Det här är ett vin som lämnat oss med ett gnagande dåligt samvete efter att ha avgett ett, som det ter sig idag, orättvist negativt omdöme för ett halvår sen. Vi gillar ju stilen hos Villa Cafaggio! Nu tycks det ha hänt en del i flaskan sedan sist. Den omoget blåröda färgen har förvandlats till en varmt rubinröd, klar nyans, utan blåtoner...
2005 Villa Cafaggio Chianti Classico ger i doften en fin ungdomlig frukt med doft av mörka körsbär och violer. Röda vinbär som rullat runt i gruset kommer till, likaså gräs och en hel del örter, och allt rundas av med lite bittermandel och lakrits. Smaken är intensivt god, kärvt örtig, något bitter och mineralisk, med klart hög och tuff syra - ändå får vi en skönt avrundad munkänsla. Eftersmaken är rätt kort, men det som saknas i slutet har vi redan fått i början! Helheten ger mersmak - nu är vi helt klart med på tåget igen! Vinet ger ett påtagligt mognare och mycket bättre intryck än sist. Detta är föredömlig standardchianti, och mycket välgjort i den besvärliga årgången. Det smakar gott till cruditésallad med olivoljan från Castello di Brolio och Ranas bekväma tryffeltortellini. Vinet vinner mer och mer i luften, tanninerna smakar mer av mörk choklad och det här slutar faktiskt som kvällens vinnarvin, oavsett pris!
2005 Villa Cafaggio Chianti Classico (Panzano in Chianti, Toscana)
10 kommentarer:
Spännande! Det låter som att den här tydligt överglänser t ex Fonterutolis standardgrejer?
Det känns svårt att veta vad Toscana har att komma med från 2005, men det här ger hopp om att hitta ett och annat trevligt på hyllorna.
Överglänser, jo kanske... men stilarna skiljer sig åt. Villa Cafaggio är ju mer av klassisk standardchianti och Fonterutoli mörkare, strävare och mer präglad av rostad ek. Vi har inte druckit den på ett halvår, intrycket då var ok - men inte alls så strukturerad som nollfyran. Vi är nu extremt misstänksamma mot toscana 2005 efter några besvikelser i form av Rossi di Montalcino: både Lisini och i synnerhet La Poderina var långt sämre än förväntat. Det senare tyckte vi var ett klumpigt och enkelt vin som vi inte ens orkat skriva om. 2005 Brolio har vi helt enkelt undvikit efter Frankofilens sågning.
...men tänk om det är så med min upplevelse av 2005 Brolio som med er första upplevelse av det här vinet? Att det bara var för tidigt? Fast jag delar er misstänksamhet mot årgången i Toscana.
Alltså, nu måste vi citera dig om 2005 Brolio:
"Vinet var jolmigt med låg syra och med slapp varm plommonfrukt helt utan typicitet - kunde ha kommit varifrån som helst. Det fanns inte ett spår av den tättvävda violetta körsbärsfrukten som 2004:an var packad med. Stor drick nu, helst igår, varning." Det låter inte direkt som definitionen på ett för ungt vin;-)
Och så kommer vårt första intryck av 2005 Villa Cafaggio: "Den blåröda färgen skvallrar om mycket ung frukt. Doften är inte så stor, och helt primär: mest körsbär, lite blåbär och vanilj. På det sättet har den likheter med nyligen provade dolcetton Rocchettevino från Voerzio. Men syrorna är inte snygga, utan platta - påminner om filmjölk, det saknas zzing i vinet. Ändå känns det lite snipigt och bläckigt, och eftersmaken är kort." Som formligen skriker att vinet är för ungt...
Det är ett spännande ämne! Man är inte mer än människa och en omprovning är ofta på sin plats.
Vi tror att du hade rätt, det är därför vi inte kommit till skott....
Hehe, nej det kändes verkligen så som jag skrev. Liksom slappt och atypiskt. Visserligen dracks det mer eller mindre en passant hos mina föräldrar utan superkoncentration från min sida, men det var så man hajade till när man såg etiketten och det gav absolut inte mersmak - och jag gillade verkligen både 2003 och 2004. Angående 2005 så brukar ju regn under hela skörden sällan gå hand i hand med stora viner. Men det kan ju ha varit en dålig flaska, eller för ungt trots allt...Många har ju prisat den.
Det säkraste beviset på en dålig årgång är väl att flera egendomars toppviner helt enkelt inte buteljeras - som med Lisinis Brunello. Nu hjälpte det ju inte deras Rosso, som trots tillskottet av förstavinets druvor ändå blev slappt...
Alltså, jag menade utefter årgång, inte efter total produktion. Jag har satt i mig en och annan standard-Fonterutoli genom åren och jag liksom ni älskar den snygga fatbehandlingen, de tuffa tanninerna och stringensen i syrorna (2004:an var ett kap och jag har några kvar). Det, och Rocca Guicciarda, har varit husets Chianti hos mig ett tag.
Jag var precis på väg att köpa några 2005:or av Fonterutoli när jag först läste på lite om årgången och strax därpå läste er recension av 2005:an.
Jag köpte bara en Fonterutoli, prövade och har inte köpt fler...
Därför såg jag Cafaggion som en tänkbar räddningsplanka, som en möjlighet att vissa producenter och vissa lägen lyckats bättre.
Frankofilens sågning av Brolio fick mig att glömma den och det låter inte direkt uppmuntrande för Rocca G (eller Castellon). "Låg syra och slapp plommonfrukt" är i min näsa/mun ungefär så illa som det kan bli för en Chianti. Då kanske det är läge att köpa Moldavisk pinot noir för 56 kronor istället (fördomar, moi?)
Nåja, det innebär bara att garderoben får ta en liten smäll och så får man hoppas på 2006.
Nu får jag ångest om folk baserar sina inköp utifrån ett hastigt smakprov och uttalande från mig. Och F&V - sluta genast citera saker jag faktiskt har skrivit - dra inte in mig i vår diskussion ;-)
2005 Brolio fick ju de sedvanliga hyllningarna av svenska vinskribenter, så mest sannolikt är det väl jag som är ute och cyklar, även om jag aldrig hade gissat på Chianti blint den gången. Och Rocca Guicciarda kan väl vara ok ändå, Henrik?
Henrik, vi tycker att du ska fortsätta att se Villa Cafaggio som räddningsplanka. Bra vinmakare - check! Bra läge - check! Drick en snart och berätta vad du tyckte...
Jag ska hursom pröva en Villa C snart. Chianti klarar (Toscana) klarar jag mig inte utan. Och som sagt, vinmakare och läge spelar onekligen viss roll.
Jag har ägnat kvällen åt en Poggio Bronzone från 2002, ett på alla sätt, eh, värdelöst år i Toscana. Bronzonen är från Maremma, men det är ju inte så långt Chianti och den är gjord på morellino - och 2002:an är nästan lika bra som 2001:an och mycket bättre än 2003:an. Det här är fjärde 2002:an jag dricker - den var bra purung och har haft en rak och plan utveckling. Snygga fattanniner, nästan lite portvinsliknande doft (ingen oxidation), rå, mogen bigarråkraft, kryddig (kanel?), syror mer åt körsbärhållet direkt från träd när man var tio år gammal och en stabil bas som smaken liksom makligt flyter ut ifrån.
Och vi pratar 2002. Vad vet man - egentligen?
Frankofilen: Ta mitt förtroende som en komplimang och var säker på att det aldrig skulle falla mig in att klaga på om jag gör "fel" som följer din rekommendation. Din beskrivning är som sagt red alert för mig gällande chianti.
Och apropå de "vanliga hyllningarna" så har vi under vintern haft många och goda diskussioner om huruvida de smakar blint och /eller ger 100 poäng åt Graillot 2004.
Säg att Brolio 2005 ligger som nummer 17 när det är dags för Röttorp och grabbarna att testa, de ser etiketten, sniffar, sörplar, spottar och tänker att Brolio brukar leverera, det här var som vanligt = hyllningar.
Då litar jag faktiskt mer på dig.
Men, för att du ska sova gott köper jag också en 2005 Brolio när jag införskaffar Villa C.
Och nu ska jag, rymdfärd eller inte, ägna natten åt att klura ut vilket vin ni drack till Petreguldgalan med 40/30/30-kombinationen.
Skicka en kommentar