2009 Elio Altare Barolo

Enligt de rapporter som hittills finns att läsa är 2009 en barolo-årgång att närma sig med största försiktighet. Det verkar helt bero på den enskilda vingården och dess odlares skicklighet om man lyckats få ihop något vettigt eller om det snarare drar åt fiasko. Extra otillfredställande tycks resultaten ha blivit i La Morra och Verduno, de nordliga delarna av barolozonen.

Eftersom nollniorna är så ojämna är det ett måste att själv få prova först, alternativt förlita sig på tips från insiders vars smak man delar. Exempelvis Kerin O'Keefe - hon håller inte oväntat den helklassiska barolon från Bartolo Mascarello som årgångens bästa, men det är roligt att se att en modernist som Scavino också fått plats på pallen. Bric dël Fiasc fixar varma årgångar, det vet vi sedan 1997 och 2003.

Burlottos 2009 Monvigliero statuerade ett förskräckande exempel häromveckan. Hårt stressad, kokt, ihålig och platt. Sandiga vingårdar som denna i Verduno lyckas sällan bra i varma år, och vi lär väl snart få reda på om problemen bara gällde den flaskan. Tidigare har vi provat Vajras 2009 Albe och 2009 Bricco delle Viole. De varma nollniorna utlöste väl inte direkt några ovationer från vårt håll även om de, trots allt, var habila ansträngningar.

2009 Elio Altare Barolo lyckas parera säsongens alla tänkbara svårigheter med stor bravur. Nosen avslöjar inga som helst varma eller brända toner. Istället kan vi förtjusas av den för barolovänner så åtråvärda parfymen av torkade rosor. Frukten är ren och fin med bra djup och goda aromer liknande hallon och mörkröda körsbär. Därtill engelsk lakrits, basarkryddor och järnmineraler.

Munnen kan bara bekräfta. Här serveras rejäla skopor greppiga tanniner, med en seriöst stenig struktur och en läskpapperstorka som definitivt håller sig på rätt sida om det problematiska. Lyckligtvis finns det också en generös mittfrukt som balanserar tanninstrukturen, och en syra som håller frukten frisk. Vi upplever inga problem med alkoholen (14,5%) eller med småfrallorna (en femtedel nya). Den här nollnian är helt enkelt rasande läcker.

Hur gick då detta till? Flera faktorer såklart, och ursprunget bör vara en av dem. Som Silvia berättade i våras hämtar Altares standardbarolo sedan 2005 större delen av sina druvor från Ceretta i Serralunga (därav den tuffa tanninstrukturen!) men också från Castiglione Falletto. Dessa kommuner anses ha klarat sig betydligt bättre än La Morra. Och då ställer man sig ju frågan hur Altare fick till det i hemmavingården Arborina.

Ja, det har vi ännu inget svar på eftersom vi inte provat de vinerna. Men helt klart är att toppodlare av den här digniteten är beslutsamma nog att skippa alla druvor som inte håller måttet och har råd att göra det också. I detta fall blev resultatet en glimrande standardbarolo som lyckas med konststycket att smaka nästan som den kostar. Även i en knepig årgång som denna.


ps. Det sägs ju att man inte ska skåda given häst i munnen - "a caval donato non si guarda in bocca" - men den här flaskan var en gåva från Silvia Altare. Någon som hunnit prova "arborinorna" från 2009?