Munskänkarna provar marsnyheter

Det blev fullt hus och en trevlig kväll när bolagets nyheter i mars skulle stötas och blötas på Näringslivets Hus. Med hundrafemtio gäster och hundratio korkar att dra, så gällde det att prova snabbt och löpande, utan noteringsblock. Här följer våra intryck - vi hör gärna om era.

2010 Aravo Albariño Rias Baixas kopplar på stora charmen i både doft och smak. Lika delar superfruktigt och mineraliskt. Tummarna upp, det här dricker vi gärna till fiskspettet i sommar.

2010 Keller Riesling 'von der Fels' visar upp lite olika sidor beroende på tillfälle och humör. Första mötet var rena stenröset, andra gången mer av fruktkorg, och nu märker vi ju den lilla restsötman (typ 8-9 gram) som Keller lämnat kvar, förmodligen för att väga upp årgångens höga syra (som han också reducerade ett par gram för att få bättre tillgänglighet och harmoni). Det här vinet vill man ha i källaren, och det handlas smartast hos Atomwine för 129 dkk (239 på SB).

2008 William Fèvre Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre bjuder på rätt mycket ek i första sniffet, lite åt gummihållet, men här finns också lätta vitblommiga toner, och mineralkaraktären kommer fram väldigt tydligt efter hand. Vi uppfattar smaken som välbyggd och harmonisk, balanserat stram utan störande ekbitterhet, och det finns elegant frukt nog att matcha faten. En god chablis, om än inte fantastisk, vars inslag av ek behöver något års lagring. Märk väl att detta inte är Fèvres eget domänvin (Domaine William Fèvre), som David Schildknecht gav 93p - utan en enklare motsvarighet från inköpta druvor, och i den kontexten är kanske priset 259 kr onödigt högt.

2009 Domaine Henri Boillot Puligny-Montrachet tar för sig med besked. Doften är stor och slösande yppig med drag av supermogna päron och persikor. Vi kan notera en lätt malolaktisk smörighet, och välhanterade fat som bidrar med vanilj och orientkryddor. Smaken går i modernt öppen stil och är inget annat än storartad. Imponerande kroppshydda och rejäl struktur - nästan tanninsträv, kryddig och stenig. Vi märker inga problem med alkoholvärme, syran är frisk nog, och eftersmaken har den längd man kan önska sig. Det här är ett byvin från varm årgång som presterar på solklar premier cru-nivå - faktiskt ett redigt fynd till priset 399 kr. Kommer att bli ännu bättre av att lugna sig i ett eller ett par år.

2009 Ernie Els Cabernet Sauvignon är offensivt fruktig - svarta vinbär, sylt, korinter - med massor av rostade fat: vanilj, kryddor och kaffe. Den sydafrikanska grönpaprikan är förstås också på plats, och den urtypiska rökigheten slipper vi inte heller. Smaken är tät och extraherad med burdust insmickrande, kletig restsötma och spretigt, alkoholvarmt slut. Domarna som delat ut alla guldmedaljerna måste vara både väldigt lättflörtade och svårt sockerberoende. Tack, men nej tack. 

2008 Kendall-Jackson Grande Reserve Sonoma Cabernet Sauvignon har en betydligt trevligare doft än föregående, med smått utvecklade toner av ljusare vinbärs/plommonfrukt. Tyvärr hittar vi också rätt rejäla doseringar av bastubänk och nyhyvlat virke som vi lätt kunde ha klarat oss utan. Smaken har en klart snyggare balans än sydafrikanens: slankare i kroppen, mycket friskare i syran och mer återhållsamt sötfruktig. Det här är inte riktigt vår grej, men inte helt dumt ändå.

2001 Kanonkop Pinotage uppvisar precis den där smutsiga, otäcka bakelit-tonen som många har så svårt att komma överens med. Det doftar som om man dumpat en hink miljögifter i tanken. Kan man komma förbi det här draget så finns en del andra mognadstoner som är mer tilltalande, och en varm utvecklad plommonfrukt. I munnen uppenbarar sig själva sinnebilden av en bakelittelefon, lätt vidbränd i hörnen. Tanninerna liknar innehållet i en dammsugarpåse, som tömts mitt på tungan. Här finns också  tillräckligt med frukt i behåll samt en förvånansvärt spetsig och lingonkärv syra. Som den syrafrikanske vinmakaren André van Rensburg brukar säga: "Dont steal, rape or murder. And don't do pinotage!" :)

1996 Château Maucaillou Moulis-en-Médoc är ett skolboksexempel på mogen rustik vänstrastranden-bordeaux. Nosen är först småelak och spetsig med fräna cedertoner och grispiss, men  inom kort utvecklas den till ett riktigt komplex och trevlig oldschool-upplevelse med drag av stall, sadelläder, jord, ceder, blyerts, vinbär, örter och gräs. Smaken är först markerat stram - och besk - med mer av struktur än av kropp och frukt. Men se på fan! - inom en timmes tid fyller den ut, mjuknar och hittar fram till en riktigt trevlig drickbarhet. Ja, faktiskt även på egen hand. Det behövs verkligen fler mogna viner på bolaget, och här har vi ett hyggligt exemplar till anständigt pris. Grattis!

2009 Jaboulet Cornas Les Grandes Terrasses fångar uppmärksamheten direkt: en rejält rik doft av primär blå syrahfrukt med söta godis- och violtoner. Dessutom noterar vi grillkol, lakrits och örter. De mörkchokladiga faten gör sig bemärkta med luftning. I smaken kan vi glädjas åt en seriös stoppning av frukt - faktiskt snudd på imponerade - med ringande friska syror och stora, mogna, ungbläckiga tanniner. Den rika frukten minglar länge i eftersmaken tillsammans med örter, lakrits och fat. I den varma årgången lånar cornasen sötfrukt och karaktär av södra rhône, och visst smakar det lite väl ekigt nu, men det bör ordna sig i längden. Slutsatsen måste bli att det här är prima virke för långlagring, och ett klart fynd när man väger kvalitet mot pris. Prova en flaska nu och se fram emot en trevlig överraskning 2019-2029.

Ifall man inte orkar vänta till 2019 så kan man dricka 2006 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde redan nu. Den är ovanligt tidigt framskriden i utvecklingen och färdig att avnjuta. Doften är riktigt bra och helklassisk för sluttningarna runt Ampuis, med drag av grön och svart peppar, lagerblad, charkbutik, läder och tjära. Smaken är relativt slank och stram med frisk syra, örtig kärvhet och ganska måttlig frukt. Upplevelsen i munnen lever väl inte riktigt upp till doften, och vinet har knappast heller stoppningen för längre lagring, men det smakar ändå riktigt gott och är förmodligen en bra spelare i matsammanhang. Sedan förra årgången har priset halkat ner med 150 kr, tack för det.

2009 Fernand & Laurent Pillot Volnay har av den varma årgången fått precis den där lilla skjutsen som enklare lägen i Bourgogne behöver. Nollåttan av Pillots by-Volnay hade en fin och sval doft, men var också rätt snål som drickupplevelse betraktat. Nu är det dags för nollnian att fresta med sina öppna, charmerande rödfruktiga aromer - jordgubbar, smultron, hallon och nypon - och smaken klarar faktiskt att svara upp till doften. De röda fruktpastill-aromerna glänser i munnen, tillsammans med den friska syran och en aptitlig liten örtkärve. Ett schysst vin till sympatiskt pris, gott att dricka nu och att spara för framtida bruk.

2009 Brewer-Clifton Sta. Rita Hills Pinot Noir öppnar med en rejäl pust av frisk, sval kalksten. Vi drar oss till minnes andra viner från Greg Brewer och Sta Rita Hills, det fanns där också. För övrigt pratar vi fin småsöt rödfrukt i ganska ljus kulör - jordgubbar och hallon - riktigt trevligt, faktiskt. I munnen bidrar kalkstenen till en bra skärpa och attack i en för övrigt förvånansvärt slank och elegant smak utan störande ek eller alkoholgenomslag. Det här är gott och ger mersmak även i vårt eurocentriskt begränsade perspektiv.

2010 Felton Road Bannockburn Pinot Noir är öppet och fint på nosen med charmiga, glada fruktaromer: jordgubbar, skogshallon och röda godispastiller. Ändå finns lite smuts under ytan - tänk blålera och våt djurpäls. Smaken är tillgänglig, okomplicerat rödfruktig och vänligt balanserad utan den där riktiga spetsen. Smarrig vuxensaft! men frågetecken när det gäller kapacitet för lagring, förmodligen är det läge att dricka inom de närmaste åren.

2009 Fernand & Laurent Pillot Pommard 1er Cru Rugiens imponerar direkt ur flaskan. Inledningsvis kommer rätt mycket fatkryddor , men inom kort har vi vidöppna rödfruktiga aromer: jordgubbar, röda fruktpastiller, hallon och apelsiner. Smaken är rikt fruktig, tät och komplex med lager på lager av intryck. Frisk fruktsyra, rätt så sträva tanniner och en kryddig finish med liten örtkärve i den långa eftersmaken. Dock: efter två timmar i öppen flaska har de nya ekfaten klivit fram på ett närmast akut sätt. Snudd på avskräckande, och inte längre så gott att nosa på, även om smaken fortfarande är bra. Alltså: drick utan luftning, eller spara i minst sex-sju år. Det enklare Volnay-vinet har inte alls lika markant ekbehandling.