söndag, februari 28, 2010

2005 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée & Co


Inspirerade av Nora Ephrons feelgoodrulle "Julie & Julia", (mycket smask i den filmen, och här kan man snacka om blogginspiration i tredje hand) handlar vi en trekilos anka på Lulles och benar ur för att ta hand om den på kärleksfullast möjliga vis. De gigantiska brösten är vart och ett nog för en hel familjemiddag. Det är låren och vingarna som ska förvandlas till ankconfit ikväll, och det hackade skrovet rostar vi i ugnen för att sedan koka sås på. Nog för att ankan är en fet fågel, men ska man göra confit behöver man också en burk Larnaudie Grasse de Canard plus lite sparat ankflott från frysen. Som tillbehör förbereder vi puy-linser, mandelpotatismos och haricots verts.



Under timmarna som låren puttrar i flottet hinner vi med att i lugn och ro jämföra den nysläppta årgången av Dr. Loosens lilla trappa med föregående version. Den charmiga nollsjuan vi provade härom veckan, alltså...

2008 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett har oskyldigt blommiga och friskt gröna drag, typiskt päronaromatiska, med grönt äpple och mer mogen nyskuren ananas. Smaken charmar med livlig sprits och rikt fruktiga aromer understödda av en hyfsat hög restsötma. Syran är milt balanserad, med ett åtstramande inslag av grönt äppelkart. Jättegott och charmigt - bara lite för ungt än. Vill man slippa det aromatiska draget så ger man sig till tåls i ett år. Vinet hinner ikapp storebror och får förmodligen en extra poäng som belöning. Släpptes 1 februari. (87+)

2007 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett har en mer återhållsam och balanserad doft som passerat det unggröna stadiet: vit persika, mandarin, lime och mineraler med början till petroleum. Även här är spritsen livlig som ett frizzante mineralvatten, och smaken rik på aromer med bara aningen mer integrerad restsötma. Syran är på samma nivå som föregående, med mer av moget grönt äpple och utan kartigt snörp. En förtjusande medhårskabinett att sörpla i sommar, och flera somrar framöver. Finns i BS. (88)

Uppdatering efter ett dygn i öppna flaskor: 08:an har vunnit i mineraltoner och en antydan till petroleum. Syran är pigg och energisk, vinet framstår i bättre dager än igår. 07:an har blivit mer inbunden i doften och syrorna har tappat en hel del i livlighet. Det yngre vinet stjäl föreställningen ikväll, och sammantaget får man nog säga att årgångarna är jämbördiga.



Dags för kvällens huvudnummer, canard et cathiard. Som sparringpartner och känd parameter kallar vi in den nyligen testade pommarden från Catherine och Claude Maréchale.

2007 Domaine Maréchale Pommard La Chanière har en stor, frestande doft där vi njuter av mosiga jordgubbar och mörka körsbär i en ganska rökig personlighet med flinta, knallpulver och rökta charkuterier. Av de goda fatkryddorna är det muskotnöten som står ut ikväll. Vi noterar ett aningen volatilt drag, det kan ha med ungdom och fat att göra och är inte alls störande. Grönt te och tomatpuré kompletterar gårdens doftprofil. Den brukar tilltala oss!

I munnen får vi en ganska stort anlagd smak, med en lite tunn och ranglig fruktslyngel som skramlar omkring i den väl tilltagna kostymen. Många positiva egenskaper finns ändå här: god kryddighet, salmiaksälta, len munkänsla, bra intensitet och god längd. Stjälkar eller örter ger en lite kärv, bitter avslutning som hjälper till med strukturen, och vi tänker att vinet kommer hävda sig bra till maten. Men tvärtom avslöjar confiten att det ekar lite tomt i mitten. Uppvisningen blir alltså inte lika lyckad som förra gången, medtävlaren berättar med önskvärd tydlighet vad som fattas. Ett riktigt gott vin är det likafullt, om än lite lättare än den enastående nollfyran. Det ska bli intressant att se hur länge frukten räcker... (89)

2005 Domaine Sylvain Cathiard Vosne-Romanée har en vinös, distingerad doft av fullmogen, mörkare pinotfrukt. Skogsbären har ett sötare inslag av crème de cassis och fikon som skvallrar om gynnsam väderlek. Faten ger ett dyrt intryck, med pennväss som för tankarna till bordeaux. Den varma, orientaliska kryddigheten är diskret och otroligt klassigt genomförd. Ett verkligt komplext intryck, inte minst för att vara ett vin med byappellation.

De första smakintrycken är: den viskösa och lena munkänslan, den elegant torra mineraliteten, den mörka fruktens renhet och den fina syrastrukturen. När vi provar vinerna nykarafferade och svala är inte klasskillnaden slående, men redan en stund senare, till maten, kör detta vin ifrån och avslöjar en helt annan stoppning, mittfrukt och struktur. Mötet med confiten blir faktiskt enastående bra och vinet fortsätter att växa under kvällens lopp. Vår enda invändning är egentligen att eftersmaken aldrig når över medellängd. Fortfarande har vi 2005 Vosne-Romanée 1er Cru Aux Malconsorts som hack i dörrposten vad gäller denna producent, men även byvinet bjuder på ett verkligt tillfredsställande möte med både Cathiard och Vosne-Romanée. (91-92)

Det hade nog blivit en jämnare match med Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais som motståndare. Men nu var ju inte tävlingen det viktiga, utan njutningen. Och confiten, den föll från sina ben bara vi tittade på den. När vi i framtiden använder Julia Childs kokbok - med svensk titel "Det goda franska köket" - kommer vi för alltid höra texterna med Meryl Streeps echaufferade tantröst...

lördag, februari 27, 2010

1998 Pian delle Vigne Brunello di Montalcino


Fredagskväll, och vi är nog rätt många som vill göra det enkelt för oss. Och så vill vi ha säker utdelning. Så vi kör med färska räkor, beprövade viner och avslutar med en långdistansare från källaren. Målgången står i Montalcino.

2005 Wegeler Winkel Jesuitengarten Riesling Erstes Gewächs har nått en skön drickfas. När vinet släpptes var restsötman i mesta laget för en rheingau - klart sötare än Geheimrat "J" - men nu är den nästan helt integrerad i smaken. De generösa aromerna liknar vita persikor och passionsfrukter med ett bett av grapefrukt, och visst finns en början till petroleum. Ett riktigt trevligt vin och som klippt och skuret för funktionen att veva igång kvällen - men i grenarna fokus och mineralitet når det inte riktigt upp till de absoluta höjdarna i området. Vi får se vad som händer med lite mer utveckling. (89)

2008 Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite Blanc är fortfarande den perfekta äktenskapspartnern till en skål smögenräkor. Doften är som en blandning av vita vingummin och färska skaldjur, en mix av aprikoser och kalksten. Vi är fullständigt besatta av denna ungdomliga, mineralstinna chenin blanc och ser fram emot att konsumera ytterligare en låda snart. (90)

Antinori köpte egendomen Pian delle Vigne i södra Montalcino 1995, så kvällens vin är den fjärde årgången. Är man på jakt efter le tradizioni vänder man sig någon annanstans. Men är man sugen på modern brunello så är det bara att läsa vidare.

1998 Antinori Pian delle Vigne Brunello di Montalcino smickrar våra nosar med en fullmogen, bråddjup och rejält komplex doft. Mmm vilket schysst café, här borde vi fika oftare! Rostade franskbröd och cornetti med chokladsås serveras med espresso på nymalda arabicabönor. Ett paket mörk tobak sällskapar med russin, kryddnejlika och julmust. Ljuvlig mint friskar upp näsan samtidigt som vi har allra fetaste trädgårdsmyllan runt hörnet. Undervegetation brukar det visst kallas, det här mogna, obeskrivligt goda...

Precis alla löften som doften ställer ut infrias när vi smakar. Now it's payback time! Vi njuter i fulla drag av en superharmonisk, närmast klotrund smak som åldern slipat till perfektion! Frukten är fortfarande stoor, som en riktigt maffig körsbärspralin. Tanninerna liknar mörk chokladsås, fräschören är mintig, syrabalansen behagligt avrundad. Stilen måste förstås beskrivas som modern och barriqueorienterad, men sättet på vilket det är gjort är inget annat än mästerligt. Det som överraskar oss är vilket bett och vilken livlighet som ändå finns kvar i flaskan. Den som har källarlagrade exemplar och gillar att chansa kan nog våga sig på ytterligare fem år. Vi andra dricker upp nu. Jäklar, vad bra! Tänk att vi betalade under 250 spänn för sex år sedan. Helt galet! (92-93)

onsdag, februari 24, 2010

Munskänkarnas årsmötesmeny


Stockholmssektionens årsmöte... är det inte mest en massa gamlingar där? Jo, visst ligger det ganska nära sanningen. Förbaskat trevliga och pratsamma är de också, veteranerna. För att dra ner snittåldern lite besökte vi vårt första årsmöte någonsin, och hastigt och lustigt var vi med på ett hörn i styrelsen. Middagen efteråt intogs på Restaurang Stallet i Näringslivets Hus. Gott och trevligt med nya möten, är vi ganska säkra på att alla tyckte...

MENY

Tre läckra matpraliner

NV André Clouet Grande Réserve, Champagne

* * *

Lammfilécrepinette med rödvins-, timjan- och honungssås, paprikatimbal, potatis- och grönsaksterrine

2008 Gumfield's Pinot Noir, Marlborough

2006 Kenwood Cabernet Sauvignon, Sonoma County

* * *

Rabarbermousse med färska jordgubbar, vit chokladstång och äppelchips

1995 Moulin Touchais, Coteaux du Layon


Ett särskilt tack till Björn Gadd som låg bakom middagsarrangemanget. Och till kockarna i Stallet, förstås.

Munskänkarna stationsprovar Piemonte


Vi hör flera röster omkring oss säga samma sak: stationsprovningar är de allra trevligaste. Det är lätt att förstå vad de menar - man sitter i lugn och ro, pretentionerna är måttliga, man kan själv bestämma på vilket sätt man vill prova, blint eller öppet, ensam eller med vänner, under koncentrerad tystnad eller i gemytligt samtal. Vinernas parbildningar ger utrymme för kreativitet hos arrangörerna. Och, vill vi tillägga: det ingår i dealen att man utsätter sig för det oväntade. Några stolpskott får man ta med gott humör och det gör fullträffarna desto bättre. Dessutom: är man så selektiv att man bara provar kända toppviner är det lätt att bli fartblind. Här får man sin uppdatering även på vardagstjutet. I alla fall så länge det kommer från piemonte...

Vin 1 är ljust halmgult. Doften är blyg och mandeltonad med vit äppelblom, vit persika och päron. Rätt elegant och parfymerad personlighet. I munnen ett krispigt vin med markerad syra och slank, lätt kropp. Viss intensitet kan ändå hittas, och en återhållsam druvighet i avslutningen. En klart positiv bekantskap, och blommorna har rieslingtycke. Det var ett år sen vi provade Vajras riesling, men var den inte lite fylligare? Vi gissar på den i alla fall. (85)

2008 Ceretto Langhe Arneis Blangè (199 kr)

Snyggt jobbat av Ceretto, men vinet doftar (och kostar) mer än det smakar.

Vin 2 är rikare halmgult. Här finns en skarp, lite bränd ton i doften och de gula äpplena är i boknaste laget. En aning av jasmin och mandel bättrar dock på fräschören. Smaken är guläpplig, fylligare än föregående med en antydan till fetma, fast utan viskositet. Något vass alkohol och inslag av oxiderade, brända toner. Det blir minustecken för både doft och smak. (78)

2008 Michele Chiarlo Gavi di Gavi (145 kr)

Svårt med Gavi, det finns inget att välja på i BS. Men stöter ni på Marchesi di Barolos version - testad på senaste Gambero Rosso-cirkusen - så är den värd att dricka.

Vin 3 har en mycket ljust tegelröd till orange färgnyans. Inte många viner ser ut på det här sättet - lite som poulsarden på senaste nyhetsprovningen - men i och med att vi är i piemonte så lär vi ha en grignolino i glaset. Doften är klart säregen på ett negativt sätt, med oxidativa drag av brända örter, myggmedel, rengöringsmedel, tvål och rönnbär. En blyg vaniljkokt jordgubbe har hamnat helt fel i sammanhanget. Smaken är lika märklig den, lättviktig men övermogen, med något kemiska rönnbärsaromer och en mjuk avrundad syra (konstigt och fel i en grignolino, den borde vara friskare!). Uttorkande örtighet, som på sitt sätt är läskande. Flaskan tycks ha utsatts för hög värme någon gång under vägen hit. (69)

2007 Cantina Sociale di Casorzo Grignolino d'Asti (121 kr)

Hallå, grignolino kan faktiskt vara riktigt gott! Istället för den här smått defekta kooperativjuicen, prova Cavallottos härliga version som till och med har en riktig tanninstruktur - precis som deras fina dolcetto. Finns att beställa från Idala Gård Vinhandel, med leverans hem till dörren om man så önskar, eller för avhämtning i Fredhäll utan kostnad för transporten.



Vin 4 har en mörkare blåröd, transparent färg. Doften är fruktig med aromer av slånbär, hallon, blåbär och söta körsbär. Smått volatila drag av körsbärskärnor, lim och lösningsmedel. Smaken ger hög syra med kärnbitterhet i en kärv och vresig personlighet, men har onekligen en rätt god längd. Inte alls lätt att gilla på egen hand, men borde visa sig mer fördelaktigt i sällskap med antipasti och mat. Traditionell dolcetto eller bottilagrad barbera? Vi gissar på det senare. (83)

2007 G.D. Vajra Dolcetto d'Alba (136 kr)

Även här väljer vi Cavallotto för en fullmatad, tanninrik dolcetto, och Roagna för en slankare version med komplex och unikt personlig bouquet.



Vin 5 har en mörkt blåröd, nästan klar uppsyn. Mmm, äntligen något som doftar riktigt gott! Doften kommer väl överens med lustcentrum, med förföriskt söta mörka bär och riktigt sköna animaltoner av gödsel, svinstia och lakrits. Tänk att det ska till lite djur och skit för att man ska tänka personlighet! Smaken är påtagligt välbalanserad och mycket behaglig i munnen med mogen frukt och avvägd kärvhet. Vi gillar detta en hel del, en barbera utan barriques, med tydlig ursprungskänsla. (86)

2008 Fontanafredda Briccotondo Barbera d'Alba (75 kr)

Ser man på, James Sucklings famösa nittiopoängsfynd - eller åttioåtta i den här årgången. Ja, trots det inflationsmässigt generösa omdömet har han onekligen en poäng, det är ett fantastiskt karaktärsfullt och välgjort vin för sin prisnivå. Den aktuella versionen är nog den vi gillat bäst hittills, förra årgången gav oss mer associationer till orenlig kloak än till goda animalier. Briccotondo mognade under fem månader, hälften i barriques från Allier och hälften i slavonska botti.



Vin 6 är mörkt, tätt nästan opakt blårött. Här bjuds läckert drypande mörk sötfrukt av mörka körsbär och björnbär med modern extraktion (limtoner) och riklig men väl integrerad fatbehandling. I munnen rejält gomtäckande frukt med bitterhet, bra tryck utan eldighet men med god längd, och en fatkryddig eftersmak. Typisk modern och ambitiös barbera. Rejält med ek, men det funkar riktigt bra här. Smått lyxig. (88)

2007 Gianni Voerzio Ciabot della Luna Barbera d'Alba (229 kr)

Här hamnar Gianni Voerzio mycket mer rätt än med sin Barolo La Serra.



Vin 7 har en medelljust varmröd färg och ett framträdande nebba-inslag av slånbärssaft - gott! Insmickrande frukt med lite sötma, kola och vanilj. En gnutta målarfärg och lösningsmedel adderar till en doftande helhet som är god på ett lite kletigt och sötsaftigt vis. Smaken är dock påtagligt väl balanserad. Frukt, lakrits, snälla tanniner och avrundad syra hjälps åt att leverera en god och lättsam, superproffsig produkt med hyfsad längd. Kan vara en langhe nebbiolo från en modern volymproducent, inte Pio Cesare men kanske Fontanafredda. (86)

2005 Fontanafredda Eremo Langhe Rosso (93 kr)

Langhe nebb är oftast ännu slankare, och mer tanninrik här hjälper barberadruvan till med frukt och lakritsrondör. Inte alls tokigt, ja även nollfyran var ju rätt trevlig, liksom årgångarna kring millennieskiftet - 99, 00, 01. Men Eremo tycks ha förlorat sin bredare representation på hyllorna, och hittas numera bara i de mer specialiserade butikerna.



Vin 8 har en varmröd färg, något mörkare än sjuan. Doften är tydligt rökig med rostat bröd, läder, tjära, svart te och indiska kryddor. God frukt som liknar hallonlakrits under röken. I munnen ett slankt vin med rejält sträva tanniner, ändå med fin slipdammskänsla plus en liten kärnbitterhet. Rätt så hög klass på smaken, och god längd därtill. I jämförelse med sjuan framstår vinet som en lättviktsbarolo. (87)

2006 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (119 kr)

Inte illa, alls inte illa. Vi lägger konspirationsteorierna åt sidan för stunden och konstaterar att viner levererar. Hmm, förresten, var inte första smakprovet mer renfruktigt och mindre rökigt? Det ska fan till att göra stora kvantiteter av samma vin. Eller är vinet såpass komplext att det visar olika sidor vid olika tillfällen...



Vin 9 har en ljusare brunröd, utvecklad färg. Doften är mycket fint sammansatt och klassiskt ljus. Vi bockar av slånbär, tjära, violer och målarfärg, aningar av stall och ljus choklad. Renhet, elegans, inga konstigheter. Doften är blueprint barbaresco, plitar vi i blocket. I munnen får vi en syrlig smak, lädertorrt fruktig, med behagligt lätta tanniner och goda aromer. Vi noterar både harmoni och utmärkt längd. No spit, meddelar ryggmärgsreflexen! Först vid tredje smakprovet tänker vi på hur tanninerna drar åt det uttorkande hållet, suger till lite för snabbt liksom. En lättare barbaresco i klassisk stil, färdig att dricka nu. Kan det vara 2005? (89-90)

2003 Luigi Voghera Barbaresco (219 kr)

Tänk, ännu en som fick till det 2003! Först med facit in hand känner vi igen det där lite uttorkande nolltre-draget. Ett vin att dricka medan ni väntar på alla fina nollfyror ni har köpt - eller att bruka som billig inkörsport till barbaresco-zonen (för en genomgång av ordet inkörsport, läs här).



Vin 10 har en mörkt brunröd, djup färg. Även doften bjuder på ett fascinerande djup! Mättad av undervegetation, tjära, läder, lakrits, slånbär och sötaste vildhallon. Friska örter sluter upp: rosmarin, salvia, lavendel och viol. Respektingivande och läckert. En limmig extraktion/fathantering ger vid handen att vi har en lite modernare producent i glaset. I munnen en mycket intensiv smak med stor struktur och fasta, prominenta tanniner som kallar på fem-tio års lagring. Rondör av lakrits med örtiga inslag. Stadga, kraft och längd. En vingårdsbarolo av toppklass. (93)

2005 Renato Ratti Barolo Rocche (593 kr)

En riktigt kraftfull La Morra, från cru Rocche i området Annunziata även kallat Marcenasco. Och en riktigt bra nollfemma, precis som Rattis standardversion från Marcenasco.




Vin 11 får ni bara titta på. Vi ville ha Rattis tanniner med oss hela vägen hem...

NV Cinzano Asti DOCG (75 kr)



Stockholmsmunskänkarna provade med ett nytt grepp den här kvällen, tre baguetter med goda pålägg för 80 spänn. Hoppas det gick bra, för det är väldigt trevligt med möjligheten att få sig ett smakligt tilltugg. Själva provningen kostade 220 kr.

ps. Länkarna går till SB. Några av vinerna finns i BS, men de flesta ute på hyllorna.

lördag, februari 20, 2010

Barral går till sjöss


Båten "Prince van Orangiën" byggdes 1935, som stilfullt boende och ståndsmässigt kontor åt en holländsk redare. På somrarna ligger denna flytande pärla förtöjd vid Oaxens Skärgårdskrog, men nu på vintern hittar man både båten och krögarparet på Kajplats 18 vid Strandvägen. Den som vill bo i scenografin till en trettiotalsfilm kan ta in i någon av de sex hytterna och få sin mat levererad från stans bästa restauranger. Klär man sig tidstypiskt lär illusionen bli total. Och glöm för all del inte att ringa Martin Scorsese!

Franska Kvalitetsviner bjuder in till sortimentsprovning ombord i aktersalongen. Som det ska visa sig är det riktigt hög klass på det som serveras under den sittande provningen, men en trio viner får hjärtat att klappa fortare - åtminstone om man är hejaklacksledare i Svenska Barral-Fancluben. Trots att vi hade anat att det borde vara dags nu, blir vi ändå komplett överraskade när alla tre cuvéerna radas upp på ett bräde. Det handlar om de efterlängtade nollsjuorna, vars beståndsdelar vi fick smaka från tank sommaren 2008. Redan då märktes att det var storverk på gång.




2007 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Tradition blandar i vanlig ordning 50% carignan vieilles vignes, 30% grenache, 10% syrah jeunes vignes och 10% cinsault. Förutom de unga syrah är stockarna mellan 30 och 60 år gamla, och jordmånen järnrik, sönderfallande skiffer. Uttaget ligger mellan 30 och 35 hl/hektar. Vinifieringen är traditionell, med burgundisk pigeage. Lång maceration, 3-4 veckor. Försiktig pressning med vertikalpress. Vinet har inte sett skymten av ek, utan mognar under två år i betongtank. Vinet buteljeras ofiltrerat med en mikroskopisk dos svavel. Nollsjuan släpps i BS på måndag.
160 kr/1920 kr för en låda.

Det täta, mörka vinet har en vidöppen, fantastiskt rik och komplex doft - totalt signifikant för Barral. Röda äpplen går hand i hand med björnbär, söta körsbär och jordgubbar. Den lyckade årgången slösar lite extra med sina drypande söta fikon och sötlakrits, men lyckas också fånga den blommiga fräschören av syrener och violer. Starka broar till barndomen byggs med hjälp av både hockeypulver och knallpulver. Något animaliskt drag från bondgården kan anas, men i stort sett handlar doften enbart om renhet i form av massiv frukt och otroligt järnrika mineraler.

I munnen är vinet extraktrikt som en opastöriserad och ofiltrerad must. Sötfrukten är intensiv, med mjuka men friska syror och grovkalibriga, rödäppliga tanniner. En maffig, rentav jättestor smak, som liknar Neil Young & Crazy Horse när de trakterar sina stärkare med rattarna på elva, beväpnade med dubbla knallpulverpistoler om ni kan föreställa er det. Jämför vi med nollfemman så drar vinet ett par storlekar större och är upplevelsemässigt sötare. Renheten är minst lika bra, koncentrationen högre och eftersmaken längre, förmodligen delvis på grund av en högre alkoholhalt än vanligt. En helt perfekt version i sitt slag - om än galet "extra allt" i karaktären - och eftersmaken, den bara ringer och ringer i munnen. Spelbart omgående. (92)

2007 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis består av 50% carignan vieilles vignes, 40% syrah från södersluttningar och 10% grenache vieilles vignes. Stockarnas ålder är mellan 30 och 60 år, jordmånen järnrik skiffer, skördeuttaget mellan 25 och 30 hl/ha. Ingen avstjälkning. Malo på tank och två år i begagnade ekfat, 10% nya. Ingen filtrering och en mikroskopisk dos svavel.

Här serveras en kryddig doft av nejlika, muskot och kummin. Det är faten som har ordet för tillfället, och utläggningen fortsätter med stöd av träslöjdläraren. Se, här har vi en nysnidad smörkniv i eneträ, och den som har lust kan gå loss med lödkolven på ett skärp av läder. Hmm, frukten kommer alltså lite i skymundan just nu, men det är ingen tvekan om att det finns ett härligt material av björnbär och skogshallon undertill. Rökta och lufttorkade charkuterier assisterar, plus svartpeppar och salmiaksalta mineraltoner.

I munnen har vinet en mer klassiskt balanserad frukt än den galna, rock'n'roll-busiga Tradition. Druvtanninerna är stora, mörkchokladiga, finpulvriga, slipdammslika. Men det finns också en bitterhet, dels av stjälkar, dels av ek plus alkohol som kräver ryggläge för att vinet ska gå i mål helt och hållet. Smakens längd är utmärkt, likaså mineraliteten. Allt som behövs är tid, gissningsvis minst ett halvår men gärna betydligt mer. Toppenmaterial är det hur som helst! (92+)

2007 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière består till 80% av mourvèdre och resten syrah från norrsluttningar. Jordmånen är järnrik, sönderfallande skiffer, uttaget 20 till 25 hl/ha. Traditionell, burgundisk vinifiering med pigeage. Lång maceration, 3-4 veckor. Försiktig pressning med vertikalpress. Malo på tank och två år i använda ekfat, 10% nya. Inga omdragningar. Ingen filtrering och minimalt med svavel.

Nosen är uttalat blommig och elegant med violer, syrener och mörkaste blå plommon, även katrinplommon. En skvätt crème de cassis och närhet till en frisk kompost. Doften öppnar upp på ett helt fantastiskt sätt under den dryga halvtimme vi har glaset framför oss.

Smaken är påtagligt fräsch och sval för året. Gommen skäms bort av fantastiska, nästan burgundiska syror, substantiella men finsandiga tanniner, friska aromer och en exceptionell längd. Här handlar det om ett helt superbt druvmaterial, och resultatet är det mest eleganta vinet, allra bäst i trion. Faten underkastar sig frukten och håller sig på mattan, det tackar vi för. Vår erfarenhet är att den här cuvéen är den som blir allra bäst med tiden. Denna version är helt jämförbar med den majestätiska nollfemman. (94)


Hela provningen, få se om vi hinner kommentera:

2008 Philippe Pacalet Chablis 1er Cru Beauroy
2008 Philippe Pacalet Meursault
2005 Domaine Tissot Arbois Selection
2008 Philippe Pacalet Chambolle-Musigny

2008 Domaine Montirius Vacqueyras Garrigues
2007 Domaine Montirius Vacqueyras Le Clos
2007 Domaine Montirius Gigondas Terre d'Ainés

2007 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Tradition
2007 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis
2007 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière

2007 Pian dell'Orino Rosso di Montalcino
2004 Pian dell'Orino Brunello di Montalcino

2005 San Giuseppe Stella di Campalto Rosso di Stella
2007 San Giuseppe Stella di Campalto Rosso di Stella
2005 San Giuseppe Stella di Campalto Brunello di Montalcino

Fredagsmys med châteauneuf


Bourgogne i all ära, men när vintern tar järngrepp på omgivningarna är vi nog ganska många som längtar efter buteljerat solsken från sydligare nejder. Vitlöksgnuggade lammkotletter och ugnsrostade grönsaker med massor av färska örter kallar på viner som vuxit ett stenkast från garriguen. Tre olika viner från tre årgångar står i glasen.

Första glaset har en djupt blåröd, nästan svart, halvt opak färg. Doften står på vid gavel, glad och inbjudande med famnen full av garrigue-örter, salmiak/stenkross, nygarvat läder, vedbrasa och mörk chokladkola. Den mörka, mättade frukten ger ett komplext intryck av fyra ingående druvor: det blir både mörka körsbär, hallon, björnbär, avmätta likörtoner och en aning kirsch. Den här doften måste man ha ett hjärta av sten för att motstå, och den ger tydligt intryck av att vara kvällens yngsta vin. I munnen handlar det om direkt attack, med smått explosiv mitt - rejäl alkoholbränna tycker S - en mjukt viskös munkänsla och rejäl volym/rondör. Allt det mjuka avslutas bestämt och utan prut, med ett snörp av rosmarin, och så planar vi ut på en rikt sötfruktig och ganska så lång eftersmak. Hela bjudningen präglas mer av frikostighet än av finess, och vinets kanske allra finaste egenskap är den vykortsvackra bilden av det omgivande landskapet i Vaucluse. (91)

2007 Domaine de La Janasse Côtes-du-Rhône-Villages Terre d'Argile

Lika delar grenache, syrah, mourvèdre och cinsault från lerig jordmån. €14,95 - galet mycket vin för pengarna. Update: Dagen efter har vinet hittat en slankare balans. Mindre av sötfrukt och alkohol, men ett gott nytillskott av angenämt bittersyrlig blodgrapejuice.



Andra glaset är ljust granatrött med en gnistrande, kristallklar lyster. Inledningsvis är nosen helt stängd. Kanske var det i våghalsigaste laget att öppna flaskan nu, när så många nollfemmor är i tunnel? Lyckligtvis öppnar den upp, men långsamt. Här kommer de vackraste doftslingor man kan tänka sig, fenomenalt fokuserade, med en fascinerande hög definition av aromerna. Vi förtjusas av ljust blommiga, övertonsrika drag av renaste hallon och röda vinbär, därtill några rönnbär och nypon samt en skvätt kirsch. Pinjeträ, lavendel, ljusaste mjölkchoklad och kokosfudge rundar av en superelegant, finessrik doft.

Röda mattan är utrullad, och i munnen gör vinet en stjärnas entré. Vi njuter stort av den silkeslena, viskösa sensationen som endast pur röd grenachefrukt från urgamla stockar kan ge. Men här finns också en ryggrad som lovar god potential inför framtiden: seriösa tanniner och frisk syra balanserar en hög men inlindad alkohol. Vi får ett kärnbittert nyp i avslutningen innan det hela mynnar ut i en påtagligt lång, kryddig och lustfylld eftersmak. Det sista som ringer kvar i munnen är salmiaksalta mineraler av absolut toppklass. Senare, efter ytterligare några timmar har det tillkommit toner av undervegetation och yllig mineralitet. Nu sjunger vinet högt och rent. (94)

2005 Bosquet des Papes Châteauneuf-du-Pape À la Gloire de Mon Grand Père

98% grenache från 80-90 år gamla stockar i norra delen av appellationen. 18 månader på 15 hektoliters foudres och demi-muids. Nog för att vi visste att vinet var enastående, men denna uppvisning var faktiskt ännu bättre än väntat. Att den frejdiga alkoholen skulle upplevas så inlindad, bara ett och ett halvt år efter vårt första smakprov. Och att det öppnade sig och växte under hela kvällen. Wow, vilket vin! Kolla gärna vad Frankofilen tyckte för ett år sen. Update: efter ett dygn har vinet fått utvecklade russintoner och verkar nästan gammalt, men eftersmaken är fortfarande mineraliskt torr. Grenache är extremt känslig för oxidation!




Tredje glaset är mörkare sammetsrött, med en lite grumlig uppsyn. Även här är doften knuten, och öppnar upp till ett rätt blurrigt och ofokuserat intryck. Visst finns aromer, men de saknar helt definitionen i föregående glas. Med lite god vilja ringar vi in sötlakrits och jordgubbskompott, myskig kryddighet och en mognadsutveckling mot ljus knäck och undervegetation. Ett något kemiskt alkohol-inslag hamnar på minuskontot. Lyckligtvis är smaken bättre än doften. Jordgubbar och sötlakrits får sällskap av fikon i en mjuk, vänlig och lite jolmig munkänsla. Här finns en del övrigt att önska i fråga om intensitet och struktur. Avslutningen är aningen kärv, men eftersmaken är god och klockar in på hygglig medellängd. (87)

2004 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réserve

Ungefär två tredjedelar grenache, resten syrah, mourvèdre och cinsault. Vinet växer inte i glaset och blir därmed en besvikelse ikväll, svagare än de förra två flaskorna vi druckit. Allra bäst var den första, förmodligen med viss draghjälp av x-faktorn vid stenugnsgrillen under platanen i Neffiès sommaren 2008. Det här var sista flaskan, bra så. Den som har kvar dricker upp snart.

tisdag, februari 16, 2010

Camille Giroud 2007: Maranges Croix Moines vs. Beaune Cent Vignes


Äntligen dags för en miniparallell som vi har suktat efter i ganska exakt två veckor - alltså sedan vi först smakade Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais. Håll i hatten, nu åker vi till bourgogne igen...

2007 Camille Giroud Maranges 1er Cru Le Croix Moines har en ljust klarröd färg med fin lyster och transparens. Den inledande doften är fokuserad och spetsig, som av skogens syrligaste bär - lingon och tranbär - med en god kryddighet av sandelträ, kanel och muskot. På ungefär en timme har frukten öppnat upp mot röda vinbär, rätt generösa hallon och lakrits. Här får vi en blomparfymerad personlighet med inslag av jord och svart te som är riiktigt fin att sniffa på!

Smaken är saftigt vinbärssyrlig, skogigt uppfriskande och aningen ungkärv, med inslag av svart te och diskret smörkola. Frukten är förhållandevis stadig med assistans av örter och ett gott motstånd som gör sig utmärkt till vardagsmaten - gulasch, comté och levain. Växer till sig med tid och till mat, och skäms inte på något vis för sig efteråt heller. Vi gillar den här stilen skarpt! Såvitt vi kan minnas är det första gången vi dricker en Maranges - men förhoppningsvis inte den sista. (89)



2007 Camille Giroud Beaune 1er Cru Les Cent Vignes är ännu ljusare, blekt varmrött med en orange till vattenklar kant. Doften är bredare, yppigare och tydligare rostad, med smarriga jordgubbar, bark och smått unkna mineraltoner av insjölera. Här får vi också tydliga drag av vedbrasa, exotisk rökelse och gräddigt rostade kaffetoner. Ett intryck av elegans, tidigt utveckling och lite femöresmystik från orienten!

Smaken är komplex, elegant och givande - mmm, underbart, en smeksamt god, ljus och fin beaune! Intensiva jordgubbsaromer simmar runt i farmors vispgrädde, kolaremmar sällskapar med orientkryddor och rökelse. Smaken speglar doften fint - lent viskös, balanserad och lång. Ett skitbra vin rent ut sagt, och redan nu extremt insmickrande. Allra godast tycker vi att det här smakar på alldeles egen hand. (90-91)



Summa summarum: två karaktärsfulla viner, med tydliga och särpräglade personligheter. Gemensamt är dock en välgjord, rentav lyxig känsla, särskilt 100 Vignes är underbart silkig. Båda levererar över pris och appellation - Maison Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais var uppenbarligen ingen flash in the pan! Huset tycks leverera tryggt och säkert - åtminstone i aktuell årgång - så det är bara att shoppa loss och njuta. Riktigt härliga grejor...


ps. Grattis, Tryffelsvinet! Nu önskar vi bara att bolaget hade köpt in fler. Det går kanske att fixa till?

söndag, februari 14, 2010

Côte-Rôtie på Tavastgatan



Inför morgondagens mittmånadssläpp fick vi möjlighet att smaka på ett par nytillkomna producenter i Vinitors portfölj. De kan sägas stå för rakt motsatta tolkningar av den solstekta sluttningen. Clusel-Roch är de traditionella puristerna - och Bonnefond efterföljare till Guigals moderna fatgenerositet.

2007 Domaine Clusel-Roch Côte-Rôtie Cuvée Classique blandar 96% syrah och 4% viognier, huvudsakligen från lieu-dit La Viallière, allt odlat under ekologisk certifiering. Rankornas ålder är 35 år genomsnittligen, man gör en särskild cuvée från de allra yngsta. En knapp tredjedel av druvorna avstjälkas i normala årgångar. Vinifieringen sker i betong och stål, musten får tre-fyra veckors cuvaison och en mjuk extraktion med pigeage och remontage två gånger dagligen. Uppfostran tar två år, i små ekfat varav 15% byts ut varje år. 12-13 000 flaskor produceras årligen.

Glaset bjuder på täta aromer av skogens mörkaste bär med lysande övertoner av violer. Charkuterierna hänger precis där de ska, både lufttorkade och rökta. Malört, barrskog och ylliga mineraler kompletterar ett klockrent doftintryck som skulle kunna utgöra skolexempel vid vilken sommelierutbildning som helst. Frukten ger ett svalt och uppfriskande intryck, typiskt för årgång nollsju. En diskret ton av mörk kola från faten är enbart läcker.

I munnen noterar vi en läskande syra med inslag av lingon, en helt tillfredsställande björnbärsfrukt, finsandiga tanniner och en lång, god, mineralisk eftersmak. Detta är helklassisk côte-rôtie med alla markörerna man önskar och utan några störande drag. Allt presenterat i en ren, hederlig och sympatisk stil - ett underbart syrahvin att dricka omgående på frukten, eller i mognande version någon gång efter 2014. 449 kr. (91-92)



2007 Domaine Clusel-Roch Côte-Rôtie Les Grandes Places består till 100% av syrahdruvor från 0,7 hektar i Grandes-Places, ett högt beläget och högt skattat läge vars stockar planterades 1935. Vinet fick två år på fat, med hälften ny ek. Produktionen är bara 2500 flaskor.

Jämfört med föregående vin finns - förutom flera likheter - mer av mörka likörtoner och liquid stones. Frukten har ett lite sydligare drag med toner av fikon, rentav en liten fläkt av nya världen om man så vill. Garrigue-liknande malört gör att helheten drar lite åt Saint-Cosme-hållet. I munnen är vinet tätt och bläckigt som ett fatprov. Tanninerna är högkvalitativa och silkesmjuka i munnen, men samtidigt helt lagringskrävande. Aromerna har en exemplarisk renhet, mineralerna är framträdande och vinet smakar verkligen gott, men det är inget vin att dricka på frukten. Ryggläge till 2014, men helst längre. 699 kr. (93)

De här båda vinerna tilltalar oss mycket, och Parker borde verkligen gilla dem, men han verkar helt ha tappat intresset för Clusel-Roch på senare tid. Desto mer intresserad är John Livingstone-Learmonth som talar i frireligiösa tungor om "the magic word purity" och "soil-to-glass-transfer".


2007 Domaine Patrick & Cristophe Bonnefond Côte-Rôtie Les Rochains luktar helt galet! Rostat långt bortom sans och vett attackerar vinet doftcentrum med aromer av bränt popcorn, hårdrostat bröd, bränt läder, bränt socker, svett - och rentav lite kräks, kvider importören själv. Inte helt fräscht och inte helt tilltalande, som ni förstår... faten skymmer såväl druva som terroir, men med lite god vilja kan man ana en högkvalitativ syrahfrukt där undertill. Läget är ju ändå granne med La Landonne...

Smaken är tyvärr också ett riktigt sorgligt kapitel. Ekbitter, grillbiffig och vrång med en känsla av surt trä. Mest förkrossande är hur man har kunnat förmå sig att förstöra ett unikt druvmaterial på det här viset. Det är väldigt svårt att sätta poäng på något man ogillar starkt - siffran blir mest ett slagträ. Så vi avstår, och avråder från inköp - den som tycker sig dela våra preferenser är härmed varnad. Två flaskor öppnade och provade med konsistenta intryck. 565 kr.

Ok, men vad tyckte Parker, då?
"From a vineyard planted in schist soils, the 2007 Cote Rotie Les Rochains exhibits an inky/purple color in addition to a more exotic, floral-scented nose displaying notions of sweet raspberry and cassis fruit, licorice, underbrush, and pain grille. Super-exotic, flamboyant, and remarkably soft and velvety, it should drink beautifully for 10-15 years. It is a hedonistic, head-turning, top-notch Cote Rotie. (93-95)"

Nä, nu är du väl ändå ute och cyklar, gamle gosse...



Innan côte-rôtierna fick vi smaka på 2007 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin Clos Tamisot. För första gången blir vi riktigt charmade av monsieur Damoy och hans ganska ekgenerösa personlighet. Ungefär 30-40 minuter behövs för att vinet ska öppna upp och visa sitt bästa. Frukten drar åt det mörkare hållet med körsbär, hallon och björnbär. Faten bjuder på en läcker kryddighet av kanel, nejlika och muskot, därtill bittermandel och en gnutta björnklister. Skogskänslan är djup och lockande med både bark och barr. En verkligt tilltalande doft, där kryddorna växer fram efterhand.

I munnen får vi en relativt tät frukt, fortfarande ungdomligt åtstramande och aningen knuten i syror och garvsyror. Men aromerna kommer loss på ett utmärkt sätt, med stöd av fina örter. Gillar man lite motstånd så har vinet en behaglig munkänsla redan nu. En sympatisk och positiv bekantskap, även om priset är i saftigaste laget för vad man får i glaset idag. Lagras för eventuell bättre utdelning. 595 kr, släpptes
1 februari. (89-90)

2005 Domaine Saint Gayan Gigondas


Häromveckan var vi på en intressant sortimentsprovning av 76 viner i prisklassen 90-600 kr. Några stod ut från resten och levererade härliga vinupplevelser alldeles oavsett pris, men också över sitt pris - kalla det fynd eller vad ni vill. Med kära gäster på ingång och en svamp- och baconmättad kycklinggryta på spisen plockar vi fram våra två favoriter, som lämpligt nog också finns i beställningssortimentet.

Som aptitetare presenterar vi 2007 Dr Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett. Det är väl inte den mest mineraliska kabinettsriesling vi smakat, kanske inte heller den mest eleganta. Men rackarns vilken charm vinet har! Helt utan gröna, ungjästiga piggelintoner serveras en veritabel fruktskål av vit persika, grön lime, mandariner och grapefrukt. Balansen mellan syra och sötma är sorglöst avvägd, och spritsen får vinet att dansa på tungan. Helhetsintrycket är så somrigt att man kan blunda och känna sig förflyttad till valfri trädgård och hängmatta. Våra gäster är överförtjusta, vitvinstypen är den de gillar allra mest och kameramobilen åker fram för att memorera. (88)

Domaine Saint Gayan är en familjeegendom i byn Gigondas. Historien börjar med de gamla romarna som planterade upp sluttningarna och döpte platsen till Jocunditas. 1709 tog förfadern till den nuvarande ägarfamiljen över, och 1956 var det dags att börja buteljera under eget namn. Gårdens profil är traditionella, välbalanserade viner. Gigondas Tradition blandar 75% grenache med 15% syrah, 5% mourvèdre och resten "övriga tillåtna". Stockarnas genomsnittsålder är 55 år, uttaget ligger på 35 hl/ha. Notera att man inte avstjälkar i goda år, vilket ger vinet en tydlig personlighet. Druvorna får en utdragen jäsning varefter vinet uppfostras i gamla ekliggare och 500-liters ekfat.

Ojojoj, vilken näsa! Storartat, saliven rinner redan i floder. Tobakstonerna är framträdande (tack vare stjälkarna), med bara en aning av stall. Mängder av jordiga mineraler och nyplockad rosmarin förnöjer förmodligen vilken terroirnörd som helst. Därefter slås vi av ett makalöst drag av färskpressad blodgrape som får oss att dregla likt hungriga hundar. Andra läckerheter är aromer av jordgubbe, mörka plommon, röda vinbär och körsbärskärnor, kanske en droppe kirsch. Den som gillar högra stranden i bordeaux har inte kommit helt vilse i det här vinet.

2005 Domaine Saint Gayan Gigondas Tradition har en drygt medelfyllig, balanserat sötfruktig, friskt blodapelsinsyrlig smak. Vi njuter av en extremt aptitlig blodgrape/kärnbeska, ett utmärkt bett och prominenta, något kaneltorra tanniner. Eftersmaken tillfredställer, mineralisk, lång och lustfylld. Syrorna maskerar de 14,5 procenten fullständigt, och citruskaraktären får oss för ett ögonblick att undra om kan det handla om tillsatt citronsyra. Men skit samma - detta är utan tvekan outstanding stuff i en klassisk stil! En första mognadsfas är redan här, men vinet bör hänga med och utvecklas i sju-åtta år till. (91)

ps. Vilken härlig rhône-årgång den var, 2005! På många sätt bättre än 2007. Läs vad vi tyckte om den mogna versionen av 2000 Saint Gayan Gigondas.

lördag, februari 13, 2010

Pommard 2007: La Chanière vs. Clos de Verger



Ikväll blir det två viner från samma södersluttning, längs med väg D17 västerut från byn Pommard. Det enda som skiljer de båda vingårdarna åt är några hundra meter och en tredje vingård, nämligen premier cru Les Arvelets. Det känns inte minst angeläget att prova La Chanière - en februarinyhet som fortfarande finns i ganska rikliga mängder i fem butiker. Som sparringpartner väljer vi den redan testade och godkända Clos de Verger.



Första glaset har inledningsvis en söt, parfymerad näsa med inslag av ros och mysk. Doften är inte så stor, men tydlig - rentav förbindligt inställsam i sin feminina adressering. Parfymflaskan skramlar omkring i en elegantare handväska av ljust läder, tillsammans med en halväten rulle Rollo. Väskan tycks vara inhandlad i en orientbasar, för alltmer av exotiska rökelser frigör sig efterhand. Men bären är helt klart franska - skinande ljusa och klara, röda vinbär med ett stråk av jordgubbar. En riktigt läcker doft, om man kommer överens med parfymen.

I munnen är detta ett lätt, ljust och slankt vin med höga, lite kartiga syror och små, örtiga tanniner. Aromerna har ingen större komplexitet utan här handlar det nästan helt om intensiva röda vinbär med måttfull assistans av fatkryddighet. Avslutningen är av god medellängd med ett örtigt eller snarare tomatstjälkigt drag. Doften lovar lite mer än smaken klarar att leverera. Det är onekligen ett ganska charmigt vin, men också i lättviktigaste laget, inte minst när vi betänker att det är en premier cru. För det måste det ju vara, karaktären känns välbekant från Pillot. Den här (sista) flaskan känns inte lika tillfredsställande som de förra, och hade vi nyss köpt flaskor skulle vi nog fundera på att byta dem mot något annat. (88)

2007 Domaine Fernand et Laurent Pillot Pommard Premier Cru Clos de Verger


Andra glaset bjuder på en klart komplex doft, med större djup och fler dimensioner. Bären är av lite mörkare slag, mest skogsbär även om en och annan jordgubbe också verkar ha slunkit med. Ute i skogen hittar vi fram till en lerig insjö, med gröna alger eller kanske snarare grönt te som flyter omkring i vattnet, och kantad av pigga enbuskar och fuktiga skogschampinjoner. Plötsligt får vi en löjligt tydlig puff av krutrök - det verkar bli knallpulverkrig nere vid skogstjärnen ikväll, och lakritsgodiset bränner i fickan. Alles in alles är detta en förföriskt intressant och smått svindlande pinotdoft. Som bonus kan den inbitne sniffaren räkna hem ett kemtekniskt, förmodligen hälsovådligt, smått volatilt inslag av nagellacksremover.

Smaken är större anlagd än det förra vinets: pinottypiskt god i aromerna och rätt väl strukturerad, med bra bett och en gnutta druvbeska snarare än ekbitterhet. Trots att frukten fortfarande är lite ungkärv känns texturen klart silkig, med lakritsrondör och salmiaksalt mineralitet. Vinet fyller väl inte ut kostymen helt och hållet idag, men det ska nog ordna upp sig med ett par års lagring. Vi som följt La Chanière sedan tiotalet år känner igen oss i diverse trevliga markörer. Catherine och Claude Maréchal tycks vara tillbakahuvudspåret igen, efter den i och för sig lagringsdugliga men inte vidare hustypiska nollfemman. Skönt! Priset har jackats upp med en femtilapp, men är ändå anständigt med burgundiska mått mätt. För att infria potentialen rekommenderas alltså något års ryggläge. (90)

2007 Domaine Catherine och Claude Maréchal Pommard La Chanière

måndag, februari 08, 2010

2001 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba


Studiedag i skolan är lika med skidåkardag i backen. Skidåkarmiddag är lika med spaghetti och ragù. Ragù är lika med nebbiolo och vips har vi en mognande nebba i glasen.

2001 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba har en stor doft trots att vinet kommer rakt från kalla källaren och bara hunnit spendera trekvart i karaffen. Här bjuds det på torkad frukt och sura körsbär, sötsur sås direkt från kinarestaurangen, salt lakrits och balsamicoindränkta hallon och jordgubbar. Den rostade eken vinkar på uppmärksamhet med bitter mandelmassa, tobak, vanilj, kryddnejlika, muskot, kanel och julmust. En rätt tilltalande fatkaraktär, med några droppar menthol som friskar upp intrycken...

Smaken är också rätt givande, inte vidare värst elegant men stadig, med hyfsad kraft som lovar gott till maten. Den småsura personligheten fortsätter med toscanska körsbär, balsamico, salt järn och en del ekbitterhet. Spetsen i syrorna har rundats av med aktivt vinmakande och tid i källaren, och de småsträva tanninerna kommer utan tvekan lika mycket från ek som från druva. S ifrågasätter både mittfrukt och längd, och föredrar alla gånger finessen i den lättare Le Tense. T är mer positiv till Serralungans kraft, djup och rondör, men föredrar också fräschören i Le Tense. Vinet levererar bra sällskap till maten, men utan att framkalla någon riktig eufori. När vi suger på eftersmaken har den både sura och bittra drag.

Vi målar upp ett framtidsscenario där vinet tappar i frukt, syror och tanniner. Kvar finns en robust ekfatskaraktär som knappast kommer att försvinna med tiden. Det är fortfarande en god standardbarolo, men vi var klart mer positiva i början. Det ska bli intressant att se var det tar vägen under de närmaste åren - just nu väntar vi oss inga mirakel. (88)

ps. När vi kollar våra äldre noteringar blir det uppenbart att vinet levererade allra bäst i början. Förra året smög sig bitterheten in bland intrycken. Och igår var det dags för surheten. Var ska det sluta?

pps. Det var snack om basister i en tråd häromdagen. Ta en paus på jobbet och njut av en ung Barry Adamson från 1981. Ja, bandet och låten går inte av för hackor de heller. Den som får ett plötsligt sug efter mycket mer tidigt 80-tal prenumerar på Jokko Apas Kanal.

söndag, februari 07, 2010

BYOB och källarrensning på Lidingö


Vad är det här för gammalt mög, månntro? Är man arkeologiskt lagd kan man glädjas åt massor av fällning i flaskan och siffrorna 1-9-1-0 i flagnande vit färg utanpå. Men när man sniffar sveps man iväg på en obeskrivlig hundraårstripp: en tidsmaskin, en skattkista full av citrusaromer, stenar, målarfärg, nötter, knäck och torkad frukt. Och smakar man så golvas man av makalös citrusfrukt och en syra som enklast kan beskrivas som odödlig. Det här vinet kommer nog aldrig att ge upp! Grattis till den som får smaka om ytterligare hundra år, 2110...

När vi bloggade Barbeitos fenomenala sercial för en knapp månad sedan, fanns det inte med på kartan att vi någonsin i detta livet skulle få smaka den igen. Men Niklas Jörgensen, mannen med de många överraskningarna, ställer så klart fram den som aptitretare när vi samlas för att gemensamt avverka knytisflaskor. Wow, vilken start! Denna lördagskväll ska bli lång och vindlande, och såväl glas, tallrikar som spottkoppar fylls med talrika godsaker från de mest skilda håll. Här plockar vi några favoriter rakt ur anteckningsblocket:

Färgen är ljusare brunröd, med gott om röda nyanser kvar. Doften är fantastiskt frisk och god med höga toner av menthol, salvia och tomatkvist. Djupare tjära och terpentin. Vackert utmognad frukt av jordgubbar och torkade körsbär med inslag av tomatpuré, rönnbär och nypon. Ett charkigt inslag av rökt sidfläsk. Helhetsintrycket blir en fascinerande blandning av mognad och fräschör. Smaken bjuder på frisk syra och en fortfarande intakt sötsur frukt med aromer av röda körsbär, gamla jordgubbar och liquid smoke. Vinet fyller ut förvånansvärt bra i munnen, det har en smått viskös känsla med aningar av ljus kakao, och tanninerna är med i matchen ungefär som hos en mognare nebbiolo. Även utvecklingsmässigt befinner sig helheten ungefär på samma nivå som en nebba från tidigt 80-tal. Det har skvallrats om att 1963 Periquita ska dyka upp ikväll, och vinet påminner onekligen en hel del om den 1965 Periquita vi drack i augusti. Så här är den alltså, 63:an, fortfarande full av liv. Rustikt elegant och helt njutbar. Långt mer än ett kuriosum. (89)

1963 José Maria da Fonseca Periquita

Det är helt fantastiskt vad äldre årgångar av detta vin klarar i fråga om lagring! Och snacka om prisvärt, det kostade väl högst ett par kronor när det begav sig. Men försök inte göra om tricket med en nollsexa från din lokala systembutik. Dels får du vänta i 47 år, och förmodligen lär du bli besviken när du vrider om skruvkapsylen. Varken druvmaterial eller metoder är längre desamma. Då var det traditionell, lång vinifiering och lagring i stora botti - nu en kortare och svalare maceration, ståltankar och ekchips. Men producenten är fortfarande José Maria da Fonseca, i Azeitão. Och druvan är fortfarande castelão från Terras do Sado, alltså Setubal-halvön söder om Lissabon. Även om upptagningsområdet förmodligen är större nuförtiden. Tack, Niklas!



Glaset är ljust brunrött med orange kant och varm lyster. Doften är nästan overkligt fokuserad och riktad. Frukten skiner lika surralistiskt som om Salvador Dalì skulle fått för sig att måla av cassispastiller, söta smultron och apelsiner. Nebbiolotypiska markörer som mynta, målarbutik, tjära, pinjebarr, ljusa örter och violblommiga övertoner kommer till. Anders hittar de mest solmogna tomater som någonsin prytt en grönsaksdisk, och nyponaromer som utvecklas mer och mer mot slutet. Oj, vad fint detta glas är att sniffa på! Smaken är ren och elegant, slank men intensiv, läskande och örtig. Det tycks vara en heltraditionell piemontesare. Superba syror och mineraler leder dominerar balansen mot de i och för sig ursköna tanninerna, så gissningsvis är det en barbaresco. Flaskmognaden antyder att vinet har en del år på nacken, minst tio år och kanske så långt tillbaks som 1990. Superklasse! Kanske kan det vara en barbaresco från Giacosa? (93)

2003 Poderi Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot

Hoppsan, här har det gått undan med utvecklingen. Garderobsmognad, säger Anders! Och det finns en del likheter med såväl Roagnas 2003 Pajé som Giacomo Conternos 2003 Cascina Francia. Just detta vin kommer dessutom med en extra bra historia. Aldo Conterno beslöt sig i ett tidigt skede 2003 att klassa ned skörden från alla sin berömda vingårdar: Cicala, Romirasco, Colonnello och Bussia Soprana. Vinet visade sig efterhand bli långt bättre än han trott, men då var deklasseringen redan ett faktum. Så kom det sig att den selekterade frukten från alla hans topplägen hamnade i denna förhållandevis billiga Langhe Nebbiolo. Tack, Anders!



Mörkare brunröd sammet. En underbar mognadsutveckling och enorm komplexitet i doften. Svampsoya, mörk choklad, torkade körsbär, russin, katrinplommon och port. En tydlig terroirkänsla av stendamm, aningar av rått kött. Tjära, tobak, multna löv, örter, aningen brända toner, kanske en gnutta volatilt men enbart på ett positivt sätt. Smaken är slank, elegant, silkeslen och balanserad. Här finns ett slags viktlös kraft av en typ man sällan upplever. Mineralkänslan av kalkgrus och bränd jord är helt superb. Syrorna är friska, tanninerna mjuka, eftersmaken fint bittersöt och påtagligt lång. Så gott, så snyggt! Flera gissningar går till châteauneuf-du-pape och 1998, men Franko hittar inte sin kära garrigue, istället en fatbehandling som pekar åt annat håll. Ett par provare är i piemonte och hela sällskapet bedömer alkoholen till 14, högst 14,5%. Skitbra, rentav storslaget! (95)

1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico

Amarone har fått utstå rätt många gliringar i vårt sällskap, men Mazzano visar vad det här distriktet förmår när det presterar som bäst. Vingårdar på 400 meters höjd ger stora temperaturskillnader som accentuerar syror och elegans. Men det krävs onekligen en hel del tålamod innan den önskade flaskmognaden infinner sig. Druvmaterialet är 75% corvina , 20% rondinella och 5% molinara. En liten del av druvorna angreps av botrytis. "L'appasimento" tar ungefär fyra månader, och druvorna tappar en tredjedel av sin vikt. Uppfostran skedde i 600 liters ekfat, franska och slavonska, varav en tredjedel var nya. Alkoholen är modiga 16%, något som inte alls märks.



Ännu ett väldigt vackert glas: medelljust brunrött med djup och fin lyster. Här är det är bara att bocka av mognadstonerna:
rödavinbärsnickelfrukt mot en fond av plommon, nypon och målarfärg. Kryddnejlika, bränd ört och tomatpuré. Framträdande jordtoner och ärevördig gammal källare. Några rökpuffar och rätt så mycket tjära. Mynta och te. En enormt välbalanserad näsa, här finns inget som spretar eller stör! Det är nog ett syrahvin, men det finns också en hel del doftlikheter med mogen nebbiolo.

Även i munnen är vinet harmoniskt och ljuvligt att dricka. Den ganska generösa frukten visar alls inga tecken på att vika ned sig, och tanninerna är mjukt nedsmälta med kompletterande aromer av tomatpuré och örter. Här finns en extra liten gaspedal som trycker till slutet och skämmer bort oss med en intensiv och lång eftersmak. Här tänker vi särskilt på hur alla beståndsdelar blivit så väl integrerade och sammanhållna. Det känns spontant som en mogen côte-rôtie, kanske från de goda åren 89-90? Nej, det är faktiskt en hermitage, får vi veta, och nu hittar Franko likheter med La Chapelle -98 som vi drack tillsammans för ett par år sedan. Aha, nittiosjuan. En exceptionellt bra flaska är det hur som helst! (94)

1997 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle

Nittiosjuan som vi provade hos Hjo. Det här är precis lika bra som då, lite rikare och snäppet bättre än nittioåttan. Lär nog hålla i åtskilliga år än, även om drickfasen är jättefin just nu. €70 hos Millésimes. Tack för den, Ulrik!



Hela listan:

1910 Barbeito Sercial
2006 Rapet Corton Grand Cru
2007 Friedrich Becker Spätburgunder Trocken Pfalz
1963 José Maria da Fonseca Periquita
1967 Tavares & Rodrigues Colares
2007 Miani Buri Tokai Friulano
2006 Dirk Niepoort Redoma Branco Douro
2003 Poderi Aldo Conterno Il Favot Langhe Nebbiolo
2003 Feudi di Sangregorio Serpico Irpinia Aglianico IGT
1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella
2000 Alvaro Castro Quinta da Pellada Estagio Prolongado
2008 Soalheiro Primeiras Vinhas Alvarinho
2004 Numanthia-Termes Numanthia Toro
Adega de Pegoes Doce di Uva (touriga naçional-marmelad)
2004 Eagle's Trace Latitude 38 Napa Valley
2006 Domaine du Mas Blanc Cuvée Jonquets Collioure
2005 Domaine du Prince Cuvée Lou Prince Cahors
2003 Maculan Crosara Breganze Rosso
2006 Château Les Carmes Haut-Brion, Pessac-Léognan
2006 Tenuta di Trinoro Le Cupole Toscana IGT
2004 Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva
1997 Barbeito Madeira Tinta Negra Mole Colheita Meio Seco
2000 Barbeito Madeira Malvasia Colheita Single Cask
Barbeito Madeira Verdelho Old Reserve 10 Years

lördag, februari 06, 2010

Camille Giroud: 1996 Beaune Les Prévoles & 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais


Så sent som i förra veckan hade vi inte provat en droppe från Maison Camille Giroud, och inte heller hade vi läst något som fastnat i minnet. Plötsligt har vi både smakat, diggat och handlat. Vad är nu det här för en firma som Tryffelsvinet nosat upp?

Baserad i Beaune med en historia tillbaks till 1865 är det en av de sista, gamla smånegocianterna som inte sugits upp av de stora husen. Vinerna brukade förr i tiden köpas in på fat och mognadslagras i egna källare. Enligt Clive Coates hade man ett rykte om sig att framställa traditionella lagringsviner åt det robusta hållet, med inga eller mycket få nya fat. Om man fick ett vin levererat i nytt ekfat drog man om det till ett gammalt, berättar Allen Meadows. Emellanåt kunde dessa viner utvecklas på ett storslaget sätt, och man låg på en hel del äldre årgångar att sälja som mogna. "The wines from this company always struck me as having been made in a time-warp", skriver Anthony Hanson oöversättligt. 1996 byggdes ett cuverie och man kunde börja vinifiera under eget tak. 2002 köptes firman av ett amerikanskt entusiast-konsortium lett av paret Ann Colgin och Joe Wender, med stöd av den amerikanska vinmäklaren/ importören Becky Wasserman. Ett ambitiöst förbättringsarbete påbörjades, inte minst i vingårdarna. Vinifieringen är absolut traditionell, med vertikalpress och öppna jäskar, och helt utan ny ek. Vinmakaren, tillika régisseuren David Croix sägs uppträda i en t-shirt med ordet "Terroiriste" tryckt på ryggen. Sånt ger pluspoäng i vår bok...


1996 Beaune Les Prévoles har en komplex, mogen doft med medelgod definition av aromerna. Frukten blurrar runt i registret plommon, körsbär, vinbär, nypon. Örter med tydlig grönmynta i täten skänker doften dess nödvändiga fräschör och höjd. I andra ändan har vi dova toner av källare, jordiga champinjonsporer och fuktig undervegetation. Men ett litet stänk salubrin kunde vi gärna ha varit utan. I slutet av glaset får vi en mognadston av fikon som tröst.

I munnen är detta ett fullmoget vin med stram, hög syra och en viskös, nästan oljig textur. Kryddigheten är mild och god, likaså rönnbärsaromerna och de sura körsbären. Men det ekar lite tomt i mitten och frukten har förmodligen sett bättre dagar. Det lätt volatila draget går igen även i smaken. Summa summarum blir det mer av kraft än av elegans - och ett vin som är ytterst väl lämpat som måltidssällskap, men som knappast erbjuder någon större njutning på egen hand. Vi dricker det till lammytterfileer med rödvinssky, smörstekt ostronskivling och rösti. Riktigt gott ihop! (87)

2007 Gevrey-Chambertin Les Crais har ett härligt sug i doften. Örter, anis och pinjebarr ger en pinfärsk känsla av natur. Orangea toner av pomeranser och nypon möter en mörkröd pinotfrukt där man kan bocka av både körsbär, jordgubbar och hallon. Jordiga mineral-toner samsas med choklad och finstämd krydda. Precis som på nyhetsprovningen i måndags är det renaste njutning att bara nosa på detta vin.

Smaken bjuder på en medelmörk, högklassig pinotfrukt som fyller ut i gommen på ett riktigt skönt sätt. Här finns gott om djup och extrakt, men utan att man tänker på extraktion. Den livliga, apelsinlika syran stöds av ett litet co2-pirr på tungspetsen, men är behagligt avrundad och mycket fint infattad i helheten. Munkänslan är smått viskös, med en terroiristisk textur som påminner om salvia och grusjord. Balansen är ypperlig även på egen hand och faten håller sig hela tiden i bakgrunden - med diskret smörkola, kakaopulver och finstämd kryddighet - så att ursprunget i Gevrey framstår tydligt. Som sagt: ett överjävligt gott vin i en naturtrogen stil som är extremt tilltalande. Att dricka nu eller precis när du känner för det under den närmaste tioårsperioden. (91-92)

Slutsatsen av kvällens jämförelse blir att något väsentligt har skett sedan det amerikanska övertagandet. Det är onekligen klasskillnad på dessa två byviner. Vi hoppas och tror att nollsjuan är representativ för den nuvarande nivån, och det ska bli mycket intressant att bekanta sig med de fyra viner från Giroud som släpps mitt i månaden.

ps. Som av en händelse är vi fler som dricker Les Crais ikväll.

onsdag, februari 03, 2010

Munskänkarna provar februarinyheter


Ok, då var det nysläppsdags igen. Enligt systembolagets omdiskuterade plan ska det bli färre släpp, men det känns som fler. Sällan har väl sökfunktionerna varit så röriga som nu. "Till vårens tillfälliga sortiment", "Små partier som lanseras i 30-tal butiker - Här hittar du aktuellt sortiment februari", "Små partier som lanseras i våra vinkällarbutiker - Här hittar du aktuellt sortiment februari", "Små partier som lanseras mitt i månaden", "Alla tillfälliga varor per varugrupp", "Här finns en samlad lista med alla tillfälliga drycker". Ur denna kökkenmödding har Stockholmsmunskänkarna vaskat fram tolv nyheter som vi provar blint.

Först ut ett ljust platinafärgat glas. Doften är fräsch, ung och rätt charmig med jordiga mineraltoner och blommiga, ungt aromatiska drag av gröna äppelskal, aningar av gråpäron och kryddörter. Smaken är stram, knastertorr men ändå relativt fruktig riesling med äppelkartig, limefrisk syra. En ren och frisk baskvalitet som känns österrikisk, tycker både T och S oberoende av varandra. Säkerligen senaste årgång, inte alls märkvärdigt men gott. Alla fyra runt bordet är positiva till denna enkla aptitretare.

2007 Schumacher-Knepper Wintrange Felsberg Riesling Grand Premier Cru, Moselle Luxembourgeoise (83)

Grand Premier Cru... jojominsann, i Luxemburg brer man på. Undrar vad de kallar sina toppviner?

Gul färg. Örtkryddig, gräddig doft med nässlor, dillfat och vanilj. Förmodligen senare skördat, här finns en smått exotisk spätlese-karaktär: honung, mandarin, persika, sockerdricka, silverputs och "svart" skiffer - antydningar till framtida petroleum. Utvecklad, rik och kryddig rieslingsmak med rejäl struktur och jordig mineralkänsla. Balansen är i stort sett trocken - bara en liten aning av restsötma - med bra tryck, driv och längd i smaken. Förmodligen är alkoholen relativt hög - liksom kvaliteten. Hela paketet ger en stark känsla av rheingau. Rik frukt - 2007? Künstler eller Wegeler?

2007 Sibylle Kuntz Riesling Gold-Quadrat, Mosel (88)

Ser man på, vilken luring. Väldigt atypiskt för mosel. Men gott! Alla är dock inte fullt lika positiva. S gissade på Alsace.

Mycket ljus, halmgul/vit med gröna reflexer. Återhållsam nos med mineral, vit persika och vita blommor som liljekonvalje. En elegant och finlemmad doft! Detta är en nästan rieslinglik bourgogne-chardonnay utan några störande fat. Mycket slank, stenig, strukturerad, seriös smak. Strama gula äpplen, riktigt höga syror. En ballerina utan ett endaste gram övervikt. I yngsta och tuffaste laget än, så spara ett tag.

2007 Rémi Jobard Bourgogne Blanc (86)

Vissa invändningar hördes om att vinet var mer anonymt än elegant.

Ljust halmgul färg. Tydligt rostad, aningen rökig doft med diacetyl, det vill säga smöriga toner. Skirat smör med citron. Smör på rostat bröd. Popcornkastrull. Nougat och rollokola. I munnen ett fruktigt, ganska rikt vin med viskös, aningen oljig munkänsla. En chardonnay, med mest citrustoner i frukten och några grapeskal i slutet. Inte alltför strama syror, snarare ett väl utvecklat vin med lagom mycket fat för att balansera ekipaget, åtminstone för den som gillar smör och fat. Troligen ett vin från côte-de-beaune med en handfull år på nacken.

2000 La Chablisienne Chablis Premier Cru Mont de Milieu (86)

Ojdå. När vi handlar chablis är det andra parametrar vi söker efter. Inte första gången vi lurar oss själva i en blindprovning mellan Jobard och chablis. Får man välja blir det Jobard till skaldjuren och Chablisienne till smörfisken! K var rätt uppskattande, medan S var klart avvaktande.

Ljust tegelorange färg. Enkel, bärig doft med framträdande volatila drag. Dessutom rönnbär, lingon, nypon, apelsin och kola.
Snart hittar vi alla fyra en raggig hundpäls, och någon har visst råkat slinta med tändaren. Bränd hundpäls är inte alls gott! Kokta rotfrukter gör inget till för att förbättra intrycket. Smaken är kartig, ogin, omogen och bitter. Detta gör lika ont i själen som i munnen! Att döma av färgen och bären är det en poulsard.

2007 Fruitière Vinicole d'Arbois Côtes du Jura Poulsard (67)

Nu gillar vi ju egentligen poulsard, men det här är utan konkurrens den sämsta vi någonsin smakat. Dödskallemärkning!

Klar, rödbetsröd färg med blå reflexer. Rostad ek och söt hallonfrukt med rödbeta och artificiella drag. Tycks vara en nyavärldenpinot att döma av doften, men ett kalkgrusigt drag associerar mer till bourgogne. Smaken är torr och fruktig med pinotbeska. Det är garanterat inte från nya världen, men saknar den burgundiske hantverkarens avtryck. Det tycks vara ett volymvin - en enkel pinot från bourgogne - och den bereder oss ingen större njutning.

2007 Louis Max Mercurey Vignes du Domaine (78)

Mörkt blåröd, tät färg. Parfymerad doft med söt björnbärs/blåbärsfrukt och modernt hög extraktion som ger drag av bittermandel och björnklister. Rejält med moderna fat av nya spanien-typ. Druvan tycks vara syrah, och den har vuxit i ett läge där det är för varmt för att den ska bli elegant. Smaken är tät, fruktig och fatad med mörka chokladtoner, kaffe och cola. Trots ganska rejält pådrag är det både lite tomt i mitten och kort i slutet. Nya spanien? Tummen ner, inte vår påse.

2006 Laurent Miquel Bardou Saint-Chinian (85)

Antingen är det vi som har ändrat smak - eller vinet. Årgång 2002 finns kvar i positivt minne, men det här känns bara överjobbat. K landar förresten i californien 2007.

Mörkt blåröd, tät färg. Doften ger söt, ung, extraherad primärfrukt av björnbär, mörka plommon och vinbärsnickel med lim, fat, kaffe och mörk choklad. Smaken är sötfruktig och tanninrik, med stadiga syror och ganska rikligt med lakritsfat. En varm, mjukt insmickrande munkänsla leder än en gång tankarna till den iberiska halvön. Nya spanien igen? Inte heller detta vin är något för oss.

2007 Quinta do Vale Meão Meandro Douro (85)

Flera gissningar på syrah från varma områden.

Nä, nu får det komma något bra! Färgen är ljus, varmröd och vacker. Den förtjusande doften ger apelsiner, jordgubbar, röda vinbär, lingon och örter åt garrigue-hållet. Aningen svettiga, stalliga och kryddiga fat, mycket trevligt och burgundiskt. Men är vi i bourgogne eller är det en ljus châteauneuf? Vi måste nog smaka för att få svar. I munnen förtjusar vinet med en blandning av rött och orange. Härliga apelsinsyror, krämigt rödbärig frukt och en påtagligt rik och skön balans i munnen. Örter, kalkgrusiga mineraler och återhållsamma fat assisterar. Mmm, nu är vi i bourgogne på riktigt. Det här är på ren svenska överjävligt gott och varken kan eller bör spottas ut. Ett givet köp!

2007 Camille Giroud Gevrey-Chambertin Les Crais (91)

Mörkt varmröd, vacker färg. Utvecklad, kryddig doft med torkade och brända örter, cederfat, gummi, hostmedicin, stall, mynta och eucalyptus. Vi är redan flera som tänker syrah. Frisk syra, härlig struktur med något brända toner, örter, behagligt sandiga tanniner och en stram liten malörtsbitterhet i slutet. Gott, utmärkt, drickfärdigt vin. En mogen syrah från rhône eller södra frankrike?

2002 Château Destieux Saint-Émilion Grand Cru (89)

66% merlot, 17% cabernet franc och 17% cabernet sauvignon. Ingen gissade på bordeaux, det säger kanske både något om oss och om vinet.

Fyra ord poppar direkt upp ur glaset: sötlakrits, fikon, châteauneuf, Usseglio? Nä stopp där, nu tar vi det lite lugnare. Färgen är varm och mörk. Doften vidöppen och slösaktig. Tät, mörkröd, maffigt mogen skogsbärsfrukt. Valnötter, svarta oliver, salmiak, fin kompost och rotfrukterna i rödvinssåsen. Smaken är stor och riktigt god! Kryddig, behagligt eldig, med sköna tanniner och viss mognadsutveckling. Svarta aromer av oliver, jord, lakrits och turkisk peppar i den långa, läckra avslutningen. Alla fyra: det här smakar dyrt! Vi har tappat greppet vad gäller geografin, och vinet är alltför moget för att vara Usseglios nollsjua - men nog liknar det châteauneuf alltid.

2004 Château Lamargue Grande Réserve Costières de Nîmes (90)

Trots Ulf Janssons ord i Munskänken om ett "utvecklat vin att smyga in i en châteauneufprovning" trillar vi rakt i fällan. Vinet är gjort på huvudsaklingen syrahdruvor, men ändå beter det sig som ett mörkt grenachevin med mourvèdre. Märkligt. Och gott. Och väldigt fyndmässigt!

Mörkröd, transparent färg. Doften är knuten men frestande: krämig sötfrukt av röda bär som hallon, jordgubbar, röda vinbär och lingon. Dessutom hittar vi gulare inslag av apelsinskal, nypon och hjortonmylta. Röd fruktcoupe med gul citrus, säger L. Här finns också en bakomliggande mineralisk/animalisk unknad som av mognande brie och vått ylle. Dessutom patentsökt garrigue, anis, fänkål och salmiak - nu är ursprunget klart och kvällen hade varit en besvikelse om inte det här vinet dök upp. I munnen: mmm, vilken härlig och överraskande frisk smak! Med rejält skjut dessutom - syran och alkoholen kappas, men det är faktiskt syrorna som vinner. Frukten är krämigt slank med rätt framträdande tanniner. Intrycket blir solvarmt men inte alls särskilt eldigt. Ska man invända något så finns det ändå ett aningen vasst och knutet drag, vinet är förstås alltför ungt och främst beror det på syrorna. Frågan kommer upp om syran kan vara justerad, det är faktiskt en av de högsta vi känt i nollsjuorna - som en slags blandning av vinbärssyra, lingonsyra och apelsin/citronsyra. Avslutningen är salt som sig bör i en god châteauneuf och de salmiaklika mineralerna minglar kvar redigt länge efter vi har svalt.

2007 Bosquet des Papes Châteauneuf-du-Pape Tradition (91)

Bosquet levererar igen, inte precis oväntat i denna årgång. Ett härligt vin som vi gärna väntar några år med att dricka, tills alla bitar trillar på plats och doften öppnar upp med lite tredjehandsaromer. Sådär 2014 bör det vara på topp. Notera den påklistrade lappen nere i vänstra hörnet - "Alc. 15,5% by vol". Undertill, på den årgångslösa standardetiketten står det 14,5%.



ps. Alla länkar går till SB.