Idag hittade vi äntligen rätta tillfället för denna efterlängtade vertikalprovning. Efter en samvetsstärkande långpromenad i södersol lagar vi ossobucco con risotto milanese. Den ska ju puttra i bortåt tre timmar, så här skulle det ges gott om tid att lära känna årgångarnas karaktär. Eventuell korkskruvsångest viftade vi snabbt bort, för poängen var ju att få prova dem ihop. De här traditionella vinerna från trakterna innanför Pompeji är stora personligheter och, som det ska visa sig, ganska särpräglade i olika år.... Vi provar med tilltugg av grana padano, stenugnsbakat lantbröd och Brolios olivolja.
1997 har en vacker, transparent rödbrun färg mellan rubin och tegel. Ur karaffen anas läder, portvin och plommon. Vi får en nyanserad, finstämt plommontonad doft med helt ljuvliga mognadstoner av fikon, sultanarussin och bränt socker. Senare adderas fler mognadsnyanser av svamp, pecorino och tomatpuré. Doften växer mer och mer i storlek och komplexitet. Smaken är slank och finlemmad , mycket fin och harmonisk med behagligt nedsmälta tanniner och vitala syror. Superb, läskande drickbarhet. Ett ädelt vin!
1998 har ett liknande klart, rödbrunt utseende. Den uttalade, tydliga doften handlar mycket om katrinplommon, mörka russin och känns mer platt och alkoholburen än föregående. En nypa earl grey och ett stopp piptobak kommer till efter hand. Smaken är kärvare och kantigare än föregående, syrorna lite lägre, känns inte helt i balans. Ett jämförelsevis lite mer plumpt och bråkigt vin.
1999 har en mörkare brunröd färg och en tydligt annorlunda doftkaraktär som skiljer ut det från de andra åren. Här finns mörkare noter av tjära, läder, hästskit och vitpeppar. Mycket tilltalande djup i doften! Balanserad, stram, harmonisk munkänsla och goda, bara aningen torra tanniner. Finaste skit!
2000 har en yngre, vinröd färg och en fruktig, bärig doft med anstrykningar av både mint, mandel, choklad och tobak. Bären är både söta körsbär (några cocktailbär), hallon och jordgubbar. Mycket fin! Smaken är saftig, fruktig, med en rejäl dos goda, lite torra tanniner. Eftersmaken är lång, kanske längst av dem alla. Passar den som vill ha sin friska frukt i behåll...
Alla årgångarna är alltså riktigt bra på olika vis, utom möjligen 1998 som helt klart är det svagaste kortet. 2000 framstår som mycket yngre än sist vi drack det. Hur är de här vinerna till kvällens mat då? Tja, kanske ett yngre vin från valtellina eller piemonte med högre syror skulle göra just det jobbet ännu bättre. Med sin mer än antydda russinsötma och sina något lägre syror tycker vi att de här vinerna (särskilt de äldre årgångarna) är som gjorda för avnjutning på egen hand, för kontemplation och italienska hårdostar...
ps. Kvällen efter tycks skillnaderna mellan årgång 97 och 98 inte lika stora. Den ena framstår lite sämre, den andra lite bättre, men båda känns lite uttorkade. Precis som förut är 99:an något helt annat. Doften ger bittermandel, grusdamm och terroirkänsla. Hästen osar inte lika mycket som igår. Smaken ger mörk, stram och tät, fortfarande rätt så ungdomlig likörfrukt utan vare sig hetta eller sötma - men med massor av mineraler. Tankarna går oundvikligen till högklassig chianti riserva (exempelvis Poggio Rosso) eller bordeaux från vänstra stranden. Mycket gott!
1997 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)
1998 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)
1999 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)
2000 Taurasi Radici Riserva (Mastroberardino, Atripalda, Campania)
3 kommentarer:
Åh, vad roligt att ni tog fram kofoten. Jag håller med om i stort sett allt; tobak och starkvin i den relativt sett sämre 1998, stall hos den strama och lite bordeauxminnande 1998, och så vidare. Jag har inte provat 1997 ihop med de andra, men om man lägger pussel med minnena (vanskligt, jag vet) framstår den som bäst och ett fantastiskt vin.
Frankofilen och jag funderade lite på vad man ska göra åt den stackars nittioåttan. Glömma och se vad som händer, med risk för att den faller i bitar eftersom frukten gått så långt? Olämpligt att koka sås på i alla fall... (och så dåligt är det nu inte)
Mat: En stor, elak köttbit är inte så dumt. Eller dags för ett vilt-test snart.
Dunk - där skall skåpet stå ja. Snygg vertikal, och lärorikt! Mycket att se fram emot i den där lådan låter det som, härlig läsning. Undrar om inte vi möjligen upplevde 98:an som godare i ensamt majestät, när den inte behövde jämföras med sina syskon från årgångarna runt omkring. Men att den är det svagaste kortet verkar helt klart.
Ni har förstås rätt båda två, SÅ dålig är 98an faktiskt inte, bara relativt sett. I såna här jämförelser är det nästan tvunget att en blir Svarte Petter...
Angående framtiden för 98an: obalans brukar ju inte fixa till sig med tiden.
Men nog lär den väl hålla flera år till...
Vi lär ju få tillfälle att återkomma till de här flaskorna, och lär väl fylla på med fler funderingar om vi har några...
Skicka en kommentar