Efter salta bad och långpromenad på stranden och ännu mera salta bad så är vi och gästerna mogna för en alkoholsvag uppfriskare. Frågan är om inte kabinettriesling är den optimala vuxenläsken? Torr riesling blir gärna väl kraftfull och spätlese begär liksom att man ska vänta på att sötman går in i vinet.
Visst har väl en del av doftbilden i en superkonservativ kabinett med olika svavelföreningar att göra, men lika visst svarar vi ändå som pavlovska hundar på de säregna signalerna våt skiffer, järn, malkulor, limejuice och vit persika samt en begynnande svamplik mognadston.
I sin helhet är detta ändå framförallt ungt, friskt och oerhört läskande. Prümmarna har jäst upp musten till 9,5% - ungefär som i Egon Müllers Scharzhof eller Julian Haarts Schubertslay - vilket resulterat i en återhållsam och mot syran perfekt balanserad restsötma. Tänk om man stoppat jäsningen vid 7,5% och fått ytterligare 35 gram socker per liter - till exempel Dr. Loosens kabinetter blir ofta för söta för våra respektive smaker.
Låt oss därefter kniva upp ett halvdussin ostron och dra grimman av en arbetshäst från Dizy. Den här inofficiella nollåttan i 700-serien har öppnat upp märkbart sedan tidigare smakprov i februari och maj. På nosen serveras en oklanderlig brödig autolys, finfina kritmineraler, elegant formulerad frukt och en lätt fläkt av fat.
Moussen är finkalibrigt harmonisk medan smaken har god fruktkropp, ren frisk syra och stram struktur för en längre framtid. Slutet är riktigt torrt och kritigt (bara 1,5 gram dosage), men inte det minsta snålt för det. Vi gillar den puristiska stilen och det svenska priset är påfallande bra, såväl i relation till kvaliteten som i en internationell jämförelse. Ses igen!
Hur otäckt gott och drickbart detta är! Drypande av sensuell gamayfrukt och svalkat av den svalaste granit. Friskt och läskande till tusen, men samtidigt koncentrerat och seriöst nog, med fin spänst i de små steniga tanninerna. Fick vi bara ta med oss ett enda vin till den där öde ön alla snackar om, så ligger nog denna tia bra till.
Ett moget gult med oljetoner, smör och nötter, snäckskal och räkskal. Syran stram men ordentligt avrundad av ålder, munkänslan stenigt hård och lite oljig. Vinet har gott om attityd men är samtidigt ganska neutralt aromatiskt sett, och verkar vara ungefär tio år gammalt. Knepigt att ringa in blint, men som vanligt lätt att läsa mönstret när man väl får facit. Den här nolltvåan köptes direkt på egendomen för bara någon vecka sedan. Man måste känna respekt för odlare som håller tillbaka viner i ett helt decennium.
De friterade spättafiléerna är på ingång men först ska vi smaka oss igenom en tematisk trio. Inte för att våra gäster får veta att det finns ett tema, men så är det i alla fall.
1. Utvecklad doft, oljig och småfet, med toner av petroleum, dill, kåda, limeskal, metall, ostronskal och tång. Smaken är heltorr, harmonisk och välbalanserad med flaskmogen glesnande frukt, antydan till beska och lite lakrits i slutet. Dras onekligen med såväl smuts som lättare ålderskrämpor, men smakar oväntat bra för oss som vet vad det är och har skruvat ner förväntningarna.
2. Ungdomligt floral doft med toner av jasmin, apelsinblom, kamomill, mogna citrusfrukter, talk och hudkräm. Smakprofilen är vänligt fruktig och druvig med muscatliknande aromer, väl integrerad restsötma och frisk druvmogen fruktsyra i god balans. En charmerande solskens-riesling med härlig harmoni och drickvänlighet, håller nog fem år till.
3. Ungdomlig, fokuserad och komplex doft - signalerar stort vin - generösa toner av mogen citrus, apelsin- och citronzest, grand marnier och honung, brun kryddighet, mandel och nötiga drag, samt en känsla av stora ekliggare. Smaken är kraftfull med bra koncentration och intensitet - ett laddat möte mellan rik druvmogen frukt och hög syra. Ungt storslaget vin med lång framtid.
Det första vinet ringas snabbt in som "småsmutsig mogen Alsace, lite trött och troligen Trimbach". Bingo! Vi är alltså i trakten av Ribeauvillé, i de kalkstenspräglade grand cru-lägena Osterberg och Geisberg. Men som det ser ut nu lär vår relation med Fréderic Emile rinna ut i sanden med de nolltvåor vi har kvar.
Betydligt svårare visar det sig vara att gissa rätt på tvåan, som med sina blommiga apelsintoner drar iväg åt muscathållet. Occhipintis SP68 Bianco (delvis moscato) och Tyskland är på förslag. Men även här är det kalksten och grand cru som gäller, nämligen Goldert i Gueberschwihr. Kanske är det rentav en skvätt muscat i Lichtles riesling?
Det sista vinet kräver storslagna gissningar på berömda lägen, som Weinbachs Schlossberg och Breuers Schlossberg. Men vinet kommer från ett tredje och mindre känt Schlossberg: grand cru Wineck-Schlossberg, på ren granit. Per Warfvinge introducerade oss till Meyer-Fonné, som här levererar riesling i världsklass för nästan inga pengar: €15,50.
I väntan på att grillkolen ska bli klara för anrättning av Ica-Christers praktfulla entrecôter, får vi ett blint glas som visar sig bli verkligt spännande. Här doftar det rakt av underbart - en frisk känsla av nyklippt gräs, vinbärsblad och ruccola, saltlakrits och kryddor, vinbär och mullbär. Inte så konstigt att cabernet franc från Loire kommer på tal ganska omgående. I munnen en härlig harmoni och drickvänlighet, ett lagom utvecklat vin från ett varmare år, den tydliga grönheten är enbart positiv och lakritssältan läcker, det är fascinerande komplext och oupphörligen fängslande. Friuli är på förslag - först när vi får landet till ledtråd begriper vi att det är en blaufränkisch från Burgenland, och därtill en av de bästa vi druckit. Finns för 350 dkk hos Österreich.
Entrecôterna har tillförts röksmak under weberns lock och serveras som bistecca fiorentina. Det första grillvinet har liksom köttet smaksatts med en avsevärd rostning, som i detta fall resulterat i aromer av vanilj, kryddor, cola, tobak, choklad och lakrits. Det finns också en liten ton av mint. A hittar några blåbär i den mörka frukten, och i kombination med dominanta fat vill en ju då gärna tänka Cahors. I munnen ett lagom utvecklat vin med hyfsade syror och tjocka tanniner - det är relativt funktionellt i grillsammanhanget men slutligen ändå anonymt och menlöst i stilen. Det finns ingen transparens i uttrycket, inga solklara markörer för varken druva eller ursprung. Det här skulle kunna vara gjort var som helst. Nej, chianti classico-folket ska nog inte ägna sig åt cabernet sauvignon. Vilket detta vin från Panzano in Chianti är framställt av, till 100%.
Mera grillat, mera barriquer! Här vankas en tät frisk blå frukt - pang tjoff mitt i nyllet - som liknar mörka körsbär, kulspetsbläck och viol. Därtill lakrits, mörk tobak och blyga toner av röda äpplen, långt mindre märkbara än i tidigare årgångar. De lätt funkiga djuriska dragen känns också klart nedtonade till fördel för en mer fruktren känsla åt malbläck-hållet till. Men nu är det ju faktiskt montepulciano vi har i glaset, vilket också konstateras i blindtest. Smaken är pigg och tuff till tusen - tät, frisk, spänstig, liksom studsig, den bollar med lökarna. Även ekfaten lirar boll utan minsta tvekan. Det här är givetvis i yngsta laget än, men lika säkert som ett kassaskåp och lika bra som vilken som helst av fyra tidigare årgångar Barricadiero. Vi väntar gärna ett år på nästa flaska.
Det sista röda har ett respektingivande mörkt, närmast kompakt utseende. Nosen visar upp ett vin under utveckling, här finns definitivt både djup och höjd. Menthol och mörk frukt, grillkol och tjära, kryddiga cola-toner. Mentholen lockar flera runt bordet att säga barolo, även utseendet och resten av doften knappast målar upp bilden av en klassisk nebbiolo. I munnen ett kraftfullt och välsmakande vin med stora mogna skaltanniner uppbackade av aningen bittra ek-dito. Tätt, koncentrerat, harmoniskt - men liksom trögdrucket i all sin tjockhet. Slutligen får vi nog konstatera att det blivit alltför mycket av det goda för att vinet ska lyckas ge fullt uttryck för druva och ursprung, och ekbeskan blir mer framträdande av några skivor pecorino. Vinet slutar på rostade aromer och lämnar en rejäl fällning i glaset. Nollettan och nollfyran var betydligt roligare och mer minnesvärda bekantskaper.
Sonen slår till med en briljant cheesecake som avslutning på kvällen. Tårtvinet har en gulorange färg och doftar speciellt. Öljäst och malt. Plommonsylt, rabarber och röda äpplen. Lite oxidation och en gnutta finkel. Smaken måste beskrivas som riktigt god, därom är vi överens, intensiv och koncentrerad, halvsöt med bra syra. Mognadsutvecklingen är tydlig, och slutet har en fin balans åt det torrare hållet. Det ringer dock inga klockor någonstans, varken stil och ursprung. Orangeviner är ju vanligen fullt utjästa, inte halvsöta. Någon botrytis finns det inte, det är snarare gjort på solmogna druvor. Och så den där öljästen... det är liksom något småskaligt och hemsnickrat över alltihop. När man varken vet ut eller in kan man ju alltid dra till med Jurançon ;)
A:s mammas plommonvin, Västervik 2007
Fler noteringar läser man här.
10 kommentarer:
Trevlig kväll låter det och kul att veta att det är dags att gå på de två 00:or Trimbach jag har kvar ...
Strange annars att till och med Cafaggio kör en super-Tuscan, har de kommit till sans och lagt ner den, eller?
Till sist, ett enda vin att ta med till en öde ö är ju ett ämne som förtjänar seriös eftertanke minst ett par tre Gaaaaaaaaaaaaaah!
Jag gör istället som vanligt och avlossar ett skott från höften: Montevertine.
Om man fick ta med sig ett vitt också skulle det bli möjligen bli knepigare. En kabinett (för det är väl förhoppningsvis varmt på den där öde ön?) eller en Trocken, typ Seehof eller Kellers Kirchspiel ...
Gaaaaaaaaaaaaaah indeed! Vi skulle nog svära hela vägen till den förbannade ön för att vi inte fick med oss Montevertine. Tur att vi inte ska åka ;-)
Cortaccio görs tyvärr fortfarande. Igår var nollfyran bara illavarslande anonym - idag en oxiderad eksoppa, helt odrickbar.
Allt snack om öar och ensaka lådor fattar jag aldrig, vem vid sina sinnen fulla bruk skulle välja något annat än en sval & kritig Champagne? För min del skulle det bli en helpall Gosset Grand Millésime från lämplig årgång(ar), lätt att supa ihjäl sig på i väntan på räddning.
Annars, Percristina '97 provades i april, fullkomligt strålande måste jag säga.
percristina...tror du är något på spåret där punkarn...ska provas, inte drickas. får man bara några cl och i ett annat sammanhang tror jag resultatet blivit lite annorlunda. men på egen hand efter en småsprallig och pigg barricadiero stod sig percristina fullständigt slätt. ville verkligen att den skulle skina. men här var det inget annat än en ogenomtränglig frukt/fatmatta som knappt ville lämna glaset.
Ja, hela idén med "a desert island wine" är ju närmast bisarr. Det allra roligaste med vinintresset måste rimligen vara ständig variation. Svårt att få till någon sådan när man sitter fast under palmen med en pall valfritt på den där fiktiva ön.
Bevisligen dracks Percristinan upp (och därtill medverkade framförallt F & V medan Vinosapien valde att passa och retirera till Wineck-Schlossberg) Det går ju inte komma ifrån att den aktuella 96an trots allt smakade rätt bra, men som sagt: 01 och 04 upplevdes mer barolistiska och mycket bättre. Alltför mycket ekfat i en barolo blir problematiskt och Clerico var av allt att döma mer ambitiös med fat och extraktion på 90-talet.
Gott om italienska fatbomber där.
Nåja, så fick i alla fall Blekingeborna ta sig ett dopp. Hemmavid har de ju omväxlande drivis och algblomning att tampas med. ;)
Optimala ö-vinet finge väl vara något särdeles lagringsdugligt? Om man tänkt sig sitta där någon längre tid, vill säga...
/Patrik
Kul att ni gillade 08 Riesling W-S från Meyer-Fonné! Smakade alla hans 2012 från fat häromveckan. Väldigt lovande! Särskilt spännande var det att smaka vinerna från olika DELAR av W-S. Det skljer mycket mellan de varmare och kallare delarna av vingården, men slutcuvéen blir säkert jättebra.
IV - det var faktiskt varmare i vattnet i midsomras på Sturkö än det är på sydstranden i Falsterbo just nu. Med vind från nordväst försvinner allt det varma ytvattnet söderut mot Tyskland. En promenad till västsidan, dvs Öresund, ger minst fyra grader extra som belöning.
Per - stort tack för upplevelsen! Otroligt spännande att få prova komponenterna innan de blandas, hur yttrade sig skillnaderna?
Hej. Vet ni var man kan köpa 2008 Domaine Meyer-Fonné Riesling Grand Cru Wineck-Schlossberg?
Tack på förhand!
I första hand hos producenten i Katzenthal.
Meyer-Fonné saknar svensk importör men danska A Winstouw har 2010 Wineck-Schlossberg för 199 dkk.
http://a-vinstouw.dk/product/domaine-meyer-fonne-riesling-wineck-schlossberg-grand-cru-2010-82/
Skicka en kommentar