Amarone som trendföreteelse passerade väl zenit för några år sen, och fick - påhejat av allt från Nobelfesten till Bengt Frithiofssons solar - sin givna plats som det populäraste vinvalet när det ska bjudas fint. Mest pang och procent per krona, som en festligare motsvarighet till primitivo och lådviner från nya världen.
Vi dricker sällan amarone, eftersom varken restsocker eller hög alkohol hör till våra preferenser. Det vi letar efter handlar snarare om elegans och komplexitet före kraft. Men inför Masis Serego Alighieri har vi kapitulerat, och av vingårdsvinet Mazzano har vi lagt undan 95or och 99or. Generellt är det synd att dricka sin amarone innan den blivit minst tio år gammal, men... vi är nyfikna.
För att matcha det ser vi Nicke Nyfiken på dvd, och laddar upp med ett batteri av hårda ostar: pecorino toscano, parmigiano reggiano, manchego extra och 24 månaders ekologisk comté från pålitliga Vasastans Ost.
Och till ostbrickan kommer vinet till sin absoluta rätt, kombinationen är busbra. Doften är fortfarande ganska nertonad, och domineras förstås av russin - vad annars! Dessutom avrundade toner av körsbär i likör, och choklad med örtiga och kryddiga inslag. Smaken är rund och russinmjuk, inte för söt. Kraftfull men samtidigt elegant för att vara amarone. Mjuka tanniner och relativt låga syror. Alla sexton procenten är förvånansvärt väl infattade i fruktigheten, och märks mest i den goda och lite eldiga eftersmaken. Samt genom en portvinslik känsla av välbefinnande. Mer komplexa mognadsupplevelser får vi förhoppningsvis om sådär fem-tio år.
1999 Mazzano Amarone della Valpolicella Classico (Masi)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar