Barolo e Barbaresco 1971

Höstens provning, utan tvekan! Niklas J har raggat fram tio traditionella piemonteviner från den legendariska årgången 1971. Leverantör av samtliga är Stefan Töpler på tyska Barolobrunello.de. Förväntningarna är förstås skyhöga - och samtidigt är vi väl medvetna om riskfaktorn när det gäller så här gamla viner. Men får vi bara in några fullträffar så skriver vi historia ikväll! Ett extra sus omgärdar
1) Mauro Mascarellos barolo, till hälften från toppläget Monprivato i Castiglione Falletto samt 2) Giovannini Morescos barbaresco från Pajoré, som fick Angelo Gaja att se stjärnor och slutligen 3) Marcarinis barolo från La Morras stolthet Brunate.

FLIGHT 1

Första glaset är en rätt grumlig uppenbarelse, med en ljus färgnyans som liknar brun honung. Ingen röd kärna ens i mitten - detta ser oroväckande ut! Sniff, sniff - här har det nog blivit i mesta laget av oxidation och madeirisering, med toner av terpentin och målarlåda. Men doften bjuder också på åtskilligt av fascinerande tredjehands-aromer: knäck, karamell och honung, torkade rosenblad, fikonsirap, tomatpuré och svamp. Smaken är mild och lite trött, stapplar nerför kullen med käpp och lämnar en ton av torkad frukt och läder efter sig. Vi noterar också en del likheter med övermogna bordsviner från Douro - ett slags känsla av att besöka Vasaskeppet. Utvecklingen har gått mycket längre än den borde, så vi struntar i betyg för den här flaskan.

1971 Giacomo Borgogno Barolo Riserva

Giacomo Borgogno & Figli representerar fortfarande det ärkekonservativa lägret i Barolo med en historia ända tillbaks till 1761. Här går tiden sakta - urlakningstiderna är långa och lagringstiderna upp till fyra år på botti, därefter på glasdamejeanner innan vinerna slutligen hamnar i butelj, tidigast efter tio år. Den rekommenderade drickfasen brukar anges till 30-40 års ålder - allt under mottot "Time is Our Companion". Druvmaterialet kommer till största delen (numera helt och hållet) från de egna vingårdarna Cannubi, Liste, Rué and San Pietro - totalt ungefär 10 hektar. En femtedel köptes tidigare in från kontrakterade odlare i Barolo and La Morra. Odlingarnas jordmån är mestadels kalkrik lera. €79/Stefan Töpler.



Andra glaset har en ljusare brunröd färgnyans med fin transparens. Här finns en fantastisk doft som bara växer i glaset. Tjärpastiller och fartygsrep möter multnande undervegetation, sumpig insjö, ostbutik, röd nebba, gamla jordgubbar, torkade körsbär och örter. Smaken är förhållandevis rödfruktig och ungdomlig, med behagliga syror, burgundisk kryddighet och småtuffa, sandiga tanniner som behöver ytterligare ett tag för att bli helt upplösta. Vinet är alltså inte bara intakt, utan fortfarande lite i yngsta laget - mäkta imponerande. (91-92)

1971 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Vigneti Pora

60 medlemmar och 110 hektar gör Produttori till den utan konkurrens största producenten av barbaresco med 22% av totalen - det blir 300 000 flaskor varav hela 40% är vingårdsbetecknad riserva. Vigneti Pora har utmärkt solexponering i ett läge från väst via syd till sydost. Närmaste grannen till Pora heter Asili. Fortfarande gör ju Produttori sina viner i en heltraditionell stil, så med stor sannolikhet har även dagens riservor kapaciteten att hålla och utvecklas så här fint med långlagring. €99/Stefan Töpler.



Tredje glaset är gnistrande kristallklart med en ljust rödbrun färgnyans (flaskan hade också en massiv fällning). Här bjuds en eterisk, svindlande elegant och helklassisk doft där vi kan notera tjära, salmiak, menthol, lösningsmedel, röda bär, nypon och rosenblad. Det är väl ungefär här någonstans vi börjar mumla om hur fåfängt det är att dra enskilda trådar ur en så märkvärdig väv, och att poesi är det enda som skulle passa som beskrivning. I munnen är vinet superintensivt och lika fokuserat som en laserstråle - stunden är kommen att skåda ljuset! Vinet besitter en enorm potens - jo, visst brinner det en eld i mitten av smaken - men de strålande syrorna räddar elegansen och tanninerna har med tiden slipats till perfektion. En munfull av detta vin får sötfruktiga aromer av rönnbärsgelé, röda vinbär, läder, nougat, calvados och konjak att eruptera i hela gommen. Lyckotårar stiger i ögonen medan hjärnan förvandlas till en supernova och vällust-rysningarna avlöser varandra. Det här måste vara vinet som fick Gaja att se ljuset. (97)

1971 Enrico Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré

En legendarisk vingård - Pajoré. Här har vi den 71:a som fick Angelo Gaja att fatta beslutet att köpa Morescos lott om 10 hektar - "Sito Moresco" - en affär som han sedermera rodde i land. De nebbiolodruvor som inte platsade i hans barbaresco valde han att blanda med cabernet, merlot och barbera från andra lägen under namnet Sito Moresco. Terroiren är idealisk för nebbiolo: jordmån av mager märgel, syd/sydvästlig exponering och höjder mellan 230 och 300 meter. €129/ Stefan Töpler.




FLIGHT 2

Första glaset har en ljust rödbrun, något grumlig färg. Doften bjuder på karamelliserade toner av knäck och honungsvatten med örter i. Visst finns ett tydligt drag av oxidation och terpentin som påminner om Borgognos Riserva, men inte lika dominerande. Om nu doften kanske inte har riktigt alla parametrarna på plats, så är smaken närmast av världsklass: ett suveränt fokus i stil med Pajoré, en raketmotors kraft och driv i mitten och en längd där måttbandet tagit slut för länge sen. Helt fantastiskt i munnen, även om det är svårt att upprepa en total fullträff två glas i rad. (94)

1971 Pio Cesare Barolo

Överraskande att Pios standardbarolo var av denna kaliber och dessutom hade hållit så bra. Även om man fortfarande kör med slavonska botti så är en del av metoderna moderniserade nuförtiden, med kortare macerationstider, svalare temperaturer och genomluftad snabbmognad. Det nutida vinet har väl knappast fyrtio års potential - eller har det? Men vi slipper vänta, för Pios viner smakar ju så jäkla gott redan som unga. Pio Boffa äger hela 45 hektar vinmark, och standardbarolon är en blandning av frukt från Serralunga, Monforte och Castiglione Falletto.



Andra glaset har en mörkt brunröd färg med riktigt fin lyster och klarröda reflexer. Det ser ut som en ungdom i sällskapet! Doften är väldigt utåtriktad med hela den kontinentala frukosten på ett fat: brioche, smör och jordgubbsmarmelad samt ångande kaffe på nyrostade bönor därtill. Andra provare noterar krondilliga fattoner och smörslungade morötter. Smaken är harmonisk och varm, fortfarande rödfruktig och något kärv med en framträdande örtighet. Det finns vissa likheter med Pora men vinet har inte riktigt den elegansen, och doften är lite bättre än smaken. T är dock mycket förtjust medan S håller huvudet kallt och summerar intrycken till: "Atypiskt". (90)

1958 Caves Aliança Garrafeira Particular

Sicken luring! Fantastiskt vilken hållbarhet de här gamla vinerna på bagadruvan har, kanske ännu bättre än gammal nebbiolo. Vi har tidigare provat femtioåttan här med liknande noteringar om brioche, smör och marmelad! €15 hos Garrafeira Naçional.

Tredje glaset utlöser en smärre debatt om korkskada där åsikterna skiftar lite. Doften är inte alldeles illa däran utan ger typiska drag av menthol, tjära och med en del volatila drag. Smaken däremot är både vass, torr och papp-liknande med en kort, brännande avslutning. Defekt, tyvärr...

1971 Oddero Fratelli Barolo

Vila i frid. €80/Stefan Töpler.



Fjärde glaset är en brunröd, rätt färgrik uppenbarelse med lite grumlig fällning. Nosen är väldigt märklig och ger bilden av ett helt grönsaksland, eller snarare en kålträdgård, inklusive själva jorden och arbetshandskarna av gummi. Frukten drar närmast åt röda vinbär och lingon på ett burgundiskt sätt, som i en grön och sval årgång. Ur odlingarna plockar vi bland annat kungsmynta, broccoli och diverse rotfrukter, men helhetsintrycket av doften blir tyvärr inte alldeles angenämt. Vad som däremot är angenämt är smaken. Här finns en sötfruktig attack, fräsande höga syror och fräschör av spearmint och vinbärsblad, med vänliga tanniner och ändå bra grepp. Presterar långt bättre i munnen än doften utlovar, och mot slutet tycks även doften utvecklas till det bättre. (89)

1971 Renato Ratti Barolo Marcenasco

Renato Ratti är känd som den första modernisten i La Morra. Som trettioettåring skapade han 1965 sitt eget vineri, och hans strävan har alltid varit att göra viner som går bra att dricka även som unga. Han nådde sitt mål genom att korta macerationstiden till en vecka, med rotofermenters och delvis lagring i barriques. Marcenasco är inte en namngiven vingård utan ett större delområde av Frazione Annunziata i La Morra med exponering sydväst till sydöst och en jordmån av blå märgel. Produktionen av detta vin är hela 65 000 buteljer årligen. Det överraskar att 71:an var så pass grön när andra gjort långt mer potenta viner. €100/Stefan Töpler.





FLIGHT 3

Första glaset har en härlig lyster, med mörkt brunröd kärna ut mot orange och bärnsten i kanten. Här finns en mycket fin och komplex sniffardoft där vi gemensamt nosar fram tjära, apelsinskal, gröna äpplen, rosor, tång, mynta, nysågat virke och målarfärg. Smaken är stram och intensiv, men fortfarande vass, nästan hård. Syrorna upplevs i kärvaste laget och helheten blir mer dissonant än harmonisk. Absolut risottokrävande. (87)

1971 Barale Fratelli Barolo Castellero

€90/Stefan Töpler.



Andra glaset är mycket ljust rödbrunt och något grumligt. Här finner vi en ljuvlig mognadsutveckling mot knäck, farin, järn, sjöbod, tjära, terpentin och pinjekåda. En lekfull badboll studsar oväntat omkring i doften. Smaken är intensiv och väl fokuserad, men liksom föregående vin ytterst stram med sötmogna ålderssyror. Helhetsintrycket blir lite för hårt och vasst, i tuffaste laget på egen hand - kommer det någonsin att nå full harmoni? Ännu ett risottokrävande vin... (90)

1971 Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Monfalletto

Paolo Cordero fick genom arv från sin mor tillgång till släkten Fallettis vingårdar med anor från 1300-talet och startade sin produktion 1940. Egendomens Barolo Monfalletto är skapad av druvor från den sydöstvända vingården Gattera i Frazione Annunziata, och anses erbjuda den klassiska lätthet och elegans som är typisk för byn La Morra. För att vara traditionalist har Cordero kört med förhållandevis korta macerations- och lagringstider. €80/Stefan Töpler.



Tredje glaset är klart och ljust rödbrunt, ljusare än ettan. Doften är inledningsvis elegant och eterisk med örter, rosor, framträdande champinjoner, kokkaffe och salta toner av tång och havsvatten. Efterhand kommer invändningar om simbassäng och kloak, därmed också misstankar om korkskada. Det bekräftas av smaken som är vass, kärv och ogin. Spottreflexen aktiveras direkt. Defekt, inget betyg.

1971 Giuseppe Mascarello & Figlio Barolo

När vi får facit är det bara att konstatera: vi fick inte chansen att lära känna det bästa av Monprivato ikväll. Mauro Mascarello är fjärde generationen vinmakare - hans förfäder startade redan 1881 med inköp av mark och källare i Monforte. 1904 köpte man en en vingård som anses vara en av de allra bästa i hela baroloappelationen - Monprivato. Länge var egendomens barolo en blandning av frukt från (ungefärligen) 60% Monprivato, 25% Villero och 15% Santo Stefano/Bussia Soprana. 1970 började Mauro att buteljera sin Monprivato separat - och senare även de andra. Men han använde bara den del av druvorna som var av klonen Michét - ungefär en tredjedel. Därför kan vi gissa att sjuttioettan består av ungefär lika delar Monprivato och Villero/Santo Stefano. Den legendariske Mauro Mascarello brukar beskrivas som en upplyst traditionalist. Hans metoder är traditionella med noggrant vingårdsarbete, 28 dagars maceration, nedbrytning av skalhatten med överpumpning av musten och slutligen en lång mognadslagring i slavonska botti från 1951.



Sista glaset ut från forntiden har en brunröd färg med klarröd kärna, fin lyster och bärnsten i kanten. Ett förhållandevis ungt utseende! Även doften är ungdomlig med tydlig ton av spearmint, lakrits och hallon. Smaken bekräftar med suveränt väl bibehållen frukt, storslagen tanninstruktur och frisk, livlig syra. Allting är i balans och smakens längd är enorm - sanslöst bra! Här finns säkert ett decennium av framtid. Utan konkurrens bäst i flighten och gissningsvis från Mascarello? (95)

1971 Marcarini Barolo Brunate

Marcarini är en av de mest respekterade producenterna i La Morra, mycket tack vare deras Barolo Brunate som tillverkats sedan 1961. Familjen äger 4,5 hektar i Brunate, omplanterade 1980 och 1986. Exponeringen är sydvästlig med kalkrik jord. Vingårdsarbetet är - åtminstone nuförtiden - modernt med hård beskärning, täckgrödor och kompost - medan vinmakningen är helt traditionell med lagring i stora botti. €100/Stefan Töpler.



Visst är de vackra i glasen, gamlingarna! Och vi ska inte klaga på utdelningen: fyra av de tio var ju enastående, tre var bra och tre gick stolpe ut - korkdjävulen visar vem som bestämmer till slut! Varmaste tack till Niklas J för härlig mat och ännu en underbar lektion i vinhistoria...



ps. Mer 1971-läsning finner du här och här. Och här!