torsdag, januari 31, 2008

2005 Georg Breuer Nonnenberg vs. Roseneck


Nyfikenheten vinner alltid. Vi vill förstås veta hur Nonnenberg från den fenomenala årgången 2005 smakar redan som ungt. Är det månne tufft och otillgängligt, endast ägnat för härdade syra-fetischister och riesling-masochister? Som sparringpartner ställer vi upp Roseneck från samma årgång. Den fick ett ganska återhållsamt mottagande sist vi smakade.

2005 Nonnenberg har en metallgul, grönt reflekterande, nästan simmig uppenbarelse i glaset. Vi får en laserfokuserad doft med gnistrande gyllene citrusfrukt, sparris, nässlor och tydlig rök i musselskalsmineralisk infattning. Smaken direkt: gud så god den är! Och så speciell! Pirrande pigg, kassaskåpstät, sötfruktig, uppfriskande mineralisk, intensiv och lång med gräddig avslutning. Mot all förmodan är den på något sätt tillgänglig redan nu, mäktig och fortfarande en aning grönt aromatisk.

2005 Roseneck är en helt annan, ljusare personlighet. Här doftar det ljuvlig vit blommighet: liljekonvalj, syrener och vita rosor. Mandel, vit persika, litchi och en skvätt sockerdricka. Smaken är klart kärvare och bittrare, med bikarbonat, fruktintensitet, bra sprits och tuffa syror. Vid första intrycket tänker vi att detta självklart kräver lagring eller mat, men ganska snart överraskar vi oss själva med att njuta i fulla drag av ett balanserat motstånd som tilltalar oss mycket redan ikväll. Vi noterar särskilt balansen mellan doft och smak. Noterna från doften utväxlas med ett självklart kvitto i smaken. Den lilla bitterheten är angenäm även utan mat.

Sammanfattningsvis levererar båda vinerna njutning och välbefinnande på minst samma nivå som gårdagens superfina smakprov av chablis från Raveneau. Nonnenberg är redan imponerande, med en av allt att döma storslagen framtid. Kvällens glada överraskning är faktiskt Roseneck, där vi blir mycket mer charmerade än av vårt tidigare smakprov. Silvervitt i jämförelse med Nonnenbergs guld. Vi segelflyger på suverän höjd över Rheingaus södersluttningar...

ps. Maten ja, dubbelpanerad rödspätta stekt i smör med en klyfta citron.

2005 Riesling Nonnenberg Monopol (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2005 Riesling Berg Roseneck (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

onsdag, januari 30, 2008

Munskänkarna provar Bordeaux 2001

Gå direkt till Frankofilen utan att passera gå. Kanske dyker det upp något här vad det lider...

måndag, januari 28, 2008

2004 Château Mont-Redon


Nu måste vi bara skriva om den nya årgången av Mont-Redon. Efter förra årets relativa besvikelse av nolltrean är det här tredje gången vi smakar på den nya tappningen. Flaskan har fått stå öppen i två dygn, och först nu sjunger vinet högt och rent till vår pannbiff med lök - först nu är det en Upplevelse! Côtes-du-rhône i största allmänhet är ju annars ofta som klippt och skuret för det svenska husmansköket (det mesta som brukar sällskapa med lingon) och just det här vinet är i kväll rent av strålande till maten...

2004 Château Mont-Redon har en kristallklar uppenbarelse, ljusare rubinröd med blå reflexer. Doften är ren och mycket vacker med ljusa plommon, röda vinbär, puderdosa, örter, kryddor, vanilla fudge och en finstämt litet inslag av likörfrukt. Smaken är sötfruktig, nyanserat kryddig med pockande intensitet, eleganta små tanniner och frisk, fin syra. Mittsmaken bär ut i en lättfotad, lång eftersmak där syran och en väl avvägd eldighet ringer kvar i pur välbehag. Detta är verkligen mycket bra - särskilt när man luftar länge för maximal njutning...

(Grenache 65%, syrah 15%, cinsault 10%, mourvedre 5%, counoise, muscardin och vaccarese 5%)

2004 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape (Abeille-Fabre, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

söndag, januari 27, 2008

1997-2000 Mastroberardino Radici Riserva


Idag hittade vi äntligen rätta tillfället för denna efterlängtade vertikalprovning. Efter en samvetsstärkande långpromenad i södersol lagar vi ossobucco con risotto milanese. Den ska ju puttra i bortåt tre timmar, så här skulle det ges gott om tid att lära känna årgångarnas karaktär. Eventuell korkskruvsångest viftade vi snabbt bort, för poängen var ju att få prova dem ihop. De här traditionella vinerna från trakterna innanför Pompeji är stora personligheter och, som det ska visa sig, ganska särpräglade i olika år.... Vi provar med tilltugg av grana padano, stenugnsbakat lantbröd och Brolios olivolja.

1997 har en vacker, transparent rödbrun färg mellan rubin och tegel. Ur karaffen anas läder, portvin och plommon. Vi får en nyanserad, finstämt plommontonad doft med helt ljuvliga mognadstoner av fikon, sultanarussin och bränt socker. Senare adderas fler mognadsnyanser av svamp, pecorino och tomatpuré. Doften växer mer och mer i storlek och komplexitet. Smaken är slank och finlemmad , mycket fin och harmonisk med behagligt nedsmälta tanniner och vitala syror. Superb, läskande drickbarhet. Ett ädelt vin!

1998 har ett liknande klart, rödbrunt utseende. Den uttalade, tydliga doften handlar mycket om katrinplommon, mörka russin och känns mer platt och alkoholburen än föregående. En nypa earl grey och ett stopp piptobak kommer till efter hand. Smaken är kärvare och kantigare än föregående, syrorna lite lägre, känns inte helt i balans. Ett jämförelsevis lite mer plumpt och bråkigt vin.

1999 har en mörkare brunröd färg och en tydligt annorlunda doftkaraktär som skiljer ut det från de andra åren. Här finns mörkare noter av tjära, läder, hästskit och vitpeppar. Mycket tilltalande djup i doften! Balanserad, stram, harmonisk munkänsla och goda, bara aningen torra tanniner. Finaste skit!

2000 har en yngre, vinröd färg och en fruktig, bärig doft med anstrykningar av både mint, mandel, choklad och tobak. Bären är både söta körsbär (några cocktailbär), hallon och jordgubbar. Mycket fin! Smaken är saftig, fruktig, med en rejäl dos goda, lite torra tanniner. Eftersmaken är lång, kanske längst av dem alla. Passar den som vill ha sin friska frukt i behåll...

Alla årgångarna är alltså riktigt bra på olika vis, utom möjligen 1998 som helt klart är det svagaste kortet. 2000 framstår som mycket yngre än sist vi drack det. Hur är de här vinerna till kvällens mat då? Tja, kanske ett yngre vin från valtellina eller piemonte med högre syror skulle göra just det jobbet ännu bättre. Med sin mer än antydda russinsötma och sina något lägre syror tycker vi att de här vinerna (särskilt de äldre årgångarna) är som gjorda för avnjutning på egen hand, för kontemplation och italienska hårdostar...

ps. Kvällen efter tycks skillnaderna mellan årgång 97 och 98 inte lika stora. Den ena framstår lite sämre, den andra lite bättre, men båda känns lite uttorkade. Precis som förut är 99:an något helt annat. Doften ger bittermandel, grusdamm och terroirkänsla. Hästen osar inte lika mycket som igår. Smaken ger mörk, stram och tät, fortfarande rätt så ungdomlig likörfrukt utan vare sig hetta eller sötma - men med massor av mineraler. Tankarna går oundvikligen till högklassig chianti riserva (exempelvis Poggio Rosso) eller bordeaux från vänstra stranden. Mycket gott!

1997 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)

1998 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)

1999 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)

2000 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)

lördag, januari 26, 2008

2004 Alain Voge Cornas Les Vieilles Fontaines


Kåldolmar! Men inte vilka dolmar som helst utan Norbert Langs savojkålsinbakade ripa med selleripuré. Ett helt gäng människor i Stockholm lagar denna rätt ikväll, försäkrar killen på Lulles som förser oss med den skotska ripan. Vi tror honom, för Jens Linders fina matskriverier i DN har ett hyggligt genomslag och här får man extra guldkant från Paul & Norbert. Ripans lårkött mixas med grädden i kalvfärsen och kvällens trumpetsvamp är rödgul. Och nej, plastfolien smälter inte i ugnen. Vi adderar puy-linser som extra tillbehör och toppar med en lätt balsamicosky som bidrar med lite sötma.

Blåbärspaj! Det är den huvudsakliga doftupplevelsen Alain Voge bjuder på i 2004 års version av Cornas Les Vieilles Fontaines. En riktigt väl ihopbakad paj, och mandelmusslor. Blåbär och mörka körsbär med övertoner av mandelmassa. Mer diskreta noter kommer till av kryddor, tjära och söt tobak. Vi är helt överens om att vinet doftar fantastiskt! Liksom i tidigare årgångar har vinet mer karaktär av terroir än av druvsort. Den stora smaken är primärt fruktig, stram, frisk och rejält knuten. Mittsmaken är tät och avslutningen lite kort. Här finns ack så fin potential, men (inte helt oväntat) är vinet alldeles för ungt, lite som ett fatprov. Vi låter flaskan stå öppen över natten och dricker det ikväll till maten. Doften flashar inte hela batteriet som igår, smaken är lite vresigare och vinet blir nog egentligen drickfärdigt tidigast 2012 eller så... Sammanfattningsvis är det inte alls lika okomplicerat att avnjuta tidigt som förra årets hedonistiska nolltrea. Köp tillråds alltså endast om det finns gott om tålamod och lagringsutrymme.


2004 Cornas Les Vieilles Fontaines (Alain Voge , Cornas, Rhône)

torsdag, januari 24, 2008

2005 Clotilde Davenne Chablis Vaugiraut


Alla chablisälskare därute - det här vinet vill ni ha på lut hemma! Den supercoola vinmakerskan med blonderad snagg, Clotilde Davenne, har under en längre tid filat på receptet för skolbokschablis hos arbetsgivaren Jean-Marc Brocard. Efter att ha kapat förtöjningarna är hon helt på egen hand sedan ett par år - och nu gör hon det bara ännu bättre! När vi ställdes inför ett blint smakprov av denna årgång i samband med munskänkarnas druvkurs kunde vi bara utbrista: klockren chablis!

2005 Chablis Vaugiraut har en yllemineralisk doft med inslag av musselskal. Mogen citrusfrukt och gult äpple berättar om ett nådigt skördeår. Påtagligt vitblommiga övertoner av liljekonvalj kommer till - tänk sekelskifte och vita klänningar som svassar omkring i en filmiskt vacker trädgård på försommaren. Så snyggt!

Smaken är ung, rik och givande - friskt äpplig med en del grapebitterhet. Perfekt balans mellan syrafräschör och mogen frukt. Något fet och lite "hal" mineralisk munkänsla. Spara några år och se hur buketten vecklar ut sig. Systemet säger som vanligt: vinner inte på lagring. Vi säger: den som lever får se. De skruvkorkade flaskorna från 2005 börjar så smått att sina, så passa på...

ps. Smakade fint till klassisk fransk fisksoppa med hummer, havskatt och lax.

2005 Chablis Premier Cru Vaugiraut (Clotilde Davenne, Domaine des Temps Perdus, Préhy, Chablis)

tisdag, januari 22, 2008

2005 Château de Seguin Cuvée Prestige


Nu blir vi helt ställda! Det här skulle vi tagit totalt fel på utan etiketten till hjälp. Färgen är ljusare rubin med tegelröda inslag. Den rätt så underbara doften bjuder på körsbär, torkad frukt, brända toner, kryddor, bittermandel, mandelmassa, jordgubbssylt och choklad. Saliven rinner till... och markörerna kanske känns bekanta? Ja, här luktar det faktiskt Italien, närmare bestämt Barolo och i synnerhet Paolo Scavino! Förstås är doften inte alls så stor, intensiv eller häftig, men ändå finns det tydliga likheter... är detta det slutliga beviset på att vi blivit tokiga? Eller betyder det bara att det är dags att öppna en flaska Carobric snart? Doften växer i alla fall mer och mer under kvällens lopp och kompletteras med örter, lite jord och inslag av likörfrukt. Smaken tar oss dock bryskt tillbaka till en nordvästligare verklighet: en påtagligt torr, mjuk munkänsla, rätt tunn i den slånbäriga frukten, naturligt nog med lägre intensitet, och ingen fruktsötma eller eldighet. Hyfsat hög syra och torra, lite örtbittra tanniner. Självklart blir det en besvikelse efter doften, men för ynka 119 spänn är detta ändå verkligen värt att prova. Sniffa gärna hela kvällen, men drick vinet till maten... (50% cabernet sauvignon, 40% merlot och 10% cabernet franc).

2005 Château de Seguin Cuvée Prestige, Bordeaux Superieur (Lignan, Gironde, Bordeaux)

måndag, januari 21, 2008

2004 Château Labadie vs. 2004 Château des Annereaux


Kvällens matchning är oundviklig efter diskussionen i helgen. Vad tycker vi om den uppskrivna 2004 Labadie, egentligen? 2004 Annereaux får agera sparringpartner. Båda vinerna domineras av merlot i blandningen. En god och hälsosam linssallad och rester av bouef bourgignon får ackompanjera.

2004 Château Labadie ger först en pust av kaffe direkt ur karaffen. Färgen är medelljus, genomsiktligt granatröd. Ur glaset får vi en rätt stor, nyanserad, fortfarande aningen knuten doft av svarta och röda vinbär. Det är en påtagligt ren frukt med bra spets och inslag av nyklippt gräs. Vad gäller renheten i frukten finns likheter med ung pinot noir. En fint avstämd kryddighet och en aning fudge eller karamell ur det tömda glaset assisterar på ett diskret sätt. Gott om cederträ utvecklas efter hand och gör ändå doften ack så typisk för sitt ursprung. Smaken är ren, frisk och bärfruktig med en del ungdomlig kärvhet, bra fräschör och hygglig längd. Munkänslan är elegant, balanserad och tyngs inte av för mycket fatkaraktär. Vi tror oss förstå motiven till att Andreas Larsson gav vinet 90 poäng, och det handlar inte det minsta om kraft! Sammanfattningsvis tror vi att det rör sig om: lättfotade vinbär och frisk syra, ovanligt bra renhet och fräschör. Vi blir charmerade och tycker att vinet är fint och riktigt elegant för priset - och nej, vi störs inte av de gröna inslagen, inte än. Vi får se vad som händer med mer luft... (60% merlot, 20% cabernet sauvignon, 20% cabernet franc).

2004 Château des Annereaux har en mörkare, mer opak färg. Uttalade, ganska kryddiga dofter av korinter och kaffekaramell bjuds i en lite sötfruktig och påtagligt rotfruktig, aningen sumpig doft med ganska rundhänt fatkaraktär. Mer av katrinplommon kommer efterhand. Smaken är torr, rund och fatpräglad med fet lakrits i den rätt bittra eftersmaken. Vi kan inte alls kalla vinet elegant, istället är det mer åt det plumpa och rustika hållet. Som ett perfekt objekt för jämförelse framhäver vinet de stilfulla dragen hos kombattanten. Klasskillnad! Men vi faller ju sällan för merlotdominerade viner... (70% merlot, 30% cabernet franc).

ps. Efter att ha varit med om att klämma fram en liten guldbagge instämmer vi i Frankofilens iakttagelse att vinet visar mer av gröna toner vartefter kvällen framskrider. Mer av ceder, mer av gräs... och om sisådär fem år kanske vinet blir ett lillasyskon till 1999 Réserve de la Comtesse. Men varför vänta på det, drick det nu istället, medan frukten är frisk...

pps. Stor doft med nästan fånigt mycket bordeauxtypisk ceder, gräs och grön paprika. Kommer man från ett mer varmodlat vin kan detta uppfattas som som lite tillknäppt. Det handlar mest om jämförelser - och mat...

2004 Château Labadie, Côtes de Bourg (Vignobles Joël Dupuy, Mombrier, Bourg-Blaye, Bordeaux)

2004 Château Annereaux, Lalande de Pomerol (Dominique Hessel, Lalande de Pomerol, Gironde, Bordeaux)

lördag, januari 19, 2008

1999 Mas Champart Causse du Bousquet vs. 2000 Château Montus


Vår boeuf bourgignon har, förutom det vanliga sidfläsket och skogschampinjonerna, ikväll fått ett tillskott av tryffel. Barnen leker för fullt och de vuxna ska precis ta middagen i besittning. Det är alltså läge att matcha två tuffa lagringsbestar från källaren i parallella glas...

1999 Mas Champart Causse du Bousquet har en återhållen, fortfarande nästan sluten doft där vi framförallt får ett vackert uttryck för mineraler och terroir med övertoner av garrigue. Smaken är påtagligt intensiv, slank, kärnfull och tufft tanninrik i en senig, helt oinsmickrande, rödfruktig syrahstil (causse betyder kalkstensplatå - och det brukar innebära höga syror). Det här kompromisslösa vinet behöver lång luftning, och vid optimala lagringsförhållanden kommer det nog att utvecklas i ett decennium framöver. En köttgryta eller svarta oliver kan vara till viss hjälp vid konsumtion idag. (65% syrah, resten grenache, mourvèdre och lite carignan).

2000 Château Montus är en helt annan femma. Det mörka, täta vinet bjuder på en mycket spännande doft med lagerblad, lakrits, svarta oliver, piptobak, jord och mörka bär varav ett par stycken är inlagda i sprit. Det doftar på många sätt som ädel bordeaux. Vi får en rejäl, mörkfruktig smak med bra drag i smaken! 2000 var ett lyckat år där frukten direkt fick övertaget mot tanninerna, och så kommer balansen nog alltid att vara i detta underbara vin. Mittsmaken är mycket solid och eftersmaken riktigt lång, med god fatlakrits. Det smakar lika gott som en tre gånger så dyr bordeaux i modern stil, möjligen ännu tätfruktigare och ett uns eldigare. Kommer att bli ännu bättre med tiden. (80% tannat, 20% cabernet sauvignon).

1999 Mas Champart Causse du Bousquet Saint-Chinian Rouge (Isabelle et Matthieu Champart, Mas Champart, Saint-Chinian, Languedoc)

2000 Château Montus Madiran (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Madiran, Sud-Ouest)

2006 Schloss Vollrads Riesling Trocken


Våra gäster L & H vet vad vi helst vill ha till apéritif - och har med sig en kyld flaska. Schloss Vollrads har lyckats nästan lika bra med årgång 2006 av sin standardtappning, som den strålande 2005 vi drack förra året. Färgen är relativt gul, med gröna reflexer. Doften bjuder på gröna äpplen, citrus, honung, sockerdricka och aptitretande mineraler. Smaken är fint spritsig, äpplig med en diskret liten honungssötma. Syran är fräsch och rätt snäll. Lättsamt och uppfriskande godis!

2006 Schloss Vollrads Rheingau Riesling QbA Trocken (Schloss Vollrads, Oestrich-Winkel, Rheingau)

fredag, januari 18, 2008

Vilket vin!




Vi har bänkat oss hos A & M, framför den gigantiska plasma-teven med hembioanläggningen på fullt blås. Vi vill ju vara mitt i upplevelsen när Finare viftar åt The Sweptaways på petreguldgalan (missa inte deras grymma backstagepost som just kom upp, djurkortet är otroligt kul). Plötsligt kommer P lufsande med en vinare i bakfickan som han tänker bjuda på, blint. Vi sitter som tur är redan med jättestora glas - ungefär likadana som Riedels bourgognekupor ur Sommelierserien - för det här mörka vinets stora, mycket speciella och tillgängliga doft fyller nämligen hela glaset! Det är en färdigutvecklad och särpräglad doft, som inte liknar något vi brukar dricka. Det doftar full mognad, asfalt, grus, lagerblad, lakrits, eucalyptus och gummi. Vi smakar.... Wow, vilken dryck! Den storslagna, köttiga smaken är avrundad, mogen, mjuk och i fin balans, ingen alkohol som tar överhanden. Intensiteten är nedtonad, men smaken är ändå majestätisk och mycket fyllig med frukten fortfarande vid full vigör. I största allmänhet har det en hel del gemensamt med fullmogna rhôneviner, men det enda vi druckit med flera specifikt likartade egenskaper var 1998 Tahbilk Shiraz. Fast det här är mycket bättre! Ni anar nog redan vad vi tänker... sitter vi rent av och njuter härliga klunkar av en... (och hur skulle vi kunna veta det, som aldrig ens smakat).. en Penfolds Grange från tidigt åttiotal? Ingen heltokig gissning tycker P, men se nej, det var fel, inte ens världsdelen var rätt. Vi är helt övertygade om att det är mogen syrah i glaset, så utan att riktigt tro på det gissar vi på en mogen buteljering från ett varmt år på åttiotalet av Alain Graillot. Nej, det var inte rhône heller. Nu har vi inga fler gissningar att komma med. Druvblandningen är 40% cabernet, 30% mourvèdre och 30% syrah (tack, vi är alltså inte helt ute och cyklar i alla fall). Vinmakaren brukar säga att han vill göra vin i en stil där bordeaux möter norra rhône. Och vi har faktiskt druckit flera årgångar av detta vin, bland annat just denna, för typ tio år sedan! Pris? Exakt 149 kr när det släpptes. Vilket vin var det?

ps. Läs Frankofilens stilsäkra svar i kommentarstråden. Vilket makalöst förvandlingsnummer Château Kefraya levererat på nio år! Årgång 2001 finns i BS. Vad den går för har vi ingen aning om.

1996 Château Kefraya (Bekaa, Libanon)

2004 Clos des Papes


Efter maten, till osten har det blivit dags att bjuda A & M på ett smakprov av vinet som knep femteplatsen på förra årets topplista. Vi är förväntansfulla förstås, men inser att det är mycket begärt att bli knockad bortom sans och vett två gånger inom ett år av samma vin...

Ur karaffen: söta hallon, röd vinbärsfrukt, rått kött. I glasen hjälps vi åt att hitta (förutom den klockrena, röda grenachefrukten): modell-lera, en del djuriska dofter (det inte så långt tilll bondgården), vinbärsblad, rosmarin, pinjebarr, lite smörkola, en gnutta russin och fint kryddiga toner. Smaken är riktigt intensiv, rödfruktig, kryddig, påtagligt frisk och fräsch för appellationen med fina vinbärssyror och helt integrerade, inte alls särskilt eldiga 15%. Vi märker egentligen bara alkoholhalten på klunkarnas storlek. Detta urgoda vin räcker alltså en bra stund, medan vi njuter under tiden och hyvlar pecorino sardo som tilltugg.

2004 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape (Paul Avril, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

torsdag, januari 17, 2008

2005 Pio Cesare Dolcetto d'Alba


En utsökt tête-à-tête, en romantisk kväll för två! Om personen mittemot råkar vara din sjuåriga son, vad bullar du upp med då? Fördelen är att man känner den andres svagheter väl - och kan spela på dem som på ett piano! Vi startar upp med en favorit i repris, stenugnsbakade brödbitar snurrade i olivoljan från Castello di Brolio, förhäxande gott. Därtill tunna skivor av salchichón, en rackarns smaskig korv från Spanien. Skivorna flyger in i munnen som små tefat. Det är nu vinet kommer in i bilden, eller saften, om man är sju. Skillnaden är inte total... när det vankas dolcetto i glaset. Under tiden fräser puy-linserna med chalottenlök i olivolja, för att sedan småputtra i hönsbuljong i tjugo minuter. Rejält al dente. En liten sallad baseras på sjuåringens eget val: avocado och tomat. För att sätta in sista stöten på helt rätt ställe: varsina två rosastekta lammkotletter som stillar all världens gnagbehov. Yoggi Dröm önskas till dessert. Två stycken! Och så blir det - för vad är väl bättre än nöjda barn?

2005 Pio Cesare Dolcetto d'Alba har en klockren, lite parfymerad körsbärsfrukt med mandelmassa. Grus/mineraler avslöjar äkta terroir - och smörkolan smickrar förföriskt. En ande av fint trä omfamnar doften - sandelträ rimmar bra. Smaken är slank, intensiv, sötfruktig, karamellig, saftigt läskande, fint syrlig, ihållande och rent av busgod! Kom loss nu, inköpsavdelningen - det är hög tid: in med detta härliga vin i ordinarie sortimentet omedelbart, gärna tillsammans med Pios lika fyndmässiga barbera! Det måste väl finnas tillräckliga mängder för att lista det i hela landet?

ps. Nettare e Gioia blev också helt betuttade i det här vinet. Det resulterade i en inspirerande post med intressant kommentarstråd...

2005 Dolcetto d'Alba (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

onsdag, januari 16, 2008

2001 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole


2001 Barolo Bricco delle Viole har en klar, relativt ljus, tegelröd färg. Vi har luftat vinet i karaffen ett par timmar. Doften är, precis som i nolltrean igår, rätt återhållsam, men bjuder på en hel del av sin komplexitet efter hand. I tur och ordning hittar vi ljusa plommon, kanel och ingefära, portvinstoner som påminner om 1983 Graham's, torkad frukt, torkade rosor, nypon, rök, läder, bittermandel, ett uns nagellack, tomatpuré och tomatkvist - men inte så mycket av violerna eller mentholen från igår.

Smaken är slank och fin med bra intensitet i en elegant, traditionellt torr stil, men utan alltför mycket av uttorkande tanniner. Den håller dock inte riktigt vad doften lovar, utan känns lite fattig på frukt. Vi kan bara instämma med gårdagens kommentar från Nettare e Gioia, detta är inte en absolut toppbarolo (och ska man vara grinig är den inte heller riktigt värd sitt pris), men den är nog så god ändå, och bättre än gårdagens smakprov....

ps. Läs också Barolobrevet som fick ett mycket positivt intryck av detta vin i somras.

2001 Barolo Bricco delle Viole (G.D. Vajra, Barolo, Piemonte)

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico


Det här är ett vin som lämnat oss med ett gnagande dåligt samvete efter att ha avgett ett, som det ter sig idag, orättvist negativt omdöme för ett halvår sen. Vi gillar ju stilen hos Villa Cafaggio! Nu tycks det ha hänt en del i flaskan sedan sist. Den omoget blåröda färgen har förvandlats till en varmt rubinröd, klar nyans, utan blåtoner...

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico ger i doften en fin ungdomlig frukt med doft av mörka körsbär och violer. Röda vinbär som rullat runt i gruset kommer till, likaså gräs och en hel del örter, och allt rundas av med lite bittermandel och lakrits. Smaken är intensivt god, kärvt örtig, något bitter och mineralisk, med klart hög och tuff syra - ändå får vi en skönt avrundad munkänsla. Eftersmaken är rätt kort, men det som saknas i slutet har vi redan fått i början! Helheten ger mersmak - nu är vi helt klart med på tåget igen! Vinet ger ett påtagligt mognare och mycket bättre intryck än sist. Detta är föredömlig standardchianti, och mycket välgjort i den besvärliga årgången. Det smakar gott till cruditésallad med olivoljan från Castello di Brolio och Ranas bekväma tryffeltortellini. Vinet vinner mer och mer i luften, tanninerna smakar mer av mörk choklad och det här slutar faktiskt som kvällens vinnarvin, oavsett pris!

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico (Panzano in Chianti, Toscana)

tisdag, januari 15, 2008

Prisutdelning på vinbaren


Så hade det äntligen blivit dags för att dela ut priset i vår nyårsquiz. Vi var överens om att det hela var ganska spännande, rent av en smula nervöst - eftersom våra erfarenheter av blinddating är noll och inga. Vem skulle han egentligen vara, den där Frankofilen? Plötsligt svepte, på nästan agentlikt vis, en mörk skugga in och landade i en av vinbarens pösiga skinnfåtöljer. Vi fyrade direkt av vår 1997 Barolo Bric dël Fiasc - och Frankofilen överraskade på sedvanligt elegant vis med att hala upp en 2003 Graillot Crozes-Hermitage (som vi ju aldrig hann få tag på, än mindre smaka). Touché! Efter att dessa vinnördiga hälsningsfraser klarats av, bestämde vi oss för att strunta i anteckningarna ikväll. Den i skrift inte sällan sylvassa Frankofilen visade sig vara en mycket angenäm bekantskap - och vill ni veta något mer om följande viner, så rekommenderar vi att ni pallrar er iväg till Eriks Vinbar och smakar, eller följer länkarna nedan...

2000 Riesling Heiligenstein Alte Reben (Jürtschitsch Sonnhof, Kamptal)

2000 Château d'Armailhac (Pauillac, Bordeaux)

2001 Clos de l'Obac (Costers del Siurana, Priorat)

2003 Barolo Bricco delle Viole (G.D. Vajra, Piemonte)

måndag, januari 14, 2008

2004 Domaine l'Aiguelière Côte Rousse


Garrigue och svarta oliver! Omtest av 2004 Côte Rousse, som har en örtkryddig, lakrits- och vitpeppartonad doft med underliggande, mättad mörkröd till nästan svart frukt. Smaken är stram, aningen knuten och markerat torr - åt det salta hållet! Här går den tätt packade, mörka frukten hand i hand med tuffa, smått bedövande och matkrävande tanniner. Uppfostran på nya ekfat ger ändå en mjuk, len munkänsla. Eftersmaken är påtagligt lång och bjuder på en bonnigt fet prilla med tillhörande fika. Det är ett excellent matvin redan nu, särskilt när vi möter upp med herbes de provence och svarta kalamataoliver. Men framför allt är vinet som gjort för lagring. Har Tryffelsvinet några nyårslådor kvar? Svar ja - men nu har lådan bytt namn till Fina Festen. Kunde ha hetat Fina Priset... (1074 kr/BS 500386-09)

ps. Lådan innehåller också två 2006 Mastroberardino Falanghina och en Bruno Paillard Première Cuvée. Inte direkt några stolpskott de heller...

2004 Côte Rousse Montpeyroux, Côteaux de Languedoc (Domaine l'Aiguelière, Montpeyroux, Languedoc)

2001 Antinori Badia a Passignano Riserva


En chianti lämpad för bordeaux lovers! Vi dricker ett av våra favoritviner från senhösten igen. 2001 Badia a Passignano Riserva har stått i två dagar i öppen flaska och det har bara gjort vinet bättre. Färgen är riktigt mörk. Vi får en intressant doft med järn, jord, lakrits, lagerblad och en mörk, komplex fruktighet med inslag av katrinplommon - och precis lagom dos oxidation, mindre av stall än vid förra smakprovet. Smaken är riktigt god, seriös och stadig, där mogen plommonfrukt balanserar en del lakritstonad sälta från fatlagringen. Detta är mycket bra och kommer att hålla i åratal - beställning rekommenderas!

2001 Badia a Passignano Chianti Classico Riserva (Marchesi Antinori, Firenze in San Casciano, Toscana)

fredag, januari 11, 2008

2004 Elio Altare Arborina vs. 2003 Paolo Scavino Cannubi


Ikväll blir det modernistmöte på toppnivå i sällskap av mat med inspiration från piemonte. Till förrätt tar vi vitello tonnato (så gott det är!), sen innerfilé av rådjur med tryffel- och kantarellrisotto. Vill man ha en rejäl tryffelsmak i sin risotto är Salsa Tartufata från Tartufi Jimmy i Pietralunga, Perugia (via Vasastans Ost) att rekommendera...


2004 Langhe Arborina är vinrött, fortfarande aningen matt, ännu inte helt klart i glaset. Vi får en fruktig, orientaliskt kryddig (bland annat kanel och ingefära) och burgundiskt elegant doft med körsbär, jordgubbar, hallon, och, mest uttalat, persika! Därtill mandelmassa/ bittermandel, och Anthon Bergs chokladpralin med jordgubbar i champagne. Nu öppnar doften upp med mer av mandel, fikon och bränt socker, och snart står den som en kvast ur glaset - en härligt påflugen doft som man blir mycket glad av! Första smaken är en hel munfull! Den vackra frukten exploderar på ett mycket behagligt sätt i gommen. Här finns gott om ursnygga, perfekt mogna tanniner och påtagligt fina, unga, bourgognelika syror. Lakrits, fikon och russin assisterar för att göra smaken ännu godare. S slår fast, blint och utan känd prisuppgift: detta är supergott, man blir kär i vinet - likt en snygg tonåring som redan har all charm (vad ska man dra för slutsatser av detta?), eller ett glatt föl av ädel ras som direkt får mungiporna att åka rakt upp. Oj så gott, och extremt drickbart redan nu och länge framöver...



2003 Barolo Cannubi har först en air av bittermandel, sen kommer en mörkare, maskulin parfym av tjära, läder och kryddor. Jämsides bjuds mer lekfulla, ljusare och hustypiska dofter av jordgubbssylt och banan. Mörkt farinsocker och mandelmassa tillkommer på toppen, liksom klart tilltagande grusdamm, och något inslag av tomatpuré och pecorino. Smaken är mycket god, rik, intensiv och hyggligt lång. Tanninerna är inte massiva, men tyvärr rätt uttorkande och efterlämnar en viss kärvhet. Syrorna är mjuka och aningen låga, men vid lite lägre temperatur är det inte besvärande. Russin och jordgubbsylt minglar kvar i munnen. Eftersmaken är dock kortare än i föregående vin, men med en påtaglig och varaktig känsla av läskpapper i gommen. En liten besvikelse alltså. Ändå är det mycket skickligt gjort i den svåra årgången, men frågan är om inte en viss (o)balans alltid kommer att kvarstå, även efter fem års lagring eller mer...

Ingen tvekan om kvällens vinnare alltså: Elio Altares Arborina! Vad som skiljer gårdens Langhe Arborina och Barolo Arborina från samma vingård, blir vi inte riktigt kloka på. Men vi är rätt säkra på att det finns läsare som kan hjälpa oss med det (blink, blink Barolobrevet, där man också kan läsa en fyllig presentation av Elio Altare...)

ps. När man studerar vinernas faktablad ser man att kvällens båda viner har en alkoholhalt på 14,5%, och att Cannubi har något mer extrakt och faktiskt något högre uppmätt syra. Munnen har ändå avvikande åsikt, det är en ren balansfråga...

2004 Langhe Arborina (Elio Altare, Azienda Agricola Cascina Nuova, La Morra, Piemonte)

2003 Barolo Cannubi (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

torsdag, januari 10, 2008

2005 Joseph Drouhin Rully


Tack vare en liten dialog idag med Holger dricker vi ett par glas av Drouhins 2005 Rully ikväll. Vi brukar tjata om härligt vitvinslika syror i pinot noir och chiavennasca - här bjuds en "bonnbourgogne" med syror höga nog att matcha 2004 Le Tense. Inte samma komplexitet, men vi får en härlig pinotkaraktär.

Färgen är blåröd åt det ljusa hållet. Ur flaskhalsen kommer en underbar doft av mogna jordgubbar och grillat kött. I karaffen doftar det vått av jordgubbar och torrt av sandelträ. Glaset ger initialt dofter av både sjöbotten, musslor och tro det eller ej, rå fisk! Men det vädras bort rätt snabbt. Sen kommer fräscha jordgubbar, hallon och röda vinbär, god fatkryddighet och örter. Det är en ljus och finstämd doft åt det blommiga hållet. Smaken är snyggt bärfruktig och intensivt lingonsyrlig, slank, lätt i kroppen, lite örtigt kärv och rätt lång. Några snäpp bättre än basbourgognerna. Frukten skiner fint med hjälp av de strålande syrorna! Gott till ost ikväll, och säkert väl lämpat till vitello tonnato med mera på lördagens buffékalas. Vi ska karaffera minst fem-sex timmar i förväg...

Vi fick reda på att både Drouhins 2005 Chorey-les-Beaune och 2005 Savigny-les-Beaune redan bytt årgång i BS. Vi har inte ens hunnit smaka, här går det undan. Ni som smakat, hur var de?

2005 Rully (Joseph Drouhin, Beaune, Bourgogne)

onsdag, januari 09, 2008

2004 Paolo Scavino Corale


Det här är ett vin som vi inte hann skriva om under slutet av 2007. Intrycken var dock så positiva att det blivit dags att dricka vinet igen. Scavinos presentation är så på pricken att det är enklast att citera rakt av: "It is a wine that was made in order to make the Langhe fragrances get to be known even to those who are used to the so-called international taste. It is not a compromise, as it would not be in the Scavino stile, but it is a more simple wine, that one should understand at the first sip, a blend of Nebbiolo, Barbera and Cabernet Sauvignon, an absolutely Piedmontese wine." Och blandningen är alltså 60/30/10.

2004 Corale har en mörk, blåröd färg. Karaffen ger dofter av vanilj, rostade fat, espresso, choklad och mörka bär. I glaset får vi en god, stor och givande doft med en smula likörtonade körsbär och märkbart cabernetinslag, kaffe och aningar av kakor med russin. Efterhand kommer mer av intressanta örter som salvia, anis och lakrits. I munnen är vinet tilltalande sötfruktigt - samtidigt mycket väl balanserat. Det är både mjukt, riktigt drickbart och försedd med typiska "surt" italienska drag och ett inslag av ansjovis. Riktigt gott men inte så långt. Vinet är modernt i stilen, mycket skickligt gjort och tillfredställande redan nu - i väntan på att andra, mer krävande viner ska mogna.

Om höstens vurmer handlade först om bourgogne , sen om bordeaux och sist om toscana har vi en stark känsla av att den närmaste tiden kommer få sin färg av nebbiolodruvan. Det är bara att kolla årsbästalistan - och konstatera att källaren behöver påfyllning...

2004 Corale Langhe (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

tisdag, januari 08, 2008

2002 Jean-Pierre Sève Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes


Genom Frankofilens stiliga lösning på nyårsgåtan fick vi en lysande anledning att korka upp ett källarvin från byn Solutré. Vid provsmakningen för tre och ett halvt år sedan hade vinet en framfusig och utanpåliggande ekfatskaraktär, men vinets upphovsman, J-P Sève, försäkrade att den skulle gå in fint med tiden. Redan då var vinet imponerande i sin koncentration. Vi dubbelpanerar hela spättor, steker i smör och serverar med citron, haricots verts och grönsallad med dijondressing.

2002 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes har en imponerande, mörkare gul färg i karaffen. Vinet ser nästan trögflytande ut, med viskösa tårar i glaset. Doften är rik och djup, med smör, nötter, väl mogen citrusfrukt, tryffel och föredömlig fatrostning. Smaken är mycket intensiv och tät, munkänslan nästan fet, ändå helt frisk med fina syror, mognaden lagom framskriden - och allt slutar i en eftersmak som är ihållande lång. Övertoner av frisk kåda från barrträd kommer till i doften, och ett vackert skimmer av blommande syren. En doft av bränt socker minglar kvar i det urdruckna glaset. Monsieur Sève hade rätt angående eken. Wow - att man kan få ett sånt kalasvin för €16. Go Mâconnais!

För att få en referens i fråga om ekad bourgogne korkar vi upp en 2006 Bourgogne Les Setilles från Olivier Leflaive. Vinet har imponerat i tidigare årgångar, men den nya biter i gräset ordentligt, inte bara pga den förkrossande jämförelsen med ett fyra år äldre vin. Doften är först påfallande grön och aromatisk, med päronsoda och finska gröna marmeladkulor. Efterhand kommer en försonande flintrökig doft som vi gillar, senare mer mineraler och blommiga toner typ liljekonvalj. Smaken är en grön besvikelse: päron och vanilj = päronsplitt. Rökigheten och mineralerna kommer dock efterhand också i smaken och räddar vinet till knappt godkänt.

2002 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes (Domaine Jean-Pierre Sève, Solutré, Mâconnais, Bourgogne)

måndag, januari 07, 2008

2000 Château Monbrison


Vi omprovar en margaux cru bourgeois som slog sig in på årsbästalistan en lyckad kväll. Ska vinet leva upp till sitt fina betyg?

Ur karaffen bjuder 2000 Château Monbrison på ädel stallton, ceder, tobak, hallon och mörkare frukt. I glaset får vi mer av fina stall som går in i bakgrunden varefter kvällen framskrider. Vitpeppar, grus, nypon, en del bittermandel/mandelmassa och körsbär som påminner om ett par nyligen druckna chiantiriservor. Smaken är stram, god, fruktig och mandeltonad med rejäl, något bitter mittsmak, påtagliga tanniner och hyfsad längd i den lakritssalta eftersmaken. Ikväll känns vinet fortfarande ungdomligt tufft och ger en upplevelse ungefär i paritet med, och klart besläktad med Antinoris 2001 Badia a Passignano och San Felices 2001 Poggio Rosso. En riktigt bra bordeaux med italienska vibbar alltså, men utav kvällens intryck kan vi inte vaska fram "mer" än 91 poäng. Hänglås på resterande flaskor, något år till...

2000 Château Monbrison Margaux Cru Bourgeois (Mme E.M. Davis et ses Fils, Arsac, Bordeaux)

söndag, januari 06, 2008

1999 Marcel Deiss Altenberg de Bergheim Riesling Grand Cru


Som söndagslunch provar vi att laga en ganska så originell anrättning som vi ätit på favorithaket Vasastans Ost. Basen utgörs av dinkelkorn (blötlagda över natten, sedan kokta en kvart) och röda linser (som får hänga med de sista fyra minuterna). Rikligt med bitar av stiltonost och ett gäng riktigt mogna päron i klyftor vänds ner och fin olivolja ringlas på hela härligheten. Det blir en läcker blandning av olika texturer, salt och sött, rustikt och elegant. Det känns som att maten ropar efter ett vitt vin med viss restsötma...

1999 Altenberg de Bergheim är inte samplanterad eller druvblandad, som så mycket annat från Marcel Deiss, utan detta är en ren riesling. Vinets färg är ljust guldgul. Det står visserligen inte vendanges tardives på etiketten, men en sniff i glaset kunde inte sagt det tydligare. Här finns gott om härlig petroleum, honung och övermogen tropisk frukt, inte minst konserverad frukt i en burk som stått i skafferiet väldigt länge. I burken: en blandning av persika, aprikos, melon, mango och päron. Smaken är rik, fyllig, smeksam och nästan gewurzlikt fet, med relativt låg och mjuk citronsyra. Vi undrar faktiskt lite över vinets lagringskapacitet. Även om BKWine's Fredrik Leandersson trodde på lång lagring för ett par år sedan, går våra intryck mer i linje med Gunnar Westlings i hans Barolobrev. Det känns helt enkelt som att det är dags att börja dricka upp, till ost, gåslever eller på egen hand - fast vår matchning var inte så tokig den heller. Någon annan som smakat detta vin nyligen?

1999 Altenberg de Bergheim Riesling Grand Cru (Domaine Marcel Deiss, Bergheim, Alsace)

lördag, januari 05, 2008

2000 Château Noaillac


Ursprungstypisk médoc med gott om mognadstoner och snart åtta år på nacken, för 111 kronor per helflaska - det låter inte så tokigt, eller hur? Här har vi en av systembolagets riktiga slamkrypare, kanske för att den bara finns tillgänglig på magnum? Ägarfamiljen ligger också bakom Château La Tour de By, vilket förstås ger flera pluspoäng i vår bok. Senast vi smakade var i slutet av september. Ett lika gott intryck ger vinet ikväll!

2000 Château Noaillac har en doft som har möjligen har närmare till svinstian än till stallet. Utvecklade inslag av ammoniak kittlar sinnena. Lagerblad och plommon kommer till i en klassisk stil med återhållsam frukt. Näsan får sitt lystmäte av järn, sten och mineraler - den känns mer och mer järnhaltig ju längre vinet är i glaset. Smaken går också i traditionell médocstil med någon sälta, vissa drag av silverputs och typiska cabernetegenskaper som svartvinbär och blyerts. Eftersmaken är väl ändå ganska kort - men vinet är läskande gott och extremt drickbart. Vi tror på att prova med rätter på kalvlever, kycklinglever eller gammeldags biff med lök. Likaså ett perfekt sällskap till brie och en film, ikväll handlar den om "sparven från montmartre".

2000 Château Noaillac, Médoc Cru Bourgeois (Xavier et Marc Pagès, Loirac, Médoc, Bordeaux)

Guigals nollfyror


Vi startar upp vinåret 2008 med nya, efterlängtade årgångar av två trotjänare från Guigal ur det ordinarie sortimentet.

2004 Crozes-Hermitage har en kristallklart rubinröd färg, och direkt ur karaffen en mycket tilltalande primär rödfrukt. Här bjuds på söta hallon, jordgubbar, kryddor och rått kött - ni läser rätt, doften är inledningsvis rent av pinotliknande! I glaset kommer ett nytt ljuvligt lager till: påtagligt gräddig vanilj och mandelblom. Ganska snart öppnar sig underliggande syrahtypiska drag av grillat kött, rökt korv, tjära och örter. De tre nivåerna samspelar på ett underbart sätt. Vi smakar, och får direkt ett klart och tydligt besked: Strålande! Mycket gott! Slank, intensiv munkänsla, frisk som en pinot noir. Bra sting, inte grönt, men med fina lakritstoner. Lång, god eftersmak. Ett ypperligt matvin (12,5%), också mycket njutbart på egen hand redan ikväll.

2004 Côtes-du-Rhône är bara lite mattare i färgen, men ger också en vacker frukt i karaffen: av körsbär, röda vinbär, hallon, plommon och rotfrukter . I glaset får vi mer av röda vinbär, plommon, korint, salvia och palsternacka. En lite unken jordighet kommer till, doften är grövre och lite mer rustik, likväl mycket tilltalande. Smaken är förvånansvärt slank och elegant för att vara en vanlig côtes-du-rhône. Nu råkar det förhålla sig på det viset att trakten runt Sablet lyckades extremt bra under skörden 2004, så vi borde inte vara särskilt förvånade. Här finns härliga syror som vattnar munnen ordentligt och ett perfekt avvägt mått av matvänlig kärvhet. Vilket matvin till provençalskt inspirerad mat - och vilken fräschör, för detta område! Glöm allt som är tungfotat, syltigt och eldigt (13%).

Sammanfattningsvis: bolagets hyllor har befriats från två nolltreor som väl aldrig riktigt kunde beskrivas med fräschör som första ord. Parker var mycket positiv till årgång 2003 av dessa viner, med gott om (över)mogna plommon (côtes-du-rhône) och en del jordgubbssyltiga drag (crozes-hermitage) - men i vår smak ger den nya årgången betydligt mer av klassiska viner med riktigt stiliga syror...

2004 Crozes-Hermitage (E Guigal, Ampuis, Rhône)

2004 Côtes-du-Rhône (E Guigal, Ampuis, Rhône)