Weingut Friedrich Becker, Schweigen

Den skönaste delen av Deutsche Weinstrasse är de sista milen ner mot franska gränsen, där landskapet är som mest kuperat. En vacker lördagsmorgon i början av november rullar vi den här vägen söderut. Det är nästan ingen trafik, och vägen slingrar sig oupphörligen upp över kullarna och ner i dalarna. Nya vyer öppnar sig runt varje krök. Det är skoj som tusan att köra bil här.

Varje resa har sin naturliga höjdpunkt, eller vändpunkt. Den här turen nådde sin topp i byn Schweigen, precis där Pfalz gränsar till Alsace. 

Det här är början på Weinstrasse - eller slutet, hur man nu vill se det. Monumentet Deutsches Weintor i byns utkant berättar med sin bastanta arkitektur att vinvägen var ett initiativ som kom till på höjden av nazisternas storhetstid. En Gauleiter vid namn Josef Bürckel såg möjligheter till ökad turism och handel, och världens första vinväg invigdes i oktober 1935.

Bara ett par hundra meter ifrån vinporten hittar vi Weingut Friedrich Becker. En solig lördagförmiddag på höstens sista varma och turistvänliga helg är vi förstås inte helt ensamma om att vilja prova och handla vin. En busslast med schweizare trillar in ungefär samtidigt som vi reserverat en stund på tu man hand med unge Fritz Becker, och fler köpsugna besökare dyker snart upp...

"Välkomna! Ja, som ni vet befinner oss väldigt nära gränsen till Frankrike. Bara 200 meter söderut, så är vi där. "Dagens Frankrike" som min farfar brukade säga, med hänvisning till områdets växlande historia. De flesta av våra viner kommer faktiskt från den franska sidan av gränsen, men vi har tillstånd att producera tyskt vin därifrån eftersom familjen äger marken sedan många generationer, som det brukar vara här i Schweigen. Före andra världskriget var det inget problem. Alla människor i Alsace talade tyska, och vi hade vänskapliga relationer. Det var i och med kriget och under efterkrigstiden som min far och farfar fick det riktigt besvärligt med gränsen."

"Gränsen är den ena av två kuriösa detaljer här, den andra är att vi är helt specialiserade på pinot-sorter. Min far började plantera pinot på 60-talet, och han ansågs vara smått galen i och med att det inte fanns några pengar i pinot på den tiden."

Var skaffade han sig sina sticklingar?

"I Schweiz, och i Frankrike. Jag är väldigt glad att han planterade pinot så tidigt, så att vi kan arbeta med gamla stockar i dag. Det är en avgörande faktor för kvaliteten, enligt min åsikt."

"Inget av det vi ser här i det nuvarande vineriet existerade 1945. Hela staden var faktiskt jämnad med marken, eller åtminstone till 95%. Så min farfar fick börja från scratch efter kriget."

Men vingårdarna fanns kvar?

"Jo, fast nu var de under franskt styre, och farfar fick inte tillstånd att passera gränsen under de närmaste tio åren, inte förrän 1955. Vi hade haft hotell, restaurang, fina källarfaciliteter - och allt var borta. Min farfar var tvungen att ansluta sig till kooperativet, liksom alla andra i staden - ja, de grundade kooperativet tillsammans efter kriget. 1973 började min far att buteljera sitt eget vin, ganska tidigt för att vara i södra Pfalz. Han producerade torra viner från början, och det var ungefär lika galet kommersiellt sett som att plantera pinot. För att klara överlevnaden fick han komplettera med fler verksamheter: grisuppfödning och plantskola för vinstockar. Vinförsäljningen byggdes upp ytterst långsamt, över många år. Steg för steg har vi tagit oss till dagens 20 hektar vingårdar, som ger mellan 75 000 och 120 000 flaskor vin om året. Pinot noir är ju en opålitlig druva när det gäller skördeuttag, och man kan bara använda det bästa. Allt vi omplanterar idag är pinot noir, det är den druvan vi vill arbeta med. Vingårdarna har idealiska jordtyper, med kalksten i botten och lera ovanpå. Tung kalkrik lerjord, perfekt för pinot noir."

"Det intressanta med druvan är att den ger helt olika och sinsemellan intressanta uttryck i olika jordtyper - som Ahr, Rheingau, Franken, Baden och Pfalz. Stilistiskt sett är vårt mål att skapa eleganta viner, snarare än kraftfulla. Det är druvans innersta väsen - den är mer diva än kraftkarl. Alkohol och ek ska helst hålla sig i bakgrunden. Vi gör allt vi kan i vingårdarna för att hålla ned sockermognaden och den naturliga alkoholhalten. Det är det som är kampen nu för tiden, eftersom det numera blivit lätt att åstadkomma 14 till 14,5% alkohol. Och det vill vi inte ha. Så vårt arbete handlar framförallt om att bromsa rankornas växtkraft och dämpa sockerproduktionen."

Vilka metoder använder ni då?

"Det finns ett flertal sätt. Kanske allra viktigast, så använder vi täckgrödor som konkurrerar med vinstockarna om näring och vatten. Vi beskär rankorna hårt, och tunnar ut i lövverken under sommaren och hösten, eftersom det är där fotosyntesen äger rum. Vilken sorts rotstock man väljer är också betydelsefullt - man vill ha långsamt växande sorter. Det var svårt att få tag på på sådant plantmaterial på 60-talet, eftersom alla önskade sig motsatsen, nämligen så stora skördar som möjligt."

"Vi vill skörda så sent som möjligt, men vi vill att den fysiologiska mognaden ska komma före sockermognaden. Det här är väldigt viktigt när det gäller pinot noir. Och så vill man att kärnorna ska ha hunnit bli bruna och börjat smaka nötigt och gott. Gillar man smaken när man tuggar på dem, då är det bra. Det är vårt viktigaste kriterium för att börja plocka."

Avstjälkar ni allt?

"Jag experimenterade under några år med stjälkar (har varit ansvarig för vinerna sedan 2005). Jag vinifierade små andelar med stjälkar, men var inte nöjd med resultaten. Det ger lite mer struktur, men som jag ser det så tappar man i finess. Så det är inte idealiskt för vår stil av pinot noir."

När vi träffade Meike Näkel förra året så sa hon samma sak som du.

"Ja, jag och Meike är nära vänner. Vi praktiserade tillsammans under ett år hos Dr. Heger i Baden och tycker i många stycken likadant. "

"Vi vinifierar alla lotter separat, för att lära känna varje läge så väl som möjligt. Till sist så blandar vi förstås vinerna, men man får fram fler lager och större komplexitet om man håller isär lotterna tills de blivit vin. Och det ger förstås bättre möjligheter att stämma av blandningen. Vi kan använda naturjästen i en del jäskar, odlad jäst i andra, och sedan jämföra resultaten."

Hur stor del jäser med vingårdens naturliga jäststammar?

"De allra flesta viner får åtminstone starta sin jäsning på naturlig väg. Sedan händer det ganska ofta att jag tillsätter lite odlad jäst eftersom jag inte kan vänta ända till i maj på att vinerna ska jäsa klart. De flesta vildjäsningar tar rejält med tid, de stannar ofta av i november för att starta om först i mars-april eller så. För toppvinerna är det bra, och jag har tid att vänta på dem, men inte när det gäller baskvaliteterna. Exempelvis så buteljerades förra årets toppversion av pinot blanc först strax innan årets skörd. Som ni ser på den här tanken så står det "vildjäsning", men jag satte just till lite jäst eftersom det är min basriesling och den borde vara färdigjäst till i januari så att vi kan buteljera den i mitten av maj."

Fruktflugorna är överallt i vinerierna just nu. Är de något problem? En enda fluga förstör ju smaken på ett glas vin.

"Som ni ser har vi en elektrisk flugfångare här, är den inte på så blir det helt galet. Och de kan ju inte ta sig in i kar eller tankar, för då dör de av koldioxiden."

I Wonnegau, på en gård utomhus, såg vi primitiva öppna jäskar i grön plast med bara en presenning över och massor av flygfän utanpå. Det hela luktade fruktflugor lång väg...

"Jag tror faktiskt inte att de kommer in, tack vare koldioxiden. Men jag skulle inte pröva..."

"För att jäsa vår spätburgunder använder vi stora öppna kar av fransk ek, med manuell nedtryckning av skalhatten. De här två är producerade i Frankrike, de andra i Österrike men av fransk ek."

Väldigt snyggt med räv-logon på jäskaren. Hur länge har ni haft er logotyp?

"Sedan 1976. Det kommer från fabeln om räven och de sura druvorna. Ett litet skämt eftersom folk brukade kalla min pappas torra viner för sura."

"Om vi går vidare, så kommer vi till lagringsdelen av vineriet. Vi har ungefär 300 små ekfat. Här ser vi några äldre fat med "förbjuden frukt" (Verbotene Früchte) som syftar på att man inte fick plantera cabernet och merlot här förr i tiden."

Tvingade myndigheterna någonsin din far att rycka upp dem? Vi har pratat med andra som råkat ut för det.

"Hehe... det är en smula komplicerat... odlingen var ju på den franska sidan, vilket trots allt gjorde det hela lite enklare. Officiellt är vinstockarna betydligt yngre än de är i verkligheten. Min far planterade dem utan att berätta för någon. Ibland är det bäst att hålla saker för sig själv."

"Det är avgörande hur man jobbar med ek, inte minst med valet av ek. Min far startade ett samarbete för snart tjugo år sedan med fyra andra vinerier i Pfalz. Det var Rebholz, Wehrheim, Kessler och Siegrist. Samarbetet gick bland annat ut på att få tillgång till egna ekfat av lokalproducerad ek från skogarna här ovanför, samt från Frankrike och från Österrike. Det skulle vara ek med extremt täta fibrer, som gav en diskret påverkan på vinet. Det blev ganska dyrt eftersom vi fick välja ut virket, frakta det, lufttorka det och så vidare. Men det är värt det, tycker vi, så vi använder ungefär 50% ek från Pfalz. Den är annorlunda än den franska, vi ville först köra med enbart tysk ek, men båda två blir en bra blandning. När man lägger det unga vinet i tio olika fat, så kommer det att utvecklas till tio olika viner. Något är tyngre, något är mer elegant. Något är nötigare, något är fruktigare. Blandar man dem, så får man fler lager av aromer, som gör vinet mer komplext."

Hur stor andel ny ek använder du för dina spätburgunder Grosses Gewächs?

"Det beror på året, förstås. Och på vinet, hur det smakar. Man får gå på magkänsla, och det är alltid en chansning. Det är alltid bättre att använda för lite än för mycket - man kan aldrig ta bort något man lagt till. Så det varierar mellan 50% och 100%, beroende på året. 2011 är ett år som klarar mycket ek, eftersom vinerna kommer att bli väldigt komplexa. De är inte alltför tunga, men komplexa, med en tät struktur."

In kommer Stefan Dorst, som var gårdens vinmakare från 1990 till 2005. Numera stöttar han Fritz när det behövs. Den schweiziska gruppen har just anlänt, och Fritz måste guida dem genom vineriet och leda en provning. Vi stegar vidare till provningsrummet för att smaka oss igenom valda delar av det aktuella sortimentet i sällskap med Fritz' syster Helena.

2009 Schwarzriesling   €9 (pinot meunier)  

2009 Spätburgunder   €9  (uppfostrad i stora fat)

2009 Spätburgunder "B"   €15  (uppfostrad i barriques)

2008 Spätburgunder Kalkgestein   €25  (terroir-selektion)

2008 Spätburgunder Steinwingert   €35  (specifik vingård)

2009 Spätburgunder Sankt Paul GG   €55

2007 Spätburgunder Sankt Paul GG

2007 Spätburgunder Kammerberg GG

2005 Verbotene Früchte    €35   (cabernet-merlot i barriques) 

2010 Riesling Laissez-Faire    €12  (spontanjäst, inte oväntat)

2009 Riesling Sonnenberg GG  €19,50

Tummarna upp hela vägen, och 2009 Sankt Paul får in en riktigt skön träff. Nu bär det av norrut igen, men vi återkommer till Fritz' viner på hemmaplan.

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.