Becker & Jung på besök

En högintressant kväll med massor av samtal fick vi oss till livs när de två killarna på bilden - Alexander Jung i vitt och Fritz Becker i svart - presenterade sig på Ulla Winbladh igår. Riesling från Rheingau och pinot från Sydpfalz kör ju rakt upp på vår gata och parkerar med en skräll i farstun, så vi var inte sena att tacka ja till inbjudan.

Katastrofala 2012? 

Medan vi sippar på Alexanders ambitiösa rieslingsekt - tre år på jästfällningen - hinner vi höra med "junger Fritz" hur det artar sig med årets växtsäsong. Trots massor av regn i juli och en galen värmebölja tidigare i augusti verkar läget ändå vara under kontroll just nu, och hittills man har sluppit hagel. Gamla rankor har glesa klasar som inte besväras alltför mycket av regn, och den som inte rensat alltför hårt i lövverket har sluppit att se sina druvklasar bli grillade, och druvorna har hunnit utveckla tjockare skal som skydd mot solen. Man kan alltså förvänta sig en hel del tanniner i de röda tolvorna, men det är en öppen fråga hur det blir med fräschören i de vita. Vad som behövs nu är ett antal veckor med friska soliga dagar och svala syrabevarande nätter.

Weingut Jakob Jung 

Den här familjeegendomen huserar i Erbach sedan 1799. Alexander Johannes - som nu är 28 - fick ta över källarnycklarna för fem år sedan, men han berättar att pappa Louis fortfarande är kvar och assisterar ute i vingårdarna. Detta är en rieslingdomän ut i fingerspetsarna, även om det odlas lite spätburgunder också. Egendomen omfattar ungefär femton hektar och bortåt två tredjedelar av produktionen är riesling.

Jämfört med västra Rheingau (Rüdesheim) är jordmånen betydligt rikare med mer löss och lera. Högre upp i backarna får man en inblandning av kvarts och kisel som ger tydligare mineraltoner. Fem personer jobbar heltid, varav tre och en halv i vingårdarna. Det är ju där vinet görs, påpekar Alexander med understöd av Fritz. I källaren kan man bara undvika att förstöra.

Vad är "Classic"?

Det första vita 2011 Jakob Jung Riesling Classic får oss att komma in på det kära ämnet hur tyskarna försöker förenkla kommunikationen med kunderna, inte minst genom begrepp som Classic och Selection. Fanken vet om just dessa två beteckningar egentligen gör konsumenten så värst mycket klokare, men hur som helst är Jungs basrieslingar Classic och Trocken verkligt bra för sin (pris)nivå.

Classic översätts med "områdestypiskt" - vilket när det gäller Rheingau betyder en i stort sett torr riesling QbA där restsötman får vara dubbelt så hög som syran, i det här fallet 12 gram - det vill säga strax över gränsen för trocken. I Rheinhessen däremot, kan en Classic vara gjord av hela tolv olika druvsorter - inte lätt att begripa. Nästa år är det dags för en uppdatering av VDP-hierarkin. Den nya pyramiden som träder i kraft i och med årgång 2012 är modellerad efter burgundisk förebild - Grosse Lage, Erste Lage, Ortswein, Gutswein - och kommer att innebära en klar förbättring, anser Fritz.

Fantastiska 2010! 

Med alla elektriska tyska vita tior vi smakat hittills är ju förhållandet redan väl etablerat - ren kärlek, skulle man kunna säga - men det är roligt att få se hur pass mogen frukt året kunde ge i Rheingau om man bara kunde vänta länge nog, kammade igenom vingårdarna i flera omgångar och sorterade duktigt.

2010 Erbach Hohenrain Riesling Alte Reben är ett uppenbart senskördat vin (slutet av oktober) med en strimma botrytis över exotisk gulfrukt som persika, aprikos och passionsfrukt. Gamla stockar och mindre bär ger hög koncentration. Syran är frisk och vänlig, och vi slipper att tampas med bitterhet. Här blir det riktigt mycket utdelning för bara ett par tjugor extra utöver basvinet.

Allra bäst av Jungs viner är dock 2010 Erbach Siegelsberg Erstes Gewächs - liksom gjutet i ett enda stycke, ett närmast perfekt exempel på mineralitet och struktur utan bitterhet. Det här vill vi ha mer av! Det vi har i glaset är den sista årgången med naturkork, från och med nästa år blir det skruvförslutning på allt som Alexander gör. Han är less på flaskvariationer och menar att vinerna från sådär fyra års ålder och framåt är mycket friskare med skruvkapsyl. De jämförande försöken började med årgång 2004.

A table! Bättre bordssällskap kunde vi inte be om.

Spätburgunder 2010 då? 

Vi har ju knappt provat några alls till dags dato, men oroande nog har man kunnat läsa rapporter om mindre lyckade förhållanden bland annat i Assmannshausen. När vi så pratar med Fritz Becker om 2010 som rödvinsårgång är han ett enda stort leende - precis som de bourgogne-bönder vi träffat. Och med den aktuella versionen av Beckers baspinot i glaset är det väldigt lätt att instämma. Ännu en gång sätter Becker bollen mitt i krysset, och detta redan med sitt instegsvin. Nosen är öppen, fruktig och kryddig med en hustypisk blodapelsinton bland hallonen. Bark, örter, mineral och lakrits kompletterar doftbilden.

I munnen handlar det om fräschör, spänst och frukt med en kryddig, läskande torr finish. Syran är sex gram hög och alkoholen klockar in på tretton. Ett par timmars extra luftning skulle komma att lyfta vinet ännu ett snäpp.

Tyska €10-strecket

Hur pass viktigt är det att kunna erbjuda något under den magiska tian? Ganska så viktigt, menar både Fritz och Alexander. Förmodligen skulle det gå alldeles utmärkt för Becker att sälja sin fina baspinot för €11 istället för snudd på sanslösa €9 på gården, men de tyska vindrickarna har ett starkt fokus på prisnivåer, och basvinet är det visitkort som är avsett att ta egendomen ut till en bredare publik. Och vilket visitkort sen! I Sverige blir det tyvärr lite dyrare på grund av alkoholskatt, transporter, bolagets rörliga påslag och plockkostnader i BS, men i en svensk kontext är det givetvis fortfarande ett grymt bra köp.

"Stone-age wine-making"

Fritz Becker gjorde en del av sin praktik hos Jim Clendenen på Au Bon Climat, och det var där han plockade upp det färgstarka uttrycket. Stenålder är väl att ta i, men låt säga järnålder då ;) Hur som helst: vinmakningen chez Becker är utpräglat old-school och hands-off med jäsning i öppna ekståndare, utan vare sig temperaturkontroll, pumpning, de-acidifiering, omdragningar, klarning eller filtrering. Värmen i karen tillåts stiga ända upp till 35-36 grader utan att man ingriper, och bromsas då bara om det behövs med hjälp av handhållen kylutrustning. Vinet uppfostras i stora liggare av österrikisk ek om 2400, 1200 och 600 liter. Ett antal nya sådana fat har under de senaste åren inhandlats från tunnbindaren Franz Stockinger i Franken, där de får en lätt rostning innan de tas i bruk.

Chaptalisering!

Det kan förvåna att Fritz Becker tillsätter socker i samband med jäsningen även i sina toppviner. Det är ju ingen svårighet att uppnå 14% naturlig alkohol i Tyskland, och Beckers insatser i vingården strävar framförallt efter att den fysiologiska mognaden ska komma före sockermognaden. Hög alkohol är alltså precis vad man inte vill ha. Så vad är då poängen? Jo, framförallt handlar det om att Fritz inte vill ha sin pinot noir alltför långt gången vid skörd, och undvika att aromerna blir mörka, tunga och syltiga. För att behålla fräschören och finessen vill han därför gärna skörda vid en sockermognad motsvarande 12,5%. När jäsningen sedan börjar avta tillsätter han en liten dos socker motsvarande 0,3 till 0,5 grader. Syftet med detta är att förlänga jäsningen och därigenom utvinna större komplexitet. Till slut håller det färdiga vinet 13% - perfekt för pinot noir, som Fritz ser saken.

Ny ek

Weingut Becker beställer sina ekfat från François Frères, och en dryg tredjedel av virket kommer från Pfalz - ett projekt som initierades av "gamle Fritz" och hans kumpaner i Fünf Freunde. Efter att på det viset ha introducerats till den tyska eken har det berömda tunnbinderiet blivit mycket förtjusta i materialet, även om det fortfarande säljs under det franska namnet Vosges för att inte störa konservativa franska kunder. Till Beckers GG-viner är 50 till 80 procent av faten nya varje år. För att inte eksmaken ska ta över, är kvaliteten på virket och tiden det utsätts för väder och vind helt avgörande.

Bättre begagnat 

2006 fick kompisen Klaus-Peter Keller möjlighet att köpa loss ett gäng ettårsfat från den ledande stjärnan i Bourgogne, och de båda vinmakarna kunde snabbt konstatera att det fanns en extra nivå av superkvalitet som man hittills inte sett maken till hos François Frères och som verkade vara förbehållen Domaine de la Romanée-Conti. Sedan dess utgörs ungefär en femtedel av begagnade ettårsfat därifrån, vanligen runt 35 stycken. Andelen av dessa åtråvärda fat är betydligt högre hos Keller i och med att hans produktion av spätburgunder är mycket mindre.

Samarbete med Leitz

Häromåret dök det upp en bag-in-box på den svenska marknaden under namnet Leitz-Becker Spätburgunder. Druvmaterialet kom dels från Beckers egna vingårdar och dels från grannodlare i Pfalz. Innehållet fick ett bra gensvar från seriösa svenska skribenter som Ulf Jansson och Magnus Waern. Vi provade aldrig det här vinet, men initiativet väckte intresse även om förpackningsformatet i och för sig var avskräckande. Att försöka tävla på den svenska lågprismarknaden visade sig vara en dålig idé, som rentav gick back ekonomiskt. Tänk att sitta på ett hyfsat drickbart vin där förpackningen snart gör att innehållet är passé. Inte bra.

I den andra änden av kvalitetsskalan har Fritz Becker och Johannes Leitz ett annat projekt på gång, som handlar om prima druvmaterial från Geisenheimer Rothenberg, en vingård där Johannes Leitz tog över sju hektar 2007. Första årgången var 2009, och projektet har fortsatt till dags dato. Tanken är att Johannes Leitz - som egentligen vill fokusera på riesling - vinifierar druvorna och skickar över det unga vinet till Fritz Becker för barrique-uppfostran på hans sedvanliga vis. 

Vi har en flaska 09 på lut, och Fritz rådde oss att öppna den pronto eftersom det finns fler om man vill ha. Det kan bli anledning att återkomma i frågan.

"Sankt Paul" GG 2009 vs. 2010

Så har vi kommit fram till kvällens mest spännande möte. Egentligen handlar det om två fransoser förklädda till tyskar (80% av Beckers vingårdar ligger på den franska sidan). Sankt Paul är ett gammalt försvarstorn till Kloster Weissenburg från 1000-talet och det var såklart munkarna som först begrep att lägga rabarber på den bästa vinmarken, som egentligen är en del av Erste Lage Sonnenberg, ett jätteläge med 300 hektar vinmark. Det är i den översta delen av Sankt Paul man hämtar druvorna till toppselektionen Tafelwein. Lejonparten av stockarna i Sankt Paul - liksom i resten av Beckers vingårdar - planterades redan på 1960-talet av "gamle Fritz", pappa alltså.

2009 Spätburgunder "Sankt Paul" har - liksom vid tidigare tillfällen - en fantastiskt stor och komplex doft med luxuösa, lustfyllda locktoner. En hel provkarta av ljust rostade orientkryddor, fruktmognad i nivå med hallonreduktion, några droppar blodapelsin, samt friska örter och mineraler. En rikedom av aromer i munnen, väldigt lent i texturen, lätt visköst och silkigt med avmätt syra och ett fruktigt, kryddigt slut. Intrycket är helt i linje med basvinets profil, bara fem gånger bättre. 

I jämförelse är 2010 Spätburgunder "Sankt Paul" inledningsvis aningen knutet, men kommer loss inom en kort stund. Det yngre syskonet är definitivt ett friskare vin med ljusare övertoner, något slankare i kroppen och syrligare i balansen med lägre pH. Strukturen är tydligare och vi upplever mer fokus och ännu bättre längd med en mer mineralisk efterklang. Uppförandet känns väldigt chambollskt. För den som tänker sig längre lagring är nog detta ännu mer långlivat och med större potential, säger Fritz.

Slutligen - Becker och lagring

Beckers spätburgunder GG är ju oerhört showy som unga, och eftersom vi hittills inte provat något äldre än 2007 måste vi passa på att ta upp frågan. Det har antytts från flera håll att Beckers viner troligen är som allra bäst under de första fem-sju åren. På detta svarar unge Fritz med att citera gamle Fritz: "En flicka som är vacker vid sexton års ålder har goda utsikter att vara vacker även vid 36, 46 eller 66, men den som inte är det i ungdomen lär knappast bli det sen heller". Oavsett vad man tycker om analogier mellan viner och flickor, så är det en teori om vinets framtida möjligheter som känns bekant inte minst från Parker.

Rätt nyligen hade man en provning av gamla årgångar tillbaks till 1992, och med tanke på hur nytt det var med barriquer i Tyskland vid den tiden, och hur lite man faktiskt kunde, så var 90-talarna överraskande bra, även om Fritz gladeligen erkänner att 98:an var svårt överekad. När det gäller den egna konsumtionen så dricker han särskilt gärna 2004 just nu - och rekommenderar att spara Sankt Paul i åtminstone fyra år, och gärna mer. Men råder oss i nästa andetag att alltid öppna en flaska omedelbums för att lära känna. Och basvinet, det är ju avsett att drickas på frukten.

Fondberg bjöd in och Ulla Winbladh lagade tyskt. Visit på Weingut Becker här.