Egen flaska medtages

"Bring Your Own Bottle" låter sådär lagom knytis och opretentiöst - ungefär lika avslappnat som när Stig Larsson plockade upp sina dikter ur en konsumkasse inför högläsningen. Men när det är vännerna i vinbloggosfären - förstärkta av en sträv och borstig vinagent - som ses, så lär det knappast bli Claude Val och Monsieur Rouge till lammgrytan. Vi känner istället på oss att det kan bli riktigt hög klass ikväll, och luftar ett par mognande favoriter från egna källaren - ikväll vill vi klappa och bli klappade medhårs...

Första glaset har en fruktmättad, lyxig doft med karaktär av kryddig, burgundisk pinot noir. I den första vågen av dofter får vi mogna röda vinbär, plommon, vitpeppar och skogstoner. Med mer luft tas intrycken över av smörkola och grillkryddor - och till slut får vi elegant blommiga övertoner av hyacint, troligen också från faten. Här händer det alltså väldigt mycket i glaset under den timma vi följer vinet. I munnen får vi - inte helt oväntat - ett silkeslent och krämigt vin med varmt kryddig smak, fast struktur och underbara, mogna syror. Ett ungt vin, troligen en nollsjua, i modernt fatpräglad stil - elegans och kraft i skön förening! Som vanligt dyker frågan upp vad vi är beredda att betala för denna rundsmörjning, och de flesta i sällskapet kan nog i alla fall tänka sig att hosta upp i runda slängar 5-600 kr. Gissningarna börjar i Volnay, men knappast hos triumviratet Pousse d'Or-d'Angerville-de Montille. Eftersom det är vinagenten som tagit med sig vinet misstänker vi snarare att hans Pillot skaffat ett gudabenådat läge och gjort en home-run. Men vinets ursprung är inte Volnay, det har vuxit norr om Beaune! Vi far runt som kycklingar i halva Côte de Nuits innan vi till slut blir benådade och avsatta i Gevrey-Chambertin. Närmare bestämt i byns grand cru-vingårdar. Att våra slantar inte räcker långt blir därmed helt uppenbart. (94)

2007 Olivier Bernstein Mazis-Chambertin Grand Cru

Olivier Bernstein är en nystartad mikro-négociant som vinifierar druvor från kontrakterade odlare i topplägen. Gamla stockar, modernt vinmakande och minimala kvantiteter - totalt 591 buteljer i detta fall. "Potentially one of the top grands crus of the vintage" skriver Burghound. Är du stadd vid kassa kan vinet bli ditt, för endast 1 995 kr. Och då är det väl fiffigt att köpa en låda, så att du kan poppa några medan du väntar på att resten ska realisera sin fulla potential. Som Frankofilen skriver: importören var med på middagen i egenskap av privatperson, och bidrog med det här vinet.



Tät, varm, mörk rubin. Den läckra doften bjuder på mintchoklad, farin och modernt rostade toner. Men också en bordeauxklassisk mognadsutveckling mot ceder, blyerts, nyklippt gräs, dill, vitpeppar och tobak. Det är en grafisk och tydlig doft där beståndsdelarna är lätta att plocka ut. Frukten ger ett intryck av fullmogna druvor med lika delar cassis och plommon. Smaken är ytterst välbalanserad med utmärkt frukt och modern tillgänglighet - och går mer på elegans än på kraft. Aromerna är helt ljuvliga och eftersmaken av god medellängd. Med luft i glaset stramar vinet upp sig och bjuder på en fin balansgång mellan kommersiellt och klassiskt. Frankofilen är nere i Pessac-Léognan fortare än man hinner säga Daniel et Florence Cathiard. Gissningen blir först 2000 men rättas snart till 1998. Kudos! (93)

1998 Château Smith-Haut-Lafitte Pessac Léognan Cru Classé

Kanske inte fullt ut lika härligt som förra gången - men närapå. Ett vin att dricka mer än några provningsskvättar av...



Wow, här bjuds det på galet sötmogna skogsbär med mörk likörpralinkänsla och krossade körsbärskärnor. Balsamiska fattoner av ved, terpentin, dill, nysågad ek samt trevligt volatila drag av mandelmassa och nagellack. Smaken är modern och underbart fruktpackad med utmärkt bett och läskande fräschör. Italienskt höga syror, mjuka tanniner och en lång kryddvarm eftersmak av kärsbärskärnor. Här levereras ordentligt tryck i munnen, där alkoholen absolut märks men ändå huvudsakligen jobbar undercover - mmm, det är grym kvalitet i det här vinet! Karaktären passar in på zinfandel från Ridge eller modern topp-barbera från Piemonte. Syrorna och kärsbärskärnorna talar för det senare. (92)

2004 Braida di Giacomo Bologna Ai Suma Barbera d'Asti

15,5%, jo man tackar! Det här kunde ha gått helt överstyr - men gör det inte. Fortfarande alldeles ungdomligt till sin personlighet, med en nypolerad turbomotor under huven.



Intresseväckande, läckert mogen doft där vi nosar upp Old Holborn piptobak, muscovadosocker, inlagda körsbär, portvin, choklad, russin, korinter, läder och multnande undervegetation. Smaken är årgångstypiskt generös men ändå stram med härlig syra och rätt lång eftersmak, fångad i en sen men god mognadsfas där balansen är jätteskön. Vinet presenteras öppet och visar sig i vår smak vara det allra bästa till Nils-Emils gräddiga lamm- och kantarellgryta som nu landat på våra tallrikar. (90)

2000 Braida di Giacomo Bologna Bricco dell'Uccellone Barbera d'Asti

Mmm, länge sen vi sist drack en Uccellone. Och kul att de utvecklas så fint med tiden!



En fullständigt magnifik doft med fantastiska tredjehandsaromer av båthus, tjärat rep, tång, lapsang-souchong, aloe vera, grönmynta och undervegetation i barrskogen. En strålande upplevelse att sniffa på - med mer luft noterar vi också järn, blyerts och cigarrlåda. I munnen får vi ett slankt, senigt och uthålligt vin med ljusröd frukt, syror som smakar rönnbär, torkande tanniner och en munkänsla som av lena stenar. Vinet ger intryck av att vara minst trettio år gammalt men tycks också ha minst ett decennium framför sig. Kan det vara en traditionellt botti-lagrad portugis, en sjuttiotalare? Ingen vet riktigt var man ska placera vinet, men vänligt nog får vi till slut ledtråden cabernet franc och landar därmed i Saint-Emilion! Vi njuter av gammeldags finess och naturligtvis är vinet outstanding, åtminstone för den som uppskattar traditionell stil. Sifferbetyg känns pinsamt fel i sammanhanget. (91-92)

1981 Château Ausone Saint-Emilion 1er Grand Cru Classé

Vad ska vi säga? Vi är förstummade. Tack, Niklas för att du skänker ett historiskt perspektiv på vintillvaron. Detta var förstås inget för Parker, 82p för elva år sedan. Suckling var mer positiv med sina 88p för femton år sedan. Hade amerikanerna fått smaka vinet nu hade det kanske blivit annat ljud i skällan?



Nästa glas öppnar med kirsch och lösningsmedel, men breddar snart ut med fenomenala röda körsbär, nypon, rönnbär och grillad kyckling. Här finns mognadstoner som ger definitionen av garrigue, med tjära och jägermeister, dessutom ett intressant drag av tomatpuré - eller tomatketchup, påpekar Frankofilen väldigt träffande. Muscovadosocker och karamelltoner plussar en redan urläcker doft. I munnen bjuder vinet på en mättad rödfrukt av vinöst lustfylld grenache/mourvèdre med ungdomlig, utdragen kärnfrukt. Syrorna är enormt bra för druvor och ursprung och den imponerande strukturen är byggd för decennier av fortsatt lagring. Ett strålande, storslaget vin i sin allra första mognadsfas. Även här är Frankofilen på hugget och spikar såväl producent som årgång. Högform! (95)

2001 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape



Klar, tät, mörk rubin. Doften är småplufsig med mättad frukt av hallonlikör, mandelmassa, kåda och pinjebarr - grönsåpa. Terroiren kommer igenom som silverputs, järn och dammande grus. Smaken är fruktsöt och rätt tung i gumpen - en fransk fruktbomb med fat, tobak, järn, champinjoner, röda äppelskal och pinjenötter. Mycket av allt i munnen - det känns fortfarande ungt och tycks framförallt behöva tid på rygg. Och visst, syrorna för lagring är onekligen där, absolut tillräckliga för att balansera den massiva frukten och få vinet att hänga med ett bra tag. Detta vinner inte riktigt vårt gillande, och det är dessutom väldigt knepigt att sätta druva och ursprung. Med extremt välvillig ledning från flaskans ägare och nyckelord som "vinöst" landar vi till slut hos Alain Voge, men vi känner ändå inte riktigt igen vinet. (89)

2003 Alain Voge Cuvée Cornas Vieilles Fontaines

Den första besvikelsen om man nu kan tala om sånt på den här nivån, och det kan man förstås. Men vi har ju gillat vinet mycket, mycket mer än så här. Tycks vara i en besvärlig fas just nu - hoppas verkligen att det ordnar upp sig med tiden. Det blir väl något slags portvin till slut, precis som vissa andra sydfranska nolltreor...



Primärt sötfruktig doft av drottningsylt, björnbär, blandat smågodis och ny ek. Eucalyctus, smält choklad och cassis assisterar intrycken. Smaken förenar stor fruktighet, kraft och fräschör men det går inte att komma runt tankar på smått bråkig citronsyra i gommen. Detta är flytande godis och förstås jättehäftigt att dricka, utan att bara bli till en massiv fruktvägg. Men det känns lite artificiellt i aromerna - och var är terroiren? Det är en löjligt typisk topp-shiraz från down under!! Känner man Ulrik och vet att endast 48 flaskor av vinet släpptes nu i veckan ligger det väldigt nära till hands att lägga ihop ett och ett och gissa på Amon-Ra. Det är ett stoort vin som lätt skulle kunnat få (93-94) men invändningarna gör att vi landar på (92). Gillar man vintypen finns det dock riktigt mycket njutning att hämta här.

2007 Ben Glaetzer Amon-Ra, Barossa Valley Shiraz



Kvällens kanske mest egensinniga vin har en fruktig, brettig och svettig nos där vi gemensamt plockar ut så skiftande saker som ansjovis, leverpastej, eneträ, vitpeppar och kattpiss. Här finns också massor av multnande, unken grönska som barrskog, löv, örter och lagerblad. Fruktigt ja, visst finns det också lyckligtvis gott om vinbärs- eller cassistonad frukt. I sin helhet är det en både konstig, intresseväckande och väldigt attraktiv doft. Smaken är svalt fruktig och pepprig med positiv grönhet och hög syra. Fortfarande relativt ungt är detta jättegott och ställer hela sällskapet vad gäller ursprung men ska vi pröva en vild gissning är det ett syrahvin från en biodynamiker, kanske Chapoutier. Frankofilen kopplar grönskan till 2004. (91-92)

2004 Toni Hartl Eisner, Blaufränkisch Burgenland

Leverpastej - alldeles biodynamisk, så klart! Toni Hartl är enligt Niklas utsago en av de bästa odlarna vid Neusiedlersee. Väldigt intressant för inbitna provare och trebetygsaspiranter men kanske inte ett vin för en bredare allmänhet.



Transparent, ljusare granatrödfärg med persikokant. Ger ett visuellt intryck av bottilagrad nebbiolo. Doften är blommig och traditionell med kronblad av ros och viol, röda vinbär och jordgubbar samt balsamiska kryddor och lakrits. Det finns ett utmärkt lyft i doften - vi snackar finstämd elegans här. Smaken är intensiv och slank med en mogen frukt av jordgubbar som kompletteras med drag av salmiak och söt lakrits. Ett supersnyggt, harmoniskt vin med mjuka och behagliga tanniner. Eftersom det är vinagenten mittemot som tagit med sig vinet känns det rätt givet att dra till med en gissning på Roagnas Pajé. Och i så fall är det den snyggaste nolltrea från Piemonte vi smakat hittills. (93)

2003 Roagna Barbaresco Pajé

Inte en enda av det heta årets torra, kantiga och hårda tanniner syns till. När detta skrivs har vinet - inte oväntat - utvecklats vidare i en väldigt positiv riktning. (94) Vi tar det igen: importören bidrog med det här vinet.