söndag, november 27, 2011

BYO 26 november


Det är alltför sällan blir de av, dessa tillställningar som går ut på att leka blindbock och låta sig luras uppåt väggarna i glada vinvänners lag. Den här gången var det vår tur att stå för mat och husrum, och vi tog chansen att tillreda en helstekt gås - alltid lika efterlängtad och välkommen vid den här tiden på året. Och tänka sig: alla tio som sitter runt bordet har träffats tack vare vinbloggarna. För fem år sedan hade vi inte hört talas om varandra.

Våra gäster tas emot med ett glas kopparfärgat rosa bubbel. Det är ett öppet och inbjudande vin med generöst gräddig frukt och en viss utveckling mot undervegetation och tryffel. "Välgjord storhusstil", konstateras det. När det gäller åldern blir det knepigare att gissa.
Till en början är alla och fiskar långt tillbaks på nittiotalet. Nä, det här är faktiskt ett yngre vin än så. 2002? Yngre! 2004? Yngre ändå! En överraskning, verkar det som. Yppiga 2006 har gett ett resultat som är väldigt lätt att tycka om, och som passar den otålige. Mums.

2006 Louis Roederer Millésime Brut Rosé

Vi fick testa det nysläppta bubblet på en sortimentsprovning och blev omedelbart förtjusta. Vinet bad verkligen om att få bekanta sig lite mer ordentligt. Det hörs en del frankofilt gnäll över priset - plus att man kan hitta bättre riesling-apéritif betydligt billigare - och visst är det väl också möjligt att hitta jämbördiga pinotbubblor för mindre pengar om man letar noga. Nu tänker vi kanske särskilt på Eric Lichtle och hans prestigelösa Crémant Blanc de Noirs, som packar precis lika mycket pinot-pleasure för en ynka hunka. Men det glömmer vi ikväll...



Vi sätter oss till bords och häller upp ur karaffen, ett vitt med rikt gul färg. Doften är märkligt liten och knuten, trots gott om tid i luften. Vi får noter av citronskal, fet gul frukt, kryddor, örter, barrträd, kåda och en bergoljig mineralton som påminner om skiffer. Vinet ger ett senskördat intryck på nosen, men gömmer liksom själva fruktkorgen bakom ryggen. I munnen finns dock inte minsta blyghet, för det här är kraftfullt, rikt och intensivt. Ryggraden utgörs av sten och stram syra, men det man framförallt tänker på är vinets muskler. Det är rejält med tryck i grejorna, ungefär som i en Smaragd från Wachau, och alkoholen blir smått besvärande när den bidrar med beska, bitterhet och anisvärme i avslutningen. Det är invändningar som hörs, snarare än jubel. Gissningarna går i första hand till Alsace och Wachau, men skiffertonen är ju rätt tysk.

2007 Dönnhoff Hermannshöhle Riesling GG

En viss besvikelse måste man säga - Schildknecht's 95 pinnar är svåra att hitta - men så var vi uppenbarligen för tidigt ute. Den här nollsjuan behöver minst tre år till, men frågan är hur kul det blir. En stadig wienerschnitzel är nog bästa matchningen när det väl är dags.



Nästa glas har en lätt blommig rieslingdoft med tydliga mineraltoner, vit frukt och lemon zest. Ett ungt vin, att döma av den pyttelilla pärontonen. Helhetskänslan är stenig, frisk och aningen grön. Det doftar Mosel: skiffer, som det verkar. Smaken är dock helt utjäst (vilket får oss att överge Moselteorin) med en ren och hög syra, gott extrakt och och runt babyhull. Hela paketet är utpräglat elegant - inte helt olikt en ung stram bourgogne-chardonnay utan märkbar ek - och avslutningen har en god kryddighet och anissälta, men ingen bitterhet eller beska. Öppet och tillgängligt nu, en riktig skönhet. Det är knepigt att spika ursprung och producent, men årgången verkar vara 2009. Ett toppenvin, från ett toppenår.

2009 Dönnhoff Dellchen Riesling GG

Oj. Vilket sammanträffande att vi fick ihop de här två vinerna på ren slump! Här har vi ett helt annat slags uttryck än i nollsjuan, karaktären är inte lika senskördad och betydligt mer tilltalande. Terry Theise associerar fritt, men frågan är om man blir så mycket klokare: "For an essentially studious wine this says a lot. (Dellchen is always both elusive and allusive; it isn’t direct, and it needs to be probed.) It’s a soft composition with thick chords; very long, woodsy like old leaves and tree bark after a warm rain; the palate is more silvery, sorelly, with a touch of flint; calligraphic, studied, careful diction, as if it could be explained if you’d only listen close enough...but the answer is just beyond grasping, and remains a lovely riddle." Den här pärlan finns fortfarande att köpa på SB.



Sniff, sniff... wow, nu snackar vi! En helklassisk bourgogne-näsa med vit citrus och lyxiga fattoner som grädde, nötter, toast, kryddor och tryffel. Flintrök, och nydraget tändsticksplån. En liten stickighet som kan vara fritt svavel, och går hand i hand med vinets mineralitet. Förhäxande sniff hur som helst, här blir man hängande och vill bara ha mer. Och det får man. Ord räcker inte för att berätta varför det här är så fängslande! I munnen möts vi av en slank personlighet med riktigt skarpskuren syra - kalkstenssyra - och ganska gott om rostade fat i klassisk stil. Det här är superbt, och kan bara komma från Bourgogne. Frågan är bara om vi är i Corton, Meursault eller Puligny? Vi landar efter lite fundering i någon av Puligny-Montrachets bästa vingårdar. Riktigt spännande! Här någonstans får vi veta att det är en ytterst sällsynt krabat, och något av ett kuriosum. Hmm, tanken går direkt till Comte de Vogüé's Bourgogne Blanc från unga stockar i Musigny. Men den hade vi tillfälle att prova ganska nyligen, och det här är betydligt bättre. Inte chardonnay, får vi veta! Eftersom det är omöjligt att överge den geografiska bestämningen måste slutsatsen bli aligoté. Och det är det mest häpnadsväckande exempel på den druvan vi någonsin smakat.

2006 Domaine d'Auvenay Bourgogne Aligoté Sous Châtelet

Avsändaren är inte vem som helst, utan den legendariska madame Lalou Bize-Leroy. Ursprunget är Meursault. Odlingsmetoderna är hängivet biodynamiska. Antalet buteljer var 1180 varav denna är nummer 695. Korkdragarens favoritproducent i Bourgogne. Tack!



Det är ingen lätt match att hamna efter en sådant vin, men nästa glas gör ett gott jobb. Doften är kryddig, nästan fet och vaxig, med en lätt aromatisk fruktighet som är relativt neutral. Ni vet: päron, meloner, äpplen och sånt. Kryddigheten är rätt spännande, med bakkryddor som kardemumma. Ekfat i modernare stil kan tänkas vara med i spelet. I munnen imponeras vi av den svalvuxna karaktären och den goda syrastrukturen - vi pratar visslande hög nivå - och blir glada över att eken håller sig väldigt diskret i bakgrunden. Det är ett ungt vin - kanske alltför ungt - men ytterst lovande inför framtiden. Några år till, bara. När det gäller druva och ursprung blev det knepigare. Furmint känns som en gångbar teori. Eller carricante. Eller albariño. Det är ett druvrent vin, får vi veta. Det har uppfostrats i stora ekliggare, inte i små ekfat. Druvsorten har nämnts. Vinet har vuxit på 900 meters höjd... okej, vi fattar vinken! Carricante, Etna Bianco.

2009 Tenuta di Fessina A' Puddara Etna Bianco

Mer att läsa om det här vinet på Wine Virtuosity.


Kvällens första röda har en vidöppen, oblygt cabernetdominerad doft som på samma gång lyckas vara väldigt fruktgenerös, ordentligt utvecklad och rejält komplex. Här har vi massor av mörka körsbär, svarta vinbär, plommon, blyertspennor, mynta och vicks-eucalyptus, multnande löv, grusdamm, mintchoklad, kryddlåda och skaldjursliknande mineraltoner. Aromerna speglas perfekt i smaken, som riktar in sig på kraft snarare än på elegans. Högar av pennväss, smått bläckiga tanniner, rätt hög syra, rejält med fat och en viss ekbeska. Smaken ger ett yngre intryck än doften och det bråkar fortfarande lite i munnen. Hur som helst ett biffigt och ganska imponerade vin trots tendenser till obalans - ett par-tre år till borde göra susen. Ursprunget då? Först var vi nog flera som tänkte Napa Valley. Men så har vi körsbären och syrorna som tillsammans känns klart italienska. Napa har en ju en italiensk enklav som heter Bolgheri, och där kan vi gärna tänka oss att placera det här vinet. När vi får veta att det är ingår 30% cabernet franc - en vanlig andel i Saint-Émilion - drabbas vi av insikten att vi måste bege oss tillbaks till moderskeppet Bordeaux. Men då lär året ha varit varmt. 2000, verkar det som.

2005 Château Beauregard Pomerol

Förvånandsvärt tidig utveckling för en nollfemma, särskilt i doften förstås, men i viss mån också i smaken.


Det börjar bli dags för middagsgåsen, så vi tar in två viner som kan tänkas passa till. Det vänstra har en ung pinotdoft med ett skikt av gräddkola, orientkryddor och mint högst upp i glaset. De bäriga tonerna är röda snarare än mörka, med associationer till röda vinbär, röd cassis och röda körsbär. I nästa lager finner vi och komplext köttiga drag med olika nyanser av färskt, rökt, grillat och lufttorkat. I munnen ett vin i slankt röd burgundisk stil, med de strama vinbärssyror som vi brukar uppskatta så mycket när det står gås på bordet. Frukten kan väl varken skryta med rondör, utpräglad silkighet eller extraordinär täthet, snarare är det fräschören och elegansen man uppskattar. Längden är rätt måttlig, men det är ett skönt vin att dricka. Det hörs en del invändningar, och vi är nog en minoritet runt bordet som verkligen uppskattar vinet till fullo. De första gissningarna går - inte helt oväntat med tanke på att det är vårt vin - till fransk-tyska gränsen och Friedrich Becker. Nej, det här vinet är faktiskt franskt på riktigt. "Taupenots Corton-Rognet!" klämmer Franko plötsligt till med - som vanligt lika bloggpåläst och vass på att klura ut vad det är vi tänker bjuda på.

2009 Domaine Taupenot-Merme Corton-Rognet Grand Cru

Inte lika övertygande som vid Tryffelsvinets provning. Håller kanske inte fullt ut grand cru-klass om man ska vara kritisk, men ett elegant vin är det, och ett härligt ackompanjemang till gåsen.


I glaset till höger har vi också en pinot, ingen tvekan om det. Doften är stor, rentav vidöppen. Skönt utvecklad och rejält komplex med Côte-Rôtie-liknande toner av violer, kött, chark, tjära och rök. Faten bidrar med vanilj och kryddlåda. Man kan associera till ungefär samma slags bär som i förra vinet, men de är mörkare, tätare och rikare, i positiv mening likörtonade. Frukten ger ett fullmoget intryck, och vinet är också fullmoget (bordet runt beklagar vi svenska språkets brist på distinktion mellan "ripeness" och "maturity" - ska vi säga druvmognad och flaskmognad?). I munnen infriar vinet alla löften. Det besitter en makalös silkighet och harmoni, en sådan rikedom och rondör - utan minsta antydan till klumpighet eller hetta. Här bjuds storartad njutning på egen hand, och det visar sig även funka bra till gåsen trots att syrorna är åt det lägre hållet, och det är väl den enda invändning man möjligen kan ha. När det gäller ursprung kan det väl egentligen bara handla om Nya Zeeland eller Californien. Amerikanskt ursprung brukar vi förknippa med lite mer alkoholvärme än det här vinet förmedlar, så det lär nog vara en kiwi-pinot. Och inte vilken som helst, utan den bästa vi någonsin smakat!

2006 Daniel Schuster Omihi Selection Pinot Noir

Den här nyzeeländaren kan lätt konkurrera med bourgogne grand cru i fråga om kvalitet. Waipara har en vulkanisk jordmån - inte helt oväntat med tanke på vem som tagit med sig vinet. Sorgligt nog gick Daniel Schuster i konkurs, och 2006 var den sista årgången han gjorde. Läs Niklas post här.


Mörka surkörsbär och asfalt i nästa glas. Här finns en viss mognadsutveckling mot torkad och kokt frukt. De förmodligen använda faten bidrar med lakrits och bakkryddor som kardemumma, men här finns ingen vidare komplexitet att prata om. Surkörsbären fortsätter i munnen, och får sällskap av en rejäl syra som inte känns helt i balans med resten av vinet. Fruktmognaden verkar hyggligt bra men tanninerna är lite kantiga (fast Piemonte kan nog plockas bort från gissandet, även om hög syra skulle kunna betyda barbera, men den här "sura" syran känns ju rakt av sangiovesisk). Intrycket är märkligt anonymt, och faktiskt ganska mediokert. Dessutom tappar vinet i energi ju mer luft det får i glaset. Gissningsvis är det en mogen barrique-toscanare från åren 99-01. Ingen runt bordet är i närheten av varken rätt druva eller ursprung.

2005 Domaine Jamet Côte-Rôtie

Ett mysterium, ingen fattar någonting! Inga violer, inget kött, inga av de typiska Jamet-markörerna. En förklaring kan finnas i att vinet fått så mycket som tio timmar i karaff, och hunnit tappa sina övertoner. Eller så är det helt enkelt den klassiska syrah-tunneln vi har råkat på, det stämmer rätt bra med tidtabellen. Det ser hur som helst inte helt lovande ut för flaskorna i källaren. Det verkar som att Farbror Bob kan ha rätt i sina reservationer mot senare årgångar av Jamet, även om vi är överens om att han missbedömde nolltrean.


Sniff, sniff. En skolboks-cabbe! Klassisk vänstra stranden-bordeaux med sitt typiska gräs och paprika. Men tyvärr också med en anstrykning av korkdefekt, som avslöjar sig fullt ut i munnen. Snipigt och fruktglest med noll längd. Tant pis...

2001 Château Sociando-Mallet Haut-Médoc Cru Bourgois




Nästa vin har en otroligt vacker uppsyn i glaset. Högeligen transparent med fin lyster och stort färgdjup. Doften är rejält komplex med intrikata toner av örter, mynta, honung, vinbärsgelé, tobak, lakrits, jord och pelargon. Det är som om druvorna haft varierande mognadsgrader när de plockades. Några stjälkar fick nog också åka med, och vinet ger intryck av att ha lagrats i botti. Det är en egensinnig, personlig skapelse med tydlig avsändare. Så pass tydlig att Frankofilen får "Bressan-vibbar"... men vi håller masken ett tag till. I munnen en elegant tobaksrökare med sjungande syra. Mittsmaken är perfekt fokuserad med intensiva aromer av cassis, mullbär och vinbärsgelé. Kryddiga nypon i avslutningen och en härlig längd tack vare den spikraka syran. Ett underbart vin med klockrent italiensk profil och suverän drickbarhet, fortfarande ungdomligt med många års framtid.
Druvsort? "Pignolo!" säger Franko. Utan att någonsin ha smakat en sådan...

1999 Bressan Cru Pignol



Och nu över till något helt annat. En volatil doft med lösningsmedel, aceton och lim. Frukten är riktigt tät, mörk och sötmogen med inslag av persikor. Eucalyptus på toppen och lakrits i djupet, med generös assistans av tjära, grillkol, kaffe och soja. I munnen en kassaskåpstät fruktbomb med hög alkohol och i sammanhanget överraskande hög syra. Toner av bokna äpplen påminner lite om amarone, annars är det väl ganska uppenbart syrah vi har i glaset, eller ska vi säga shiraz? De flesta tror nog att detta är en aussie, men amarone och châteauneuf finns också med bland teorierna. Den här stilen lär aldrig bli vår, och de oblyga faten påminner om Mordorées La Reine des Bois som gav oss problem när vi provade Ch9 2001 med Munskänkarna i måndags. På sitt sätt imponerande, men också svårdrucket och med kraft nog att fälla provaren innan kvällen är slut. Spottkoppen nästa.

2008 Alban Vineyards Patrina Syrah



Mmm, här har vi en fin hallon-nebbiolo! Lätt volatila botti-noter, glänsande körsbärsnickel, förtjusande örter, vinbär, apelsiner och eneträ. Rent och snyggt spel i det ljusa registret. I munnen en riktigt god italienare, klassiskt stajlad, där alla mätare står på medelvärden utan att det blir det minsta tråkigt för det. De relativt lätta tanninerna tycks inte direkt skrika nebbiolo. Nä, här drar strukturen mer åt det örtiga och åtstramande hållet än åt det läskpapperstorra, men man kunde tänka sig något elegant från Barbaresco, Valmaggiore eller norra Piemonte. Det går helt enkelt inte att släppa nebba-spåret när det startade så tydligt! Och vi är fler som går i fällan, men inte G som slår fast: detta är ingen nebba! När det gäller ålder landar vi runt 2004/2005.

2006 Conti Costanti Brunello di Montalcino

En härlig klassiker i sympatisk stil, men det är lite svårt att förstå var Galloni hittade alla sina 95+ pinnar.



Nästa glas doftar lite som en ännu bättre version av föregående, och nu är det fan nebbiolo - det kan vi svära på. Här serveras en fantastiskt ren doft av hallon, vinbärsnickel, lakrits och apelsin. Kryddig och tät på samma gång som den är blommig och diskantrik med skimrande ljusa övertoner av violer, menthol och läder. Måste vara traditionalist-nebba av bästa slag! En lysande start, vi kan inte bärga oss utan måste smaka.
I munnen visar det sig vara ett slankt och elegant vin med flödande fruktkoncentration, saftig syra och nafsande tanniner. Intrycket är ungdomligt, vidöppet och rentutsagt överjävligt gott att dricka redan nu. Stilen känns bekant, så vi säger Bruno Giacosa och tippar på att det är senast släppta årgång (2007) av hans Barolo Monfalletto.

2007 Giuseppe Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo / Ravera

Beppe Rinaldi! Vilken ära att få bekanta sig med ett vingårdsvin från denne excentriske barolo-profil. Den här tråden måste vi absolut nysta vidare på. Kvällens bästa. Ja, till och med etiketten är kvällens bästa.


Hur följa upp detta? Med mognad, såklart. Nästa vin är mörkt sammetsrött med lite fällning i glaset. Det doftar av gammal ostbutik och tvättäkta fransk merde. Skogshallon, kryddor och skön orenlighet. Smaken har gott djup med mogna tanniner, bra fräschör och precis lagom balans mellan fruktighet och utveckling. Det verkar vara en mognande bourgogne från Côtes-de-Nuits, förmodligen premier cru. Årgången ser ut att vara 2002, möjligen 1999. Riktigt trevliga doningar i bra drickfas.

2002 Domaine Daniel Rion Nuits-Saint-Georges Les Grandes Vignes

Bra jobbat på bynivå. Priset i Frankrike låg tydligen runt €20 - fantastiskt mycket bourgogne för pengarna.


Sista blindpavan bjuder på en mörk, djup, pinot-liknande frukt av jästa körsbär, som vid nästa sniff får korrigeras till grenache. Ett komplext och läckert uttryck med toner av chark, lakrits, anis, eneträ och fat. Gott om garrigue i doften, som sig bör i södra Rhône.. och bra tryck i frukten när vi smakar, med behaglig alkoholvärme och lite sötare frukt efter föregående viner. Friskt och örtigt som tusan, nästan som en örtlikör, eller "liqueur de garrigue" för att använda Robbans uttryck. Mer kraft än elegans, och tyvärr så finns en del rätt träiga ektanniner som drar ner intrycket en smula. Årgången kan vara 2006, ett ört-år av rang.

2004 Domaine du Pégau Cuvée Laurence Châteauneuf-du-Pape

Aha, vilken överraskning! Det här glaset hade inte alls den där typiska tonen av "brett" som brukar vara det första ordet som trillar ner i blocket när man provar Pegau. Inte heller de köttsafter och bordeauxlika tobakstoner som man så gärna känner igen. Reservée brukar vara mindre träigt än Laurence, eftersom tiden på foudres är nästan hälften så lång. När vi provade 2001 Laurence i måndags, så uppvisade den också en del torra ektanniner som man kunde varit utan i ett för övrigt helt underbart vin.



Hur rundar man av en sådan här kväll? Jo, med lite vuxenläsk förstås! 2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre är en självklar källa till njutning gång på gång. Dess karaktär är så skrattretande tydlig. Kommer vi att tröttna?

ps. Söndagskväll = slattfest. Dellchen glänser i rollen som apéritif. Conti Constanti visar mer tobak och botti-toner än i går, och den helt osöta smaken har vunnit i längd. Jamets surkörsbäriga nollfemma har knappast blivit bättre av ännu ett dygn i luften.

17 kommentarer:

Ulrik sa...

Inte alls avundsjuk här på min kant. Vet inte ens var man kan köpa gås här, och än mindre hur jag ska fixa att tillaga den. Och vinerna verkar ju inte gått av för hackor de heller...

Jos sa...

Fy fasen va trevligt, - inte alls avis..

Finare Vinare sa...

Du är ju snart hemma igen, Ulrik. Då kan vi byoba och handla gäss för fulla muggar.

Gåsen lagar sig faktiskt själv den största delen av tiden. Vi fyllde den med äppelklyftor, katrinplommon, färsk timjan, vitpeppar och salt. Sedan sydde vi igen den, därefter är det bara att vända och ösa med jämna mellanrum. Cirka tre och en halv timme tar det för en femkilos-krabat.

Kråset och den hackade gåshalsen rostade vi i ugnen för att sedan koka fond på godiset. Nio deciliter vispgrädde senare hade vi en skön sås som fick extrahjälp av Cossart-Gordons 5-åriga Sercial och ett par kapsyler äppelcidervinäger.

Frankofilen sa...

Mmm, skön kväll var det. Jag får leva länge på Bressangissningen, men har man smakat något vin från den producenten är det inte svårt att gissa rätt på druvor man aldrig smakat. Resultatet blir ju så här oavsett vilka druvor det handlar om... och gott är det.

Taupenot-Merme fick kanske lite orättvis kritik från mig. Men det blir kanske så när det är uppenbar klasskillnad och man provar i parallella glas. Kiwin var väl ungefär fem pinnar bättre än Cortonen, som dock var ett gott glas ändå. Bara sådär en femhundring för dyr ;-)

Men vad katten hände med Jamet? Toppårgång och ändå så obegripligt usel... Går väl knappast att skylla på tunnel eller flaskdefekt heller. En rysare om man har lagt undan...

Finare Vinare sa...

Bressans Pignol var ju bara så himla skön att dricka nu. Årgång 2000 verkar inte vara lika färdig, att döma av BV-Ingvars rapport. Det måste nog undersökas inom kort...

Schuster vs. Taupenot-Merme är väl ett klockrent exempel på "low-cut-dress syndrome"? Ett ungt, stramt och elegant anlagt vin måste förlora i en direkt tvekamp som denna. Men visst var Omihi det avgjort "bättre" vinet.

Skulle vara kul att jämföra Cortonen med ett av Beckers vingårdsviner, eftersom den första gissningen gick dit.

Ja, kära gamla Jamet - man fattar ju ingenting! Källarrensning... men vem vill köpa? Det är nog lika bra att vänta till 2015 och hålla tummarna. Och komma ihåg att inte ställa upp vinet i en sån här parad...

Vinosapien sa...

sicka viner...blir ju inte alls sugen...trots att det är måndag;)

gick alla i gång på bressan?

och jamet...testade en 07:a för ett tag sedan...klockrent köttigt god.

rinaldi...det är grejer det;)

Frankofilen sa...

Åh, det gamla eleganskortet ;-) Andreas Larsson skrev ju rätt intressant om elegans i sin senaste spalt i LG. Jag tyckte problemet med Taupenot Merme var avsaknad av djup, koncentration, längd och komplexitet, och det var därför det "förlorade". Kändes inte som Grand Cru-klass helt enkelt, åtminstone inte just då. Omihi däremot - vilken elegans ;-)

Finare Vinare sa...

Du får la masa dig upp till Tjockhult nästa gång...

Ja, det är frågan hur pass unisont Bressan-jubel det handlade om. Vad säger ni andra? Själva var vi nog alltför upptagna med att njuta och avhandla vinets förtjänster med signore Nettare...

Vi gillade också Jamets nollsjua skarpt:

http://vinare.blogspot.com/2011/03/2007-domaine-jamet-cote-rotie.html

Mmm, Rinaldi... redan etiketterna är ju riktiga skönheter. Fanken att flaskorna ska vara så svåra att få tag på. Ja, vissa får ju inte ens köpa när de hälsar på hemma hos Beppe ;-)

Niklas Jörgensen sa...

Lärorikt ja, men även lite elakt att Taupenot-Merme hamnade bredvid Schuster. Stilarna är som dag och natt och en "battle" känns onödig. Jag gillade burgundern och provar den gärna igen om några år. Fullkomligen underbar fatbehandling på den!

Schusters Omihi tog jag med när jag såg gåsen på menyn. Hoppades att den skulle visa att kiwi-pinne kan leverera på en riktigt hög nivå.

För min del var det första gången jag provade Bressan. Tror jag behöver ett par körningar till, för samtidigt som det var en häftig upplevelse var det inte kärlek vid första sniff/klunk. Men uppföljning får det bli utan tvekan.

Och jag som inte är den största Nebbiolo-vännen var lycklig jag hann prova Rinaldi innan jag var tvungen att kila hemåt. En fantastisk munkänsla. Mer behöver man inte säga!


MVH

Niklas

Henrik sa...

Bressan var underbar. Sedan då, för en som bara prövat PN 2004 från nämnde producent var det ju inte lika glasklart vad det var ... Jag och I konstaterade kallt att vi båda var helt lost - hade ingen druva eller land - Europa kunde vi väl enas om, kanske.
Lite hårt att anklaga Omihi för low-cut-dress-syndrome, tycker jag. Kanonvin, både med och utan gås.
Med det sagt, jag gillade Taupenot mycket mer än vad Franko gjorde och tror att den med några år under korken har mycket mer att visa. Kanske inte lika mycket som pris och appellation antyder, men en hel del mer. Jag saknade nog mest längd, om vi ska diskutera kvalitet i mer, eeh, absoluta termer.
Jamet, omdömet over-the-hill-barrigue-lagrad-toscanare-från-90-talet, är inte smickrande. Men, en 05 från norra Rhône SKA ju vara begravd i den djupaste av tunnlar just nu. Hade jag Jamet 05 i källaren skulle jag inte oroa mig förrän 2016-2018.
Rinaldi var helt ljuvlig - ett vin lika vackert som sin etikett.
Och så var det ju lite spännande att alla tyckte att Beauregard var dominerat av Cabernet Sauvignon.
Men best in show var nog gåsen och såsen.

Tomas sa...

Vilken uppställning! Jag lyckades till min glädje få loss några 2007 Rinaldi Cannubi San Lorenzo/Ravera när jag besökte vineriet tidigare i år. Giuseppe passerade lite muttrande förbi, hans dotter hjälpte oss och telefonen ringde i ett. Hon sa att de inte hade några problem att bli av med sina flaskor. Det förstår jag. Dessutom till det högst resonabla priset av €30! Brunate/Le Coste hade ännu mer tryck i frukten. Synd bara att jag flög hem...

Viktor sa...

2007 Dönnhoff Hermannshöhle Riesling GG låter som en ordentlig besvikelse jämfört med recensionen av 08:an som lät väldigt spännande:
http://vinare.blogspot.com/2010/04/grosses-gewachs-2008-keller-donnhoff.html
Vad tror ni det kan bero på?Årgången eller olika fas i lagringen eller nån helt annan anledning?

Ezra sa...

Väldigt kul. Trots min något frankofila läggning så var Omihi Pinot bland det bästa under kvällen, bortsett från Rinaldi.

Jag tror trots den usla leveransen på Jamet 2005, ska bara vänta tills 2016-2020. Har upplevt samma beteende på andra liknande viner.

sentiamo sa...

Ni roar er kungligt. Det är bra, det ska man.

andersuw sa...

Är inte förvånad över att Rinaldis Cannubi San Lorenzo - Ravera levererar. Jag lade dessbättre vantarna på en sexpack av hans Langhe Nebbiolo 2007 (gjord på den del av Raverajuicen som inte får plats i tunnan) medan tid var. I praktiken en högklassig Barolo till budgetpris och i likhet med andra 07:or vi provat ljuvlig redan nu.

2007 är onekligen en intressant årgång på Nebbiolofronten, väsentligt mer intressant i mitt tycke än andra "varma" år. Var omdömet i slutänden landar är ännu för tidigt att säga men jag provar definitivt gärna vidare. Sällan har det känts mera lockande att sätta korkskruven i ännu en ung Nebbiolo än vad som är fallet när det nu står 2007 på etiketterna. ;)

Gabriel sa...

Andersuw, jag frågade Marta om det där med Langhe Nebbiolon, att det skulle vara Ravera-juice som inte fått plats i fatet, och det stämmer inte. Jag vet att Galloni skrev det, men Marta visste inte vad han fått det ifrån. Vinet kommer från unga stockar i Ravera som de inte tycker når upp till Barolokvalitet.

andersuw sa...

Tack för korrigeringen Gabriel! Jag tyckte också uppgiften lät lite märklig (man kan väl vid behov ta en större tunna eller ytterligare en) men den kom ju från en, som det heter, vanligtvis välunderrättad källa.

Synnerligen njutbar är den i vart fall, Rinaldis Langhe Nebbiolo i årgång -07. Även om den inte når upp till de krav Rinaldi ställer på sina Barolo så vill jag nog fortfarande påstå att den tillgodoser de krav jag ställer på mina. ;)