Rödvinsrally med familjen Franko

Det är första gången vi provar något moget från Arianna Occhipinti - spännande! Såvitt vi kan förstå var 2005 Il Frappato den sicilianska vinmakerskans första årgång på egen hand. Vi lade vantarna på Carlo Merollis sista flaska, som vi trodde var en nollnia ända tills vi fick överraskningen i paketet. Vinet är lysande rödbrunt i glaset - en ljus kulör med tegel i kanten - och lätt disigt efter att vi dekanterat bort den ymniga fällningen.

Doften är duktigt utvecklad med söta drag av farinsocker och honung. Först reduktiv, likt något unk som bubblat upp från en lerig sjöbotten. Aromerna är ljusa: klockrena tranbärstoner med en liten klick rönnbärsgelé. Vi förtjusas av den härliga komplexiteten med toner av läder, mjölkchoklad och fin spillning. I munnen träffas vi av den strama syran som ledsagar en smal, fokuserad stråle av tranbärsfrukt. En ålderssyrlig smak med lätt syltiga drag, fast helt utan sötma. Klart spetsigt, men paradoxalt nog ändå rätt mjukt i mittsmaken med lätta, finpulvriga tanniner. Det slutar lite ruffigt, kantigt och kartigt - till skillnad från den fenomenalt eleganta nollnian. Hur som helst riktigt gott och definitivt en fascinerande upplevelse, men det är nog säkrast att ha druckit upp vid det här laget.

Nu på tredje dagen visar sig Jadots 2009 Beaune 1er Cru 150 Ans mest fördelaktigt hittills, men vi är ändå överens om att det inte är gott nog för inköp. Här finns fortfarande väldigt mycket fat. Gemensamt noterar vi romerska bågar, bastubänk, bränt trä, grillat kött, och mörk chokladsås med en droppe mint. I munnen erbjuds i alla fall rätt mycket smak, en seriös struktur och bra längd, men liksom i andra smakprov av Jadots Beaune-nollnior känns frukten blurrig och ofokuserad i sammanhanget - ett slags generisk mörk surkörsbärskaraktär. Vinet slutar ekbeskt och småkärvt, och hade varit betjänt av en mer definierad och charmfull personlighet. Fast etiketten är ju rätt snygg! Vi bollar lite siffror runt bordet och hjulet stannar på 88 pinnar.

Nästa vin kommer blint för oss. På nosen hittar vi bordeaux-ceder och norra rhône-örter med några blad eucalyptus. Mörk plommonfrukt och rätt gott om ekaromer, som mörk choklad, tjära, rostning, bastubänk och bittermandel. Karaktären är ganska fatad och "middle of the road", men nog finns en del grus ute på vägen också. Smaken är medelfyllig, balanserat stram och välproportionerad på franskt vis - alla komponenter sitter precis där de ska, men det vi saknar är den riktigt utmejslade personligheten. Åldern verkar vara ungefär tio år - varken ungt eller fullmoget - men det är knepigt att spika ursprunget. Franko guidar oss hem till Bordeaux, och då tänker vi först Saint-Émilion.

2001 Château Nenin Pomerol dricks till kvällens älgstek med karljohanssås och hasselbackisar. Och gör ett alldeles utmärkt jobb i det sammanhanget.

Nästa glas är sannerligen personligt och uttrycksfullt. Efter tre timmar i karaff serveras en uppsjö av vidöppna aromer. Vi noterar farin, bränd jord, mogen björnbärsfrukt, mörka plommon, röda äpplen, krossade stenar, salmiak, syren och garrigue. Mourvèdre, säger Franko, inte minst med tanke på uppenbart animaliska egenskaper som visar upp både insidan och utsidan av djuret. Biodynamiskt, påpekar S och listar knallpulver, grispiss och fermenterad asiatisk fisksås. I munnen golvas vi av den sagolika kombon frisk hög syra och superrikt, fullmoget extrakt. Trots att vinet är så tätt packat med fast materia och köttiga chokladtanniner, så framstår det ändå som slankt, spänstigt och deffat - likt en elefant som lyckas med konststycket att dansa balett. Eftersmaken är riktigt lång och fängslande. Detta är maffigt som tusan, men fortfarande i yngsta laget - det kan gott ligga ett par år till. Gissningarna går till södra Frankrike 2004, det talas om Languedoc och carignan-känsla, men även med ledtråden 80% mourvèdre och 20% syrah dröjer det ett tag innan pusselbitarna fallit på plats. Först krävs en liten sväng i Bandol innan vi slutligen landar hemma hos Didier Barral. Kvällens mesta vinupplevelse, hur som helst.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Valinière 

Kvällens sista vin har en mörk, rätt knuten doft med lovande övertoner - grusiga, blommiga, örtiga och lätt ekiga. Här finns en del bittermandel och mörkchoklad, men ändå ganska underspelat. En gnutta sadelläder och stall visar vägen fram mot kommande mognad. I munnen handlar det om klassiskt stram struktur med gott om högklassiga tanniner, en kärve örter och frisk syra i relativt slank kropp. Vinet är varken ungt eller moget och ger ett återhållsamt, ganska outvecklat intryck. Raka motsatsen till show-off - klassiskt och stilfullt men knappast så givande ikväll. Läser man smaknoteringen ovan så låter det ju precis som en sangiovese från Toscana, men våra gissningar irrar runt via Bordeaux, bergslägen i Napa, nordrhônska sluttningar för att slutligen räddas hem till Italien av S. Även om det förstås smakar långt mer än gott, går vi inte riktigt igång på detta för tillfället. Vi som har flaskor i källaren gör klokast i att ligga på dem i minst fem år till (några noteringar på CellarTracker beskriver liknande intryck).

2004 Fontodi Flaccianello della Pieve Toscana IGT