Det har varit mycket snack om smaklökar på drift den senaste tiden. Flaskorna vi lade undan för mer än ett halvt decennium sedan, fulla av förväntningar - ska de ge oss vad vi hoppats, eller har vi utvecklats till andra vindrickare i dag, med förändrade preferenser?
1999 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc smickrar våra nosar med en rik doft av varma körsbär och hallon, samt ljus choklad och marsipan som hämtade från Anthon Bergs praliner. Höga toner av bittermandel gränsande åt trasig kulspetspenna berättar med hyfsat stora bokstäver om uppfostran i ny ek. Vi försöker leta efter mer typiska barolodrag av tjära och rosor, men det vi hittar är något annat - en glad banan!
Även i munnen får vi smicker på högsta nivå. Mötet mellan rik frukt och lyxig ek är ju bara så typisk för det här vinet: ungefär som en ugnsrostad banandessert fylld med mjölkchoklad, kokos och marsipan! Det blir utan tvekan plus för balans, munkänsla, sammetsmogna tanniner, koncentration och harmoni. Jäkligt gott, helt enkelt! Men var tusan är känslan av terroir? Det blir knepigt att påstå att vi har en skolboks-barolo i glaset, men visst är det en klockren Bric dël Fiasc! Här ska man nog inte tänka alltför mycket, bara njuta.
Vi är kluvna. Intellektuellt - nej. Sensuellt - ja, absolut!
Med hjälp av tryffelosande pasta och riven parmesan fixar vi till ett möte som får humöret att stiga som en raket. Och visst är drickfasen helt rätt just nu. Så är vi nöjda? Jodå, vinet är lika oemotståndligt som en hitlåt destinerad för världsmarknaden. Men när vi letar vidare i framtiden blir det nog andra, mer klassiska nebbiolostilar som får företräde.
7 kommentarer:
Oemotståndlighet är ju inte att förakta. Som ni säger: man ska nog skippa tänkandet och bara njuta. Detta gäller väl old- såväl som new-school om man ska vara ärlig.
Vi sippade också barolo igår - en annan Paolo dock.
/Patrik
Vi snavade över en Bric dël Fiasc 1996 för 42 euro i somras som vi förstås raskt satte korkskruven i en kväll framför brasan i österrikiska alperna. Vår allra första Scavino faktiskt, men jag kan inte säga att vi blev avskräckta vare sig intellektuellt eller sensuellt. Visst kändes det att vinet var ekat (dock inte överekat) men med en fantastisk komplexitet (vilka mognadstoner) och stor harmoni. Särskilt nebbiolotypiskt var det kanske inte men vi lät oss inte bekomma utan njöt i stora drag.
1996 är den bästa Bric dël Fiasc vi någonsin druckit! Helt fantastisk - grattis till det fyndiga priset.
Jag har väntat och väntat med att öppna min Bric del Fiasc från 1988. Baroloviner skall drickas när de är så där på gränsen till övermogna. Riktigt läckra är de när färgen är som i en oxiderad rose från Provence. Så var Gaja Barbaresco 1959och Borgogno 1958 i juni när vi drack dem. Så jag bör nog vänta några år till med att öppna 88:an?
Om ett par veckor ska vi gå lös på sex stycken barolo 78:or. Kanske i yngsta laget, Claes? ;-)
Vi har testat en av dem förut. Har du provat några av de här:
1978 Pio Cesare Barolo
1978 Renato Ratti Barolo Marcenasco
1978 Francesco Rinaldi Barolo Brunata e Cannubio
1978 Cordero di Montezemolo Barolo Enrico VI (Villero)
1978 Aldo Conterno Barolo Riserva Cascina Masante
1978 Fratelli Barale Barolo Castellero
Under sommarens Piemonteresa införskaffade jag ett ex av Andrea Zanfis bok "Piemonte ... noblewoman of wine" där ett 70-tal av de mest välkända producenterna presenterar sig själva och sina viner. Ett intressant faktum är att snart sagt alla anger att deras Barbaresco/Barolo är som bäst (eller åtminstone tänkt att vara det) mellan 6 och 15-20 år efter skörden. Enda signifikanta undantaget är Giacomo Conternos Monfortino där motsvarande intervall anges till mellan 15 och 40 år. Därmed inte sagt att konsumenten inte har rätt att tycka annorlunda: "Beauty is in the eye of the beholder." Men min egen preliminär ambition är nog att se till att flertalet av mina B&B-viner konsumeras före 20-årsdagen och i många fall redan som tonåring. ;-)
Låter som en mycket intressant provning FV. Lite av da capo på förra höstens inspektion av 71:orna eller ...? Gissar att någon av er varit och botaniserat i Töplers antikvariat nu igen. För egen del blev jag så inspirerad av era övningar förra gången det begav sig att jag, mot bättre vetande (?), inhandlade ett ex av Morescos legendariska Pajoré -71.
Återstår nu att se om det är vin eller vatten i flaskan. Dödligheten hos gamlingar likt dessa är tyvärr besvärande hög.
Intressant att ni också börjat tröttna lite på stilen hos Scavino?
Ska man vara elak kan man säga att hans viner känns lite som årets Milan där Berlusconi, trots att han satt en världsspelare på varje plats, ändå inte fått till en övertygande helhetskänsla. Vinerna är ju bra, inget snack om den saken. Men de får inte våra hjärtan att klappa sådär extra som så många andra viner från Piemonte förmår.
Det blir inga -06:or för oss från Scavino...
Skicka en kommentar