Jaboulet med Munskänkarna

 "Welcome back, Jaboulet". Det är budskapet som den anrika rhône-firmans nya importör Nigab vill kommunicera genom att skicka ut exportchefen på promotionturné. Ett Parkercitat ger tyngd åt inbjudan: ”The great news for the northern Rhône is that 2009 will mark the full and complete resurrection of Maison Jaboulet Aîné to the highest level of quality in the northern Rhône.”

Vilken bedrift! Det unga proffset Bertrand Michat lyckas faktiskt genomföra hela sin presentation utan att närmare gå in på varför vi ska önska producenten välkommen tillbaka. Down-perioden förbigås helt enkelt med tystnad. Visst hade det ändå varit dramaturgiskt intressant att få höra mer om vad som gick horribly wrong efter Gérard Jaboulets död 1997? Vilka fatala misstag gjordes med den katastrofstämplade 2000 La Chapelle? Hur kunde huset överleva nästan tio år av underprestationer?

Till slut var Domaines Paul Jaboulet Aîné till salu och köptes 2006 av Caroline Frey, känd som ägare till tredjecru-slottet La Lagune i Bordeaux. Nu började en målmedveten satsning för att ta huset tillbaks till toppen. Alla de kända insatserna kan räknas upp: omläggning till ekologiska och biodynamiskt inspirerade odlingsmetoder, hårdare beskärning, grönskörd, dramatiskt sänkta skördeuttag, uppsnyggning av de muggiga källarna och inhandling av nya fat.

Det givna draget inför kvällen hade förstås varit att hala fram några röda fatprover från den stora årgången 2009 som slutgiltigt "bevis" på själva återuppståndelsen. Så blev det nu inte, oklart varför. Provningen inleddes istället med en trio vita som gav ett tydligt styrkebesked - men också bekräftade tesen att höga ambitioner gärna tar sig uttryck i ett alltför dominant inslag av ny ek.

På sitt sätt allra mest sympatiskt av de vita var nog det enklaste: 2010 Parallèle 45 Côtes-du-Rhône Blanc. En ståltankad rhônemix dominerad av grenache blanc med inslag av marsanne, viognier och bourbolenc. Den lätt blommiga doften bjöd på ungdomliga toner av päron och persika med antydan till godis. Smaken var aromatisk och friskt syrlig med lite anissälta och balanserad värme i slutet. Gott och apéritif-vänligt. (BS, 99 kr)

2009 Les Jalets Crozes-Hermitage Blanc är en lite fylligare och fetare historia på 100% marsanne som delvis jäst och lagrats i små fat. I doften samsas vita persikor med mandelmassa och lätt oljiga, gummiartade toner. Smaken är mjukare och rikare än föregående. Här är det inte främst syran som ger vinet struktur, snarare fetman och de intensiva fruktaromerna, med en diskret antydan till bitterhet och behagligt oumpff i slutet. Rent och harmoniskt med diskret fatbehandling, riktigt gott. Borde sitta som en smäck till ostar som comté eller gruyère. (BS, 149 kr)

2009 Le Chevalier de Sterimberg Hermitage Blanc gör oss faktiskt mest bedrövade. Doften domineras av rostade toner, kryddor, nötter och allt annat man förknippar med ekfat. Smaken är rikt fruktig och kryddig med en seriöst stenig munkänsla, men uppvisar tyvärr också en tydlig ekbitterhet, rena träplankan rakt upp i gommen. Att skämma så fin terroir med så mycket ek och rostning, what a pity! 
(PI, 450 kr)

Husets röda basvin är 2008 Parallèle 45 Côtes-du-Rhône Rouge. Listat på bolaget sedan hedenhös,  fast hemma hos oss har det i sanningens namn oftare hamnat i grytan än i glaset. Doften börjar lovande med tydlig syrah-komponent (40%) i frukten som drar åt mörka körsbär, lingon och tranbär. Viss komplexitet står att finna i form av rotsaker, örtbukett, jord och mineral. Den lilla ungdomliga godistonen är nästan helt inarbetad och känns inte artificiell. I munnen får vi ett syrligt, ganska robust och smakrikt vin med inslag av kartighet, jord och örter. Aktuella nollåttan är ovanligt bra, den får grönt ljus att ackompanjera en enkel middag som hamburgare eller pizza. (SB, 99 kr)

2008 Les Jalets Crozes-Hermitage Rouge presenterar en frisk, sval syrahfrukt med tydliga tjärtoner, allmänt skogig känsla och rejäla vrid på svartpepparkvarnen. Kroppen är lätt och syran läskande, greppet måttligt och slutet försett med riklig lakritssälta. Inga konstigheter - en enkel, rättfram och korrekt crozes från knepig mellanårgång. (BS, 149 kr)

Jaboulet äger 109 hektar vinmarker totalt. Hela 26 i Hermitage och 55 i Crozes, 7 i Saint-Josèph, 6 i Cornas och två i vardera Côte-Rôtie, Condrieu och Saint-Péray. Vad som kanske är mindre känt är deras ägor i Châteauneuf-du-Pape. 9 hektar är en hel del, det motsvarar vad en genomsnittlig familjeproducent har. Vi sticker emellan med ett par viner från södra Rhône och toppåret 2007.

Vårt glas av 2007 Gigondas Pierre Aiguille har oturen att komma med korkdefekt. Det tar en stund att skaka av sig de räliga intrycken, men när vi äntligen har ett friskt vin så är saken klar. Detta är riktigt gott, med aromer av fikon, lakrits, cassis, vitpeppar och garrigue. Kroppen medelfyllig för ursprunget, det som verkligen skiner är syrorna och mineralerna. Läskande, välbalanserat, måltidsorienterat, ännu en nollsjua vi gärna ser igen. Riktigt bra vin till väldigt hyfsat pris, att dricka över de närmsta fyra åren. (BS, 169 kr)

2007 Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres uppvisar den klassiska påve-mixen av jordgubbssylt och fikon över mörkare stråk av grenachefrukt. Ungdomliga pastillgodistoner dröjer sig fortfarande kvar i vinet. Smaken har både fördelar och nackdelar. För att börja med det positiva: det smakar gott, frukten är rik och mogen. Tanninerna har bra grepp och en taktil struktur, här finns mycket att suga på. Grus, kryddor och annat smaskens. Aromerna bjuder på fin sötlakrits som sig bör. Men - frukten drar också åt det kokta hållet och syrorna är alltför låga för att ge vinet en vacker framtid. Drick nu, eller stå över.
(BS, 259 kr)

Åter till kärnverksamheten i norra Rhône. Thalabert är en vingård på 40 hektar i på slättlandet i den södra delen av Crozes-appellationen. Enligt utsago har marken tillhört Jaboulet sedan 1834, och man var först med att ersätta fruktodlingarna med vinrankor i området Les Chassis. Sedan 1980 har vinet buteljerats under namnet Domaine de Thalabert och hade länge ett solitt rykte. Från mitten av nittiotalet och framåt har de flesta årgångar varit svajiga och tunna - med undantag för den maffiga nolltrean.

2007 Domaine de Thalabert Crozes-Hermitage Rouge blandar svart och röd syrahfrukt, rent och snyggt presenterad med relativt diskreta ekfat - bastubänk, salta lakritsfiskar, aning av julkryddor.
Smaken är medelfyllig med frisk syra, kärvt örtiga tanniner, god mineralkänsla och aningen bläckighet. Tyvärr finns också en antydan till ekbeska samt en lite störande ton av kola eller fudge man gärna kunde varit utan, men ekinslaget bör helt klart utvecklas till det bättre med tiden. Ett oklanderligt verk av den nya regimen, bör lagras ett par-tre år minst.

2005 Domaine de Thalabert Crozes-Hermitage Rouge (från magnum) har en doft med oroväckande långt gången utveckling. Frukten uppvisar gott om kokta, kanderade och syltiga drag med såväl plommonkompott som hjortronsylt. Här finns både gammalt läder, buljong och oxiderade toner, samt (klart positivt) en uttalad mineralton av köttsafter och rostigt järn. I munnen ett syrligt vin med stora, fortfarande bråkiga tanniner och en tunn, fullt utmognad frukt. Väldigt ärlig redovisning av uppenbara fel och brister, men också roligt att prova eftersom det är så karaktärsfullt. Sista årgången som gjordes av det gamla teamet.

Kvällens godaste unga vin är 2007 Côte-Rôtie Les Jumelles. Den klassiga doften bjuder på ett skolboksmässigt uttryck för norra rhône-syrah. Klockren frukt, riktigt elegant, med ursnygga övertoner av (bland annat) violer ovanför stupet av tjära och saltlakrits. Väl inarbetad högkvalitets-ek med lätt rökiga tobaksslingor. I munnen bekräftas renheten - sval frukt, så elegant och harmonisk, med en stenig, läskande mineralitet. Enastående drickbarhet, ekfaten är perfekt hanterade. Inte ett vin för källaren i första hand, detta är som gjort för att njuta nu i sin sköna ungdom. (BS, 449 kr)

2007 Hermitage La Chapelle har en mer återhållsam, snudd på knuten doft som motvilligt visar sin svarta frukt med stort doftdjup av dova björnbär, lakrits, svartpeppar, krossad sten, grillkol och tobak. Det är snarare smaken som levererar besked idag: tät och massiv, strukturerad, ändå elegant och svalt mineralisk i sin drygt medelfylliga personlighet. Väl mycket ek i nuläget, men det funkar ändå riktigt bra och lär bli bättre. Ett enastående vin att lagra till 2017, släpps senare i år.

Så har det blivit dags för Bertrand Michat att presentera finalen.

1988 Hermitage La Chapelle har en fullt utvecklad doft i perfekt balans. Man kan vrida och vända på denna skönhet och betrakta den ur olika vinklar, det finns hur mycket som helst att glädjas åt. En ädelt bordeauxlik komplexitet med tobak, stjälkar, örter, båthus och tjärade rep. Fin spillning som samsas med rosor och violer. Rökiga och läderartade toner, rostigt järn och krossad granit. Att döma av tobaksstjälkigheten kan nog tänka sig att inte alla druvklasar avstjälkades den gången för tjugotre år sedan. Även smaken uppvisar perfekt balans med ren och frisk syra, och hälsosam frukt utan tendenser till hårdhet eller uttorkning (nåja, nästan inte i alla fall). Smaksatt med herbes de provence till en formidabel köttgryta av intryck, allt nedhällt i en slank och elegant personlighet med suverän drickbarhet. Direkt till årsbästalistan utan att passera gå.

Och tänk - om bara tjugo år får vi reda på hur nollniorna smakar i samma skede i utvecklingen!