2000 Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence

Ett av de bästa ställena att prova vin i södra Rhône är caveaun på torget i byn Gigondas. Här finns i stort sett alla viner som produceras i appellationen, runt 70-100 viner listade efter producent. Massor av småflaskor med minikorkar gör att de öppnade vinerna håller längre. Kunskap och service personifieras av kvinnan bakom bardisken som inte tvekar att jonglera med mängder av skvättar för att visa upp allt vad Gigondas förmår. Hon har tydliga åsikter: ek skymmer le Terroir och fatvanilj är till för turisterna. En riktig Gigondas är inte ekad. En vinintresserad fransos och vi bestämmer oss för att trotsa hennes påbud och ber att få smaka prestigevinet Cuvée Florence (€25 mot standardvinernas €10). Vi ler fånigt mot varandra och utbrister "bien equilibré" och "tout en balance". Vinet är gjort på 62% grenache, 25% syrah, 9% mourvedre, 3% cinsault och 1% clairette, med 11-18 månader på nya ekfat. Döpt efter vinmakarens enda dotter, förstås. Nu, ett par källarår senare, dricker vi vinet till mat och det är verkligen gott och elegant; som Gigondas svar på Tignanello. Mörk frukt med animaliska inslag, körsbär i likör, lite vanilj och smörkola från faten och sammetslena tanniner. Men vi måste ge madame rätt, det är också ganska internationellt anpassat, välskräddat och inte det mest typiska för appellationen.

2000 Gigondas Cuvée Florence (Domaine Les Goubert)

1999 Pio Cesare Barbaresco

Kvällens vinkonkurrens blir något alldeles extra: Vi matchar 1999 mot 2000 av Pio Cesares mycket välrenommerade Barbaresco. Flaskorna har fått vila sig några år nu, och vi är mer än nyfikna. Vi dekanterar båda flaskorna för att öppna upp dem ordentligt. Vinet uppför sig ytterst elegant i glaset, slinkigt med fina tårar i kupan, helt genomsiktligt och med en ädelt rubinröd ton, lite ljusare åt kanterna. Doften hos det här vinet är av det slag man aldrig glömmer. Intensivt hallontonad, kryddig med sandelträ, läder, torkade rosor, lite lakrits och tjära. Nebbiolodoft när den är som bäst och går på elegans mer än kraft. Smaken har fantastiska syror och en intensitet som fullständigt exploderar i munnen. Detta är av de bästa viner vi smakat alla kategorier.
Framtiden finns nu - och i många år till. Och vilken tur, det är fortfarande listat i BS. Vi vill starkt tillråda att prioritera ett inköp av Pios 1999 Barbaresco framför andra av livets oväsentligheter.

1999 Barbaresco (Pio Cesare)

2000 Pio Cesare Barbaresco

Våra näsor passerar många gånger fram och tillbaka mellan de bukiga kuporna. Lustfyllt gurglande övergår i ännu mer lustfyllt klunkande. Och även om båda årgångarna är fantastiskt goda finns en tydlig skillnad. Årgång 2000 har lite rundare karaktär från en varmare årgång, doften drar aningen mer åt plommon, och syrastrukturen i vinet är inte lika totalt klockrent elegant och lagringsduglig. Skillnaderna är inte stora men verkligen tydliga. För övrigt är förstås doft- och smakegenskaperna i stort sett likartade. Och på svindlande höjder !

2000 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1999 Domaine de Cabasse D'Eux

Domaine de Cabasse är en vingård belägen strax nedanför den uråldriga (och urvackra) byn Séguret, längs vägen mot Sablet (båda byarna räknas till Côtes-du-Rhône Villages). Med bra restaurang och arton sköna rum är gården värd en hel resa i sig. Swimmingpoolen uppskattas inte minst av barnfamiljer som oss. Prick halv åtta bjuds gästerna en gemensam aperitif på altanen, under platanen äter man sen provensalsk fyrarättersmiddag för €28. I vinlistan finns alla årgångar tillbaks till 1990 av gårdens röda Cuvée Casa Bassa. Vi provade 1997, perfekt mogen - och 1990, portvinslikt åldrad med oxidationstoner. När vi motvilligt åkte norrut efter ett par dagar köpte vi med oss några flaskor av deras nya toppcuvée D'Eux. Namnet är en ordlek med siffran två och "från oss", i det här fallet pappa Alfred och sonen Nicholas Haeni, som tagit fram det här vinet tillsammans för att markera generationsskiftet. Druvmixen är 2/3 syrah och 1/3 grenache, med 18 månader på nya ekfat från Allier. Doften attackerar med tjära och tät björnbärsfrukt med körsbär i likör, peppar, kryddor, örter och nya rostade ekfat. Smaken är imponerande massiv, lakritstonad, rejält tanninrik, lite eldig (14%) ung, ekig och bråkig fortfarande - vinet är just nu bara ett lovande råmaterial till en stor mogen syrahupplevelse. Vi provade mot 1999 Serego Alighieri Amarone och vinerna hade faktiskt mer gemensamt än formen på etiketterna. Även om den fantastiska amaronen i dagsläget var det godare vinet. Oxfilé med ugnsrostade grönsaker och parmesan.

1999 D'Eux Séguret Côtes-du-Rhône Villages (Domaine de Cabasse, Séguret, Rhône)

Anka, bourgogne och annat gott

Våra vänner M & M hälsar på och kvällens tema är sedan länge utlovat - anka. Vi möter upp med alltid lika pålitliga Launois, så rund och mogen för att vara en standardchampagne, med nötiga toner, torkad frukt och korinter.
Förrätten blir ankleverterrine med perigordtryffel (från Lulles Fågel & Vilt) på rostat bröd med ruccola, fikonmarmelad och balsamico. Därtill systemets bästa mogna tysk - vilka dofter! Fullt av petroleumosande mineraler, honung och torkade aprikoser. Smaken är avrundad och mycket mogen med syrorna i full vigör.
Som huvudrätter bjuder vi på ankconfit och ankbröst med gratinerad blomkål och rödvinsås. Nu provar vi tre olika bourgogner som visar sig vara spridda skurar. Bäst gillar vi den billigaste. Jean-Philippe Fichet är baserad i Meursault och gör, förutom vit bourgogne och Meursault, en Côte-de-Beaune Villages. Den är inte fantastiskt märkvärdig, men trevlig, öppen, ärlig, prisvärd och god för sin kvalitetsnivå. Bra pinot noir-karaktär, med hallon, jordgubbar, smultron, svamp. Smaken är i balans: mineralitet, bra syror, måttliga tanniner och fin drickbarhet redan nu. Från Roux har vi tidigare druckit god lätt Chambolle-Musigny. Till största delen är man negociant, men man har ett rykte att vara ojämna. Les Petits Vougeots har en mycket ljusröd färg, och rätt god, utvecklad, jordig och kryddig doft - men den tunna smaken gör oss besvikna med låg syra och dålig intensitet. Slutligen körsbäriga Clos de la Roche, en vresig, sträv och tuff historia. Här finns mycket tanniner och kärnbitterhet, men lite charm och pinotkaraktär. Kan möjligtvis bli bättre i framtiden, men vi kommer inte satsa pengar på det. Prisvärdet pratar vi inte ens om. Avslutningsvis 76% choklad med Churchills LBV. God till chokladen är denna port - men alldeles för ung idag.

NV Launois Blanc de Blancs Brut Cuvée de Reserve (Launois Père et Fils)

1990 Rauenthaler Baiken Auslese (Kloster Eberbach, Rheingau)

2002 Côte-de-Beaune Villages (Jean-Pierre Fichet, Meursault, Bourgogne)

2001 Les Petits Vougeots 1er cru (Roux Père et Fils, Saint-Aubin, Bourgogne)

1999 Clos de la Roche (Jean-Claude Boisset, Nuits-Saint-Georges)

2000 Churchill Late Bottled Vintage (Churchill Graham Lda, Oporto)

2004 La Gascogne Tannat-Merlot

Cassoulet de Castelnaudary är kvällens projekt. Rätten är en regional stolthet från bonnaköket i Gascogne. Fier d'être Gascon är vinmakaren Alain Brumonts devis. Vår research på nätet avslöjar samma slags benhårda stolthet hos olika husmödrar från Castelnaudary. De kivas om vilka ingredienser som är de rätta och vilka som är en styggelse (min mormor fick receptet av sin mormor och så vidare). Det här är en fascinerande fet rätt. En gryta för ugnsbruk, exempelvis Le Creuset, behövs. I botten på grytan ska det ligga fläsksvål (möjligen grisfötter), ankconfit verkar också vara ett måste medan lamm är klart kontroversiellt. Fläskkarré eller liknande ska det givetvis vara i. Vita bönor fyller ut grytan och slutligen ska den täckas av ströbröd som bakas i flottet till en knaprig yta och sen vänds ner i grytan. Den sista proceduren upprepas exakt sju gånger. Det hela tar minst tre timmar. Till detta dricker man ett riktig strävt, fruktigt och intensivt vin på tannatdruvan. Här har vinet mjukats upp med en del merlot i en mörkfruktig, kryddig, korintig stil. Ett bra och billigt sydfranskt rödtjut. Våra gäster och i viss mån även vi blir smått chockerade av den stolpigt rustika tyngden i maten. Men alla försöker ändå hålla god min. Denna rätt lämnar ingen oberörd.

2004 La Gascogne par Alain Brumont Tannat-Merlot (Vin du Pays des Côtes de Gascogne)

2001 Marsannay Les Longeroies

Vi helsteker en fyrakilos gås på nyårsaftons kväll, fylld med äpplen och plommon. Med klassisk gräddsås där hallonvinäger ingår, och hasselbackspotatis. Gåsen blir superläcker, en succé inte minst bland barnen som tycker att det är som grillad kyckling fast ännu godare...barnens föräldrar tycker att bourgogne eller nebbiolo smakar fint till, bara det finns fräsiga syror. Vinerna från Marsannay är rätt lätta och billiga för att vara från Côtes-de-Nuits...eller från Dijons södra förorter, hur man nu vill se det. Domaine Charles Audoin drivs av pappa, mamma och son. Man har totalt 12 hektar, varav Les Longeroies 1,3 hektar. Pinotstockarna är 45 år gamla och hela vingårdsarbetet är helt hantverksmässigt. Vinet vilar 16 månader på jästresterna i mestadels använda fat och varken klaras eller filtreras. I glaset är vinet ändå kristallklart med en vackert ljusröd genomskinlighet. Här finns en god, utvecklad pinotkryddig doft med sandelträ, jordgubb och hallon. Smaken har början till mognad och de där fina syrorna som skär igenom den feta gåsen. Inte så tätt, mer en lätt och läskande känsla i munnen, som funkar toppenbra till maten. Vi fortsätter med Tollot-Beauts 2002 Savigny-Champ-Chevrey, som har mer av allt och ännu godare. Gott, gott, gott nytt år !

2000 Promis

1996 var året då Angelo Gaja, inofficiell världsmästare i piemontesisk vinmakning, bestämde sig för att expandera med en ny vinegendom i Maremma, mellan Bolgheri och Castagneto Carducci. Den underjordiska vinanläggningen känns vagt bekant från någon Bondfilm, men är kompromisslöst byggd för att minimera miljöpåverkan och maximera italiensk design. Gården omfattar 60 hektar och är planterad uteslutande med internationella druvsorter, men tanken är att blandningarna ändå ska ha en typiskt italiensk och sydtoscansk terroirstil. Idén är förstås att kunna producera större kvantiteter för att tillfredställa den värld som åtrår vin med signaturen Gaja. Man gör tre röda viner, varav Promis är det billigaste och lättaste. Druvmixen är 55% merlot, 35% syrah och 10% sangiovese. Det här vinet har en fruktig, läcker doft med drottningsylt, örter och snygga fat och vanilj. Smaken är mjukt fruktig, inte så tät, tilltalande, snudd på insmickrande. Den svagaste länken är eftersmaken som är snopet kort. Allt som allt är vinet en lättsam, lättgillad "crowdpleaser". Jättegott att dricka på egen hand, gärna sommartid. Inte dumt alls till grillat kött. Vi har sparat det några år och det här är sista flaskan. Årgång 2003 finns nu på systemet, till samma pris här hemma som i Italien. Rosades med "due bicchieri" och ett fint omdöme i Gambero Rosso.

2000 Promis IGT Toscana Rosso (Ca' Marcanda)

1998 Vigorello

Vigorello är den supertuscan som har längst historia - första årgången kom redan 1968, före exempelvis den mer berömda Tignanello. Druvmixen i Vigorello är 60% sangiovese och 40% cabernet från två olika vingårdar om totalt 11 hektar i Castelnuovo Berardenga, beläget i varma sydligaste Chianti. Vinet lagrades 18-20 månader på små franska ekfat. 1998 anses som ett mellanår, i skuggan av den makalösa hypen kring 1997. Vi har dock testat flera bra toscanaviner från 1998, inte minst kvällens andra vin. Men trots att de behövde ligga till sig, och vann på det, så håller de inte för lång lagring. Sju år, absolut inte mer, tycker vi. Ur glaset stiger en stor stalldoft, körsbär, mörk choklad. Smaken är god, fyllig och avrundad med mörk choklad, fatvanilj, mjuka tanniner och lite låga syror. Rostbiff med rödvinsås, gratinerad broccoli och haricots verts.

1998 Vigorello Toscana IGT (Fattoria San Felice, Castelnuovo Berardenga, Chianti Classico)

1998 Castello di Brolio

På toppen av mognadskurvan just nu. Klar, rubinröd med brun kant, slinkig uppenbarelse i glaset. Stall, läder, örter, sura körsbär och torkad frukt. Mycket god, väl koncentrerad smak med mjuka syror, lite friskare än Vigorello, och runda uppmjukade chokladiga tanniner. Förutom sangiovese ingår en skvätt cabernet sauvignon, men betydligt mindre än i Vigorello. Vinet vilade i 18 månader på 65% nya ekfat. Riktigt härlig att dricka idag, och tjänar inte på att ligga längre. För tillfället smakar det minst lika bra som årgång 1997 och 1999, som dock har mer framtid kvar. Vi avslutar vår 98-låda detta och nästa år...

1998 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

1997 Fontalloro

Den storslagna årgången 1997 var genombrottet för den nya fylligare stilen av toscanaviner. Vi lagrade rätt många och har druckit åtskilliga av dem. Men inget vin har uppvisat sådan kraft och stora lagringskrav som Fontalloro, från Castelnuovo Berardenga i södra Chianti Classico. Ett riktigt monster på ren sangiovese. Varje gång vi velat glänta på korken har vi blivit lika imponerade av det här vinet. Men också fått inse att framtiden inte är här än. Stor doft med mörk frukt, körsbär i likör, choklad, massor av rostade fat och stalltoner. Smaken är mycket god och kraftfull, med friska syror av surkörsbär, dock fortfarande lite bråkig med ektanniner och slutar i en lång stram eftersmak med bra potential för att utvecklas länge till. Ugnsgrillad majskyckling med gratinerad broccoli, lök och klyftpotatis, sallad bredvid.

1997 Fontalloro IGT Toscana (Fattoria di Felsina, Castelnuovo Berardenga, Chianti)

1996 Hermitage Monier de la Sizeranne

Vi lagar en variant av kalvlever anglais, med stekt rödlök och äpple, bacon, rödvinsås och blomkålspuré. Därtill är det dags att testa en mogen tioåring från det imponerande berget vid staden Tain, där Comte Paul-Henri Monier de la Sizeranne var borgmästare i mitten av artonhundratalet. Vinet är en prisvärd mix av lägena Bessards, Méal och Greffieux. Djupt mörk färg, inte helt klar. God, vinös, mineralisk, sammansatt avrundad doft med grillade, örtiga, anis och olivtonade mognadstoner - här finns inget som sticker ut. Medelfyllig, absolut ingen tungviktare. God, avrundad, kanske ett uns jolmig, saftig munkänsla, med nedtonad fruktighet. Både tanniner och syror är uppmjukade, och eftersmaken är rätt lång. Kanske inte fantastisk, men inte dum alls. Mycket trevlig...

1996 Hermitage Monier de la Sizeranne (M. Chapoutier, Tain l'Hermitage, Rhône)

2002 Pommard Les Jarollières

En tillgänglig, rätt fyllig, rund och sammetsmjuk Pommard från fina året 2002. Mogen frukt, plommon, kanel, nejlika och lakrits. Vi lägger förstås undan det här vinet, men provar en och förundras över den redan öppna och givande stilen. Det är inte i första hand elegans eller precisa syror det handlar om utan istället mer av insmickrande rondör. Inga hårda tanniner. Ljuvt och trevligt men inte fantastiskt. Den här behöver vi inte vänta så fasligt länge på.

2002 Pommard 1er Cru Les Jarollières (Domaine de la Pousse d'Or, Volnay, Côte-de-Beaune, Bourgogne)

1997 Riesling Hommage à Jean Hugel

Vi lagar inkokt lax med haricots verts och bestämmer oss för att prova ett par mogna viner, båda från 1997. Alsace och bourgogne...1997 Riesling Hommage à Jean Hugel ger lysande möjligheter att vältra sig i de mest vällustiga petroleumdofter. Men inte bara bredd, här finns också knivskarp precision och klarhet. Vinet är inte helt torrt i munnen, men åldern och de fina syrorna gör att sötman är helt inbäddad i vinet. I smaken samsas diverse fina tropiska frukter på ett helt förtjusande sätt, mognaden gör att vinet smeker gommen och eftersmaken är lång och snygg som ville den säga: mig glömmer du inte i brådrasket. Årets rieslingupplevelse jämsides med 2000 Cuvée Fréderic Emile.

Vidare till Domaine Leroys 1997 Bourgogne Blanc. Det här vinet handlar nästan helt om ålder, med egensinnigt rökiga, nötiga, sparrisliknande dofter, med bokna äpplen och smör i en fatmurrig helhet. Smaken är lite uttorkande med åldrade citrussyror. Det är faktiskt basvinet från denna prestigeproducent! Med åtta år på nacken har det utvecklats till ett kontroversiellt vin som är mycket spännande för provaren, men drickaren protesterar och tycker det blir för extremt. Dracks till en likaledes extrem film av Theo Angelopoulos.

1997 Riesling Hommage à Jean Hugel (Hugel et Fils, Riquewihr, Alsace)


1997 Bourgogne Blanc (Domaine Leroy, Meursault, Bourgogne)

2001 Pouilly-Fuisse Aux Chailloux

Det här vinet köpte vi på plats hos Jean-Pierre Séve, byn Solutrés egen doppelgänger till Robert DeNiro. Hans gård ligger i en perfekt södersluttning med kalksten och fossiler strax ovanför byn och där gör han tre olika Pouilly-Fuissé. En oekad (Terroir), en lätt ekad (Aux Chailloux) och en barriquelagrad (Vielles Vignes). Den grapefruktrena mineraliska chardonnaykaraktären hos Terroirvinet är bland det bästa vi smakat i den vägen, och har en renhet som skåpar ut dubbelt så dyra chabliser. God bonnbourgogne för €8 är ju grymt billigt. Chailloux är de runda kalkstenarna i jordmånen, och betecknar dessutom ett namngivet läge. Varför, undrar vi när vi smakar vinet, göra en snäll vaniljversion uppmjukad med för mycket malolaktisk jäsning? Svaret måste vara att många, inte minst turisterna, uppskattar det. Synd på så fina druvor tycker vi, vinet är ändå rätt ok men inget särskilt. Hans muskulösa VV ligger i källaren ett bra tag till i väntan på att den myckna eken ska gå in i vinet.

2001 Pouilly-Fuisse En Chailloux (Domaine Jean-Pierre Sève, Solutre-Pouilly, Maconnais)

2001 Cornas Les Grandes Terrasses

Jaboulets Cornas är gjord av en blandning av inköpt vin, inköpta druvor och druvor från arrenderad mark. Namnet Les Grandes Terrasses dök upp i och med förra, charmiga årgången (2000), som vi direkt föll pladask för. Det här vinet ger mycket av det vi önskar: röd, klar färg, och en förförisk klar syrahdoft med vinbär, körsbärskärnor, plommon, läder, lite bildäck, oliver, lakrits, örter och blommor. Smaken har fint sötmogen skogsbärsfrukt, samt en eucalypluslik och mineralisk fräschör som är rent av läcker i munnen. En del tanniner, men det har vi inga problem med. En favorit som vi hoppas se mer av.

2001 Cornas Les Grandes Terrasses

2003 La Noblesse d'Aziaum

Nysläppt Chenin Blanc från mellersta Loiredalen. God, bred doft som domineras av gula äpplen. Medelfyllig finstämd smak med mogna gula äpplen, lite avrundade syror och en del ekfatskaraktär. Chenin blanc utvecklas med lagring upp till sex år, men välj i så fall möjligtvis en ännu bättre årgång. Och kanske då också ett ännu godare chenin blanc från samma område? Det bästa vi smakat i den här vägen, till ungefär samma pris, är 2002 Langlois-Chateau Saumur Blanc Vieilles Vignes. Det vinet hade en smörigare stil med bivax, honung och nötter. Vi dricker loirevinet som aperitif medan vi bakar pizza med skinka och champinjoner.

2003 Touraine-Azay-le-Rideau La Noblesse d'Aziaum (Pibaleau Père et Fils)

2001 Waterford Cab

Vi satsar slantarna på Kevin Arnold i augusti. Han har tidigare varit vinmakare för årgångarna 1988-1998 av fina Rust en Vrede. Waterford är den egna drömvingården i Stellenbosch, startad 1998. Vi haffar ett gäng av de nysläppta 300 flaskorna cabernet till sensommarens kött och balkongmiddagar. Eller cabernet förresten, den innehåller skvättar av Cabernet Franc, Malbec, Merlot också. Lagrat i 18 månader på nya, andra och tredjeårsfat. Doften är stor, god och fruktig, svartvinbärsdominerad, med typisk ren cabkaraktär: grön paprika, ceder, choklad och kaffe. Och inte rökig! Smaken tät, ung, frisk, sträv och bra balanserad. Inte för nya världen-söt, inte för alkoholstinn, inte heller rökig - men med aptitlig mineralitet. Bra pris, superbt matvin exempelvis till entrecôte. Vi sparar ett par och kollar vad som händer.

2001 Waterford Stellenbosch Cabernet Sauvignon (Kevin Arnold, Stellenbosch)

Kalabriens bästa viner

Kalabrien är landskapet vars viner ytterst sällan får tre glas i Gambero Rosso. Man får hålla till godo med en välvillig klapp på huvudet och några rader om att det har noterats att regionen minsann gör framsteg. Men för tvåtusen år sedan var läget annorlunda. Grekerna kallade området oenotria tellus (vinlandet) och grundlade betydande vinodlingskolonier.

Vi är dock framförallt här för sol, bad och bilturer, men måste förstås ändå undersöka hurdana viner denna tillbakalutade landsända kan bjuda på. Librandi är Kalabriens största aktör med totalt 260 hektar vinodlingar. Det är också den enda producenten härifrån vars viner synts till på Systembolaget. Man har sitt vineri på ostkusten i Cirò Marina, norr om Crotone.

2004 Asylia odlas i DOC Melissa och är gjort på druvor av den lokala sorten gaglioppo som i detta vin inte ens sett skymten av trä. Lustigt nog är färgen på det unga vinet ljust rödbrun, med transparens. Vi möts av en blommig doft med varm nyponlik frukt och kryddighet som påminner om kanel. Smaken lämnar en lätt och rätt frisk känsla i munnen. Fint drickbarhet, smått elegant, alls inget rödtjut. Bra sommarvin. Lite som Kalabriens svar på pinot noir. (€5,50-€6,50)

Duca Sanfelice är den storsäljande riservan här nere - den finns överallt till ganska måttligt butikspris. Den aktuella årgången är 2001 och vinet är gjort på 100% gaglioppo. Det här är ett välgjort måltidsvin som framförallt passar till kött. Färgen är mörkt rubinröd och smaken har en varm men ändå stram karaktär med oregano, mörka körsbär, torkad frukt, earl grey och lite brända tobakslika drag. Viss strävhet i strukturen och medelfyllig kropp. (€7,50-€9,50)

2001 Gravello är Librandis flagskepp eller "super-calabrese" från IGT Val di neto: 60% gaglioppo och 40% cabernet på nya barriques ger ett muskulöst och kryddigt vin med plommonfrukt, fatlakrits, tobak och vanilj. Smak och doft går hand i hand och vinet är väl balanserat, elegant, sammetslikt och aningen syltigt men med måttliga 13,5%. Olika årgångar från 1999 till 2003 finns att få tag på. (€16-24)

2003 Le Passule är en söt vit passito gjord på den lokala druvan mantonico. Klasarna lufttorkades i två veckor, och vinet låg på barrique i tio månader. Det har en läcker doft och frisk söt smak med honung, aprikoser, citronskal, citrusmarmelad, russin, fikon och vanilj. Librandi marknadsför det som "vino di meditazione". (€15/50 cl)

En bra liten vinbutik i Tropea förser oss med nästa vin: en mogen 1997 Lamezia Riserva som belönats med Due Bicchieri. Lento heter den familjeägda egendomen i sydsluttningarna norr om flygplatsen i Lamezia Terme. Man odlar vin på ungefär 70 hektar. Detta vin handlar helt om intressant mognad och tertiära aromer. Färgen är ljust rödbrun. Det är riktigt gott och drickvänligt, läderaktigt med vacker torkad frukt och lite sprött åldrat med måttlig alkohol, uppmjukade tanniner och aningen låga syror. (€18)

Närmaste konkurrenten till Lento i Lamezia Terme heter Cantine Statti och odlar 50 ha. De ligger bakom 2001 Cauro - en barriquelagrad blandning av magliocco, gaglioppo och cabernet sauvignon. Vinet är tätt rubinrött i färgen. Doften domineras av körsbär och mörk choklad. Smaken är drygt medelfyllig, hyfsat tät, välbalanserad men rätt tanninrik. (€16)

Fattoria San Francescos riserva - 2001 Ronco dei Quattroventi  - är nog det bästa vinet vi dricker i Kalabrien (om vi räknar bort Lisinis Rosso di Montalcino, som känns lite som att komma hem). Det är ett kraftfullt, koncentrerat, fylligt och snyggt fatbehandlat vin som påminner om modern chianti riserva eller riktigt bra riserva från Abruzzo. Typiska körsbär i likör, kryddnejlika, mörk choklad, vanilj och snygg fatkaraktär. Som en smäck till fin rostbiff i skivor från lokala slaktaren vid vägen. (€20)

Flera vinhandlare vi talade med nämnde Odoardi som Kalabriens bästa producent. Vi fick tyvärr aldrig tillfälle att testa deras viner. Lycka till med det om ni reser till Kalabrien!

2004 Asylia Rosso Melissa DOC (Librandi, Cirò Marina)

2001 Duca Sanfelice Ciró Rosso Riserva DOC (Librandi, Cirò Marina)

2001 Gravello IGT Val di Neto Rosso Gaglioppo, Cabernet (Librandi, Cirò Marina)

2003 Le Passule Passito (Librandi, Cirò Marina)

2001 Pellaro (Azienda Vinicola Malaspina, Melito Porto Salvo)

2001 Pallizzi (Azienda Vinicola Malaspina, Melito Porto Salvo)

1997 Lamezia Rosso Riserva (Lento, Lamezia Terme)

2001 Ronco dei Quattroventi Cirò Riserva (Fattoria San Francesco, Cirò)

2001 Cauro (Cantine Statti, Lamezia Terme)

1997 Luigi Voghera Barbaresco

1997 Barbaresco (Luigi Voghera)

Vårt omdöme: 16/20

Spaghetti och köttfärssås med parmesan, insalata caprese