Bourgogne 1978

1978 var året när The Clash gav ut sin andra LP-skiva. Ebba Grön släppte sina två första singlar och fjortisar landet över läste Ulf Lundells Sömnen. När man tänker på ett vin från 1978 så tänker man osökt på någonting väldigt gammalt. Funderingen att riktigt bra viner kan leva lika länge som en människa och att Joe Strummer sedan länge är borta ger lite perspektiv på hur pass ålderstigen man blivit.

1978 var också en av fåtalet femstjärniga årgångar i Bourgogne (andra perfekta årtal var 1966, 1969, 1990, 2005 och 2010). Växtsäsongen började riktigt kallt och vått, så fruktsättningen blev klen. Efter ett lyckligt väderomslag 20 augusti gick sommaren i mål med sex veckors sol och värme. Skörden blev liten och sen, men av bästa kvalitet. Det är i sådana årgångar som varenda kotte kan göra gott vin.

Vi plockade ihop en provning med mindre kända namn. Gärna små domäner om det fanns att få tag på, men också andra rangens négocianter. Även såna kunde ju fixa till det i toppårgångar som '66 och '69, så varför inte '78? Och gamla bloggbekantingen Domaine Maillard med sin goda Beaune Grèves - kunde de göra vin redan på stenåldern?

Domaine Maillard Père et Fils - bra fill

Domaine Marcel Bocquenet - ännu bättre fill

Hospices de Nuits - fill it up!

Maison Jean Bouchard - bra fill här också

Domaine Les Perrières - prima fill

Bichot Domaine du Clos Frantin - prima fill

Maison Coron Père et Fils - nere på skuldran...

1978 Beaune 1er cru Les Grèves (Domaine Maillard Père et Fils)

Glaset har ett klart, ljusare varmrött utseende med tegelkant. Doften är öppen och underbar fin, balanserad och komplex. Ljusa toner av röda bär, några jordgubbar, lite rönnbärsgelé, fint ädelträ och torkad späntved, en gnutta knäck, såväl friskt som multnande skogsgolv, rostigt järn och jodsälta. Smaken drivs av den fullständigt knäckande syran, som fortfarande är ruggigt vital och saftig, perfekt förenad med intensivt fokuserade rödorangea fruktaromer. Tanninerna är lätta men fina, det finns inget bittert eller kantigt. Kvällens kanske längsta smak, tack vare den spikraka ljusstrålen i fruktsyran.

Maillard gör fortfarande gott vin från Grèves (kolla här) - men att de gjorde så bra vin redan då, och att det skulle utvecklas till denna skönhet efter 35 år var faktiskt mer än man kunde tro. Men så är också Grèves ett av de bästa lägen i Beaune och årgången.. som sagt, femstjärnig. Vår favorit.

1978 Nuits-Saint-Georges (Domaine Marcel Bocquenet)

Ännu ett vackert glas med transparenta, lite mörkare brunröda toner. Den köttiga doften bjuder på ursprungstypiskt animaliska drag med en härlig känsla av mineralitet. Rostigt järn, rostbiff, läder, mörkare skogsbärsfrukt, lakritsrot och stensöta, jord och kokkaffe. I munnen ett friskt syrligt vin med ganska slank kropp och fin koncentration av rena fruktaromer i mitten. Tanninerna är rejälare och kryddigare än i föregående vin, men något lättare än i nästa. Skön längd tack vare fruktsyran och koncentrationen.

Ännu en lyckad chansning med skön nostalgisk etikett. Så kunde det fortfarande se ut här och där första gången vi reste i Bourgogne på 90-talet. Sonen Daniel Bocquenet är fortfarande aktiv på samma fyra hektar som hans far en gång köpt med pengar han jobbat ihop hos en négociant i Nuits. Nej, sånt går inte att göra idag. Och det säger sig själv att det inte går att leva på att göra halvkasst vin från bara fyra hektar. Därför är vinet så här bra.

1978 Nuits-Saint-Georges Les Maladières Cuvée Grangier (Hospices de Nuits/Maison Julien Bouchard)

Relativt ljus färg, klart och transparent utseende, friska röda toner med tegel i kanten. Doften är mångfacetterad och utvecklas på ett väldigt positivt sätt under provningen. Här serveras röd frukt, nypon, örter, kryddor och peppar, balsaträ, mynta, kött och chark, båthus och tjärat rep. Först anas en liten orenhet, men den blåser bort med någon timme i luften och det blir bara bättre. Jämfört med föregående har detta vin både större kropp och struktur och samtidigt mer förfining - tanninerna strös ut som ett fint pulver över tungan. Den spänst som inte riktigt fanns där i början vaknar alltmer till liv och vinet är faktiskt som allra bäst när det är dags att gå hem. Tolv röster räckte till en delad förstaplats.

1978 Nuits-Saint-Georges 1er cru Les Murgers Cuvée Guyard de Chaugey (Hospices de Nuits/Maison Albert Bichot)

Otur med en av flaskorna gav oss ett glas som inte var 100% rent, utan visade svaga men ändå omisskännliga tendenser till korkproblem. Smaken upplevdes därför lite hårt lingonsyrlig och kantig eller träig i slutet. De som fick den bästa flaskan var så nöjda att de röstade fram det till en delad förstaplats. Massor av mineraler och tanniner i toppklass var två av skälen.

1978 Vosne-Romanée (Maison Jean Bouchard)

Varmrött åt tegelhållet. Nosen har en framskriden utveckling med en del oxiderade drag. Varm och lite syltig frukt med undervegetation, rönnbärsgelé, fikonsirap, farinsocker, karljohanssvamp och soja. Ganska lätt i munnen, hyfsad syra, aningen gles frukt och uttorkande tanniner i slutet. Kvällens solklara jumbo, men ändå ett drickbart vin.

1978 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Petites Chapelles" (Domaine Les Perrières)

Det här ser rejält ut, en transparent varmröd färg. Doften är väldefinierad, fräsch och förbluffande ungdomlig med drag av mörkröd körsbärsfrukt, våt sten, sval multnande undervegetation, frisk nyhyvlad ek, bittermandel, sandelträ och kryddor. Smaken välbyggd med tät och stabil tanninmatta, goda syror, liten känsla av ny ek (glasspinne) i slutet. Enastående renhet och fräschör för ett såpass gammalt vin. Bara aningen för tydliga nyekstoner för våra preferenser, men vi skulle ändå med glädje dricka det här igen.

1990 skrev Parker, innan han och Bourgogne gjorde slut: "This is another of those small, unheralded estates in Burgundy that can on occasion produce som fine wine at realistic prices. The 1978 and 1980, for example, would place well in many a blind tasting of the wines from these two fine vintages." Petite Chapelle ligger precis nedanför Chapelle-Chambertin, med en ganska tung jordmån. Egendomen verkar ha lagt ned under 1990-talet eller strax efter millennieskiftet.

1978 Clos Vougeot (Maison Albert Bichot - Domaine du Clos Frantin)

En doft i klass med de första tre glasen, frisk... mångfasetterad... sammansatt. Tjära, mynta och ädel volatilitet - det ligger nära till hands att säga nebbiolo-vibbar. Rök och slånbär, ganska mörk frukt, våta stenar och fin ek, ljusare choklad. Så friskt man kan önska i munnen, ett elegant bygge med medelfyllig kropp och väldefinierad struktur, aningen träigt i slutet men inte alls oangenämt utan mer som äldre nebbiolo. Härlig drickbarhet, och blir bara bättre ju längre tid det får i glaset.

Ännu en positiv överraskning - Bichot x 70-tal känns som en riskabel formel, men det här vinet levererar. Domaine du Clos Frantin äger en halv hektar i Clos Vougeot uppdelat i två lotter. Den ena ligger i det nedre södra hörnet som gränsar till regional appellation och vetter mot Vosne-Romanée. Den andra finns i övre södra hörnet nära gränsen till Grands-Echézeaux.

1978 Echézeaux (Maison Coron Père et Fils)

Doften är väl framskriden med oxidativa och volatila toner som rönnbärsgelé, fikonsirap, choklad, farin, soja, torkad karljohansvamp, läder och tjära. På plussidan räknas en rejäl fruktkoncentration och några florala övertoner av ros och viol. I munnen ett runt, rikt och fylligt vin med massor av substans och smak, bara inte i tillräckligt friska nyanser. Alla tre flaskorna hade tyvärr passerat sitt optimala drickfönster men satte ändå ner foten och slog sig för bröstet.

24 flaskor varav två aningen korkade.

Väldofterna, den fina fruktkoncentrationen, de friska syrorna och den välbyggda strukturen, slutligen de utdragna efterklangerna. Det är vad vi kommer att minnas från den här kvällen. Och jodå, vi fyllde på med Beaune Grèves från Maillard.

2007 Domaine Maillard Beaune

Domaine Maillard har vi ett gott öga till sedan deras överraskande bra 2004 Beaune Grèves 1er Cru samt ett par vita från Chorey-les-Beaune. Moderna och tillgängliga bourgogneviner som inte kräver lagring för att leverera njutning...

2007 Domaine Maillard Père & Fils Beaune har en öppen och utvecklad doft. Vi nosar upp rökta och charkiga toner som påminner om syrah, därtill bränt eneträ, aningar av stall och ostbutik, lite niveakräm, mörkare skogsbärsfrukt, inslag av röda vinbär och någon enrisruska som bäddar mjukt under alltihop. Rätt så trevligt att sniffa på, även om pinotfrukten är långt ifrån klockren.

Smaken är opretentiöst bärsaftig och kryddigt rostad. Lättsamt god, visst, men inte precis tillfredsställande. Här är det nämligen oroväckande tunt i frukten, för att inte säga vattnigt. Vinet fyller inte ut i munnen på något annat sätt än genom sina generöst utmätta fatkryddor - och dessutom åtföljs kryddmåtten av aningen brännande sensationer i efterklangen. Helheten framkallar en tydlig bild av att försöka bre för lite smör på en för stor brödskiva. Det blir retur på flaska två - man måste kunna begära mer än så här för 265 spänn. (84) är snällt!

ps. Förresten, den där fina 2004 Beaune 1er Cru Les Grèves, är det någon som har koll på aktuell status? Anders? Holger? Tavastgatan?

pps. Kvittot bortslarvat, alltså blir det omtest. Den nya flaskan tycks något bättre än den förra. Röda vinbär, rönnbär, rök, eneträ, läder, knäck och kryddlåda i doften. Den kryddiga kycklinggrytan lyfter vinet i håret och frukten framstår som bättre än den är. För efteråt spretar den vassa lingonsyran och mittpartiet är besvärande glest. Avslutningen är både kryddvarm och småkärvt kort. Med lågt ställda förväntningar är vi på generösare humör och delar ut hela (86).

2004 Domaine Maillard Beaune Les Grèves

Ett vin att komma tillbaka till, som visar sig från olika sidor vid olika tillfällen. Ibland framstår det mer lätt och lättsamt, ibland kraftigare och lite mer krävande. Alltid stimulerande för både gom och knopp. Ikväll börjar dofterna med vått ylle och fårfett, sen järn och lakrits samt en pust komocka i hö. Frukten har prägel av mörkare skogsbär. Smakintrycken är ovanligt kraftfulla den här gången, med mineral och aning sälta, bra balans mellan frukt, syra och alkohol men utan nämnvärd strävhet. Den söta lilla eldigheten segrar till slut i eftersmaken, syrorna är inte så tuffa, och det gör det här till en givande bourgogne för allt-nu hedonister snarare än gnetiga lagringsfreaks. Bra till film!

2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard, Chorey-les-Beaune)

2004 Domaine Maillard Beaune Les Grèves

Kul att smaka den här bekantingen såhär strax efter Jadots båda Beaune Premier Cru. Les Grèves ligger dessutom mycket nära Couchereaux rent geografiskt. Men här har vi en helt annan stil, vilket redan den mörkare mer blåröda färgen skvallrar om. Den klart intressanta och komplexa doften - mineralisk som grus och animalisk som fårfett (med en lätt bris av stall) - drar mer åt mörkare skogsbär likt blåbär och vildhallon. Dessutom finner vi övertoner av sydfranska örter. Mmm, nu vattnas det verkligen... och i munnen bjuder vinet på en generöst mörk pinotfrukt med bra, lite eldig attack. Som avslutning får vi en lång god eftersmak med antydan till sylt och alkoholvärme (13,5%).

Den hittills elegantaste av våra nollfyror tycker vi ändå är Jadots Beaune Boucherottes (snyggare syror, samma alkoholhalt märks mindre, frukten mindre syltig, allmänt sirligare). Men det här vinet är också ett riktigt gott glas med bra utdelning för pengarna redan idag. Få flaskor kvar i landet, missa inte den här!

2004 Beaune Premier Cru Les Grèves (Domaine Maillard)

2004 Domaine Maillard Beaune Les Grèves

Vi är nyfikna på den här nysläppta unga bourgognen. Vinet överraskar direkt med öppenhet, mognad och komplexitet. En intensiv doft av vildhallon (mycket läcker!), sen kryddnejlika, multnadstoner och rostade fat med lite läder, stall och sandelträ. Inga kärva gröna toner. Smaken är rund och saftig, syrorna är mjuka och balanserade. Vinet är redan drickvänligt och framförallt helt njutbart på egen hand. Vad månde bliva av denna härliga pinot? Kan vi hålla oss eller kommer vi att dricka upp med en gång ? Vi ska försöka hitta en anka snart - tydligen är det en bristvara i år.

2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard Père & Fils, Chorey-les-Beaune)

Pinot Noir Party

Ikväll är det kalas och Lulles Fågel & Vilt står för majskycklingarna. Helstekta i ugn blir de helt läckra och får sällskap av en calvadosspetsad gräddsås, vinbärsgelé, klyftpotatis och sallad. Busgott!
Vi har bestämt oss för att dricka god pinot noir hela kvällen vilket vi nästan lyckas med. Och så är vi nyfikna på att se hur en välrenommerad "kiwi-pinot", nämligen Tim och Judy Finns legendariska Moutere, står sig i det burgundiska sällskapet. Först ut är Beaune Les Grèves, en mjuk, rund och lättsam start som är god för sig själv. Doften har en del rostade fat och ett animaliskt drag, lite som fårfett. I smaken kommer smörkola och generöst saftig pinotfruktighet med lite veka fruktsyror. Klart tuffare och stadigare i strukturen är Aloxe-Corton, med mörk tät färg och rätt kraftig frukt av mörka bär, med mer matkrävande tanniner och en tydlig dos ny ek. Mycket pinot för pengarna. Båda dessa har vi skrivit om nyligen. Ny för oss är däremot Clos de Fonteny från Bruno Clair. Färgen är ljusare röd, inte så tät. Här finns en återhållen, lite sluten men elegant doft, Anne säger att det doftar stensöta. Smaken är torrare än de två föregående med tranbär och hallon, god slank struktur och fin markerad syra. Traditionell sparsam stil med måttlig fatkaraktär av mest äldre fat. Gott, finstämt och finessigt! Om man lagrar får man troligen belöning för sitt tålamod, när vinet vecklat ut hela sin skönhet om fem år. Bruno Clair gör också ett par prisvärda Marsannay för ungefär halva slanten. Nu har vi kommit fram till osten och provar Neudorf Moutere. På etiketten står 14,5% men det märks inte på något negativt sätt. Vad som däremot märks är att vinet har lite mer av det mesta än fransoserna: ett generöst men ändå smakfullt vin, i fin balans med bra friskhet. Det är verkligen gott och välgjort. Ska vi vara kinkiga så blir det en aning i mesta laget av rökiga och rostade toner från nya fat, som är lite i vägen för själva vinet. Lagring kan möjligtvis mildra det problemet...
Som final vill både vi och osten ha en riktigt kraftpaket. Därför måste vi överge vårt pinottema och dra korken ur en Barbera Gallina från La Spinetta. Vi skrev om den för någon vecka sen och intrycken stämmer. Ett toppenvin till ost att dricka nu eller spara.


2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard)

2002 Aloxe-Corton (Tollot-Beaut)

2002 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos de Fonteny Monopole (Bruno Clair)

2004 Neudorf Moutere Pinot Noir (Neudorf Vineyards, Nelson, New Zealand)

Lördagskväll på Creutzgatan

BB, BB & BB! Det kan utläsas som boeuf bourgignon, bonnes bouteilles - et bébés. Ettåringen med tefatsögon gör sitt bästa för att dra uppmärksamheten från de vuxnas viner. Den coola nioåringen föredrar macbookens virtuella nöjen framför insnöade vinnördar. För i lördags blev det nektar & glädje för hela slanten...

Kvällens inledande aptitretare ser ut som citronvand, doftar som citronvand och smakar som citronvand. Fast i en specialversion optimerad för vuxna, av de gyllene reflexerna att döma något dyrare än den danska specialiteten. Moussen är mjuk, vi hittar aromer av lemon zest, valnötsskal och mörkt bröd. I munnen får vi en utmognad, rik och drickvänlig smak där syrorna är såpass snälla att det är tveksamt om det kan vara en 96:a. Jättegott, och på något sätt bekant, men vi går bet på att spika vinet.

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage (91)

Ikväll är första gången vi upplever Paillards 96:a som fullt mogen. Sist vi träffades drog vi slutsatsen att det behövdes flera års ryggläge, och nu har det i och för sig gått två år, men frågan är om inte olika lagringsförhållanden också spelar in. Nu är lockelsen stor att knäcka en till under jullovet...

Den silvervita, grönskimrande 2008 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett stoltserar med glans och lyster. Här slipper vi de drag av piggelin som präglar en hel del ung mosel, istället får vi gröna äppelskal, vit persika, vita blommor och en mycket ren och elegant mineralton från Rausch jordmån av blåskiffer och diabas.
Smaken balanserar perfekt på sina tre ben: druvsötma, hög äppelsyra och mineralsälta. Ett litet inslag av röd frukt bidrar till den allmänna elegansen. Alkoholen landar som brukligt runt 8,5% och gör vinet ack så lättsamt att dricka. (88-89)



Pilgrimsmusslorna halstras i rikligt med smör och Anders gör ett rätt ambitiöst försök att elda upp sitt vackert nyrenoverade kök med ett dricksglas cognac som bränsle. Som svalt tillbehör kommer den patenterade salladen på krabbkött, mango och färsk koriander. Nästa glas har en återhållsam men utvecklad rieslingdoft av oljepanna och nyputsat silver, med ostronskalsmineraler, återhållsam frukt av vit persika med en fin liten vitblommighet. Sirligt och finessrikt. Smaken är nästan helt torr och väldigt mineraldriven, med en behagligt markerad syra och balanserad alkohol runt de 10-12. Vinet är helt utan tropiskt gulfruktiga drag och fortfarande med en aning av sprits och fräsande bikarbonat i avslutningen. Gissningarna går direkt till rheingau och Breuer, och Anders är dessutom inne på rätt år - 2004. Så länge vinet är kallt beter det sig exakt som det ska, men när det kommer upp i temperatur tappar det stringensen och avslöjar sitt ursprung i form av en liten jordbeska. Några yppigt tropiska pfalzdrag letar man dock förgäves efter i den här svalare årgången. Vi har på känn att även 2008 är ett pfalz-år som vi kommer att gilla för dess fräschör - liksom 2001 och 2004.

2004 J. L. Wolf Forster Jesuitengarten Riesling Spätlese Trocken (90)

När vinet släpptes dominerades intrycken av friska gröna äpplen. De dragen har nästan helt försvunnit och lämnat fältet fritt för mineraltonerna.



Det andra pilgrimsmusselvinet har en fascinerande animalisk-mineralisk doft av nötter, ylle, flintrök, hö och fårkött. De första doftintrycken ger vid handen att det rör sig om en ung chablis grand cru. Även i munnen fascinerar vinet med en kombination av hög druvmognad som inte är det minsta svulstig, hög citrussyra som inte är hård och en storartad kalkstensmineralitet, rena ostronskalen faktiskt. Kombinationen av stenig svalka, gräddigt extrakt och aningen eldighet är högintressant. Några runt bordet noterar en liten bitterhet som kan antyda att alkoholen är högre än den verkar. Ett storartat terroirvin, och gissningen är fortfarande chablis grand cru.

2007 Diatom Huber Vineyard Santa Rita Hills Chardonnay (94)

Greg Brewer är mannen som skruvat ihop denna imponerande chardonnay, gjord på inköpta druvor från utmärkta lägen i Santa Barbara, lagrad på ståltank, med blockerad malolaktisk jäsning. 2760 flaskor producerade. Otroliga 16% alkohol har trollats in i helheten med hjälp av någon okänd magi.



Det första röda bjuder på en jättestor, vidöppen pinotdoft med mängder av intryck: lövbrasa, rönnbär, rödbeta, kryddbod, blodapelsin, fårkött, tomatpuré, gräs, våt mossa och en härlig gödselton. Tomatstjälkar och örter berättar något om årgången. Vinet är, enligt Franko, "sjukt fint i munnen, med röda citrustoner och rönnbär, bredd, värme och generositet". Det kan tyckas vara en motsättning att det står både rondör och slankhet i blocket, men precis så är det. Aromerna fyller ut, syror och mineraler är sköna, en god stjälkighet märks absolut, och fatkryddorna värmer upp den långa avslutningen. Anders spikar årgången till 2004, och gissningarna landar till slut på Cortonkullen. Till vår glädje blir alla väldigt förtjusta i det här vinet. "Ställer min världsbild på ända", utbrister L, som har ett svalt förhållande till röd bourgogne. Enormt bjussigt och tillfredsställande, snudd på 93 pinnar.

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves (92)

Bourgogne som överpresterar sett till pris och appellation - sånt kan vi inte få nog av. Den här har varit riktigt god redan från start 2006, och enligt vännen Holgers utsago passerades en smärre tunnel förra året. Men ikväll överträffade vinet sig självt.



Nästa röda har en återhållsam, subtil, småhemlig pinotdoft. Grusdammiga mineraler bildar slöjor framför en superseriös rödfrukt i spektrat hallon, röda vinbär och lingon. Elegant infattade fat bidrar med sin pralinkänsla av ljus choklad, nötter, marsipan, och en gnutta körsbärslikör. Den superslanka, ungdomliga smaken uppvisar stor renhet och en silkeslen munkänsla. Syrorna är mjuka men fasta, med vissa likheter till rabarber. Ett galet snyggt vin, här snackar vi enbart elegans och klass - men det är fortfarande alldeles primärt. Gissningarna landar på 2007 och Volnay. När vi berättar att vinet är en nolltvåa, håller endast 12% och kommer från en producent av långsamma viner klipper Franko till med den gamle advokaten Hubert de Montille, numera världsberömd surgubbe tack vare filmen Mondovino. "Un peu acidique!"

2002 Domaine Hubert de Montille Pommard 1er Cru Les Pézerolles (93+)

Oj så gott det är redan nu. En mogen bourgogne blir det om sisådär tio-femton år.



På tallrikarna har vi nu en underbar boeuf bourgignon med gräddig stomp av potatis och jordärtskocka. Det tredje röda har en strålande fruktig och utåtriktad doft, av cassis, slånbär och som det tycks, cabernetdruvor. Gröna drag av tobak, cederträ, en aning skokräm och stall. Fina övertoner av viol och lim. Showiga fat indeed, och den här fruktiga doften känns californisk! Smaken är mjuk men fast, med stora silkiga tanniner och en behagligt eldig avslutning. Visst finns det gröna toner, men balansen är suverän och fällningen i glaset berättar att vinet inte längre är särskilt ungt. Vi gissar på ett bergsläge i californien, kanske Ridge Santa Cruz Mountains från början av decenniet. Men det blev inte många rätt. Druvan är merlot, vi är i bolgheri och vinet är äldre än väntat.

1996 Tenuta dell'Ornellaia Masseto Toscana IGT (93)

Wow, vad häftigt att få prova detta ikonvin för allra första gången. Nittiosexan är inte en av de bästa versionerna enligt expertisen, men ändå en rejäl upplevelse. Lodovico Antinori hade tydligen bra flyt det året, för Ornellaia 96 är ett av de godaste viner vi druckit.



Nästa vin är blårött med en ung, öppen cab-merlotdoft. Färsk, nykrossad frukt likt svarta vinbär och plommon får sällskap av lagerblad, nygarvat läder, bittermandel, tydligt rostade och mörkchokladiga fat och en liten grisnjure. Smaken är modern med direkt attack och bra frukt i mitten, typ 50/50 cabernet-merlot. Något gröna tanniner noteras i den ungt råa frukten, och faten är i tydligaste laget nu. En riktigt god bordeaux och troligen en nollsexa, men väl ung och snudd på för grön i smaken ikväll. Här behövs lite tålamod, saker och ting kommer säkert att bli bättre med tiden.

2006 Château Smith-Haut-Lafitte (91+)

Det känns som att nollfyran var snäppet bättre vid samma tidpunkt i utvecklingen.



Ostbrickan landar på bordet och som vanligt är Wiinjas époisses underbar att äta med sked, till en trio av marmelader. Glaset har en mörkare doft med skogsbär, likörtoner, plommonsylt, bittermandel och grillat. Parfymerade övertoner och lite kirsch. Ljusare stråk av röda vinbär, röda körsbär, mandel, äppelblom och skrattretande tydliga päron. Smaken är rödfruktig, drygt medelfyllig och läskande med bra balans mellan ung frukt, alkohol, tanniner och syror. Smått hedonistisk karaktär, men ändå med stor fräschör. Finfint till ostarna. Gissningsvis en god californier, Geyserville hänger på tungan.

2007 Ridge Geyserville (91)

Ska bli kul att se vart den här årgången tar vägen med tiden. Om man kan låta bli flaskorna förstås.



T & S skickar varma tack till A & L och M & K för en helskön lördagskväll!