Närmaste grannen till Pora heter Asili. Fortfarande gör ju Produttori sina viner i en heltraditionell stil, så med stor sannolikhet har även dagens riservor kapaciteten att hålla och utvecklas så här fint med långlagring. €99/Stefan Töpler.



Tredje glaset är gnistrande kristallklart med en ljust rödbrun färgnyans (flaskan hade också en massiv fällning). Här bjuds en eterisk, svindlande elegant och helklassisk doft där vi kan notera tjära, salmiak, menthol, lösningsmedel, röda bär, nypon och rosenblad. Det är väl ungefär här någonstans vi börjar mumla om hur fåfängt det är att dra enskilda trådar ur en så märkvärdig väv, och att poesi är det enda som skulle passa som beskrivning. I munnen är vinet superintensivt och lika fokuserat som en laserstråle - stunden är kommen att skåda ljuset! Vinet besitter en enorm potens - jo, visst brinner det en eld i mitten av smaken - men de strålande syrorna räddar elegansen och tanninerna har med tiden slipats till perfektion. En munfull av detta vin får sötfruktiga aromer av rönnbärsgelé, röda vinbär, läder, nougat, calvados och konjak att eruptera i hela gommen. Lyckotårar stiger i ögonen medan hjärnan förvandlas till en supernova och vällust-rysningarna avlöser varandra. Det här måste vara vinet som fick Gaja att se ljuset. (97)

1971 Enrico Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré

En legendarisk vingård - Pajoré. Här har vi den 71:a som fick Angelo Gaja att fatta beslutet att köpa Morescos lott om 10 hektar - "Sito Moresco" - en affär som han sedermera rodde i land. De nebbiolodruvor som inte platsade i hans barbaresco valde han att blanda med cabernet, merlot och barbera från andra lägen under namnet Sito Moresco. Terroiren är idealisk för nebbiolo: jordmån av mager märgel, syd/sydvästlig exponering och höjder mellan 230 och 300 meter. €129/ Stefan Töpler.




FLIGHT 2

Första glaset har en ljust rödbrun, något grumlig färg. Doften bjuder på karamelliserade toner av knäck och honungsvatten med örter i. Visst finns ett tydligt drag av oxidation och terpentin som påminner om Borgognos Riserva, men inte lika dominerande. Om nu doften kanske inte har riktigt alla parametrarna på plats, så är smaken närmast av världsklass: ett suveränt fokus i stil med Pajoré, en raketmotors kraft och driv i mitten och en längd där måttbandet tagit slut för länge sen. Helt fantastiskt i munnen, även om det är svårt att upprepa en total fullträff två glas i rad. (94)

1971 Pio Cesare Barolo

Överraskande att Pios standardbarolo var av denna kaliber och dessutom hade hållit så bra. Även om man fortfarande kör med slavonska botti så är en del av metoderna moderniserade nuförtiden, med kortare macerationstider, svalare temperaturer och genomluftad snabbmognad. Det nutida vinet har väl knappast fyrtio års potential - eller har det? Men vi slipper vänta, för Pios viner smakar ju så jäkla gott redan som unga. Pio Boffa äger hela 45 hektar vinmark, och standardbarolon är en blandning av frukt från Serralunga, Monforte och Castiglione Falletto.



Andra glaset har en mörkt brunröd färg med riktigt fin lyster och klarröda reflexer. Det ser ut som en ungdom i sällskapet! Doften är väldigt utåtriktad med hela den kontinentala frukosten på ett fat: brioche, smör och jordgubbsmarmelad samt ångande kaffe på nyrostade bönor därtill. Andra provare noterar krondilliga fattoner och smörslungade morötter. Smaken är harmonisk och varm, fortfarande rödfruktig och något kärv med en framträdande örtighet. Det finns vissa likheter med Pora men vinet har inte riktigt den elegansen, och doften är lite bättre än smaken. T är dock mycket förtjust medan S håller huvudet kallt och summerar intrycken till: "Atypiskt". (90)

1958 Caves Aliança Garrafeira Particular

Sicken luring! Fantastiskt vilken hållbarhet de här gamla vinerna på bagadruvan har, kanske ännu bättre än gammal nebbiolo. Vi har tidigare provat femtioåttan här med liknande noteringar om brioche, smör och marmelad! €15 hos Garrafeira Naçional.

Tredje glaset utlöser en smärre debatt om korkskada där åsikterna skiftar lite. Doften är inte alldeles illa däran utan ger typiska drag av menthol, tjära och med en del volatila drag. Smaken däremot är både vass, torr och papp-liknande med en kort, brännande avslutning. Defekt, tyvärr...

1971 Oddero Fratelli Barolo

Vila i frid. €80/Stefan Töpler.



Fjärde glaset är en brunröd, rätt färgrik uppenbarelse med lite grumlig fällning. Nosen är väldigt märklig och ger bilden av ett helt grönsaksland, eller snarare en kålträdgård, inklusive själva jorden och arbetshandskarna av gummi. Frukten drar närmast åt röda vinbär och lingon på ett burgundiskt sätt, som i en grön och sval årgång. Ur odlingarna plockar vi bland annat kungsmynta, broccoli och diverse rotfrukter, men helhetsintrycket av doften blir tyvärr inte alldeles angenämt. Vad som däremot är angenämt är smaken. Här finns en sötfruktig attack, fräsande höga syror och fräschör av spearmint och vinbärsblad, med vänliga tanniner och ändå bra grepp. Presterar långt bättre i munnen än doften utlovar, och mot slutet tycks även doften utvecklas till det bättre. (89)

1971 Renato Ratti Barolo Marcenasco

Renato Ratti är känd som den första modernisten i La Morra. Som trettioettåring skapade han 1965 sitt eget vineri, och hans strävan har alltid varit att göra viner som går bra att dricka även som unga. Han nådde sitt mål genom att korta macerationstiden till en vecka, med rotofermenters och delvis lagring i barriques. Marcenasco är inte en namngiven vingård utan ett större delområde av Frazione Annunziata i La Morra med exponering sydväst till sydöst och en jordmån av blå märgel. Produktionen av detta vin är hela 65 000 buteljer årligen. Det överraskar att 71:an var så pass grön när andra gjort långt mer potenta viner. €100/Stefan Töpler.





FLIGHT 3

Första glaset har en härlig lyster, med mörkt brunröd kärna ut mot orange och bärnsten i kanten. Här finns en mycket fin och komplex sniffardoft där vi gemensamt nosar fram tjära, apelsinskal, gröna äpplen, rosor, tång, mynta, nysågat virke och målarfärg. Smaken är stram och intensiv, men fortfarande vass, nästan hård. Syrorna upplevs i kärvaste laget och helheten blir mer dissonant än harmonisk. Absolut risottokrävande. (87)

1971 Barale Fratelli Barolo Castellero

€90/Stefan Töpler.



Andra glaset är mycket ljust rödbrunt och något grumligt. Här finner vi en ljuvlig mognadsutveckling mot knäck, farin, järn, sjöbod, tjära, terpentin och pinjekåda. En lekfull badboll studsar oväntat omkring i doften. Smaken är intensiv och väl fokuserad, men liksom föregående vin ytterst stram med sötmogna ålderssyror. Helhetsintrycket blir lite för hårt och vasst, i tuffaste laget på egen hand - kommer det någonsin att nå full harmoni? Ännu ett risottokrävande vin... (90)

1971 Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Monfalletto

Paolo Cordero fick genom arv från sin mor tillgång till släkten Fallettis vingårdar med anor från 1300-talet och startade sin produktion 1940. Egendomens Barolo Monfalletto är skapad av druvor från den sydöstvända vingården Gattera i Frazione Annunziata, och anses erbjuda den klassiska lätthet och elegans som är typisk för byn La Morra. För att vara traditionalist har Cordero kört med förhållandevis korta macerations- och lagringstider. €80/Stefan Töpler.



Tredje glaset är klart och ljust rödbrunt, ljusare än ettan. Doften är inledningsvis elegant och eterisk med örter, rosor, framträdande champinjoner, kokkaffe och salta toner av tång och havsvatten. Efterhand kommer invändningar om simbassäng och kloak, därmed också misstankar om korkskada. Det bekräftas av smaken som är vass, kärv och ogin. Spottreflexen aktiveras direkt. Defekt, inget betyg.

1971 Giuseppe Mascarello & Figlio Barolo

När vi får facit är det bara att konstatera: vi fick inte chansen att lära känna det bästa av Monprivato ikväll. Mauro Mascarello är fjärde generationen vinmakare - hans förfäder startade redan 1881 med inköp av mark och källare i Monforte. 1904 köpte man en en vingård som anses vara en av de allra bästa i hela baroloappelationen - Monprivato. Länge var egendomens barolo en blandning av frukt från (ungefärligen) 60% Monprivato, 25% Villero och 15% Santo Stefano/Bussia Soprana. 1970 började Mauro att buteljera sin Monprivato separat - och senare även de andra. Men han använde bara den del av druvorna som var av klonen Michét - ungefär en tredjedel. Därför kan vi gissa att sjuttioettan består av ungefär lika delar Monprivato och Villero/Santo Stefano. Den legendariske Mauro Mascarello brukar beskrivas som en upplyst traditionalist. Hans metoder är traditionella med noggrant vingårdsarbete, 28 dagars maceration, nedbrytning av skalhatten med överpumpning av musten och slutligen en lång mognadslagring i slavonska botti från 1951.



Sista glaset ut från forntiden har en brunröd färg med klarröd kärna, fin lyster och bärnsten i kanten. Ett förhållandevis ungt utseende! Även doften är ungdomlig med tydlig ton av spearmint, lakrits och hallon. Smaken bekräftar med suveränt väl bibehållen frukt, storslagen tanninstruktur och frisk, livlig syra. Allting är i balans och smakens längd är enorm - sanslöst bra! Här finns säkert ett decennium av framtid. Utan konkurrens bäst i flighten och gissningsvis från Mascarello? (95)

1971 Marcarini Barolo Brunate

Marcarini är en av de mest respekterade producenterna i La Morra, mycket tack vare deras Barolo Brunate som tillverkats sedan 1961. Familjen äger 4,5 hektar i Brunate, omplanterade 1980 och 1986. Exponeringen är sydvästlig med kalkrik jord. Vingårdsarbetet är - åtminstone nuförtiden - modernt med hård beskärning, täckgrödor och kompost - medan vinmakningen är helt traditionell med lagring i stora botti. €100/Stefan Töpler.



Visst är de vackra i glasen, gamlingarna! Och vi ska inte klaga på utdelningen: fyra av de tio var ju enastående, tre var bra och tre gick stolpe ut - korkdjävulen visar vem som bestämmer till slut! Varmaste tack till Niklas J för härlig mat och ännu en underbar lektion i vinhistoria...



ps. Mer 1971-läsning finner du här och här. Och här!

2001 Sorí Paitin Barbaresco Vecchie Vigne

Vi tycker: spaghetti bolognese smakar allra godast med nebbiolo. Och är det dessutom barbaresco från bra årgång, ypperlig producent och gamla stockar kan det inte gärna bli mycket bättre. Doften har typisk bittermandel, härliga vildhallon, läder och lite vaniljiga fat. Smaken exploderar i intensivt hallontonade, mycket eleganta fruktsyror med sammetslen struktur, kryddighet, aningen av ungdomlig kärvhet men samtidigt början till mognad och en lång god eftersmak. Allt är i balans och vi svävar högt i nebbiolohimlen. Det kostar som det smakar. Wine Spectator ger 93p och bedömer att den är ännu godare 2009. Rätt så likartad 1999 Barbaresco från Pio Cesare, som även den är himmelskt god. Jämförelsevis lite lättare och slankare än La Spinettas powerbarbaresco Starderi.

2001 Barbaresco Sorí Paitín Vecchie Vigne (Azienda Agricola Paitín)

Munskänkarna stationsprovar Piemonte

Vi hör flera röster omkring oss säga samma sak: stationsprovningar är de allra trevligaste. Det är lätt att förstå vad de menar - man sitter i lugn och ro, pretentionerna är måttliga, man kan själv bestämma på vilket sätt man vill prova, blint eller öppet, ensam eller med vänner, under koncentrerad tystnad eller i gemytligt samtal. Vinernas parbildningar ger utrymme för kreativitet hos arrangörerna. Och, vill vi tillägga: det ingår i dealen att man utsätter sig för det oväntade. Några stolpskott får man ta med gott humör och det gör fullträffarna desto bättre. Dessutom: är man så selektiv att man bara provar kända toppviner är det lätt att bli fartblind. Här får man sin uppdatering även på vardagstjutet. I alla fall så länge det kommer från piemonte...

Vin 1 är ljust halmgult. Doften är blyg och mandeltonad med vit äppelblom, vit persika och päron. Rätt elegant och parfymerad personlighet. I munnen ett krispigt vin med markerad syra och slank, lätt kropp. Viss intensitet kan ändå hittas, och en återhållsam druvighet i avslutningen. En klart positiv bekantskap, och blommorna har rieslingtycke. Det var ett år sen vi provade Vajras riesling, men var den inte lite fylligare? Vi gissar på den i alla fall. (85)

2008 Ceretto Langhe Arneis Blangè (199 kr)

Snyggt jobbat av Ceretto, men vinet doftar (och kostar) mer än det smakar.

Vin 2 är rikare halmgult. Här finns en skarp, lite bränd ton i doften och de gula äpplena är i boknaste laget. En aning av jasmin och mandel bättrar dock på fräschören. Smaken är guläpplig, fylligare än föregående med en antydan till fetma, fast utan viskositet. Något vass alkohol och inslag av oxiderade, brända toner. Det blir minustecken för både doft och smak. (78)

2008 Michele Chiarlo Gavi di Gavi (145 kr)

Svårt med Gavi, det finns inget att välja på i BS. Men stöter ni på Marchesi di Barolos version - testad på senaste Gambero Rosso-cirkusen - så är den värd att dricka.

Vin 3 har en mycket ljust tegelröd till orange färgnyans. Inte många viner ser ut på det här sättet - lite som poulsarden på senaste nyhetsprovningen - men i och med att vi är i piemonte så lär vi ha en grignolino i glaset. Doften är klart säregen på ett negativt sätt, med oxidativa drag av brända örter, myggmedel, rengöringsmedel, tvål och rönnbär. En blyg vaniljkokt jordgubbe har hamnat helt fel i sammanhanget. Smaken är lika märklig den, lättviktig men övermogen, med något kemiska rönnbärsaromer och en mjuk avrundad syra (konstigt och fel i en grignolino, den borde vara friskare!). Uttorkande örtighet, som på sitt sätt är läskande. Flaskan tycks ha utsatts för hög värme någon gång under vägen hit. (69)

2007 Cantina Sociale di Casorzo Grignolino d'Asti (121 kr)

Hallå, grignolino kan faktiskt vara riktigt gott! Istället för den här smått defekta kooperativjuicen, prova Cavallottos härliga version som till och med har en riktig tanninstruktur - precis som deras fina dolcetto. Finns att beställa från Idala Gård Vinhandel, med leverans hem till dörren om man så önskar, eller för avhämtning i Fredhäll utan kostnad för transporten.



Vin 4 har en mörkare blåröd, transparent färg. Doften är fruktig med aromer av slånbär, hallon, blåbär och söta körsbär. Smått volatila drag av körsbärskärnor, lim och lösningsmedel. Smaken ger hög syra med kärnbitterhet i en kärv och vresig personlighet, men har onekligen en rätt god längd. Inte alls lätt att gilla på egen hand, men borde visa sig mer fördelaktigt i sällskap med antipasti och mat. Traditionell dolcetto eller bottilagrad barbera? Vi gissar på det senare. (83)

2007 G.D. Vajra Dolcetto d'Alba (136 kr)

Även här väljer vi Cavallotto för en fullmatad, tanninrik dolcetto, och Roagna för en slankare version med komplex och unikt personlig bouquet.



Vin 5 har en mörkt blåröd, nästan klar uppsyn. Mmm, äntligen något som doftar riktigt gott! Doften kommer väl överens med lustcentrum, med förföriskt söta mörka bär och riktigt sköna animaltoner av gödsel, svinstia och lakrits. Tänk att det ska till lite djur och skit för att man ska tänka personlighet! Smaken är påtagligt välbalanserad och mycket behaglig i munnen med mogen frukt och avvägd kärvhet. Vi gillar detta en hel del, en barbera utan barriques, med tydlig ursprungskänsla. (86)

2008 Fontanafredda Briccotondo Barbera d'Alba (75 kr)

Ser man på, James Sucklings famösa nittiopoängsfynd - eller åttioåtta i den här årgången. Ja, trots det inflationsmässigt generösa omdömet har han onekligen en poäng, det är ett fantastiskt karaktärsfullt och välgjort vin för sin prisnivå. Den aktuella versionen är nog den vi gillat bäst hittills, förra årgången gav oss mer associationer till orenlig kloak än till goda animalier. Briccotondo mognade under fem månader, hälften i barriques från Allier och hälften i slavonska botti.



Vin 6 är mörkt, tätt nästan opakt blårött. Här bjuds läckert drypande mörk sötfrukt av mörka körsbär och björnbär med modern extraktion (limtoner) och riklig men väl integrerad fatbehandling. I munnen rejält gomtäckande frukt med bitterhet, bra tryck utan eldighet men med god längd, och en fatkryddig eftersmak. Typisk modern och ambitiös barbera. Rejält med ek, men det funkar riktigt bra här. Smått lyxig. (88)

2007 Gianni Voerzio Ciabot della Luna Barbera d'Alba (229 kr)

Här hamnar Gianni Voerzio mycket mer rätt än med sin Barolo La Serra.



Vin 7 har en medelljust varmröd färg och ett framträdande nebba-inslag av slånbärssaft - gott! Insmickrande frukt med lite sötma, kola och vanilj. En gnutta målarfärg och lösningsmedel adderar till en doftande helhet som är god på ett lite kletigt och sötsaftigt vis. Smaken är dock påtagligt väl balanserad. Frukt, lakrits, snälla tanniner och avrundad syra hjälps åt att leverera en god och lättsam, superproffsig produkt med hyfsad längd. Kan vara en langhe nebbiolo från en modern volymproducent, inte Pio Cesare men kanske Fontanafredda. (86)

2005 Fontanafredda Eremo Langhe Rosso (93 kr)

Langhe nebb är oftast ännu slankare, och mer tanninrik här hjälper barberadruvan till med frukt och lakritsrondör. Inte alls tokigt, ja även nollfyran var ju rätt trevlig, liksom årgångarna kring millennieskiftet - 99, 00, 01. Men Eremo tycks ha förlorat sin bredare representation på hyllorna, och hittas numera bara i de mer specialiserade butikerna.



Vin 8 har en varmröd färg, något mörkare än sjuan. Doften är tydligt rökig med rostat bröd, läder, tjära, svart te och indiska kryddor. God frukt som liknar hallonlakrits under röken. I munnen ett slankt vin med rejält sträva tanniner, ändå med fin slipdammskänsla plus en liten kärnbitterhet. Rätt så hög klass på smaken, och god längd därtill. I jämförelse med sjuan framstår vinet som en lättviktsbarolo. (87)

2006 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (119 kr)

Inte illa, alls inte illa. Vi lägger konspirationsteorierna åt sidan för stunden och konstaterar att viner levererar. Hmm, förresten, var inte första smakprovet mer renfruktigt och mindre rökigt? Det ska fan till att göra stora kvantiteter av samma vin. Eller är vinet såpass komplext att det visar olika sidor vid olika tillfällen...



Vin 9 har en ljusare brunröd, utvecklad färg. Doften är mycket fint sammansatt och klassiskt ljus. Vi bockar av slånbär, tjära, violer och målarfärg, aningar av stall och ljus choklad. Renhet, elegans, inga konstigheter. Doften är blueprint barbaresco, plitar vi i blocket. I munnen får vi en syrlig smak, lädertorrt fruktig, med behagligt lätta tanniner och goda aromer. Vi noterar både harmoni och utmärkt längd. No spit, meddelar ryggmärgsreflexen! Först vid tredje smakprovet tänker vi på hur tanninerna drar åt det uttorkande hållet, suger till lite för snabbt liksom. En lättare barbaresco i klassisk stil, färdig att dricka nu. Kan det vara 2005? (89-90)

2003 Luigi Voghera Barbaresco (219 kr)

Tänk, ännu en som fick till det 2003! Först med facit in hand känner vi igen det där lite uttorkande nolltre-draget. Ett vin att dricka medan ni väntar på alla fina nollfyror ni har köpt - eller att bruka som billig inkörsport till barbaresco-zonen (för en genomgång av ordet inkörsport, läs här).



Vin 10 har en mörkt brunröd, djup färg. Även doften bjuder på ett fascinerande djup! Mättad av undervegetation, tjära, läder, lakrits, slånbär och sötaste vildhallon. Friska örter sluter upp: rosmarin, salvia, lavendel och viol. Respektingivande och läckert. En limmig extraktion/fathantering ger vid handen att vi har en lite modernare producent i glaset. I munnen en mycket intensiv smak med stor struktur och fasta, prominenta tanniner som kallar på fem-tio års lagring. Rondör av lakrits med örtiga inslag. Stadga, kraft och längd. En vingårdsbarolo av toppklass. (93)

2005 Renato Ratti Barolo Rocche (593 kr)

En riktigt kraftfull La Morra, från cru Rocche i området Annunziata även kallat Marcenasco. Och en riktigt bra nollfemma, precis som Rattis standardversion från Marcenasco.




Vin 11 får ni bara titta på. Vi ville ha Rattis tanniner med oss hela vägen hem...

NV Cinzano Asti DOCG (75 kr)



Stockholmsmunskänkarna provade med ett nytt grepp den här kvällen, tre baguetter med goda pålägg för 80 spänn. Hoppas det gick bra, för det är väldigt trevligt med möjligheten att få sig ett smakligt tilltugg. Själva provningen kostade 220 kr.

ps. Länkarna går till SB. Några av vinerna finns i BS, men de flesta ute på hyllorna.

Åtta blinda italianos

Har ni provat italienska röda direkt efter en heldagsprovning med alsaceviner, en sextio stycken sådär? Då vet ni att syrorna gjort ett bra förarbete så att även de mjukare pizzacharmörerna river till ganska bra. För att inte tala om de riktiga tanninmonstren från toscana och piemonte. Ikväll är det dags för blind rättvisa vad gäller några armaniklädda storfräsare. Ibland går det inte att gömma sig bakom en prislapp, hur väl tilltagen den än är...

Vin 1 har en medelintensiv , mörk purpurfärg med blåtoner. Vinet ser rätt så ungt ut. Doften ger rikligt med kryddor, rostade fat, cassis, björnbär, lakrits, rök och en gnutta tjära. Med färska örter på toppen så tycks vi ha en corvina i glaset, frågan är bara om det kan vara en amarone. Smaken får avgöra. Medelhöga syror, viss bitterhet, något torra te-tanniner, inte eldigt. Mjukt och balanserat. Det är inte en amarone, det är en valpolicella. Och den är rätt så trevlig och god i sin lite enklare stil.

Facit: 2005 Musella Valpolicella Superiore DOC

10% barbera och 20% rondinella kompletterar huvudrollsinnehavaren corvina. Stockarna växer i röd, kalkhaltig och vulkanisk jord. Vinet mognadslagrades i ett år på franska ekfat av olika storlekar.



Vin 2 har den ljusaste färgen i uppställningen, varmt rödbrun och transparent. Doften är vidöppen och utvecklad med sandelträ, nypon, tjära, balsamiska noter, kryddlåda, ingefära, brända örter, någon barrton och en fin liten smörkniv av eneträ. Röd hallon/vinbärsfrukt och vanilla fudge rundar av, och visst är det klockren nebbiolo i glaset. Smaken har en frisk och härlig syra, behagliga tanniner, gott om intensitet och lite eld i den rätt långa svansen. Bra! Det vilar något patenterat och hustypiskt över doften: kombinationen kryddlåda, nypon och smörkola känns mycket bekant. Det här trycker på rätt knappar för oss. Vinet kommer från Pio Cesare och antingen är det Langhe Nebbiolo eller Barbaresco i glaset. Troligen det förra eftersom vinet är så pass lätt.

Facit: 2005 Pio Cesare Langhe Nebbiolo DOC

Yes, en spik! Men just denna årgång har å andra sidan aldrig gett ett så positivt intryck som ikväll. På hemmaplan har vi stört oss på för mycket brända drag av lövbrasa i förorten, komplett med smällare från klåfingriga småpojkar. Leandersson påpekar också en störande grönhet som vi tydligen står ut med.



Vin 3 har en mörk, relativt tät färg med blå reflexer. Det ser yngre ut än nr 5 och både yngre och glesare än nr 4. Vi får en sval doft av körsbär med inslag av svarta vinbär och vinbärsblad. Vinet ger intryck av en smärre dos inblandad cabernet. Nygarvat läder och fatrostade chokladtoner kommer till, liksom några korinter. Hällde de i en skvätt merlot också? Slutligen örtiga övertoner med inslag av eucalyptus. Smaken är toscanskt "sur", oangenämt torrsträv, fruktfattig och fatkryddig. Dessutom knuten för tillfället. Det är en enklare sangiovese från toscana. Och inte är den helt kul heller.

Facit: 2006 Brolio Chianti Classico DOCG

Nu är det dags för importören att ringa till baronen och be honom styra upp saker och ting. Det har ju gått förr, baronen har visat utmärkta prov på det! Det är trist när ett vin dalar på ett så pass tydligt sätt, bara några år efter lanseringen. I den här årgången borde man kunnat uträtta storverk. Varför inte fråga någon av markiserna hur man gör?



Vin 4 har en högintensiv, varmt blåröd färg med tydlig viskositet och början till mognare nyanser. Den komplexa doften ger mörka, toscanska surkörsbär direkt hämtade från skolboken. Bittra örter ur fernet-branca, te, tobak, fin hudkräm, superrik frukt med likörtoner, mandelmassa, julkryddor och after-eight summerar doftintrycken. Mycket lovande, det skulle kunna vara en fin supertuscan! Intrycken från doften speglas i den stora smaken som öser på med mängder av tanniner och rik mogen frukt. Gommen tapetseras upp ordentligt, men oj vilka snygga tapeter det är! Helhetsintrycket: ett modernt och ambitiöst vin som helt lever upp till sin höga målsättning. Det är mintchokladen och kryddorna som röjer nollfyran av Castello di Fonterutoli.

Facit: 2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico DOCG

Härligt, en spik till! Verkligen ett stort vin med 14,1 procent alkohol och 10% cabernet sauvignon. Vi måste öppna nästa flaska snart. Kanske skulle man tussa ihop den med 2004 Haut-Carles för en klassisk shoot-out...



Vin 5 har en mycket tät och mörk färg, med blå kant. Doften är knuten, men ger ifrån sig mörka körsbär och bordeauxlika fat med ceder, aning paprika och mint.
Här är det i alla fall cabernet med i matchen. Vi får en uttalat sträv smak med en obehaglig beska, ekbeska är det väl antagligen. Men hallå, var är frukten? Det ekar tomt till svar. Vinet upplevs obalanserat eftersom ekbehandlingen ändå är så pass ambitiös. Man borde sansat sig och gjort ett mindre vin. En ogin toscanare på mest sangiovese och lite cab.

Facit: 2005 Antinori Tignanello Toscana IGT

Tjenare italienare! Tveksam frukt i dyr kostym, inte ens prislappen kan dölja att brallorna halkat hela vägen ner. Dags att ta fram varningstriangeln... och tänk, 2004 som var så rödfruktig och fin. Den som hävdar att årgången inte spelar någon större roll nuförtiden är ute på en rejäl cykeltur. 70% sangiovese, 15% cabernet sauvignon, 15% cabernet franc.



Vin 6, en medelmörk varmröd rubin med transparens.
Först lite blyg och motvillig, ger nosen efterhand ifrån sig körsbär, hallon, mandel, viol och blommiga övertoner. En fruktig, vänlig och mjuk doft, kan det här vara corvina? Smaken biter dock ifrån med rejäl kärn- och örtbitterhet och rikligt med sträva tanniner. Lång eftersmak där tanninerna jobbar på bra. Ett betydligt tuffare vin än väntat från doften, utan tvekan en nebbiolo från barolo eller barbaresco.

Facit: 2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino DOCG

Men se, den gamla bekantingen! Inte så givande som när vi drack den hemma i april 2008, men allt som behövs är nog en längre luftning och passande mat. Utmärkt vin som kommit en bit på väg.



Vin 7 har en ljusare varm rubinröd ton med tomatröd kant. Doften är ung men rätt så komplex: ljusa körsbär och någon piptobak får diskret hjälp av orientaliska kryddor, hudkräm och saftiga, lätt syltiga toner av plommon, nypon och en liten vinbärsnickelpastill. Fina blomtoner svävar ovanpå. Smaken är först förledande mjuk och saftig, syrorna tycks åt det lägre hållet - men plötsligt kickar enorma mängder tanniner in och lägger en tung tegelsten på gaspedalen. Betydligt mer kraft än i föregående vin, här blir det vacuum i kinderna! Vinet känns obalanserat för tillfället och det kan knappast vara något annat än nebbiolo från barolo.

Facit: 2004 Paolo Scavino Barolo Carobric DOCG

Tack för det smakprovet! Doften var inte alls så klockrent förförisk som i 2004 Bric dël Fiasc. Då vet vi att vi lugnt kan glömma våra flaskor i åtta-tio år. Helt bortkastade pengar att öppna tidigt...



Vin 8 har en mycket mörk, tät och blåröd färg. Doften är kryddig, sötsaftig, rent av syltig med drottning, blåbär, björnbär. Assist av mandel, blommor, lakrits och tjära. Smaken är saftig och bitter, inte olikt en modern, fylligare fatrostad barbera. Men syrorna är inte de allra högsta och smaken är åt det mjukare hållet och lite eldigare. Eftersmaken är lång, med bitterhet. Så det är nog ingen barbera utan en corvina, ripasso eller amarone. Den är sjukt ung och inte i toppklass.

Facit: 2005 Masi Costasera Amarone della Valpolicella DOC

En amarones första plikt är att hålla sig ur vägen tills den fyllt tio. Och den här är inte ens något klockrent lagringsprojekt...



Tack till Fredrik Leandersson och Munskänkarna i Stockholm för uppställningen!