Vinsafari i Köpenhamn med omnejd

Leta upp en spotify-lista med stroboskoptechno och stirra på den här bilden en bra stund. Du bör snart ha en krypande känsla av att du är på väg till Köpenhamn, och att du har sju billioner hektoliter vatten över huvet. Fundera inte för mycket på det, utan gläds istället åt att du närmar dig den fria världen. Goodbye, systembolaget. Hello, vinsafari!

Otto Suenson är en av Köpenhamns mest anrika vinhandlare. De har huserat i källarplanet på Dronningens Tværgade sedan 1880, så atmosfären är riktigt genuin och ingången. Det doftar till och med vinkällare på ett mycket angenämt sätt. Hit åker man kanske framför allt för att handla bourgogne, men det finns förstås en hel del annat smått och gott. Suenson har två andra butiker, så om det saknas något man spetsat in sig på fixar de hit grejorna inom några timmar (men en reservation i förväg är förstås allra säkrast). Svenska kunder kan numera beställa från webbutiken direkt hem till sin svenska dörr. Om dörren sitter på en firma-adress så räcker det med 260 kr för frakten, men det man missar är förstås själva safari-känslan. Redan 09.30 är det fritt fram att börja spana efter små- och storvilt. Bara en sådan sak!

Vi lämnar Dronningens by och sätter kurs mot Virum. Här någonstans mitt ute i den lummiga förortsidyllen bor det en danifierad romare i mogen ålder, som på sitt egenhändigt modellerade vis handlar med genuina italienska viner sedan tre decennier. Med viss assistans av iPhone-gps lyckas vi komma till rätt adress och plockar upp il signore Merolli för vidarebefordran till hans hämtlager i Holte. 

Vi hinner prata lite på vägen. Förutom för nebbiolo har Carlo en svaghet för pinot noir, så han har följt våra rapporter om Ahr med visst intresse. Den här gången har vi tagit med oss några tyska pinnar till den nyfikne vinhandlaren, och i gengäld blivit lovade en crash course i ämnet italiensk pinot nero. Carlo har följt bloggdiskussionen om varuprover, och tycker att den är väldigt "svensk" - han menar att trovärdigheten i det man läser har med helt andra saker att göra. 

Hur som helst får vi köpa vårt kursmaterial till starkt reducerat pris, och det är ju utmärkt eftersom kursen därmed blir mer omfattande och även innefattar vad Carlo kallar "misslyckade" viner. Och när den durkdrivne månglaren slutligen får höra att vi är på väg till nästa vinhandel med friska cash på fickan, lyckas han förstås (med sina sista  2007 Montevertine på magnum som lockbete) plocka av oss ytterligare några nystrukna sedlar innan vi tar adjö.

Med lättad plånbok beger vi oss söderut igen på den behagligt tomma Helsingørmotorvejen som snart övergår i Jagtvej, en lång räkel till gata i nordvästra innerstaden. "Ute på Nørrebro måste ni täcka bagaget när ni parkerar bilen", förmanade Carlo. Den närmsta jämförelsen i Stockholm måste bli SoFo eller Knivsöder, men liksom där (våra hemtrakter) har vi svårt att se Nørrebro som något annat än pittoreskt nuförtiden, om än med en dynamisk känsla (annat var det i mitten av 80-talet när vi spelade på Ungdomshuset/Jagtvej, som revs härom året). Här på Jægersborggade huserar ett flertal kläddesigners och konsthantverkare omväxlande med hippa restauranger (Relae) små piffiga brunchbarer (Lyst) och sedan tre år tillbaka "Terroiristen" - en vinbar och butik som drivs av italien-specialisten Stefan Jensen.

Bara balla prylar i skylten.

Det är första gången vi träffas, men vi har mejlat och bokat tid i förväg. Med varsin varm panino i näven kliver vi ett trappsteg ned i den sommarstängda vinbaren. Stefan låter oss äta i lugn och ro, medan vi ställer nyfikna frågor om verksamheten. Här handlar det om traditionellt utgjorda terroir-viner, gärna från randområden som norra Piemonte, Friulien/Slovenien, och framöver även Valtellina. Han säljer bara genuina saker som han själv gillar, och vinerna är ofta eko/bio/natur utan att det på något sätt är huvudsaken. Det mesta säljs till restauranger, exempelvis Relae som ligger i samma kvarter. Dessutom håller han en del föredrag och arrangerar vinresor till sina favoritområden för grupper av sommelierer och specialintresserade privatkunder. Sedan ett halvår levererar han vin med paket till svenska vinvänner.

Vi får smaka på en mousserande nebbiolo-rosé (sic!) och ett skal-macererat "orangevin" från Piemonte (Trinchero Palmè 7 - utan konkurrens den mest tanninstinna chardonnay vi testat). Båda är varuprover som Stefan funderar på att ta in fler av, och prislapparna skulle i så fall hamna strax över 200 dkk. Klart rimligt, eftersom det "vita" är i klass med Josko Gravners mer än dubbelt så dyra motsvarigheter. Den här stilen av vinmakning är väl inte riktigt vår kopp te, men det går inte att låta bli att imponeras av den mättade doften och vinets speciella struktur. Nebbi-rosén har vi svårt att tro att någon kan låta bli att tycka om. Sedan är det dags att plocka ihop vår låda, med producenter som Sella, Le Piane, Trinchero och Bressan. Efter en dryg timmes trevlig samvaro lämnar vi Terroiristen. Stripped of cash, men med en complimentary bottle Sutor Pinot Noir som plåster på såren.

Från popmusiksvängen minns vi det målande uttrycket "pilkastningsturné". Precis så är det med dagens safari: likt en orutinerad turnébokare vi har helt enkelt planerat schemat klantigt, men det gör ingenting eftersom det är så himla kul att åka bil och snacka vin. Alltså kör vi norrut på Helsingørmotorvejen för andra gången i dag. Vid avfart Kokkedal pekar vi lång näsa åt de anonyma krämarna på Philipson Wine (nej, det blir ingen budgetbarbaresco för 59,95 dkk idag) och styr istället västerut på Fredensborg Kongevej. Nu är vi verkligen ute på landet. Första avtaget vänster hand heter Avderødvej, och där hittar vi Bergman Vin i en orange gård med flyglar och uthus. En filur sticker ut huvet genom fönstret på den högra flygelns övervåning och ber oss vänta ett ögonblick. Snart får vi kliva in på lagret.

Ole Bergman är en rutinerad importör i sextioårsåldern, som förenar jovialisk uppsyn med en pojkaktig entusiasm för det område han sedan länge valt att specialisera sig på: Californien. Svenska kunder - som av importören Divine fått lära sig att cali-viner i stort sett alltid är förknippade med rätt så osköna prislappar - har här chansen att handla till betydligt mer hyfsat pris än hemma (vilket Ole försynt påpekar). Vad sägs om Shafer One Point Five för 340 dkk, Ric Formans andravin för 188 dkk, Philip Tognis andravin för 275 dkk och Ridge Geyserville för 198 dkk. Inte illa! Även Wachau och Châteauneuf-du-Pape är ytterst väl representerade med Prager, Pegau och Bois de Boursan. Franko, som är ute på sin allra första safari, blir väldigt förtjust i den här adressen.

Vi gör ett snabbt mellanstopp i flotta Charlottenlund där man har två SuperBest-butiker med trehundra meters mellanrum, bägge på Jægersborg Allé. Det här är vanliga matvarubutiker, men med ett sortiment som slår ett systembolag i T6-svängen. Den ena butiken har ett större sortiment med fokus på fler dyrare viner medan den andra har har lite färre olika artiklar och fler flaskor av samma vin i skyltningen. Det är kul att titta i största allmänhet, och Pelisseros 2007 Barbaresco Nubiola är faktiskt ett bra köp oavsett tilbud eller inte.

Amerika-yran fortsätter hos KKWine i Charlottenlund. Kenneth Korsbaek Olsen är en glad kille på 43 år med förflutet i den danska militären och ett civilt jobb som privatchaufför åt A.P. Møller/Maersk. Hur prestigefyllda och dyra många av vinerna i hans portfölj än är, så går det inte att leva på importverksamheten. Vi har stämt möte för att hämta Frankos beställda flaskor, och går ner i källarplanet till ett vanligt trevånings bostadshus där Kenneth har sitt showroom.

Listan av producenter som importeras av KKWine är inget annat än imponerande - totalt nästan femtio. Runt flaggskeppet Screaming Eagle guppar mindre båtar som Kapcsandy, Randy Dunn, John Alban, O'Shaughnessy, Ovid, Melville, Greg Brewer med flera. Frankos låda kånkas upp ur vinhelgedomen medan vi funderar på om bloggen "Le Francophile" i framtiden kommer att byta namn till "God Bless America".

Bara 34 500 dkk för tre årgångar Screaming Eagle.

Kenneth klippte ett fat JP Harbison på auktion i Napa.

Sista stoppet innan bron gör vi hos Cibi e Vini på Torvegade i Christianshavn. Fabio är på resa i Italien medan butiken hålls öppen 12-18 av en sommarjobbande kille. Just nu har man en tilbudskampanj under devisen Donne e Vini för att promovera stövellandets kvinnliga vinmakare: Elisabetta Foradori, Arianna Occhipinti med flera. Här hugger vi några Donne-smakprover samt en Etna Rosso som verkar klart intressant. Vid 18-tiden bär det av hemåt med ganska låg markfrigång på bakvagnen. Vi längtar efter att skölja ned ett par grillade köttbitar med Ric Formans nyss inköpta cab.

Här följer ett urval viner som vi tittat närmare på eller valt att köpa.

Otto Suenson:

2006 Il Poggione Brunello di Montalcino, 276 dkk

2007 Selvapiana Chianti Rùfina Vigneto Bucerchiale, 189 dkk

2009 Raymond Bouland Morgon Vieilles Vignes, 120 dkk

2009 Olivier Merlin Moulin-à-Vent, 162 dkk

2009 Benjamin Leroux Bourgogne Rouge, 160 dkk

2009 Benjamin Leroux Savigny-lès-Beaune 1er cru, 270 dkk

2009 Benjamin Leroux Gevrey-Chambertin, 325 dkk

2006 Comte Armand Auxey-Duresses 1er Cru, 261 dkk

2007 Jacques Cacheux Vosne-Romanée 1er cru Les Suchots, 468 dkk

2005 Domaine Lafarge Volnay Vendanges Selectionnées, 405 dkk

Carlo Merolli:

2007 Cascina Cucco Barolo Cerrati/Vigna Cucco, 714 dkk per 6-pack

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status, 155 dkk v/ 6 fl

2009 San Michele all'Adige Pinot Nero Trentino, 125 dkk/sek

2006 Brunnenhof Mazzon Pinot Nero Alto Adige Riserva, 195 dkk

2004 Villa Fiorita Nero di Villa Pinot Nero Monferrato, 185 dkk

2001 Baricchi Brigante Pinot Nero Langhe, 165 dkk

2006 Podere Fortuna Fortuni Pinot Nero Toscana, 280 dkk

2006 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana, 289 dkk

2006 Marchesi Pancrazi Villa di Bagnolo Pinot Nero Toscana, 185 dkk

2004 Boccadigabbia Il Girone Pinot Nero Marche, 270 dkk

2002 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 210 dkk

2003 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 185 dkk

2006 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 145 dkk

Winewise/Terroiristen:

2007 Trinchero Grignolino d'Asti, 120 dkk

2004 Trinchero Runchet Freisa d'Asti, 165 dkk

2005 Sella Lessona, 185 dkk

2005 Sella Lessona Omaggio a Quintino Sella, 275 dkk

2005 Sella Bramaterra, 165 dkk

2005 Sella Bramaterra I Porfidi, 225 dkk

2009 Le Piane La Maggiorina, 115 dkk 

2007 Le Piane Croatina, 215 dkk

2005 Le Piane Boca, 325 dkk

2005 Anzivino Gattinara, 135 dkk

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva, 350 dkk

2004 Bressan Schiopettino, 195 dkk

2003 Bressan Pinot Nero, 195 dkk

1999 Bressan Pignol, 335 dkk

Bergman Vin:

2008 Château La Grande Roche Napa Valley Cabernet Sauvignon
(Ric Forman) 188 dkk
2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon, 625 dkk
2007 Togni Tanbark Hill Napa Valley Cabernet Sauvignon, 275 dkk
2009 Ridge Geyserville, 198 dkk
2008 Shafer One Point Five, 340 dkk

2007 Bois de Boursan Cuvee des Felix, 335 dkk

2008 Pegau Cuvée Reservée, 310 dkk

2009 Feraud-Brunel Côtes-du-Rhône Villages 75 dkk
2009 Prager Riesling Smaragd Achleiten, 229 dkk
2008 Prager Riesling Smaragd Wachstum Bodenstein, 254 dkk

KK Wine:

2005 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 500 dkk
2006 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 520 dkk
2006 O'Shaughnessy Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 500 dkk
2008 Larkmead Napa Valley Cabernet Sauvignon, 390 dkk
2007 Copain James Berry Paso Robles Syrah, 350 dkk
2006 Mount Eden Santa Cruz Mountains Chardonnay, 316 dkk

SuperBest:

2007 Pelissero Barbaresco Nubiola, 150 dkk
2008 Sarget de Gruaud Larose, 300 dkk/2 fl (tilbud)
2004 Domaine Singla Castell Vell, 100 dkk (tilbud)

Cibi e Vini:

2008 Foradori Teroldego Rotaliano DOC, 116 dkk
2009 Arianna Occhipinti "SP68" Frappato e Nero d’Avola, 94 dkk
2009 Arianna Occhipinti "Il Frappato" Sicilia IGT, 170 dkk
2007 Fattoria Romeo del Castello Vigo Etna Rosso DOC, 170 dkk
2008 Aurora Barricadiero Marche IGT, 300 dkk/2 fl.
Aurora 6-pack: Rosso Piceno, Rosso Piceno Superiore, Barricadiero, 590 dkk

En rackarns god olivolja

Det är bloggväder i Skåne, och vi är lite hungriga. Som tur är härbärgerar köket surdegsbröd, lite flingsalt, pasta och parmigiano - och den smarrigaste olivolja vi smakat i år.  Den är gräsigt frisk, slank men krämig i munkänslan, intensiv och livlig i aromerna, pepprig i avslutningen - men inte alls besk. Rackarns gott!

Majnoni-Guicciardini Olio Extra Vergine d'Oliva da Agricultura Biologica (2010)

Majnoni gör också en hygglig chianti (bloggad här) som det ska bli intressant att smaka från samma årgång som oljan. Uppenbarligen var det inte bara vinskörden som blev extra lyckosam i Toscana 2010.


Carlo Merolli, 169 DKK/SEK

Familjen Franko checkar in

*

**

***

ps. Text hittar man här.

Pinotparty

Häromdagen hade vi gäster från Stockholm. Bad, bus, bubbel och bourgogne var vad som stod på programmet. Eric Lichtlés Crémant d'Alsace Blanc de Noirs är redan bloggat och levererar samma säkra njutning gång på gång. Stiligare pinotbubblor - lätt kopparfärgade - är svåra att föreställa sig för en ynka hunka. Mejlinglistan börjar på lichtlewines@hotmail.com

2009 var som bekant en varm och jämn årgång i Bourgogne. Som det brukar vara i sådana år, minskar avståndet mellan stort och smått. Antonio Galloni skriver: "The sweet spot in 2009 is at the entry-level, where a great number of wines outperform their humble pedigrees." Han råder pinot-älskaren att förse sig med Bourgogne Rouge och andra vanligtvis mindre gynnade appellationer - i synnerhet Marsannay. Lämpligt nog erbjuder Tryffelsvinet just nu precis ett sådant sexpack från Domaine Sylvain Pataille.

Sylvain är en ung kille, vars övergripande filosofi tycks handla om att återknyta till metoder och genetiskt material från tiden innan farfar var född. Han odlar sina gamla vingårdar - i det här fallet planterade 1956 - med ekologiska metoder och låga uttag. Jäser naturligt, och vinifierar utan alltför aktivt vinmakande. Uppfostran äger rum i använda fat, och vinerna genomgår ingen filtrering. Sammantaget känns det hela väldigt lovande, och det här vinet levererar faktiskt precis vad vi hoppats på.

2009 Sylvain Pataille Bourgogne Rouge har en ungbärig och lätt kryddig pinotdoft, med ett litet inslag av det bästa från Beaujolais (läs M. Lapierre). Snart uppfattar alla runt bordet tydliga doftsensationer av sten - ett drag som återkommer i munnen och vässar upplevelsen av skärpa i syrorna. Tänk våt slipsten! Den rena frukten dansar fram på lätta fötter, förtjusande juvenil på ett smått busigt sätt som är ganska hopplöst att värja sig mot. Drickbarhet är nyckelordet, såväl på egen hand som till våra små förrätts-smörrebröd med panerad spätta från Sundet.

Efter den här uppvisningen i lätthet och renhet framstår 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice i ekigaste laget. M, som vanligtvis gärna sörplar rioja men just nu har en bebis i magen, nickar direkt uppskattande åt doften. När vi väl har lyckats ställa om doftorganen går det inte att komma ifrån att det här är ett öppet och givande vin med gott om komplexitet och början till mer utvecklade mognadstoner, varav en stor del säkert har med fatlagring att göra. Förtjusningen var större för fyra år sedan, men det har nog mer med vår egen utveckling än med vinets att göra. Denna och nästa butelj dricker vi till farmors-stylade kycklingfiléer i gräddsås med rönnbärsgelé, ättiksgurka och hasselbackspotatis.

Ett par steg upp på kvalitetsstegen hittar vi 2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux.
Druvorna har spenderat sin uppväxt i en granntomt till grand cru-läget Mazis-Chambertin - Les Corbeaux utgör den direkta fortsättningen norrut av den gyllene sluttningen - så den här flaskan kommer med vissa löften och förväntningar. Vilka faktiskt infrias! Ja, här kan vi börja snacka riktigt sensuellt pinotdricka. Snudd på storslaget, faktiskt. Den silkeslena mörkröda frukten och de jordiga mineralerna överröstar lätt den ganska klassiskt hållna fatbehandlingen. 2007 bjuder på en härlig tillgänglighet redan nu, så att vi kan njuta vår bourgogne i fulla drag. Vinet släpptes på SB i mitten av juni till bra pris, och det finns fortfarande några flaskor kvar.

Inte kunde man väl tro att en tysk pinne skulle kännas så fyllig - snudd på "opulent" - efter en burgundisk premier cru. Men så är det faktiskt den här kvällen. Frühburgunder (pinot madeleine) är en häftig druvsort, eftersom den mognar såpass mycket tidigare än spätburgunder (pinot noir). Den höga druvmognadens fruktsötma och de relativt avrundade syrorna, tillsammans med den typiskt tyska "krämiga" fatbehandlingen ger en fyllig balans som passar perfekt när vi väl kommit fram till hårdostarna från Möllan. "Schmelz" är vad germanerna - ganska oöversättligt - kallar denna lustfyllda upplevelse. 2007 Meyer-Näkel Frühburgunder bloggade vi först här.

Sommarläsning: Vinosapien i Jura

"Jura – Juni 2011.

Sista stoppet innan Autobahn väntar, med förhoppning om en snabb hemtransport efteråt. Men först ska det jagas Vin Jaune. Tycker man om att gnaga comté och gruyère, då är det gula vinet från Jura kanske den mest kompletta vinkompisen. En sagolik kombination.

Men vad är egentligen Vin Jaune för något? Endast druvsorten savagnin är tillåten, och druvorna ska plockas redigt mogna. Vinet måste lagras minst sex år på fat, och faten ska inte toppas upp (ouillage). Under de första åren bildas ett jästlager i faten (detta lyckas inte alltid ) och lägger sig som en skyddande hinna över vinet. Jästlagret kallas voile på franska och kan jämföras med det flor som uppträder i vissa sherry-typer. Detta lager skyddar åtminstone delvis vinet från oxidation, men oxidation är ändå en självklarhet för Vin Jaune. De ska vara oxiderade, så är det bara. När det är dags att buteljera görs det på en speciell flaska, Clavelin, som innehåller 62 cl. Denna udda volym är vad som anses vara kvar av en ursprunglig liter efter sex år på fat. Och eftersom vinet har utsatts för syre och är starkt oxiderat, är det mer eller mindre odödligt. Även när flaskan öppnats.

Är det något gott då? Ja, är man känslig för oxidation i vin, så kanske man ska leta efter något annat. Men går man igång på nötighet, torkad frukt, knäck, tång och torv - allt paketerat med en fräsande syra och en knäckande briljant längd - då ska definitivt hänga med i jakten. Vin Jaune är inget dessertvin, utan ett fantastiskt kontemplationsvin.

Nu är inte Vin Jaune det enda drickbara som framställs i Jura. Det görs även normala viner på druvsorterna chardonnay, savagnin, pinot noir, poulsard/ploussard och trousseau. Oftast handlar det om endruveviner, men ibland görs även blandningar. Tidigare var de vita nästan uteslutande oxidativa, men allt fler hantverkare väljer att göra sina vitingar (speciellt chardonnay) friskare och renare. De röda är oftast lätta, okomplicerade och exemplariskt druvrena. Tycker man om lätta nebbiolo-viner, då kan Trousseau från Jura fungera. Härligt nafsande tanniner!

En stor andel hantverkare kör naturligt i möjligaste mån. De jag valt att besöka svavlar sparsamt i samband med buteljering. En Jura-stjärna som Overnoy/Houillon faller därmed bort. Jag besökte dem vid förra Jurabesöket, och plockade med lite grejer hem. Tyvärr är vinerna ruggigt känsliga och "kräver" konstant svalka (under 14 grader).

Arbois är centralorten för oss vintokar. Här finns ett antal producenter representerade, och de har tacknämligt nog söndagsöppna butiker i byn. Om man som jag anländer en söndagseftermiddag kan man bocka av ett antal besök (Rolet, de la Pinte och Tissot) på studs.

Bénédicte et Stéphane Tissot (Montigny-les-Arsures, butik i Arbois)
En gammal favorit som numera är hyfsat representerad i Sverige. Butiken är - som kan förvänta sig - välsorterad, och det är bara att köra igång. Här finns gott om chardonnay-viner, alla gjorda utan oxidationskänsla, och de flesta är vingårdsspecifika. Av dessa är det hans nya Sursis 2009 (19€) den som sjunger sig rakt in i vår källare. Tyvärr är inte Mailloche 2009 buteljerad än, annars hade Sursis garanterat fått sällskap.
Bland de röda finns det en ren och fin Pinot Noir 2005 (15€) som kommer att fungera utmärkt som trevlig sommardricka. Annars är det endast hans Trousseau Singulier som sticker ut. Att testa Vin Jaune här är skoj. Det finns tre olika varianter. En "normal" och två vingårdsvarianter (Les Bruyères och En Spois). Alla tre är lagrade på olika typer av fat (whisky och sherry) - och därmed väldigt olika till sin karaktär. För mig gäller Les Bruyères 2004 (45€).

Jacques Puffeney (Montigny-les-Arsures)
Det är alltid roligt att kliva ner i Puffeneys lilla källare. Mitt bland faten har han även sitt spontana provningsrum. Där står alltid ett gäng olika årgångar av hans legendariska Vin Jaune som bara väntar på att provas. Men innan vi kommer dit gäller det att spotta sig igenom hans andra fina viner.
Och som vanligt i pinot-land börjar man de röda. Rena endruve-viner där framförallt trousseau är det som kittlar. Priserna är mycket vettiga (10-15€). Bland de vita faller jag främst för Cuvée Sacha (savagnin och chardonnay) i en icke-oxidativ stil. En redigt oxiderad savagnin finns också för den hugade, men skälet till att jag tagit mig till Puffeney är hans Vin Jaune. Samtliga kostar runt 30€ och de årgångar som finns till försäljning är 2002, 2003 och 2004. Både 2002 och 2004 är härliga skapelser - och att dessutom få möjligheten att som avslutning smaka en 96:a gör inte livet tristare. Den spottas inte.

Philippe Bornard (Pupillin)
En fransk ex-rockmusiker som tagit över familjens egendom (låter som ett klokt karriärbyte). Jag träffade på Bornard i våras när jag besökte Caves Augé i Paris. Hade aldrig hört talas om honom tidigare, men vinerna imponerade även i konkurrens med Jura-storheter som Tissot, Ganevat och Overnoy/Houillon. Måste besökas, med andra ord. Han håller till i poulsard-byn Pupillin, och fokus ligger därför på hans många viner av den druvsorten. Prisläget är även här sympatiskt (10-15€). Vinerna uppvisar en lättsam fruktighet och ruggig drickbarhet. Inget som man vill ligga länge på, utan gjorda för snabb konsumtion (1-3 år). Skitskojiga viner, och ett namn att lägga på minnet.

Les Dolomies (Passenans)
Ofta, när jag återkommer till en region, brukar jag fråga folk jag besöker om stigande stjärnor. Både hos Tissot och Bornard dök namnet Céline Gormally upp. Nyfikenheten tog naturligtvis tag i mig, och jag fixade därför till ett besök.
Céline och hennes man Steve kör gemensamt det nystartade (2008 är första årgången) Les Dolomies. Det här är en småskalig egendom, med endast tre viner till försäljning: en mineralig och spänstigt ren chardonnay, en pigg och likaledes ren pinot noir och slutligen en förträffligt karaktärsfull trousseau. Man förstår hur tufft det är att dra igång en verksamhet som detta. 2010 expanderade man med en hektar (till tre), bara för att se skörden bli en liten rännil mot förväntat. Samtliga fatprov från 2010 imponerar, framförallt den nya Chardonnay les Boutonniers. Av naturliga skäl finns det ingen Vin Jaune att uppbåda här, men makarna vill själklart framställa Vin Jaune så snart det bara är möjligt. Ska bli spännande att följa lilla Dolomies färd framåt. Potential finns.

Domaine Macle (Château-Chalon)
Om Dolomies är en nykomling i Jura, kan man inte säga detsamma om Domaine Macle. Ska man leta efter bra Château-Chalon då är första stoppet definitivt hos familjen Macle. Château-Chalon är Vin Jaune, fast med en egen appellation. Lite hårdare reglerat och med en annorlunda jordmån.
Hos Macle gör man viner som man alltid gjort, med andra ord oxidativt. Deras enkla Côtes du Jura är ett fullständigt lysande vin om man går igång på oxidativa toner. Nästan som en liten Vin Jaune - ångrar faktiskt att jag inte köpte några sådana. Priset ligger på löjligt låga 12€, ibland är man inte så lite puckad… men det är för deras storslagna Château-Chalon jag kommit hit. Den är absolut värd den omväg man får ta för att komma till den lilla klippbyn. Det här är stora viner. Stora viner, och långliggare. Etiketten säger "Longue Garde" bara för att tydliggöra vad som finns i flaskan. Pris 37€. Läs mer om ett besök hos Macle.

Generella reflektioner:
De röda vinerna blir allt bättre för varje gång jag kommer hit - mer frukt och tydligare struktur. Det blir allt vanligare med chardonnay à la bourguignonne. Fathanteringen är finessrik (nästan uteslutande gamla fat - nya är på tok för stor investering). Prisläget är ytterst attraktivt, och man får ruggigt personliga viner för slantarna. Naturen är vacker, och det är skoj att se vin- och veteodlingar bredvid varandra. Så som det alltid sett ut, enligt odlarna. Här finns ett starkt fokus på naturliga viner, och en bra variation mellan större producenter och småskaliga hantverkare. De flesta med klockren kvalitativ inriktning. Och slutligen - Vin Jaune är härlig nektar!

Med denna post tackar jag för att jag fått möjligheten att breda ut mig hos FinareVinare.”

Text: Vinosapien. Bilder: Vinosapien, Domaine Tissot och FV.

Sommarläsning: Vinosapien i Valais

"Valais – Juni 2011.

Det som först fick mig att bli nyfiken på vinerna härifrån var en artikel på nätet där det berättades att syrah från Valais i en blindprovning hade sopat banan med syrah från övriga världen. Såväl Alain Graillots La Guiraude som Sine Qua Nons Midnight Oil deltog i konkurrensen. Av naturen skeptisk till dylika jippon beslöt jag mig ändå för att ta vägen via Schweiz, eftersom jag skulle bila ner till Italien. Det här var för två år sedan, och det är inget jag ångrat. Förutom vinerna bjuds man på ett makalöst dramatiskt landskap med branta vingårdsberg, omgivna av de flera tusen meter höga alptopparna. Mäktigt.
I år bestämde jag mig för att göra förnyat besök. Återigen för vinerna, men också för att min fru skulle få njuta av det schweiziska landskapet.

Men låt oss börja med lite vinskola rörande Valais och dess viner.

Odlingarna ligger på hög höjd (400 till 600 meter över havet). Vingårdarna är extremt branta. Man har ungefär 300 soldagar om året. Det är torrt, vilket medför att konstbevattning är tillåtet. Lägger man till fenomenet Föhn, så blir det sammantaget ganska extrema odlingsförhållanden. Att dessutom Rhône rinner igenom dalgången gör det hela än mer intressant. Floden är inte på långa vägar lika bred och imponerande som i Frankrike, men desto livligare och renare. Ett stort antal (runt 60) druvsorter odlas, varav ett flertal är fullständigt unika för dalgången. De mest intressanta är:

Petite Arvine (grön)
Definitivt min gröna favorit. Odlas nästan uteslutande på terrasserade sluttningar. Ska ge viner med utpräglad syrastruktur. Steniga, mineraliga och rena viner. Ofta med aningen restsötma som ger en liten fin extra kick. Dessa trevliga egenskaper gäller i de fall vinifiering och lagring sker på ståltank eller gamla stora fat. Det finns även barrique-lagrad petite arvine och i dessa fall tycker jag att druvsortens fina karaktär inte kommer till sin rätt. Även sötingar av Eiswein-typ (Vin de Glace) produceras.

Humagne Blanc (grön)
Ovanligt som endruvevin och likaså ganska ovanlig i vingårdarna. När man träffar på druvsorten på egen hand är vinerna tyvärr aningen tunga.

Amigne (grön)
Unik druvsort för Valais och som har sitt absoluta centrum i byn Vétroz. Nästan uteslutande söta viner. Söthetsgraden symboliseras genom getingar på flaskan. Det här är tunga och kraftfulla grejer, men tyvärr inget för mig. Jag har inget emot söta viner, men då måste det finnas en vibrerande syra som balanserar upp sötman - något som amigne oftast saknar. Vi testade dock en fantastisk torring (se nedan) hos Didier Joris.

Païen/Heida (grön)
Samma druvsort som i Jura går under namnet Savagnin. Men där slutar också likheterna, för man gör inga oxidativa varianter i Valais. Païen/Païn/Paën kallas druvsorten i den fransktalande västra delen av dalen (gränsen går ungefär vid Sierre), medan man kallar den Heida i den tysktalande. Ordet Païen (av latinets ”paganus”) antyder rötter i förkristen tid. Vinerna kännetecknas av en laserskarp syra och en gul fruktighet. De tål fatlagring, i mitt tycke bättre än petite arvine. De mår till och med bra av lite modern barrique-hantering, som slipar ned syrorna. Den här druvan vinner i popularitet. Simon Maye’s version är ruggigt fin.

Fendant (grön)
Samma druvsort som går under namnet chasselas i regionen Vaud. Det här är den volymmässiga arbetshästen för odlarna i Vaud, men allt fler försöker att ersätta fendant med de mer populära syrah, cornalin, païen/heida och petite arvine. Det är inte alltid en klockren lösning eftersom fendant oftast är planterad på de sämre belägna vingårdarna. Ett vin av fendant är den klassiska schweiziska aperitifen på kvällarna. Både i hemmet och på krogarna. Men det dricks, precis som i övriga Europa, allt mindre vin. Och då är det fendant som får krypa till korset. Det här kan vara en riktigt jolmig historia när den jäses malolaktist, vilket oftast är fallet. Helt okej grejer om syrorna får fortsätta att spritta, men aldrig stort.

Cornalin (blå)
Strulig rackare som alla vill ha en del av. Oerhört populär druva, som kan ge de mest kraft- och karaktärsfulla vinerna. Men det är också en klart kinkig druvsort. Vissa stockar ger bra med frukt, medan grannstockarna gapar tomma. Cornalin är dessutom sjukdomskänslig - men vilka viner det kan bli när allt funkar. Mörka, fylliga, personliga och uttrycksfulla. Tål dessutom fat redigt bra. Cornalin-vinerna ska inte ryckas förrän efter 2-3 års ryggläge, och håller därefter ytterligare 4-6 år. Riktigt fina grejer!

Humagne Rouge (blå)
Valais-dalens svar på gamay. En enkel – men sanningen nära beskrivning. Om man diggar bra beaujolais finns det roligheter att hitta. Vänta er en liten inlärningskurva, men när väl sakerna sitter uppstår snabbt ett HR-sug.

Syrah (blå)
Behöver väl knappast en närmare presentation, men det är syrah som satt Valais på världskartan vinmässigt. Och eftersom vi befinner oss utmed Rhône så är egenskaperna ungefär desamma som utmed samma flod i Frankrike. Och vinerna imponerar överlag - framförallt de som kommer från byarna Chamoson och Saint Pierre-de-Clages. Där finns en perfekt dränerad kalkstensjordmån i lagom stigande sluttningar. Allt fler odlare sliter upp sina fendant-stockar och trycker ner nyligen ympade syrah istället. Vänta helst med era Valais-syrah tills efter femårsdagen. Eller ännu hellre tioårsdagen.

Självfallet finns de allra flesta internationella druvsorter representerade. Men vill man känna sig mer unik ska man bege sig ännu längre in i dalgången. Där blir det riktigt kufiskt (druvsorter som Gwäss, Himbertscha and Lafnetscha).

För att få en hyfsad bild över vad Valais kan åstadkomma har jag bokat tid hos några av de bästa hantverkarna i dalen. Tyvärr går deras viner inte att uppbringa i Sverige, och faktiskt knappt utanför Schweiz gränser. Produktionen är nämligen minimal. Den är så löjligt låg att det knappt finns buteljer att köpa ens när man man besöker hantverkarna. Sope-rent helt enkelt. Prisbilden är inte direkt snäll. Räkna med c:a 30 CHF för toppvinerna, oavsett färg. Sett till kvalitet, småskalighet och tungt vingårdsarbete är det dock lätt att acceptera priserna.

Benoît Dorsaz (Fully)
Av Dorsaz viner har vi viss erfarenhet. Det är andra gången jag är här, och därför vet jag ungefär vad jag är ute efter. Han har två olika "linjer". Den ena är helt oekad och den andra (Quintessence) fatlagrad. Av de vita är det främst petite arvine (den oekade) man ska springa benen av sig efter. Ren, benig, stenhård syra. Mineraler i överflöd och knastertorr. Inget för läsare med begynnande magsår. Låt dem gärna ligga något år innan korken dras.

Som kuriosa kan man testa hans viognier (Quintessence) som flirtar friskt med Condrieu. Bland de röda är det Quintessence-vinerna som briljerar. Humagne rouge är en mjuk och tillfredsställande sköning. Har man en gång fallit för humagne rouge, då är man fast. De är sinnligt charmiga och omöjliga att få ur systemet. Inga stora grejer, utan bara trevligt roliga. Ett par snäpp upp i seriositet blir det när syrah och cornalin hälls i glasen. Jag konstaterar raskt att det var mödan värt att ta sig hit. Mörka, fylliga och syndiga viner. Bra syror och nafsande tanniner. Bägge är utmärkta köp.

Simon Maye (Saint-Pierre de Clages)
Det här är den Valais-hantverkare som har högst renommé. Oavsett med vem man diskuterar nämns alltid Simon Maye med oerhört stor respekt. Även på denna adress är detta andra gången jag är på plats. För att få tag på hans viner gäller det att beställa i förväg - men att prova går utmärkt. Här är allt bra, till och med deras vingårds-fendanter är okej. Bland de vita som sticker ut finns återigen petite arvine. De är mjukare än hos Dorsaz, men ändå med härlig ryggrad. Deras Païen fatlagras, och är en komplex rackare som behöver några år för att visa sitt rätta jag. Seriöst och stort vin, helt enkelt.
Hos Maye finns inga cornalin-viner, men ändå gott om rödingar av grym kvalitet. En bärig och skön humagne rouge. En riktigt elegant pinot noir (den enda pinot noir som verkligen sticker ut) och naturligtvis deras syrah. Självklart är den tokigt ung, men det är omöjligt att inte känna potentialen. Rakt igenom en imponerande portfölj. Hade man bara fått köpa vad man vill, då hade bilen snabbt fyllts. Stenhård tilldelning gäller. Endast Fendant-vinerna hälldes från flaska, övriga var fatprover.

Didier Joris (Chamoson)
Ännu ett klockrent besök. Vi dyker upp lördag morgon klockan 09.30 och tas emot av hela familjen, som förstärkts med den engelsktalande Philippe Gaillard. Philippe är en skön kille som ansvarar för vingårdarna, och trots rejält regn vill han ha oss med ut bland sina älskade stockar. Efter en blöt halvtimme är vi tillbaka för att prova nästan allt som Joris buteljerar 2011. Satan vilka grejer! Han gör en klockren savagnin (gentil blanc). Här snackar vi syror! En knastertorr amigne dyker upp som verkligen visar att det går att prestera torra amigne på hög nivå. Den enda vita som svajar är hans petite arvine som känns aningen för fatad.
Bland de röda får vi en parad av godbitar som spottas (Philippe spottar inte). En fin merlot, en Bdx-blandning som platsar, en ren cabernet franc som imponerar, en cornalin som lirar i en egen klass och som avslutning två syrah som visar var Valais-skåpet ska stå. Alla viner är fatlagrade, alla av årsmodell 2010. Härliga viner, som tyvärr inte går att köpa. Varenda flaska är slutsåld sedan länge - restauranger och privatpersoner tömmer årsproduktionen på mindre än en vecka. Inte en endaste flaska får man med sig. Trist.

Joddlarhumor?

Denis Mercier (Sierre)
Här är vinerna aningen mer internationellt slipade. Fathanteringen skiner igenom tydligare än hos övriga odlare – ändå är det långt ifrån några stolpskott. Vi besöker dem sent på fredagseftermiddagen och vi beslutar oss för att bara testa det nödvändigaste – petite arvine, païen, syrah och cornalin. Här fick vi en riktigt god och fyllig petite arvine med aningen restsötma, men tack vare syrorna kommer den undan med sötman. Deras païen blev en besvikelse på grund av väl häftig fathantering. Syrah och cornalin är stora viner, i dagsläget fatpräglade, men med tanke på att de inte ska röras på ett gäng år ska det nog inte vara några problem. Dyraste vinet hittills (40 CHF).

Det dramatiska landskapet jag ville visa min fru regnade in med besked. Nederbörden var dock efterlängtad för odlarna, eftersom det varit mer eller mindre torrt sedan nyår.

Generella reflektioner:
Det hela är småskaligt, sanslöst småskaligt. Vilket tyvärr leder till att efterfrågan är skyhög, jämfört med tillgången hos de bättre hantverkarna. Och odlarna vill inte bli större, för de lever redan hyfsat gott på sina odlingslotter. De behöver inte bekymra sig om exportsatsningar, dyr marknadsföring och liknande. De framgångsrika odlarna lär klara sig bra även i framtiden, men vad händer med övriga? Vi snackade med våra B&B-värdar om deras vedermödor. Även de odlade vin (en ynka hektar) som såldes slut på i ett nafs. Det var inga märkvärdiga grejer, även om deras petite arvine var fin. Märkvärdigare var dock deras vingårdar - branta och otillgängliga. Barnen var inte det minsta intresserade att ta vid - ett utbrett fenomen som medfört att vingårdsmark är relativt billig. Prisläget för övrigt är som sagt högt, trots en moms på endast 7-8% (ja, ni läste rätt). Boka tid. Franska och tyska språken funkar. Engelska är mer tveksamt. Rökning tillåten på restaurang (inte roligt). Återkommer jag? Definitivt!


Här kan man se vad jag tyckt om de joddlarviner vi druckit.

Mer info om Schweiz och dess viner."

Text och bilder: Vinosapien.

Sommarläsning: Vinosapien i Aosta

"Valle d’Aosta – Juni 2011.

Vi är på väg mot det schweiziska vindistriktet Valais, och vägen dit går över Sankt Bernhardspasset. Vid Aosta börjar stigningarna, men innan bergsklättringen har vi fixat tid för besök hos Valle d’Aostas ledande vinleverantör – Les Crêtes i Aymavilles. Jag har under en längre tid varit nyfiken på den här egendomen och funderat kring möjligheterna att framställa kvalitativa viner i denna vädermässigt utsatta del av Italien. Går det verkligen att göra vettiga prylar här? Och funkar det, så måste väl årgångarna ha en extrem betydelse? Odling sker trots allt på 500 till 750 meters höjd. Hur som helst, det återstår att se.

Förutom av charmtrollen Eleonora Charrère (från ägarfamiljen) och Monique Salerno, möts vi också av byggkranar. Det är inte bara i Langhe som det byggs. Det första som händer är att flickorna prompt vill ha oss med ut i vingårdarna. Bara att gilla läget - italienska flickor av den här digniteten går man inte i klinch med. Vi är på väg upp till Côteau La Tour, vingården som allt kretsar kring hos Les Crêtes. Högst upp på kullen tronar tornet som pryder etiketten på samtliga torra viner som produceras. Ett härligt ställe som man faktiskt kan låna/hyra om man har vägarna förbi. Stort är det inte, men här finns det man behöver av bekvämligheter. Framförallt har man världens möjlighet att få till ett unikt provningsrum.



Under promenaden till och från vingården får vi i komprimerad form familjens vinhistoria berättad för oss. De går även igenom deras nuvarande kapacitet, produktportfölj, framgångar och experiment.
Jag har inte en chans att värja mig mot alla siffror som kastas mot mig, men miljön är dramatiskt vacker och jag är omgiven av tre vackra flickor - så varför gnälla. Däremot kan jag inte släppa en tanke jag burit ändå sedan vi stod uppe vid tornet och blickade ut över dalgången. Borde inte förutsättningarna för kvalitativt vin vara ännu bättre på andra sidan av dalen? Det är ju där de terrasserade södersluttningarna finns. När väl frågan tas upp får jag medhåll om förutsättningarna, men inte gällande det vin som produceras från aktuella vingårdar. Majoriteten av produktionen därifrån står de många kooperativen för i dagsläget, men det är nog där potentialen finns i framtiden. Och mycket riktigt har även Les Crêtes skaffat på sig lite mark på andra sidan floden Dora.

Efter den svettiga promenaden ska det bli redigt gott att spotta lite vin. Vad sägs om lite ovanligheter som petite arvine, petit rouge, fumin, mayolet och neblou. Men lugn, det finns även syrah, chardonnay och pinot nero att testa. I lilla Valle d’Aosta finns bara en appellation –Valle d’Aosta. Ta prisuppgifterna som ungefärliga.

Vi börjar med lite lokalt bubbel:

NV Neblù Spumante Brut Metodo Classico
Framställt på den blå druvsorten neblou. Helt ok sprattel, men inga storverk i vardande.

2010 Petite Arvine Valle d'Aosta DOP (12€)
Av det här blir man glad. Riktigt bra prylar. Bra syror som sig bör. Lättsam frukt och allmänt uppfriskande. Inte samma mineralitet som sina kusiner i Valais, utan bygger mer på frukten. Ett givet köp.

2010 Chardonnay Valle d'Aosta DOP (12€)
Ståltanks-chardonnay. Ren och ärlig i sin framtoning. Återigen är det frukten som står i fokus. Trevlig och rättfram.

2009 Chardonnay Cuvée Bois Valle d'Aosta DOP (27€)
Juvelen i portföljen. Åtminstone om man ska tro på alla priser och utmärkelser (3 Bicchieri hur många gånger som helst) vinet erövrat. Men jag är skeptisk. Om de tidigare vita vinerna har burit en ren alp-känsla, är detta mer internationellt utslätat. Mestadels fatpräglat.
I min värld behövs inga fler fatkladdiga chardonnay-drycker.

2009 Torrette Valle d'Aosta DOP (9€)
Dagens första röda. Domineras av petit rouge och kompletteras av små mängder fumin, mayolet, tinturier och cornalin. Inga fat. Bärigt, friskt, rent och med typisk italiensk syra och kärnighet. Skojigt vin. Funkar antagligen ypperligt till antipasto.

2009 Pinot Noir Valle d'Aosta DOP (11€)
Lättsam pinot. Inga fat. Kylig, frisk, fin frukt. Rättfram i sin karaktär. Bygger på frukt och renhet.

2008 Syrah Côteau La Tour Valle d'Aosta DOC (14€)
Nu smäller det till. En helt annan munkänsla än tidigare röda. Mer mörker i aromerna, men ändå känslan av svalodlat. Det här gillar vi skarpt. Fatlagrat vin. Här skulle det vara roligt att testa ett lite mer åldrat exempel som referens. 2008 var lite mer besvärligt än 2007 och 2009. Är man gnällig går det att rota fram lite gröna drag i munnen. Men ändå karaktärsfullt och personligt. Ett givet köp.

2007 Fumin Vigne La Tour Valle d'Aosta DOC (16€)
Ännu en fullträff. Ser ut som syrah, doftar som syrah - men smakar inte som syrah. Mycket snällare tanninstruktur. Härligt vin på alla sätt. Och här känner man dessutom årgångens betydelse. Allt är målat med en fruktigare och mer seriös pensel. Fatlagrad. Fumin var mer eller mindre utrotad som druvsort innan Les Crêtes beslutade sig för en satsning. Bara att applådera för den våghalsiga investeringen. Det är sådana här upplevelser som gör att vinintresset får ännu en kick.
Ett mer än givet köp.

Under provningen snackar vi helt öppet om vad vi tycker om de olika vinerna. Att vi mer eller mindre sågar Cuvée Bois kanske är lite kontroversiellt, men tjejerna kan inte dölja glädjen över att vi blir barnsligt förtjusta i deras fumin. Och om vi är öppna, så gäller det även Les Crêtes. Vi fick ett härligt mottagande, och bra diskussioner - bland annat när de berättar om sina korkproblem. Allt fler viner buteljeras därför med skruvkork.

Är man i närheten (en och annan skidort ligger i omgivningen) ska man inte tveka en sekund att ta sig till Aymavilles. Gör ett virtuellt besök så länge.

Som ni förstått går det alldeles utmärkt att framställa vettiga viner här, men hur står de sig i ett större perspektiv? Det är inga stora viner, snarare rena och ärliga mot sitt ursprung och sina förutsättningar.
Det som vi faller för är de druvrena vinerna. De har ett unikt uttryck, och dess likar är svåra att hitta någon annanstans. Jag hoppas att fler odlare hoppar av kooperativen och kör eget, för potentialen finns.
Ett enda vin är aktuellt för den svenska marknaden - gissa vilket!
Är man nyfiken på de övriga - kolla här."

Text och bilder: Vinosapien

Sommarläsning: Vinosapien i Barolo

"Barolo - Juni 2011.

Caffé macchiato 1€, gelato 2,5€ - och 2004 Massolino Barolo Vigna Rionda Riserva 75€. En skala av stigande njutning, livsbejakande njutning! Äntligen är vi i Italien, och äntligen får jag återse Langhes vinbetäckta kullar. I Monforte har vi fått tips om ett boende utöver det vanliga, och vill man uppleva något extraordinärt är Casa Saracca ett klockrent alternativ. Fyra berikande övernattningar väntar. Ägaren Giulio har renoverat ett helt kvarter högst upp i Monfortes äldsta del och skapat sex helt unika rum, restaurang, bar och en ruggigt välfylld vinkällare. En och annan 58:a ligger och väntar på bättre tider.
Snurra runt i huset och låt er hänföras.

Giulio är en dörröppnare hos de flesta hantverkare i barolozonens byar. Jag här därför valt att inte fixa några bokningar i förväg, utan låter honom ringa runt till namnen som finns på min välfyllda lista. Bartolo Mascarello, Scarzello, Enzo Boglietti, Giacomo Conterno, Franco Conterno, Fratelli Barale, Massolino och Giuseppe Rinaldi. Inga ektomtar, som synes. Han är mer än behjälplig, och lyckas uppfylla önskemålen med ett undantag - Roberto Conterno, som buteljerar hela veckan när vi är på plats. Min strategi inför besöken är att köpa färre flaskor än brukligt, och därför enbart fokusera på barolo. En och annan högpresterande barbera kan kanske få plats. Vitingar går bort, dolcetto och freisa likaså. Inte på grund av principer (kanske lite) utan snarare på bilens begränsade beskaffenhet (Barolo är dessutom inte resans slutdestination).

När man kör runt bland byarna konstaterar man snabbt att byggrusch råder. Satan, vilka investeringar! Massolino bygger nytt, Domenico Clerico håller på att skapa ett arkitektoniskt landmärke och Enzo Boglietti är precis klar med sitt nybygge. Bara ett litet axplock av de projekt som pågår, och gissa vem som i slutändan får stå för notan.

Franco Conterno (Monforte)
En smålirare som huserar mitt i Bussia. Skitskojig att besöka. Personliga, äkta, rediga och ärliga viner. Kanske inte det djup som mer berömda namn kan uppvisa, men ruggigt fint prissatta och som sagt… autentiska grejer. Vi tas emot av den numera riksbekanta Vilma Gabutti. Och när vår italienska inte räcker till, ropar Vilma resolut på en representant för den yngre generationen. Vi rasslar igenom Conternos barbera- och nebbioloviner, och konstaterar för första gången (absolut inte sista) att barbera-prylarna inte hänger ihop. Nebbiolo däremot kan Conterno fixa till. Framförallt gäller det deras Bussia Munie. Vi köper på oss lite 2007 (rättfram charm som ska konsumeras tidigt), 2006 (tål att vänta på) och 2005 Riserva (tål att vänta ännu längre på). Bussia Munie kostar 22€, medan Riserva-varianten går loss på 27€. Bra priser, som sagt.

Enzo Boglietti (La Morra)
När vi stormar in, konstaterar vi att vi inte blir ensamma runt provningsbordet. Bogliettis revisor sitter mitt emot och går igenom räkenskaperna med bister min. Det stör inte oss, och inte heller Enzo som glatt springer ned i källaren gång på gång för att hämta de viner vi vill prova. Boglietti är en gammal favorit (den förste hantverkare vi besökte vid vårt första Piemonte-besök) som kanske är aningen för ”modern” för vår numera uppstramade smak. Men även Bogliettis viner har justerats med åren, och han är mer återhållsam med faten än tidigare. Vi provar hans barbera-viner (väl fatade), Buio (ett fantastiskt vin på nebbiolo och lite barbera) och hans två Barolo (2007 och 2006). Vingårdarna ligger i La Morra (Brunate, Case Nere och Fossati) och Serralunga (Arione). Han nyttjar dess förutsättningar på lite olika sätt, och det avspeglar sig direkt i vinerna. Fossati är den mest barrique-präglade, Brunate förvånansvärt anonym, medan Case Nere och Arione är briljanta skapelser. Terroir och nebbiolo i fulländad kombination. Men missa absolut inte Buio. Den är klockren! Årgångsmässigt konstaterar vi direkt att 2007 är charmig, och 2006 storslagen. Buio (22€) och Case Nere (45€), bägge från 2006, inhandlas här.

Fratelli Barale (Barolo)
Om Boglietti anses som modern, då är Barale urtypen för en traditionalist. Kolla bara skillnaden på etiketterna:

Men även hos Barale har barriquerna hittat in. De används dock bara till deras prestige-barbera La Preda. Inget för oss, utan vi konstaterar snabbt att det är deras barolo-varianter som pockar på uppmärksamheten. Deras fanbärare är Castellero, vinet som byggt upp deras ramstarka rykte. 2006 Castellero är urtypen för en sirlig men kraftfull barolo. Tokigt ung, med en potential som skriker. Vi provar också deras nykomling: 2004 Cannubi. Bra mycket mörkare, men med samma urkraft i strukturen - storstilad potential. Barale har dessutom en hektar i Bussia, som man gör en Riserva av vid väl valda årgångar. Ingen sådan finns till försäljning för tillfället. Det är första gången vi besöker Barale, men inte sista. Castellero (30€) och Cannubi (50€) vinner vår gunst.

Bartolo Mascarello (Barolo)
Det är inte lätt att komma i kontakt med Mascarello. Nymodigheter som www och mail går bort. Försök inte heller betala med kort. Att få en timme på plats går dock alldeles utmärkt. Maria Teresa Mascarello är inte tillgänglig, utan vi tas emot av en entusiastisk assistent som visar runt i källaren. Han berättar att samtliga viner får sig en körare på gamla hederliga botti, även de "enkla" freisa och dolcetto. Inget lämnas åt slumpen, inte ens etiketterna. Vi får höra att när pappa Bartolo inte längre kunde vara behjälplig i vingården, då satte han sig och tecknade etiketterna som idag pryder samtliga flaskor. Här handlar det om noggrant hantverk rakt igenom, och det känns i vinerna. På denna adress provar vi igenom allt. Freisan är ett jordgubbselixir, deras dolcetto ett blåbärsdito. Äntligen får vi riktig barbera, och Langhe Nebbiolon är en mini-barolo (unga stockar, samt bortgallrad frukt). Och så har vi barolon… ja, vad ska man säga? Här görs som bekant bara en barolo, men sickna lägen: Cannubi, San Lorenzo, Rué och Rocche. Vi provar 2005-2007 och det är som förväntat 2006 som har ett helt annat djup och intensitet. Övriga årgångar är självklart bra, men 2006 förtäljer något unikt. Lite överraskande går det alltså att köpa 2005 fortfarande. Däremot är 2006 snart slut, och 2007 släpps i september. Enda gången vi ställs inför ett dilemma - vi vill köpa nästan allt vi smakar. Men det löser sig per automatik: freisa och dolcetto är nya årgångar, och de släpps först i september. Kvar blir alltså 2008 Barbera San Lorenzo (15€) och 2006 Barolo (40€). Äntligen en redig barbera!

Azienda Agricola Scarzello (Barolo)
Ännu en gammal favorit, och vår absoluta barbera-leverantör.
En bättre ambassadör att förmedla barolo-kunskap till nybörjare finns inte. Briljant engelska och enorma kunskaper som förmedlas med ett vibrerande engagemang. Missa inte att boka tid hos unge Federico. Vill du testa lite unika prylar - be då att få smaka på hans mousserande nebbiolo! Men det som framförallt lockar är hans syndigt eleganta Barbera Superiore och vingårds-barolon Vigna Merenda. Vi provar 2008 Barbera Superiore (13€), och ingen besvikelse är i sikte. Friska klingande syror, lättsam barbera-frukt och njutningsfullt snälla tanniner. Så här ska duktig barbera uppföra sig. Scarzellos standard-barolo av 2006 års modell saknar tyvärr lite stuns, något man verkligen inte kan gnälla på när vi får 2005 Barolo Vigna Merenda (30€) i glasen. Sirligt elegant, frisk, komplex, mogna tanniner och med fin framtid. Federico Scarzello för fram ett intressant resonemang, nämligen att han antagligen kommer att släppa sina 2007:or i stället för 2006:orna nu i september. 2007 är precis som hos övriga mer direkt än 2006. Smart kille, Federico!

Giuseppe Rinaldi (Barolo)
Det här ska bli ett besök utöver det vanliga. Och det börjar redan när vi dyker upp. Vi visas in i ett vardagsrum, medan Beppe försvinner och inte kommer tillbaka på minst tio minuter. Detta ger oss tid att studera väggarna där en och annan målning hänger, alla föreställande nakna kvinnor. Skön herre… När han åter dyker upp ser han bekymrad ut, och orsaken visar sig när telefonen ringer. Av samtalet förstår vi att det är en vinhandlare som ringer och vill köpa lite godsaker, men se det går inte. Rubbet är nämligen slutsålt. Endast Langhe Nebbiolo finns kvar, därav Beppes bekymrade ansikte. Under vårt besök ringer telefonen oavbrutet och samtliga vill bara köpa, köpa, köpa. Och hans svar är samma upprepade slut, slut, slut. Sedan en bra stund har vi förstått att här blir det inget att fylla bilen med. Vi får smaka hans Langhe Nebbiolo (den har varit öppnad för länge), men jag orkar inte tjoa om ny flaska. Vi avslutar besöket ganska så snopna.

Dagen efter är vi i Alba och får av en händelse syn på hans 2007 Barolo Cannubi hos en handlare. Tre flaskor kvar, gissa vem som köper dem.

Massolino (Serralunga)
Kvällen innan besöket dricker vi deras 2004 Vigna Rionda Riserva på restaurang i Monforte. 75€ betalar vi. Vilket vin! Snacka om potential. Djup, kraft, finess, komplexitet. Förvånansvärt drickbart redan, och satans gott. Sådana här flaskor vill vi komma åt. Här finns mycket barolo-dricka, men långt ifrån allt presterar. Deras generiska barolo saknar frukten från vingårdsvinerna. Inget snack, jär syns bristerna tydligt när man satsar på för många Cru-viner. Lägg ned standard-barolon eller plocka bort något Cru-vin, är mitt recept. Parafada och Margheria blir schyssta förspel (men inte mer) till Massolinos storverk - Vigna Rionda Riserva. Definitivt bland det bättre vi någonsin provat. Och 2004 är till försäljning för 47€. Skönt att kunna köpa. Men extranumret återstår: 2001 Vigna Rionda Riserva. Om nollfyran är lysande, vad ska man då säga om nollettan? Precis samma sak som 2004, men ännu mer av allt. När man har goda ekonomiska resurser som Massolino, då kan man unna sig att lägga undan ett tusental flaskor av prestigevinet och släppa dem på marknaden tio år efter skörd. Enda skillnaden är extra flasklagring på egendomen.

Generella reflektioner:
Byggrusch, som sagt. Mycket vin i källarna (Rinaldi undantaget), något som borde borga för prissänkningar. Kommande årgångar kan dessutom ställa till det. 2004 (stor), 2005 (selektera med vett), 2006 (stor), 2007 (charmigt snabbutvecklad), 2008 (extremt varmt) och 2009 (selektera med vett) gör att inköparna bör ha ett starkt förhandlingsläge.

Barbera är på väg att bli en italiensk variant av zinfandel. Procenten kryper allt närmare femton, och det känns. Både alkoholmässigt, och i sötman. Dessutom är de lika fatlagrade som tidigare - synd. Priserna varierar häftigt mellan hantverkarna, och det är inte alltid motiverat. Och hur många Enoteca finns det egentligen plats för? Boka tid för besöken. Engelska språket funkar. Och Langhe är alldeles underbart!"

(Text och La Morra-bild: Vinosapien)

2007 Alain Voge Saint-Joseph Les Vinsonnes

Domaine Alain Voge har en plats säkrad i våra vinhjärtan. Egendomen befinner sig sedan några år i en balanserad omvälvningsfas. Alain själv är på väg att dra sig tillbaks, medan den skicklige vinmakaren Albert Mazoyeres (med förflutet hos Chapoutier) får allt större spelrum. Vägen bär nu åt det biodynamiska hållet. Vingårdarna i Saint-Péray är först ut att konverteras, sedan något år tillbaks.

2005 var den första årgången för egendomens AOC Saint-Josèph. Druvmaterialet kommer från gamla vingårdar i Glun strax norr om Châteaubourg, alltså precis norr om gränsen mellan appellationerna Cornas och Saint-Josèph. Druvorna handskördas förstås, avstjälkas sedan helt och får en cuvaison om tre veckor med traditionell pigeage. Uppfostran sker under femton månader i gamla fat.

2007 Domaine Alain Voge Saint-Josèph Les Vinsonnes är mörkt och ganska tätt i färgen. Doften är fet, likt en svart matjord full med daggmaskar. Dessutom får vi druvtypiska finska tjärpastiller, salmiak och friska mörka skogsbär som blåbär och björnbär - men ingen sylt alls.

Smaken är mjuk och påtagligt silkig i munkänslan, med friska syror. Frukten är oväntat rik och glädjande ren och fokuserad i aromerna - klart mer generös än exempelvis Graillots nollsjua. Den goda intensiteten får understöd av fet lakrits och en lätt kryddig mineralton, men varken fat eller alkohol visar upp sina fula nunor. Längden är väl ganska så måttlig, men vinet uppmuntrar istället till nya sköna klunkar. Dricks bäst svalt.

Vi gillar verkligen vad vi får. Det är skolboks-syrah, det är klart givande och det är harmoniskt redan ikväll. Ett klockrent drick-nu-vin ämnat för den pågående sommaren och nästa. Släpptes i mitten av maj, men tycks ha kommit bort bland andra viner. Finns fortfarande kvar i hyggliga kvantiteter, och försvarar sitt pris utan problem.

PrimeWine via SB, 239 kr.