I fredags kväll när vi provade röd bourgogne kom S med ett lättsamt konstaterande. "Ikväll längtar jag mer efter en tysk spätburgunder, istället för fransoserna". Alltså: en svensk pinot-älskarinna som föredrar tysk pinne framför storheter från Bourgogne. Outrageous!
Men vin handlar ju mycket om acquired taste. Man väljer sådant man gjort sig bekant med, och kommit att uppskatta för dess stil och kvaliteter.
I det senaste numret av LG får ett par hundra tyskar en summarisk och ganska styvmoderlig genomgång av Michel Jamais. Vi har förstås inte testat lika många spätburgunder från de senaste årgångarna, men ett drygt hundratal viner måste det i alla fall ha blivit vid det här laget. Vårt intryck är ett helt annat, nämligen att tyskarna är ytterst konkurrens-kraftiga - men en förutsättning är förstås att man lärt sig att uppskatta stilen. I prislägen upp till cirka €25 gör de utan minsta tvekan rent hus med fransoserna och bjuder på långt större drickglädje. GG-viner i klassen mellan €30-€60 ger fortfarande bourgogner i samma prisläge en god match när det gäller kvaliteten. Det är först i högre prislägen som Bourgogne drar ifrån och bevisar varför man är världsbäst på pinot noir. Sedan har vi förstås långlagringspotentialen, där fransoserna har ett urstarkt track-record medan tyskarna fortfarande är något av ett oskrivet blad. Och pratar vi ek - en av Jamais huvudsakliga invändningar - så är exempelvis Pousse d'Or's nollnior betydligt ekigare än Friedrich Beckers 2009 Sankt Paul GG. Så, om man frigör sig från idéer om "hur det ska vara" och smakar på vinerna med öppna sinnen - vad hittar man då? Och är egentligen lördagskvällens viner "sämre" än fredagens?
2008 Weingut Christmann Königsbacher Ölberg Spätburgunder är en gnistrande transparent uppenbarelse i glaset, ljust varmröd med tegelorange till vattenklar kant. Doften är vidöppen med höga, eteriska övertoner, närmast liljekonvalje-lika. Frukten spelar i det ljusa registret där vi kan hitta apelsiner, granatäpple, röda vinbär och rönnbär. Det här uttrycket passar oss perfekt. Diskantrikt, elegant och klart. Tänk er en Lapierre med tysk fatbehandling...
I munnen ett slankt och friskt vin med härligt intensiv kalkstenssyra - precis som vi vill ha det. De aningen sötfruktiga aromerna påminner om apelsiner, röda vinbär och rönnbärsgelé. Texturen är lätt viskös och krämig, utan att bli det minsta tung eller fet - allt tack vare balanserad alkohol, frisk syra och en uppenbar mineralkänsla. Vinet sjunger högt i diskanten utan att bekymra sig om de mörkare tonerna eller de nyare ekfaten. Elegans, fokus och längd är nyckelorden här. Kärlek vid första ögonkastet!
2007 Weingut Knipser Laumersheimer Kirschgarten Spätburgunder GG har en respektingivande mörk färg, ungefär som Gevrey-Chambertin Les Corbeaux 07 från i fredags, fast lite mattare och dovare. Precis i starten får vi en skarp varningston åt ansjovis/gummi-hållet, men doften öppnar snart upp mot ett gott och bredspårigt aromspektrum i det mörka registret: mogna körsbär, vaniljstång, brända och multnade löv, chokladpralin, rostad ek, bastubänk, läder, tryffel, blyerts och ceder. Riktigt trevligt blir det efter en stund i luften, och särskilt om man gillar ek.
Smaken är stadig och tät i frukten, befriande osöt och friskt syrlig. Ordentligt strukturerad, med polerade tanniner och en viss sälta som kan ha med fat, eller mer troligt mineraler, att göra. Intrycket är mörkare och mer burgundiskt, med god kropp och en härlig silkighet. Balansen och munkänslan påminner om ett par av fredagens exempel från Gevrey - särskilt Les Corbeaux 07 - och de delvis nya faten märks i form av vanilj, rostning, mörkchoklad och lakrits. Här ligger fokus mer på vinmakningen, och det är uppenbart att det skickliga källarjobbet bidragit till struktur och tanniner. Ett vinbygge av hög kvalitet.
Vi föredrar de ljusa aromerna i Ölberg, men ser också klara fördelar i Kirschgartens mörkare frukt och ek, gillar man sånt är vinet en femetta. Till kvällens boeuf bourgignon är det ingen tvekan om att Kirschgarten är det godaste och mest lämpade sällskapet. På egen hand är det precis lika solklart att Ölberg sjunger vackrast. Dess ljusa stil måste beskrivas som "ädeltysk", och kanske gör sig Ölberg allra bäst att njuta på egen hand - inga som helst problem med den saken - alternativt kan man tänka sig stekt svamp, kyckling eller panerad fisk. Slutsatsen blir att vinerna presterar på fransk premier cru-nivå när det gäller kvaliteten, men att själva tilltalet är mer eller mindre tyskt. Och vi fortsätter med glädje att öva på tyskan...
Weingut Christmann, €28.
Weingut Knipser, €35.
13 kommentarer:
"Så, om man frigör sig från idéer om "hur det ska vara" och smakar på vinerna med öppna sinnen - vad hittar man då?"
Det där är en nyckelmening. Och lite av ett tveeggat svärd. Helt sant förstås, men handen på hjärtat - har vi inte väldigt svårt för detta allt som oftast? Jag, ni, alla? För hur många noteringar har man inte läst från olika håll där skribenten tycks ha använt karbonpapper?
Hur ofta avfärdas inte ett vin för att det inte har "rätt" profil med syror, ljus frukt, ekbrist, en viss alkoholnivå, tung extraktion etc etc? Ibland verkar vin bara få smaka på ett visst sätt för att vara godkänt. Och hur ofta hyllar man inte något lite extra kanske just för man känner igen det - det kan vara tydlig biokaraktär, fat från Bordeaux, marmeladig aussiefrukt, ja vad som helst? Å andra sidan, man vet ju vad man gillar... men jag tror vi alla måste jobba med att öppna sinnena.
Sånt man kan grunna på en grå novembereftermiddag... nä, dags att plocka fram något middagsvin.
Ja, bland det roligaste med vin är ju att bli träffad av något helt nytt som man inte visste att man behövde. Men å andra sidan är man ju inte skyldig att prova allt möjligt, tiden är begränsad och man får leta där det är störst chanser att man får napp.
Om man gillar att DRICKA vin är det i alla fall ett problem med höga alkoholhalter, låg syra, hög extraktion och tung ekhantering. Det är svårt att se hur dessa egenskaper skulle kunna bli något vi aktivt kommer att söka efter framöver. Men det är alltid kul att bli motbevisad ;-)
Funderade häromdagen på nästa 3-betygsomgång. Frågan är hur man ska orka vara tillräckligt open-minded för att ta sig igenom 150 viner från hela världen där det finns massor av stilar representerade som man redan gjort slut med för gott. Vad är egentligen poängen med att öva på att identifiera ännu en rökig sydafrikan, vinbärssaftig chilenare eller godiskletig aussieshiraz? Bara för att sedan avfärda dem eftersom de inte har "rätt" profil ;-)
Hej FV,
Jag håller med dig om att det var en tämligen "styvmoderlig" behandling de tyska pinotvinerna fick av mig i senaste LG, men mot bakgrund att det inte alls skulle skrivas om dem, blev det mer än tänkt. Alltid något.
Självklart ska man prova med öppna sinnen, och det gör man nog till mans, amatör såväl som de som lever och jobbar i branschen på ett eller annat sätt. Att man sedan har personliga preferenser, är inget märkligt - det märker man ju mer er egen klyscha "Vi har inga andra lojaliteter än våra smaklökar". (Vilket jag själv har levt efter i 25 år som sommelier, utbildare och skribent).
Jag håller i princip med dig om att tyskarna är bra och till och med riktigt bra, särskilt i lägen upp till kanske 200-300 kronor. Men att de är "ohotade" i den kategorin håller jag inte alls med om. Det är tämligen lätt att hitta bra bourgogner med autentisk druv- och ursprungskaraktär i samma prisläge, och rent persolingt väljer jag sådana minst 6 av veckans 7 dagar. Men det är såklart högst personligt.
Och nog tusan finner man en hel del ek i rätt många bourgogner, särskilt i unga år och allra helst i lite varmare år som 2003, 2005 och 2009. Det stör mig lite, men med tiden lägger sig denna sordin över vinets terroir, och släpper fram just ... terroir. Tåladmod således.
Vare sig eken eller den ibland lite onyanserade frukt som många tyska pinotviner har (ja, det finns flera motsatser på detta, och dem har ni förjänstfullt skrivit om - därom är vi överens) stör mig. Många viner är verkligen fina.
Det som möjligen stör mig är att jag upplever att många tyska pinotviner "lider" av för varmt klimat (särskilt 2009 - jag föredrar i alla läger 2008). Det kan säkert te sig som en rätt udda kommentar från min sida, frälst i Kalifornien som jag är. Min poäng i detta är att nätterna är lite för varma på vissa Pinot-håll i Tyskland, till skillnad från exempelvis i kustområden i Kalifornien.
Men, i slutändan handlar det om preferens.
(By the way, jag köpte rätt mycket tyska pinotviner av både 2009 och än mer av 2008 själv, men tänker inte dricka av dem just nu - jag är helt övertygad om att de vinner den komplexitet de idag saknar på att lagras ett par).
Michel
Jo, det blir ju så. Man letar där man brukar finna guld. Men det går utmärkt att DRICKA exempelvis en maffig Napa Cab. Mer ek sannolikt, men oftast mindre sötma och alkohol än hos mången châteauneuf till exempel. Men ändå är det nöffen som har högst status i många kretsar, och jag gissar att många vinälskare (jag själv inkluderad) ändå köper tio Ch9 för varje Napa.
Jag har också många regioner som jag helt avfärdat efter många nedslående smakprov. Man kan som sagt inte ägna sig åt allt, och budgeten är begränsad. Men det är ju kul att bli överraskad. Jag menar bara att man skall passa sig för att plöja en för likartad fåra hela tiden, sen må det handla om "naturliga viner", jänkare i trehundradollarklassen eller 97-plussare från Australien. Försöker jobba på det...
Jaha, är det trebetygskurs igen? Jag har faktiskt ingen större lust att ens försöka, det känns som den där kursen framför allt tilltalar de delar av munskänkarna som älskar vinexotism. Åh, en mexikansk nebbiolo i släppet, kul. Nej, det är inte kul. Jag kommer nog aldrig kunna pricka en billig argentisk torrontès blint. Det är roligare att studera skillnader inom ett litet område. Som Vinosapien sa - man måste hälla i sig kopiösa mängder skräp för att klara trebetygsprovet... ;-)
Se där hur man lyckas säga emot sig själv flera gånger bara i en kommentar ;-)
Förvirrad, oxymoron, moi?
Hej Michel, kul att du tittar in så här på söndagen.
Vi hoppades förstås på att så skulle ske, och framförallt: skoj att få diskutera lite.
Personliga preferenser och den ständigt snurrande Jack Sparrow-kompassen är ju det enda man har att förhålla sig till, och eftersom vi är lustdrivna kreatur har vi aldrig begripit hur recensenter bär sig åt för att skriva nyanserade omdömen om saker de egentligen inte går igång på. Bäst och enklast att inte skriva om dem alls.
Som sagt, den egna smaken. Du föredrar bourgogne 6 av 7 gånger medan vi faktiskt allt oftare finner oss längta efter en tysk pinne i första hand. Och att de sopar banan med bourgogner i prisläget €10 till €20 måste väl vara ändå ett ovedersägligt faktum. Du är varmt välkommen att presentera inköpslistan som motsäger tesen ;-)
Instämmer helt om elegansen i 2008, vi har lagt undan av de GG Pinot No-Ahr som var så lovande i våras. Ska bli kul att dricka dem om några år.
Fint skrivet om Beckers 2009 Sankt Paul GG. För oss var det bästa vinet på hela resan! De där svala nätterna du söker, de finner man i Schweigen där odlarna skördar veckor senare än i Mittelhaardt.
Nu ska vi inte veckla in oss i en poängdiskussion, men vi sätter den här pinnen rätt många snäpp högre än du gör. Sagolik fräschör och silkighet plus en underbar tillgänglighet (vi är ack så trötta på att vänta på viner som nog ska bli bra någon gång). Om ett par dar har DHL kört hem flarror och då blir det åka av...
Om man inte vore milt förvirrad eller åtminstone finner det eftersträvansvärt skulle man nog inte hålla på med vin in the first place.
Att bli träffad snett bakifrån i nacken och få en överraskning är ju underbart när det gäller vin.
Att DRICKA blint och bli överraskad är ju också alldeles underbart.
Däremot blir det ju så, när man har begränsat med lever, begränsat med tid och begränsat med plånbok och viss erfarenhet, helst gräver där man tror att man vill stå och att man lägger sig till med preferenser.
Jag älskade att få den där mogna Torbrecken U bjöd på och trots att vi rätt omgående satte den som en Aussie-shiraz älskade vi vinet - det var helt enkelt tokbra och det var inga problem att DRICKA - trots ganska hög alkohol och en rejäl sudd med sötfrukt. Men det var ju i balans, med syror och sällan skådad smoothness.
Problemet med pinot är ju att man hoppas/väntar sig så mycket att man oftare blir besviken än positivt överraskad - inte minst sett till att man oavsett var den vuxit fått hosta upp en slant.
Och ändå fortsätter man jaga the elusive pinosity ...
Franko - visst är det så att smaklökarna kräver omväxling för att må som allra bäst. Men just nu verkar inte Châteauneuf landa helt rätt här hemma. Vi drack nyligen Cristias nollnia utan att bli hälften så entusiastiska som åtminstone alkoholhalten borde kunna orsaka. 2009 Montirius Vacqueyras Les Clos däremot - rackarns bra!
Alltså Napa och Spanien, det är nog den myckna eken i kombination med tätare sötare frukt vi har svårt för. Vi fick ett gäng ny-spanjorer blint för några veckor sedan och flera av dem var snarast motbjudande. Att karafferna var nästan fulla när provningen/middagen var slut säger väl det mesta.
Angående att "plöja i samma fåra": är det inte så att man gärna går in rätt hårt för något för att lära sig mer, och att det finns mycket lust att hämta i själva vurmen?
Nja, 3b-kurs är det först nästa år, men vid det laget är man väl "too far gone" för att klara att sörpla sig igenom den typen av viner som serveras där. Men i sällskap av Franko och Peblin skulle det nog kunna bli skoj ändå, och någon "vinexotism" behöver man egentligen inte oroa sig för på provningarna. När Torrontès kommer, så kommer han oanmäld ;-)
Om Cristias nollnia kändes fel i nuläget så kanske det är bättre med nollåttor? Nu har jag inte provat Cristias nollnia men jag skulle kunna sätta pengar på att t.ex. Domaine Girauds nollåtta faller er mer på läppen i nuläget. :-)
Några tips på bra "langare" av Spätburgunder? För min del så kommer DHL bara att ha med sig Baroli om några dagar... ;-)
Jag tycker att förväntningar är det som ställer till det mest. I förra veckan beställde jag Lapierre 2009 MMIX på restaurang och blev grymt besviken. Jag som läst om detta vin och förväntade mig något stort från Morgon! Två dagar senare, på en annan restaurang, bad jag sommelieren att servera två viner blint bredvid varandra för mina mycket vinkunniga gäster. Han avrådde mig starkt, då han menade att det ena vinet var mycket bättre och dyrare än det andra, det skulle "döda" det billigare vinet. Jag struntade i honom och beställde. Morey St Dennis 1997 från Jadot (ca 300 i inköp) hade inga problem att överglänsa Chambertin 2001 från en liten känd producent. 300 kronorsvinet överglänste +1000 kronorsvinet. Blindprovning är bäst!
Hej Fv!
Vilka inlägg ni skriver!
Ni som dricker mycket tysk Pino, vad kan ni reka?
Jag provade Meyer Näkel 2009, den varriktigt bra och blev sugen på mer. Finns några olika tyska pinnar på boa, är några av dem bra?
Om inte, ser att Gute Weine har lite något där som är köpvärt?
Vilket inlägg ni gör, det näst senaste om riesling, vilken otrolig tid ni måste lagt ner. Heder.
/Johan
Tack, kul att du gillar.
Meyer-Näkels 2009 Blauschiefer är som sagt riktigt bra, men just nu är det Becker som leder tyska ligan här hemma. 2008 Kalkgestein och 2008 Steinwingert fick gå en match igår, båda grymt vackra och goda viner.
Finns fortfarande på SB, men tyvärr är de onödigt dyra där. Det är långt mer fördelaktigt att kontakta egendomen direkt. Annars kan man shoppa Becker här:
http://www.gute-weine.de/deutschland/pfalz.html?cat=99&color=3
eller här:
http://www.belvini.de/weingut/mID/576/friedrich-becker.html
Hos Gute Weine hittar man också Christmann som gör jättegod pinot, inte minst Ölberg i denna post.
tackar och bockar!
/Johan
Skicka en kommentar