Biff gillar tanniner - tanniner gillar biff. Och vi gillar båda! Gamla barndomsvännerna A & M bjuder in till en orgie i hängmörad ryggbiff iklädd fettkappa, och A:s perfekta bea. Vi tar med oss en påse garvsyra. Som uppvärmning serveras ett gäng skagensnittar med Jean Biechers billiga Riesling Réserve från utmärkta 2007. Vinet överraskar positivt med sin balans och aromer av mogen persika och mineral. Här finns inget av den snipiga kartighet som enklare alsaceriesling kan bjuda på, och sju gram restsocker får ändå räknas som torrt. Så är det dags att prova kvällens röda...
2006 Barone Ricasoli Casalferro Toscana IGT har en mörk, tät kulör. Doften är knuten men lovande, och det vi märker mest i början är den mörka, moderna fatrostningen - aromer av mörkrostat bröd, grillkol och julkryddor. Frukten är djupsvart och reserverad som av mörka moreller med ett inslag av cassis. A plockar först ut en klockren nyans av Fazers "Turkisk Peppar", och därefter en pust av rå högrev och järn. Nog finns det gott om terroirkänsla som väntar på att titta fram bakom de nya faten...
Pow - vilken käftsmäll! Uttrycket "palate-staining" är uppfunnet precis för den här sensationen av primärt frontalangrepp mot smaklökarna, och tyvärr finns det inte någon bra svensk översättning. Oj, vilka seriösa tanniner. Vilka strama syror, vilken struktur! Ungdomen gör att frukt och fat smakar bläck och grillkol. Detta är en riktig tuffing med stenhårt hopskruvad fruktkärna och solid mittsmak, men längden är dock måttlig i nuläget.
S - som provar blint ikväll - bestämmer sig snart för att syror och tanniner är toscanska och säger ung kraftchianti. Hon vill betala 180 kr för vinet just nu, ungefär lika mycket som A & M. Men vet man hur fint vinet utvecklas med tiden - mer klassiskt ju äldre det blir - så vet man också att det om fem år kommer försvara sitt pris, och mer därtill. Hundra procent matkrävande idag. (91+)
1997, 1998, 1999 nådde en fin mognadsfas vid ungefär sju-nio års ålder. Den lättare och slankare 96an något år tidigare.
2001 Terredora CampoRe Taurasi Riserva har en bjussig och komplex doft, med ett helt vagnlass mognadstoner. Först ut är kaffekarameller, därnäst ett bordeauxlikt penväss, mineraler från en underjordisk källare och en multnande kompost. Här finns något dyigt drag som känns ganska rustikt men inte alls frånstötande. Stallet är inte heller särskilt långt bort. Vidare noterar vi mörka körsbär, plommon, korinter, piptobak, läder, knäck, nougat och lakritspipa, ni vet den där bruna tonen. Bittermandel och kryddbasar. Selleri, eucalyptus och menthol. Mineraler igen. Stoppa oss, någon.
Om Casalferro utdelade en stenhård smocka, så gör taurasin entré i gommen med silkesvantarna på. Efter den lena starten vecklar smaken ut sig som en solfjäder - en enormt rik och mogen frukt med en gnutta varmjordssötma, pomeranser, after-eight och salta mineraltoner. Ungefär i sväljet kickar den etanoldrivna miljöturbon med en rejäl skjuts av kryddvärme - och plötsligt överfaller "en jävla massa tanniner", ett helt rövarband som vägrar lämnar gommen förrän en dryg minut senare. Rustikt, egensinnigt och lite farligt. Och skitgott.
Som ni redan förstått är detta en storslagen representant för Campania - si, pericoloso - och den undanskuffade men potentiellt stora aglianicodruvan. Har ni inte redan handlat så gör det, flaskor finns kvar , vinet är fullt moget och priset är väldigt rimligt sett till rikedomen i upplevelsen. (92)
ps. Tredje gången på en vecka vi smakar CampoRe Riserva. Första gången blint hos Munskänkarna (bäst på månadsprovningen). Andra gången hemma. Och nu senast hos A & M - intrycken är konsistenta.
11 kommentarer:
Tyvärr hade jag en taskig upplevelse i fredags och den stavas 1999 Casalferro. På väg utför rejält och syror och tanniner som inte alls gillade varandra..
Så om något fel på flaskan, eller lagringen vågar jag ej säga men det kändes absolut inte så. Skulle vilja prova en till innan jag levererar dom men 10 år känns för länge för Casalferro...
MVH
Niklas J
Det kan ju ha uppstått en rätt stor variation efter tio år. Och du är ju inte den som brukar klaga på lite åldersmognad ;-) Vår senaste 99a dracks i juni och den levererade med besked. Vi har någon kvar och fasar inte för att spara åtminstone till nästa år.
http://vinare.blogspot.com/2009/06/saumur-salagou-och-casalferro.html
Skönt med dessa bonna-barolo's.
Skickade i oss en Aglianico nu i veckan:
http://vinosapien.com/MyTastings?Actor=vs2400&Wine=263&Year=2000
CampoRe står på min hylla på sb här i stan. Tillsammans med en annan läcker italienare:
http://vinosapien.com/MyTastings?Actor=vs2400&Wine=1202&Year=2004
Mycket gott i Italien...
Och den ni har kvar är jag ju inte alls sugen på att få ett glas av ;-)
Som sagt; leverera en dom efter en flaska känns ju inte rätt men just denna var tyvärr inte bra...
/N
Som av en händelse drack även vi CampoRe igår kväll. Förväntningarna var relativt högt ställda eftersom detta är Terredoras toppvin (de gör tre olika Taurasi) och vi haft goda erfarenheter även av deras enklare varianter.
Taurasi brukar för övrigt sällan göra oss besvikna. Vinerna härifrån ger i vårt tycke nästan alltid god till mycket god valuta för pengarna. Så även denna gång.
Det är ju inte var dag det dyker upp en topp-Aglianico på SB och än mer sällan det i så fall står något annat än Mastroberardino på flaskan. Så det är bara att tacka och ta emot.
Fast tilläggas bör kanske att även detta i själva verket är en "förklädd" Mastroberardino. Terredora ägs av familjen Walter Mastroberardino, bror till Antonio Mastroberardino som driver vinfirman med samma namn. Sedan bröderna gick skilda vägar 1993 är det också Terredora som sitter på flertalet av de vingårdar på vilka Mastroberardinos rykte en gång grundades.
Apropå aromatiken har ni naturligtvis rätt i att det finns inslag av kompost (eller kanske snarare nyslagen grönska) i detta vin. Men det gäller enligt vår erfarenhet snart sagt all Aglianico av lite mer ambitiöst slag. Vad vi fann anmärkningsvärt med just detta exemplar var istället att de lite "orena" dragen (stall, jord, kompost etc.) var ovanligt svaga och att inslaget av färsk örtighet var ovanligt framträdande, särskilt då i form av mynta/eucalyptus. Redan korken, som jag rutinmässigt sniffar på först av allt, doftade som en halstablett och det kan jag inte påminna mig att jag någonsin tidigare varit med om. ;-)
Tio är med Casalferro är nog lite väl länge misstänker jag. I somras drack vi 1998, jag upplevde den som klart på väg utför:
http://www.winepunk.net/WinePunk/Provat/Poster/2009/8/15_Svin_%26_Vin_(AuZone).html
Hur var CampoRe jämfört med Feudi di San Gregorios Piano de Montevergine 2001 i stil? Den låter klart spännande, och jag gillade San Gregorios variant mycket.
Hej Mats! Piano de Montevergine 01 gav ett mer modernt och superproffsigt intryck. CampoRe ett mer rustikt, gammeldags och egensinnigt vin, fortfarande med mycket ek (30 månader) - men den här druvan har kapacitet att tugga i sig rätt mycket trä. Och så slutligen Radici Riserva, den mest historiska och riktigt traditionella varianten där vi inte tänker på ny ek.
Alla tre är väl ungefär lika bra, sen är det upp till ens personliga preferenser. Vi har gillat alla tre.
Tilläggas kan att snart sagt all ambitiös Aglianico är rätt ordentligt ekad. Även Mastroberardino använder barriques för alla sina Taurasi -- Radici, Radici Riserva och Naturalis Historia -- om än i kombination med botti i de båda förstnämnda fallen. Men som FV påpekar tål Aglianico eken ovanligt bra.
När det gäller jämförelsen med Piano di Montevergine 2001 kan man nog också säga att CampoRe 2001 är mer drickmoget i dagsläget, med öppnare aromatik och kanske något mera mognadstoner. Ingen av dem är ju någon mjukis men Pianon är fortfarande mer av en "käftsmäll" för att låna FVs språkbruk. ;-)
Att sedan även CampoRe säkert tål åtminstone 10 år till i källaren är en annan sak.
Bokstavligt skulle "palate-staining" på svenska bli "som missfärgar gommen" men misstänker att ni snarare menar att vinet raspar upp eller rentav blästrar munhålan, som då blir stungen el. perforerad.
Värt att testa CampoRe då, har inte riktigt fastnat för Mastroberardino. Kanske fel årgångar, men jag gillar mer den moderna stilen. Provade också Casalferro på mässan i helgen, riktigt trevlig, med potential att bli ännu bättre med 2-3 år i källaren. Som ni säger kändes munnen smått skrumpen när Casalferro kom efter Campo Ceni, Brolio och Rocca Guicciarda utan något att äta. Castello de Brolio var tyvärr slut.
Skicka en kommentar