För tre och ett halvt år sedan gjorde vi ett genomdrag av fem årgångar Graillot tillsammans med barndomsvännerna A & M. När de bjuder in till lördagmiddag med älgfärsbiffar, känns det plötsligt givet med en återtitt på tre av vinerna som var med då. Vad har hänt, och hur står sig egentligen dessa (åtminstone tidigare) så omåttligt populära syrahviner med dagens smaklökar som måttstock?
2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage ser fortfarande helt ungt ut - blårött, purpurfärgat. Doften är återhållsam och betonar framför allt primärfrukten, med drag av blåbär, björnbär och viol.
De varumärkesskyddade tjärpastillerna får hyfsat tydlig exponering, och flankeras av urtypiska lagerblad samt en gnutta charkdisk. Lite grillkol och espresso från faten, och så är bilden komplett.
I munnen träffas vi först av den friska syran. Tanninerna är småkärvt kantiga och lite uttorkande, lite som färska blåbär kan kännas. Därtill en måttligt tät frukt, eller något gles - hur man nu vill se saken.
Det finns inte mycket till längd i smaken - det mesta händer i början och mitten. Vinet funkar förstås till maten, men drar inte ner några riktiga glädjeyttringar. Utan tvekan trions svagaste kort - detta borde av allt att döma inte drickas nu, men har knappast heller vad som krävs för att glänsa efter lagring. Efter någon timme knyter sig vinet för att sova tunnel. Vänta två år innan nästa försök. 2014-2020?
2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage är ungdomligt blårött/oxblodsfärgat - tätast i trion. Doften är först knuten, men klart respektingivande, och bär på löften om att kunna öppna upp. Frukten glimtar nere i en mörk brunn - vi noterar svart lakrits, svarta vinbär, grillkol, tjärpastill, köttsafter och järn, med lätt assistans av fatrost.
Smaken är förhållandevis betydligt tätare och rikare, försedd med såväl saftig frukt som krämig munkänsla och välbyggd tanninstruktur. Syran är inte lägre, men på ett harmoniskt sätt mer infattad. Aromatiken domineras av svarta vinbär inlånade från Bordeaux, på ett sätt som helt skiljer sig från de andra två glasen. Längden är väl ganska måttlig, men hur som helst får vi en livfull och mineralisk avslutning som fortfarande spretar lite och behöver komma ihop något år till. Vinet vinner på luftning, men visar egentligen ingen utveckling än.
Uppenbar potential, ser ut att bli bäst i trion. Prova igen om två år.
2014-2025?
2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage är mörkt blårött med varmare brunröda toner. Doften är först lite knuten men öppnar upp snabbt och fint. Den domineras av förtjusande violtoner men har också gott om örter och lagerblad, dessutom en bra servering torkat kött och rökt korv, samt mognadstoner av knäck och läder. Snackar vi frukt och bär, så hamnar vi någonstans i krysset plommon, lingon och vinbär.
I munnen: skön harmoni och en riktigt fin utveckling. Detta är den klart mest sammansatta och behagfulla smaken, tanninerna har smält ner på ett fint sätt och den fina syran avtäcks tillsammans med mörka runda plommontoner och ljusa vinbär och lingon. Längden är måttlig, men vinet utvecklas riktigt fint med luft och får en fetare, mer viskös munkänsla som påminner om flytande lakrits, tjärpastill, baconfett och prosciutto. Örtigheten är enbart god, inte det minsta kantigt grön, kärv eller snål. Godast till maten, godast på egen hand. Härlig drickbarhet nu och flera år framåt. 2012-2018?
För att summera våra uppdaterade intryck: Graillots viner är kanske inte fantastiska, men plockar man lyckade årgångar vid rätt tidpunkt så kan de vara jäkligt goda, och de funkar klockrent i vissa matsammanhang, som fågel och vilt. Förmodligen dricks de flesta flaskor alldeles för tidigt, och lagrar man svalt finns det absolut inga skäl att ha bråttom. Utvecklingen går förvånansvärt långsamt...
11 kommentarer:
Intressant, trodde nollfemma skulle vara helt under isen. Låter den nog ligga ett tag till ändå. Ser att ni druckit två nollfyror senaste dagarna. Flaskvariation?
Ja, den förra nollfyran var inte helt hundra. Det var delvis därför som vi bestämde oss för att prova om direkt...
Hej!
Intressant läsning.
Jag är ingen stor kännare av Syrahviner eller Crozes-Hermitage.
Jag skrev dock ett inlägg om 2006:an för någon månad sedan. Mycket stämmer överens med det du skriver nu.
För några år sedan granskade vi i vår vinförening ett rätt stort antal årgångar av Graillot, och det var slående hur bra "off-vintages" med 10-15 år på nacken presterade (94:an ett bra exempel). För att vara ett vin < 200 kr är lagringspotentialen makalös.
Sant. Ändå får man nog ha rätt måttliga förväntningar nollsexan. Jämförelsevis har nollfyran varit bra i stort sett hela tiden, lite som de sena nittiotalarna...
Det är hur som helst skoj med billiga lagringsobjekt som blir slående bra med tiden. Nyligen provade vi åtta årgångar La Bastide Blanche Bandol. 00 börjar komma in i den första mognadsfasen, 95 är där och 82 är à point nu... :)
Låter som en uppställning där jag skulle trott att alla tre var i tunneln, om man ska använda ca 4-8 års ålder som tumregel. Kul att i alla fall 2004:an verkar ha klivit upp ur den.
Visst är det så... men med en låda av varje vin kvar i källaren kunde vi ju unna oss att testa :)
Nollfyrans tunnelsömn tycks ha varit "short & sweet" och inföll i så fall under 2009-2010, då vi också medvetet avstod från att prova...
Gilles Robins nollfemmor och nollsexor var inte uppenbart tunnlade för ett år sedan.
http://vinare.blogspot.com/2011/02/gilles-robin-1999-2007.html
Vintomas, vad har du för epostadress? Hittade den inte på din blogg.
Nollfyran dracks senast i oktober 2009. Noll tunnel, däremot väldigt god.
I min värld är 2004:an rent miserabel. Spretiga syror och tvål. Ett hatobjekt.
Hmm, tvål... är det violdoften eller den lite viskösa munkänslan du syftar på, eller både och?
Vilka norra rhône-syrah föredrar du att dricka?
Jag tänker på känslan av att ha tvål i munnen, :-). För mycket stjälkar ett svalt år går bort för min del, såväl i norra som södra Rhone. Jag föredrar dessa viner varmare år när frukten balanserar upp de gröna tonerna (aka tvål).
Skicka en kommentar