Gott & blandat med E & M

"Sesamfrön och dvärgbanan" hade nog Richard Juhlin noterat om vårt välkomstbubbel. Tummen upp för sesamfröna, men vi har ingen koll på hur dvärgbananer doftar. Istället får vi chardonnaydruvor lika mogna som Siciliens apelsiner, samt en elegant rostad fatkaraktär, ett pikant drag av sherry och en hel symfoni av jästiga toner som genom åren uppstått i flaskan. De generösa aromerna är väl utvecklade och inslaget av tavelkrita läskar gott. Syrorna har med tiden rundats av på ett behagligt vis, men den superharmoniska moussen är fortfarande pigg nog. "Det är inte Selosse då?" prövar E, och träffar såklart rätt direkt. Kvällens flaska degorgerades i oktober 2007 och är fullt mogen, utan vare sig ungdomens blommande hyacinter eller alltför dominanta sherryinslag. Den som har några kvar bör nog fundera på att dricka upp.

Nästa glas är precis lika uttrycksfullt i doften, men använder sig av helt andra färger. Här serveras en fruktkorg prydd med äppelblom och full av grapefrukt, kiwi och honungsmeloner. Aromerna speglas intill perfektion i den intensiva smaken, vars fruktsyra känns saftig snarare än stram. Mineraliskt så det spritter om det - petroleum hävdar S, medan T är mer inne på mineralvatten, vått grus och bikarbonat. "En tesked bakpulver i varje butelj?" föreslår M. "Riesling, kanske Keller?" funderar E. Visst! Liksom förra glaset bjuder detta på en väldigt generös och vänlig drickupplevelse - trots det lilla grapebittra Westhofen-bettet - där aromatiken nu står i full blom. Och därför ser vi egentligen ingen poäng med att spara längre. Det är rätt skönt med saker som man inte behöver vänta i evighet på. Fler viner borde lagras färdigt på tre-fyra år!

Efter tre timmar i karaffen möter vårt första röda upp med skamlösa förslag. Här slösas det friskt med mogna röda bär, inte minst jordgubbar, eller chamboller som de heter på franska. Ett lager ner avtäcks en markant kalkstenighet i både doft och smak, och nästa stund är det de diskreta fatkryddorna som tittar fram. I munnen: ack så fint! Fräschör, renhet, balans, frukt, mineralitet. "Jag kommer att tänka på Hudelot-Noellat", säger E. Så du har druckit deras chambolle? "Nä, inte än". Jo, det har du visst det, för det är den som är i glaset. Applåder, verkligen stiligt att känna igen stilen! Den här nollnian är ju alldeles underbar att dricka ung, otroligt god nu och ganska mitt i prick på våra preferenser. Här kommer vi knappast vänta ut resterande flaskor någon länge tid. Lika bra att dricka på frukten och lufta istället för att lagra.

Den långa karafferingen gjorde susen med förra vinet, men i nästa glas är det fara värt att vi luftat bort en hel del av den ljusa charmen. Ändå har vinerna en hel del likheter, tycker M - såpass att man skulle kunna få för sig att de hade samma ursprung. Kalkstenen finns även här, frukten är kanske något mörkare, faten mer generöst orientkryddiga och så finns det en pikant citruston och en sval örtighet som helt saknas i första glaset. Smaken är tätare i mitten än vi minns den från tidigare tillfällen, men ger ändå ett aningen stumt intryck som vi inte riktigt känner igen. Här skulle man nog ha satsat på en rak pop'n'pour istället. När vi avslöjar att denna pinne inte är fransk, landar E inom ett ögonblick i Tyskland. Som namnet berättar är vingården extremt stenig med hög andel kalk, precis som i Chambolle-Musigny.

Våra gäster sticker in ett blint glas rött som doftar skrattretande gott. Utan tvekan ett "naturvin" enligt alla upptänkliga definitioner, och skitsamma var det kommer ifrån egentligen, för här är det tillverknings-metoderna som dominerar framför både druvsort och ursprung.
Kall kolsyrejäsning med hela klasar, för övrigt passiv vinmakning, exakt noll procent rostade småfrallor och noll gram svavel också, som det verkar. Den ljust violetta rödfrukten flödar över alla bräddar, smäckfull av saftiga apelsintoner, aningen spritsig, kryddad med kanelstång, lakrisal och mängder av lantlig charm. Klunkabiliteten är skyhög, det är ett vin för lek och lust, ett gladlynt exempel på lyckat naturtjut enligt méthode Néauport. Men vad tusan är det då? Vi slår till med Jean-François Ganevat. Eller kanske Overnoy/Houillon? Bägge är duktiga hantverkare som jobbar nästan eller helt utan svavel. Inte Jura, får vi veta. Nähä, då säger vi Thierry Puzelat och Cheverny. Eller någon av de mindre kända kompisarna från Savoie? Som sagt, den här stilen känner inga gränser. Men tänka sig: detta är faktiskt en pinot noir från Mittelbergheim, Alsace! En som knappast kan förväxlas med de två föregående, och vårt första möte med den här stilen i Alsace (Fricks osvavlade är något annat). Mer om hur vinet är gjort kan man läsa här.

Kvällens avslutning är en riktig lurifax, åtminstone för den som får det blint. Stilen är genuint gammeldags med ganska så framstående svartavinbärstoner och god lantluft, men inte alls så tydlig brett som man ibland kan få sig till livs på denna adress. Generösa stopp med piptobak och en fin grönaktig stjälkighet som för tankarna till cabernet - det pratas om sauvignon eller franc, Bordeaux eller Loire. Men icke! Det här vinet är ju alldeles för stort, köttigt och fruktigt för att den matematiken skulle gå ihop i ett år som gett lite gröna toner. Möjligen då om det kommit från ett prima bergsläge kring Napa Valley? Men det gör det ju verkligen inte. Fast så pass bra är det faktiskt - ja, rentav strålande! Alkoholen tittar inte fram någonstans och det svala året tycks ha flyttat ursprungskaraktären norrut, inga kirschiga ursprungsmarkörer står att finna. Det här är rediga grejor - eller "bordeaux på steroider" som gubbarna brukar säga. Kanske därför det är så knepigt att gissa? Det blir en rejäl överraskningseffekt när vi avtäcker flaskan. Mmm, hundan så gott, det går åt i rasande fart till ostarna. Förresten, ni minns väl rabaldret i våras? Det här är ju vinet som inte borde fått säljas, enligt DN Lördags vinexpert. Själva önskar vi att vi hade köpt mer.