We saw it coming. Ju mer vin man provar, desto fortare tycks smakpreferenserna radikaliseras. Vad som för bara några år sedan såg ut som säkra och vettiga köp har förvånansvärt snart hamnat en bra bit utanför våra toleransgränser. Å andra sidan börjar vi alltmer komma underfund med vilka kvaliteter vi hoppas finna i ett riktigt bra vin - och var man eventuellt kan tänkas hitta dem. Tyvärr verkar det allmer sällan vara hos de producenter som valsar runt på systembolagets hyllor, och det måste inte nödvändigtvis kosta skjortan. Snarare kan risken att hamna fel öka i takt med priset.
Oftast handlar våra problem om ek. Ny ek, rostad ek, bränd ek, kryddig ek, chokladig ek. För ett tiotal år sedan läste vi vad Richard Juhlin skrev om sina rödvinspreferenser i hans bok om Champagne. Det hemskaste han överhuvudtaget kunde tänka sig var en riktigt överekad toscanare, och i stort sett det enda han kunde fördra var en slank pinot noir. Då log vi åt att han var så himla fin i kanten. Nu känner vi ända in i ryggmärgen vad han menade. Bland det värsta vi vet är blurriga överekade klumpedunsar där faten står för en uppenbar smaksättning av vinet, ungefär som i glögg eller choklad-te.
Visst finns det folk som behärskar konsten att göra vin i nya ekfat utan att det smakar som vasaskeppet och aladdinasken - men det är inte dem vi snackar om nu, utan om alla de andra. Och kanske särskilt om dem som försökt "internationalisera stilen" i områden som redan var i besittning av en unik identitet, som Toscana och Piemonte. Vi säger inte att ni ska tycka som vi, bara att det är så här vi känner. Därför har vi bestämt oss för att ta ut skilsmässa från ett gäng gamla bekantingar som figurerat här på bloggen genom åren. Den som är nyfiken på att veta mer är varmt välkommen att droppa ett mejl.
14 kommentarer:
Det är lite lustigt, jag har sett den tendensen på många håll på senare tid och noterat att många radikaliseras.
Själv har jag efter mer än tjugo års provande snarare gått i motsatt riktning, jag har lärt mig gilla de mesta i större prisspann och i fler olika stilar än jag trodde var möjligt. Det är som med folk (även om jag just inte gillar folk, det kanske var en dum metafor), tar man dem för vad de är & försöker vara hittar man kvaliteter i de flesta. Skitsamma om det är mycket fat eller ståltank, fruktbomber eller slankt blomvatten, rött eller vitt, gammalt eller ungt så länge syrorna är på plats & hyfsad balans finns där.
Jag kanske har blivit gammal men ordet 'vinliberal' ligger nära till hands, så länge viljan finns där och man inte fuskar med hantverket har jag svårt att ogilla en flaska, fat eller inte.
Det är som med musik, lite Wagner & Orff får gärna bryta av strömmen med punk, det är bra skit det med även om jag inte har det i hörlurarna dagligen.
Det finns onekligen en poäng i att fylla sin källare med viner man tycker om. Varför spara på viner man inte gillar och inte tänker dricka?
Å andra sidan håller jag helt med punkarn när det gäller att man måste ta ett vin för det är och inte döma det utifrån sin egen smakpalett.
Vinrasism är hemskare än överekade skräpviner.
Alas ! a clear but not unwelcome sign of cell ageing. Or, as the neapolitan says goes: "Jatte vecchierelle, surice tenerielle" which roughly translated means that an old cat prefers tender
small mice. The impatience of the wine lover becomes a craving for
purity of intents. Wine as food, the
warmth of the sun that mixes
with grape juice and becomes wine. Nothing more.
Somebody said it before me in beautiful Italian: "Guarda il calor del sol che si fa vino
giunto all'umor che da la vite cola",
where "cola" means "freely runs" and not the brown water which seems to be the ideal model and target for many wine producers. Ageing means also : drink less, drink better. And
"better" means nothing else that the wines of your choice, the wines that make you feeel good, at peace with the world, wines that
give response to and satisfy your quest. Any wine that respond to the commandment: first pleasure, then labels.
Apart from all this filosophy: what's coffee, vanilla and chocolate
got to di with wine ??
Kul och intressant inlägg. Var på det lokala "Bolis" idag och pratade med en av dom anställda om samma sak. Innan jag sa vad jag tyckte rekommenderade han ett antal rödviner (hylla med viner från 70 - 100 kr) och frågade vad jag tyckte. Svar: Mina smakpreferenser har "smalnat" av mer och mer och de kvaliteter och typer jag söker finns knappt att köpa i denna butik längre (han såg mkt. förvånad ut). Många viner (de flesta billiga men även vissa dyra) är för "manipulerade" för min smak - speciellt de hårt ekade. Sitter här och läser din post och funderar hur en Chateau Latour eller en Montrachet skulle smaka helt utan (ny) ek - för inte uttrycker viner lagrade i en hårt bränd ny tunna sin terroir - eller? Tycker dock att det är bra att "folk" har "olika" smak (var och en blir salig på sitt). Ens matpreferenser kanske också spelar in vid vinval -lättare, fräschare mat - dito viner. Gjorde ett litet smaktest här om dan: Rött utan mat: 2010 Côtes-Du-Rhône (tank) mot 2005 Bordeaux (40% nya fat) - gissa vilket vin jag ville ha ett andra glas av - det hade inte hänt för fem år sedan! Tack för att ni avviker....har hittat många nya producenter via bloggen.
Hmm, det låter som ett stort och modigt men möjligtvis inte särskilt klokt steg att ta. Risken finns ju att ni byter preferenser en gång till...
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till mitt skivsamlande. Någon gång i skarven mellan 80- och 90-tal gjorde jag en "estetisk utrensning" och sålde av en massa plattor. Plattorna gick för enstaka hundralappar styck och idag får jag lägga till en nolla om jag överhuvudtaget lyckas hitta dem.
För min del har det ofta handlat om att gilla en sak i taget. Idag har min musiksmak blivit bred och jag hittar saker jag gillar i massor med olika sammanhang. När det gäller vin har jag inte lyckats uppnå samma grad av visdom men förhoppningsvis kommer det.
Moderna toskanare lär jag dock aldrig komma att omvärdera...
Jag tycker framför allt att jag snabbt tröttnar på "moderna" överekade viner på ett sätt som inte händer med, ska vi säga renare viner.
Inte desto mindre, visst kan det vara smaskens att efter en period med mineraldrivna plombskallrande anemiker vältra sig i ek och mjuk mogen frukt.
Fast det är klart, ekallergin verkar ju synnerligen svårartad hos den som kan känna ny ek i Vasa...
Snygg bild på er källare ;-)
Där ligger man i lä!
/Niklas
Hurra för 100% ny ek i 18 - 42 månader! Jag säger bara La Mouline, Echezeaux från DRC och Monte Bello. Fina rostningar och fina viner.
Mvh/Claes
Fast det är nog inte "dom" som omnämns här Claes, utan "de andra"
;-)
Man får utgå från att Claes syftar på ett knippe hyggliga viner som vi provade igår kväll :)
Ska ni sälja vin? eller bjuder ni in till en riktigt vino-tinto-slå-slinto kväll?
Ingvar: Jag har en bunt skivor som jag vill göra mig av med. F.n. så samlar de bara damm i ett Shurgardförråd och det känns lite onödigt. Något särskilt som skulle vara intressant? :-)
Det är lustigt hur man i bloggosfären bestämmer sig för vilka viner som uttrycker terroir eller inte (syftar lite till finare vinare och till några av kommentarerna här). Bara för att ett vin lagras i ny ek betyder inte nödvändigtvis inte att det är anti-terroir världens största röda viner lagras alla i ek för att stabiliseras och avrundas, många av världens stora vita viner (bortsett från Riesling och ett fåtal andra) jäses och lagras i ek. Osvavlade naturviner verkar vara det man "ska" tycka om men infektion av vildjäst, volatila toner och oxidation stryper väl terroir betydligt mer än snygg elevage i det naturliga materialet ek.
Sommelieren.
Sommelieren - ingen skugga må falla över de riktigt duktiga vinmakarna i Bourgogne, även om det finns gott om exempel på överekade viner därifrån också.
Nej, det vi i synnerhet syftar på är italienska viner ifrån Toscana och Piemonte, inte sällan gjorda av inflyttat folk med bakgrund i andra branscher, i boomen av modernisering från 80-talet och framåt. Klumpigt vinmakande, helt enkelt. Lukten av snabba bilar och snabba pengar...
Vi sa väl inget om att ekade viner inte skulle kunna uttrycka terroir - även om vi föredrar att se så klart som möjligt (och det gick ju alldeles utmärkt exempelvis i DRCs Echezeaux ;-) Däremot har vi kommit fram till att mötet mellan sangiovese, nebbiolo och nya rostade ekfat ofta är vanskligt. Men ingen är gladare än vi när det funkar, eftersom vi köpt en hel del sådant genom åren.
Vi har ingen generell åsikt om "naturviner" (förutom att ordet används alldeles för frikostigt). Man får ta dem ett och ett, som alla andra viner. Däremot vill vi påstå att tiden blivit mogen för en frisk reaktion mot de värderingar som varit rådande och ledande under den senaste 30-årsperioden. Möjligheterna att hitta personliga och egensinniga viner ökar hela tiden, och det är väl delvis därför som öppna nyfikna människor tycker att det är så kul med vin just nu.
Skicka en kommentar