Zind Z006

Sedan förra året är vi riktigt förtjusta i Olivier Zind-Humbrechts anarkistiska chardonnayvin från den ypperliga terroiren Clos Windsbuhl. Årtalet skrivet med Z och två tunnor samt klassificeringen "Vin de Table de France" är en härlig klackspark åt appellationsreglerna i alsace. Trots den självklara konkurrensen från chablis tycker vi att detta är det stilla vin som hittills påmint oss mest om champagne. Kallklimatschardonnay sur lie...

Zind Z006 har en ljust gul färg, som vi uppfattar som lite gulare än nollfyrans ljusa grönmetallic. Doften karakteriseras framförallt av en brödjästig karaktär som får oss att titta efter bubblorna. Vått ylle är druvtypiskt och ger tillsammans med stentoner en mineralisk känsla. Ungdomlig grönska kommer i form av nässlor. Oljiga skaltoner av citron, lime och valnöt skvallrar om fruktens mognad. Den relativt stora aromatiska komplexiteten ger en känsla av att vinet legat ett bra tag på sina jästrester.

Smaken är mycket behaglig, torr, balanserad och tillfredställande, med fin, rik, lite fet mittsmak av citrus. Vi uppfattar nollsexans syror som mildare och mer återhållsamma än de vi hittade i Z004. Vinet känns därför lite mer snabbmognande och ämnat att konsumeras nu och inom några år. Återigen är det ett strålande matvin och ett mycket bra köp - just nu finns Z006 via privatimport från Vinunic för 156 kr. De danska priserna på Zind-Humbrechts viner är betydligt högre än de svenska: denna flaska gick på 169 DKK.

Zind Z006 (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

Domaine Zind-Humbrecht Zind Z004

Zzind! Det är äntligen dags att ta fram storsläggan och slå på hyllningsklockan igen. En av världens bästa vinmakare visar att man kan odla vilka jäkla druvor man vill - om man har stor terroir. Och det har man, för här har de oheliga chardonnay- , auxerrois- och pinot blancdruvorna vuxit i (håll i er): Clos Windsbuhl. Doften är läckert jästig (lite champagnelikt), kryddig, smått örtbitter med grön sparris och skönt stålig. Zzing! Vilka otroligt läckra, fräsiga och ståliga syror (toppat av en aning kolsyre-sprits) vi blir bortskämda med när vi smakar det väl kylt. Den intensiva smaken genljuder av citron och lime medan stålet ringer kvar i en lång eftersmak. Detta fantastiska terroirvin får oss att gå igång totalt, det är lika gott, friskt och smakrikt som den yppersta riesling eller fin champagne (fast utan en massa onödiga bubblor ;) Huka er borta i Reims om mannen börjar göra crémant som smakar på detta vis. Priset är löjligt. Berätta inte för någon att du har läst det här, utan gå bara diskret iväg och köp redan imorgon.

Zind Z004 (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

2005 Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg

Ett av vårens mest intressanta släpp, som verkar ha passerat en smula obemärkt, är Zind-Humbrechts 2005 Riesling Heimbourg. Liksom Herrenweg från samma producent rör det sig om extremt matvänlig riesling, som utvecklas mycket intressant under kvällens lopp om man 1. luftar en bra stund i karaff 2. dricker vinet i ett vidare glas exempelvis Difference Mature och 3. låter temperaturen krypa upp högre än vanligt när det gäller alsaceriesling.

I glaset har vinet en viskös, slinkig uppenbarelse som nästan liknar äggvita, bara aningen mer gyllentonad. Doften är först knuten och blyg, som om en fet hinna låg utanpå något väldigt intressant. Tänk om man kunde sticka hål på hinnan och få tag på allt som gömde sig därunder! Lugn, det kommer efterhand... Det är en väldigt intressant, lite fet doft som man kan sniffa på under en hel kväll. Kryddighet absolut, i form av ingefära och muskot. Mineraler definitivt, flintiga, rökiga, oljiga och framförallt fulla av kalkrik terroir. Citronskal, grapefruktskal, honung - och vit vaniljig jasminblommighet som skimrar ovanpå. Som vanligt när det gäller Zind-Humbrecht blir man sittande med näsan i glaset för att försöka dechiffrera mer av det fascinerande språket. Det som är kvar i det tömda glaset liknar ett nästan glömt minne av något mycket vackert...

Smaken är initialt mer generös än doften, oväntat mjuk, med goda syror inbäddade i en viss fetma och tyngd i munnen - ändå bara 12,5% alkohol och ingen upplevd restsötma. Grapefrukten återkommer i den ganska rika smaken, inte direkt bitter men ändå. Slutligen får vi starka honungstoner i avslutningen. Det är redan ett mycket behagligt vin att dricka.

Vinet smakade förstås utmärkt till maten, men likt ett mer komplext rödvin förtjänar det att avnjutas under längre tid och med lyhörd uppmärksamhet. Det håller hela vägen upp till rumstemperatur och lämnar med jämna mellanrum nya, läckra stimuli ifrån sig. Hur ska det då inte bli om några år...

2005 Riesling Heimbourg (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

2002 Domaine Zind-Humbrecht Riesling Heimbourg

Ikväll blir det piggvar! Fyra färska fiskar från de grunda sandbankarna i södra Öresund får koka i sitt eget spad i ugnen. Vi får till en sky med en skvätt bergriesling och skirat smör. Dessutom pepparrot, citron och färskpotatis. Breuers 2005 Berg Rottland glänser verkligen i sin roll som apéritif, otroligt aptitretande och elegant, rena lyckan att dricka i kvällsolen. Så har det blivit läge att smaka på Zind-Humbrechts 2002 Heimbourg. Färgen är intensivt gul. Doften är läckert oljig, med aromatik av dansk citronvand, citronolja och bergolja, även känd som petroleum. Smaken är god, rätt mjuk och fyllig, moget mineralisk, med något avrundade syror och en liten restsötma av torkad frukt. Inte lika intensiv som 2004 Herrenweg, och mer snabbmogen än 2002 Herrenweg. Ett riktigt trevligt vin till fisken, men kanske inget för källaren som vi ser det. Tilbudet med 33% off på 2002 Heimbourg (och 2003 Clos Häuserer) tycks tyvärr vara över, även om någon flaska kanske dröjer sig kvar i butiken...

2002 Riesling Heimbourg Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

Biodynamikerna intar Grand Hôtel

"La Renaissance des Appellations - Return to Terroir" är en internationell sammanslutning av biodynamiska vinodlare, som startades av den karismatiske upphovsmannen till kultvinet Clos de la Coulée de Serrant - Nicolas Joly. Föreningen har 135 medlemmar, varav nästan hälften är representerade på Grand Hôtel - ofta i egen person. Det är också Joly som inleder med ett seminarium om sin biodynamiska filosofi. Orden flödar på karakteristisk franskaccentuerad engelska. Tonfallet är agiterande, passionerat, ofta med dubbla understrykningar, beklagande jordens sorgliga tillstånd - inte helt olikt John Torturro i någon minnesvärd, halvgalen personifikation, exempelvis Barton Fink. Vi får veta att växthuseffekten är "a minor problem" - i jämförelse med hur jorden kontaminerats av radiovågor i alla möjliga frekvensband. Effekten av frekvensföroreningarna är, hör och häpna: att planeten Jorden (Zi Öörrs) kommer byta polaritet - norr kommer att bli söder - men innan dess får vi stormar, jordbävningar och cykloner. Domedagen är snart här! Är man sedan orolig för småsaker som sitt eget lilla vin, så störs faktiskt vinets harmoni och balans av butikens streckkodsavläsare...

Nåväl, Joly har även saker att säga som ter sig mer logiska och begripliga. Exempelvis: vinrankans rotsystem behöver bakterier och mikroorganismer för att växa och må bra. Konventionella växt- och insektsgifter dödar en stor del av livet under jord. Då måste man tillsätta gödning, som innehåller salt. Vinrankan blir törstig och dricker mer vatten. Jorden blir torr och druvorna får problem med syrabalansen när de mognar. Rötterna ger sig upp mot ytan för att få tag på den kemiska gödningen, och får därmed ännu svårare att hitta vatten. Gifterna går till slut in i vinrankans sav och påverkar dess växtkraft. Resultat: en vek planta som är mottaglig för angrepp och sjukdomar. Och så är det dags att spruta igen...

Gruppens identitet, då? Jo, det viktigaste - förutom att alla är duktiga odlare - är att medlemmarnas viner ger en tydlig förnimmelse av plats och ursprung. Joly efterlyser "viner som talar, har en historia att berätta, bär på en sång". Hellre rått och tufft med rak kommunikation än polerat och marknadsanpassat. Sounds like rock'n'roll - och det låter också som en bra beskrivning på Didier Barrals viner som vi smakar under eftermiddagen. Hans praktiska, bokstavligen jordnära version av biodynamisk odling imponerar när man studerar den närmare, det hade varit intressant att låta honom få ordet istället. Men han föredrar nog att jobba och låta vinerna snacka för sig själva. Trots Jolys karismatiska utstrålning kan vi inte låta bli att tänka att han gör den giftfria vinodlingen en viss otjänst med sin extrema framtoning. Som vanligt är vi mest intresserade av vad som faktiskt finns i glaset. Dags för dagens provningar!


DOMAINE ZIND-HUMBRECHT
"En av världens tio bästa odlare" - eller rent av "skickligast i världen"? Vingruppen har sannerligen spektakulära omdömen att ösa ur för sin marknadsföring av Olivier Zind-Humbrecht. Tyvärr fick han förhinder att delta. Synd, det hade varit otroligt spännande att höra honom kommentera sina viner.

Zind Z006 ger precis samma intryck som sist. Nässlor, citrus, jästiga toner. Jämfört med 2004 är det en lite svagare årgång med aningen lägre och vekare syra. Avkastningen är förhållandevis hög, dubbelt upp mot övriga viner från denna producent. Gott att dricka till fiskrätter nu och inom något år.

2006 Heimbourg Riesling är ljusgult i färgen. Doften är rätt komplex, i nuläget dominerad av mineraler, örter och nässlor. Elegant mineralitet och fin balans i smaken. 11 g RS är väl integrerade. Bör sparas några år för önskvärd utveckling.

2006 Clos Saint-Urbain Pinot Gris har en mycket rik, guldgul färg. Doften har två supertydliga komponenter: Champinjoner! Honung!! Så visuellt konkreta att de nästan tar form framför näsan. Lite gewurzlika noter av litchee kommer till. Smaken är otroligt intensiv och superlång. Efterdyningarna varar i ett par minuter. Trots 15,5% alkohol rullar ekipaget balanserat fram. Imponerande! 12g RS.

2006 Herrenweg Gewurztraminer har en lagom parfymerad doft med typiskt rosenvatten, litcheefrukt och en tydlig komponent av hudkräm. Smaken är sirlig och smidig för druvsorten. Behaglig eldighet och försiktig druvsötma. Inte det minsta tungfotat. Gott! 11g RS.

2005 Clos Windsbuhl Pinot Gris Vendanges Tardives är ljust guldgult och har en nästan helt knuten nos där vi (och Vingruppens representant) i stort sett bara uppfattar mineraliteten. Smaken är dock typisk pinot gris: rik, vällustig och läcker med gräddig avslutning troligen från fat. Inte alls lika opulent som CSU trots att det är senare skördat. Framträdande restsötma. Gåslevervin som absolut måste lagras.


DOMAINE PIERRE FRICK
Det här är en ny bekantskap för oss. Pierre Frick har sin gård i Pfaffenheim. Hans utstrålning är sympatisk med glimten i ögat och det artar sig till en trevlig provning med goda viner. Frick är mest bekväm med franska eller tyska språket. Franska Kvalitetsviner importerar.

2007 Pinot Noir Strangenberg har inte sett svavel överhuvudtaget, vilket också står tydligt på framsidesetiketten. Frick gör fyra osvavlade varianter bland totalt ett par dussin cuvéer. Detta vins jordmån är rik på kalk och järn. Doften är saftig och ung, med lingon, röda vinbär och jordgubbe. Smaken är mycket slank, syrlig och läskande. Terroirkänslan kommer genom i den salmiakmineraliska avslutningen.

2007 Riesling Bihl har vuxit på mager kalksten. Mycket ljust i färgen. Doften är ganska liten och jasminblommig med mineraler. Smaken är knastertorr och svårt aptitretande. Bra apéritifvin.

2006 Riesling Vorbourg Grand Cru har en stor, något parfymerad doft med aprikos och annan stenfrukt. I den torra, stora smaken anar man en gnutta botrytis och en liten bitterhet från det vita i grapefrukten.

2006 Gewurztraminer Rot-Murlé doftar rosor, parfym och honung. Smaken är fräsch, syran är ovanligt bra för druvsorten. Det finns bra kropp med glycerol och en liten balanserad honungssötma. Passar till asiatiska rätter med saffran och curry.

2006 Pinot Gris Vorbourg Grand Cru har en fräsch doft med citrus och blommor. Relativt torr smak med lite salt, aptitlig mineralitet. Mycket terroirkänsla i eftersmaken. 17g RS.

2006 Pinot Gris Rot-Murlé Vendanges Tardives har en stor, opulent doft med inslag av champinjoner och honung. Smaken är rik och vällustig med glycerol och uttalad restsötma.


DOMAINE MARCEL DEISS
Dagens provning sammanfaller lämpligt nog med septembersläppet av åtta nya viner från Deiss. Det är rena nöjet att lyssna på egendomens förtjusande oenolog, Marie Helène Cristofaro. Intressant är att samtliga viner på "premier cru"-nivå innehåller i stort sett samma blandning av 50% riesling och 50% field blend från pinotfamiljen: pinot gris, pinot blanc, pinot beurot, ja till och med pinot noir. I vissa fall ingår även gewurztraminer och muscat. Det är vingården som avgör vilken karaktär som framträder i förgrunden. Den som letar efter "typisk" rieslingkaraktär har det svårt. "Riesling är en penna - den skriver vad terroiren vill."

2004 Gewurztraminer Bergheim har vuxit på kalksten - bra syra, extra tydligt i den här årgången. Druvtypisk doft av rosenvatten och litchee. Kryddig frukt och apelsintoner i smaken. Inte det minsta fadd eller tungfotad. Bra jobbat med druvan! 15g RS. 13%.

2005 Engelgarten har vuxit på en jordmån av grus. Året var varmt och gav en del botrytis på druvorna. Vitgul färg. Vi får en mycket mineralisk doft, rena grusdammet faktiskt. Därtill vita blommor och vit persika. Tätt tvinnad frukt med bra grepp i munnen och en för detta vin ovanligt tydlig upplevelse av restsötma och något mjukare syror än vanligt. Lite mineralsälta balanserar upp det hela. 15g RS.

2005 Rotenberg ligger granne med föregående. Läget är varmare med kalk- och järnrik lera. Varmare ljusgul färg. Honung i doften, pinot gris framträder tydligt. Mogen, generös frukt i en stor kropp som vi upplever som en smula slapp efter föregående vin.

2005 Grasberg är en högt belägen, gräsbevuxen och rakt sydvänd platå. Kalk och järn i jordmånen. Ren exotisk frukt med tydlig ananas och en aning gummi, åtminstone när vinet är åt det kalla hållet. Mer kärna i smaken än föregående. Bra balans mellan rik frukt och syra.

2004 Burg har förutom ovanstående generella beskrivning inslag av gewurztraminer i samplanteringen. Den sydligt exponerade vingården har en mörk, tung jord - av samma geologiska ursprung som i Barolo. Luftas 3-4 timmar i karaff. Reserverad, hemlig, spännande doft med vita blommor, mineraler och hintar av honung. Jäkligt bra, superstrukturerad frukt med en liten bitterhet och antydan till tanniner. Vi gillar den här årgången. Ett vin för källaren med potential för lång lagring. Det här köper vi!

2004 Mambourg Grand Cru har vuxit i en jordmån av gulvita, runda stenar. Druvorna kommer till 100% från pinotfamiljen och vinet har legat minst ett år på gamla fat. Vi får en mycket originell, nästan överjordisk doft som inte är lätt att beskriva. Både gräddig och rökig med steniga mineraler och något som liknar rökt korv.
Smaken är superintressant, kryddig och komplex med en del tanniner. Imponerande vin med riktigt lång eftersmak. Att köpa och lagra tills faten integreras.


DOMAINE DE TREVALLON
Denna egendom om 20 hektar startades 1973 och ligger vid den lilla bergskedjan Les Alpilles nära Les Baux. Jordmånen är kalkrik och lägena är vända mot norr. De röda vinerna görs på 50% cabernet sauvignon och 50% syrah. Appellationen skulle ha varit Côteaux d'Aix-en-Provence - om inte appellationen skurit ner det tillåtna cabernetinslaget till 20% som svar på just detta vin. Man rubricerar istället vinet som Vin de Pays de Bouche-du-Rhône. Stilen är klassiskt strama och lagringskrävande matviner, utan inställsam sötfrukt eller märkbara rostade fat. Man gör också små kvantiteter vitt på marsanne och roussanne. Wine Trade Sweden importerar.

2005 Domaine de Trevallon har en medeldjup rubinröd färg med blå reflexer. Doften är ungdomligt lekfull med örter, vinbärsnickel och cassis. Smaken är förvånansvärt stram, slank, torr och örtig. Bra lakrits i avslutningen. Syrorna från den kalkrika jordmånen är påtagliga. Bör absolut lagras.

2004 Domaine de Trevallon ser ut som föregående vin, men har mer grusdamm i doften med cassis och viss blommighet. Smaken är mycket stram och örtig med framtida elegans. Måste lagras.

2000 Domaine de Trevallon kommer från ett relativt varmt år och har början till mognad i färgen. Doften ger begynnande mognadstoner av stall och läder. Elegant, knastertorr smak med lång avslutning.


M. CHAPOUTIER
Spännande att på ett bräde få en överblick över de viner från Chapoutiers egna vingårdar som för tillfället finns att tillgå på SB. Vi lagrar/har lagrat deras Cornas och Hermitage Monier de la Sizeranne och gillar vad som händer med de här vinerna med tiden. Stilen är relativt medelfyllig och matvänlig med frisk, fin frukt som blir allmänt vinös med åren.

2006 Viognier de l'Ardèche kommer från egna odlingar i området väster om rhônedalen under namnet Domaine des Granges de Mirabel. Citrus och blommighet i doften. Rund, mjuk, ganska rik smak med låg syra. Rätt enkel, inte riktigt vår påse. 129 kr.

2004 Chante-Alouette Hermitage Blanc är gjort på 100% marsanne. Vinet har en något knuten doft med honung, ingefära och mandel. I smaken hittar vi mandel, parfym, blommor och en liten alkoholsötma. Syrorna är åt det lägre hållet. 299 kr.

2003 Cornas har fin, frisk och elegant rödfrukt - lite överraskande för året. Örter och oliver kommer till. Något tunn i början, bra grepp i "sväljet", bara aningen vattnig i eftersmaken. 249 kr.

2003 Hermitage Monier de la Sizeranne har elegant, snygg rödfrukt, rökta toner av korv, fina friska örter och lakrits. Vinet uppför sig fint i munnen: grepp, intensitet, mineraler, sälta i eftersmaken. Bravo! Vi har gillat vinet i tidigare år, vi gillar den här också. Rekommenderas, både för att dricka nu och lagra. 389 kr.

2001 Côte-Rôtie La Mordorée har en liten brunton i kanten. Fina mognadstoner av stall och läder, örter, tomat, rödfrukt, oregano och mint. Finsandiga tanniner i smaken med en elegant, torr, nästan salt avslutning. Ädelt och mycket gott vin. 899 kr.

2001 Ermitage Le Pavillon ser fortfarande ungt ut och har en eucalyptuston som leder tankarna till australien. Frukten är sval och bjuder på återhållsamma björnbär och hallon. Därtill stall, lakrits, salvia och oregano. Smaken är stor med örter och tomat - läskande, koncentrerad, lång! Imponerande vin. 1199 kr.

Nu är aptiten på topp, dags för lunch! Efter måltiden sparkar vi igång smaklökarna med skumpa och en ny bekantskap för oss.

CHAMPAGNE FLEURY
Detta hus är beläget i Côtes-de-Bar i sydligaste delen av appellationen champagne. Jordmånen är kalkrik lera från perioderna Kimmeridge och Oxford. Redan 1970 lämnade man konstgödningen bakom sig, och 1992 blev hela egendomen biodynamisk.

NV Fleury Brut är gjord på 100% Pino Noir. Årgångarna är 2003 och 2004. Doften är stor, yppig och givande för en standardskumpa. Tydliga jordgubbsaromer. Smaken är fruktig och yppig.

1996 Fleury består av 80% PN och 20% CH: Doften är charmerande, stor och rödäpplig. Smaken är fruktig och generös med röda äpplen. Riktigt bra!

1995 Fleury är nydegorderad och har inte genomgått malolaktisk jäsning. Här finns en komplex, läcker doft med karamell, nötter och röda äpplen. Smaken har påtagligt fin syra och stor smakrikedom. Mycket maffigt och minnesvärt!

NV Fleury Rosé är helt och hållet från 2005. Två år på jästresterna. Något unken, fruktig doft med smultrontoner. Hårda bubblor, lite av läskedryckskänsla.


DOMAINE LEON BARRAL
Det här återseendet är dagens höjdpunkt för oss, så vi passar på att prova vinerna två gånger under eftermiddagen för säkerhets skull, och ställer frågor om allt från grisar i vingården till hur det känns att turnera omkring på vinmässor jorden runt. Ett drygt tjugotal långresor har det blivit sedan Didier Barral år 2000 blev medlem i Renaissance. Vilken kontrast till den fridfulla byn Lentheric!

2006 Leon Barral Vin de Pays d'Herault är mestadels gjort på druvorna terret blanc och terret gris, nästan okända för oss nordbor. 10% viognier och 10% roussanne kompletterar fruktkorgen. Stockarna har den imponerande åldern 90 år och växer på branta sluttningar med jordmån av skiffer, typisk för hela Faugères. Skörden sker ganska sent - september-oktober när höstsvalkan kommer. Uttaget ligger på låga 30 hl per hektar. Musten får ett dygns urlakning (maceration pelliculaire). Inget svavel tillsätts vare sig i detta stadium eller senare. Vinet spenderar ett år på använda barriques där det genomgår sin malolaktiska jäsning. Buteljering lagom till ettårsdagen. Doften är rätt maffig och bjuder på honung, mogna päron och calvados. Smaken är originell, eldig, kraftfull och intensiv med många sensationer bak i gommen. Didiers rekommenderade matchningar är charkuterier, omelett och quiche. Vi smakade en tidigare årgång i samband med släppet av Languedocboken och fattade ingenting. Inte heller sommarens fatprov på årgång 2007 var helt begripligt i sin totala ungdom. Nu förstår vi äntligen detta egensinniga vin!

2005 Leon Barral Faugères består av 50% carignan, 40% grenache och 10% cinsault. Stockarna vars ålder är mellan 30 och 60 år växer på sluttningar av sönderfallande skiffer. Vinifikationen görs med burgundisk pigeage. Vinet mognar i två år på betongtankar och buteljeras med minimal dosering av svavel. Doften ger massor av skinande, busig rödfrukt med örter, lakrits och salmiak. Vi hittar fina äppelblommiga övertoner. Smaken är härligt tuff och ungfruktig med tät, godisartad rödfrukt, salmiak och lakrits. Mums för carignanälskare! Det här beställer vi en låda av.

2005 Leon Barral Faugères Jadis mixar 50% carignan, 40% sydorienterad syrah och 10% grenache. Skördeuttaget ligger på 25-30 hl/hektar. 80% av stjälkarna har gått med i vinifikationen. Didier påpekar stjälkarnas stora betydelse för aromer och struktur (vi är helt med på tåget, tänk Graillot, tänk Barroche). Vinet har legat två år på använda barriques. Doften är förödande god med röd rock'n'roll-frukt och originella fattoner som påminner om stammen och kådan av pinje eller eneträ. Smaken har verkligt bra koncentration och intensitet. Strålande frukt, mineraler och salmiak. Didier tycker att det är lagom att börja dricka i vinter med fem års positiv lagring. Vi smakade i juni och det var ju redan hur gott som helst!

2005 Leon Barral Faugères Valinière är gjort på 80% mourvèdre och 20% syrah från nordvända lägen. Skördeuttaget ligger på 20-25 hl/hektar. 80% stjälkar bidrar med toner av kanel och tobak. Vinet har legat två år på använda barriques. Doften ger svarta oliver, örter och fatlakrits. Frukten är mörkare, typisk mourvèdre. Fattonerna är eleganta och ännu rätt dominerande. Övertoner av blommor och lantgård. Större anlagt vin än Jadis, med imponerande kropp och struktur. Mycket bra men ännu i yngsta laget. Tre-fyra års lagring rekommenderas innan drickfönstret är nått. Missa till slut inte att titta på fantastiska bilder från gården här.

CLOS DE LA COULÉE DE SERRANT
Även denna provning har vi sett fram emot en hel del. Det är konstigt nog första gången någonsin som vi provar viner från denna producent, och utifrån vad vi får i glasen är det inte en minut för tidigt. 2006 är ett bra år för vita loireviner och lägligt nog släpps nedanstående nollsexor i BS i september. Premium Wines Sweden importerar. Och precis lagom till savennièren dyker Anders Wennerstrand upp...

2006 Savennières Le Vieux Clos kommer från en relativt sett mindre brant växtplats. Jordmånen är sandig. Druvorna drabbas regelbundet av botrytis även om 2006 var måttligt i det avvseendet.
Vinifikationen är densamma som de dyrare kamraterna, och de mognar på gamla ekfat. Doften kan närmast beskrivas som äppelcidervinäger - men utan vinägerstick. Ciderlika, bokna äpplen och oxidationstoner. Ruskigt frisk och god smak. Torr, med härliga syror. Klar "vill ha"-faktor! Bra pris, endast en dryg tredjedel av förstavinet.

2006 Clos de la Coulée de Serrant har vuxit på brun skiffer i en brant vingård. Vi får en superfokuserad doft med bokna äpplen, oxidation, aprikoser, kåda, barrträd och en liten smörighet. Här finns minst ett tiotal andra doftsensationer som inte går att sätta ord på - åtminstone med det vokabulär som vi har till förfogande. Smaken är mycket intensiv, med sublimt balanserad botrytis. En norsk kritiker har sagt "detta vin borde icke få säljas, det är defekt". Döm själva om den saken! 14,5%.

2005 Clos de la Coulée de Serrant har enligt utsago mer botrytis i den varma årgången. Alkoholen har därför halkat upp ett halvt steg till 15%. Doften ger mandelmassa och päron. Rikare, eldigare smak än föregående. Helt subjektivt föredrar vi ändå balansen i nollsexan. På en rak fråga till Nicolas Joly rekommenderas följande matmatchningar: vitt kött med ljus sås, fisk med beurre blanc och ostar, framförallt getostar. Livarot och Reblochon är också hett. Joly påminner om att Coulée de Serrant alltid bör karafferas.

CHÂTEAU LE PUY
På rekommendation av Nicolas Joly fortsätter vi till denna bordeaux-producent med en imponerande lång och obruten historia. Slottet har funnits under detta namn sedan 1610 även om den ursprungliga byggnaden inte finns kvar. Nu är det sjuttonde generationen som driver verksamheten. Sedan tio år är man biodynamiskt certifierade - syftet är att ytterligare höja vinets kvalitet. Appellationen har haft synpunkter på resultaten och mer eller mindre uteslutit slottet, varför det första vinet vi provar är klassat som Vin de Table. Paradoxalt nog använder franska staten egendomen för jordprover i och med att man aldrig någonsin använt gifter. Det blev en härlig näsknäpp på INAO när en grupp elitsommelierer valde ut vinet som enda representant för bordeaux. De andra valmöjligheterna var ju ändå ett par stycken....

2007 Marie-Cecile Vin de Table har legat på jästresterna 7-8 månader. Både vinifikation och uppfostran skedde på använda fat. Druvan är 100% semillon. Vi får en mycket intressant doft med oxidation och honungstoner. Smaken är fet, mjuk och rik. Syrorna i lägsta laget för vår smak. Eftersmaken har lite uppfriskande sälta och fräsch mineralitet.

2005 Château le Puy Côtes de Francs

2005 Château le Puy Cuvée Barthelemy Côtes de Francs

2004 Château le Puy Cuvée Barthelemy Côtes de Francs

DOMAINE DE VILLENEUVE
2006 Châteauneuf-du-Pape Les Vieilles Vignes är gjord på 70% grenache, 16% mourvèdre, 8% syrah, 4% cinsault och 2% clairette. Stockarnas ålder är cirka 100 år. Vinifiering och uppfostran sker på betongtankar, en mindre del av vinet (högst 20%) har spenderat tid i små ekfat. Doften skiner av intensiv rödfrukt på ett sätt som är klart lockande. Men i den mjuka hallonsåsiga smaken blir det för mycket av alkosötma, för lite av uppstramande syror och nästan skrattretande mängder sötlakrits. Pass.

BARMÈS-BUECHER
Efter Per Warfvinges presentation är vi färdiga att sätta oss i bilen och omedelbart styra kosan mot Wettolsheim. Eftersom det knappast lär bli av just nu är det här ett av dagens "missa inte". Genevieve Buecher är en utåtriktad personlighet med ett smittande gott humör utan påklistrad proffstrevlighet. Hon har med sig hela tio viner för avsmakning, från årgångarna 2004, 2005 och 2006. Och vi som knappt har tio minuter på oss! Vi väljer att koncentrera oss på rieslingvinerna.

2006 Riesling Herrenweg har vuxit i ett varmt läge med sand, småsten och grus. Man har en dryg hektar här. Stockarnas ålder är 23 år, skördeuttaget ligger på 38 hl/ha. Den yppiga doften ger exotisk frukt, aprikoser, mineraler och en slurk honung. Smaken är uttalat fruktig med avrundade syror.

2005 Riesling Clos Sand kommer från unga (sjuåriga) vinstockar utanför Wettolsheim. Clos Sand är ett läge med granitjord, där man odlar 0,4 hektar. Uttaget ligger på 27 ha/hl. Vi hittar en stenig, något knuten doft med aningar av petroleum. Smaken är ung, ren, stramare än föregående men ändå relativt fruktig.

2004 Riesling Grand Cru Hengst har vuxit på en urtypisk riesling grandcru-jordmån av kalkrik märgel i sydsluttning. Stockarnas ålder är 25 år, uttaget ligger 48 hl/ha. Man har en halv hektar i detta läge. Doften är redan komplex, yllemineralisk, med rikliga mängder av honungstonad, mogen frukt och ursnygg blommighet av jasmin och liljekonvalj. Det doftar strålande! Smaken är mycket kraftfull och så ända in i märgen (märgeln?) mineralisk att man skulle kunna kalla den lakritssalt. Rik frukt, utmärkt grepp, rejäl längd och - pur elegans! Vi vill ha det här vinet. Vem tar tag i importbiten? Madame Buecher hade tre kandidater, berättade hon. Vem blev det? Annars får vi nog åka till Wettolsheim ändå... €22,80 på plats.

JOSMEYER
2004 Riesling Les Pierrets är ett fynd för petroleumälskare. Doften är inte det minsta komplex utan står stadigt på sina två ben: diesel och citrus. Syrorna är supertuffa och salivframkallande. Sånt här gillar vi skarpt. Mums! 225 kr i RS/privatimport.

2005 Riesling Grand Cru Hengst har en elegant och komplex doft där det mest märkbara är vita blommor, vit persika och mineraler. Smaken bjuder på mogen sötfrukt, snyggt balanserad med en mjuk och elegant syra. Aromerna fyller hela systemet mellan näsa och gom. 120 flaskor kommer i novembersläppet, 389 kr.

MONTIRIUS
Christine och Eric Saurel är ett trevligt par som vi gärna skulle hunnit prata längre med (det börjar bli många trevliga människor vi träffat idag). Man brukar gården biodynamiskt sedan tio år tillbaka. Vi gratulerar och frågar vad det betyder för en mindre producent när Bob Parker dunkar till med en 92-poängare. Christine säger att det är otroligt betydelsefullt för dem, att det är det bästa visitkort man kan ha för att komma in på nya marknader. En intressant detalj är att man enbart använder betongtankar för mognadslagring. Det brukar ge en lite rå, fruktig stil.

2006 Vacqueyras Blanc är gjort på grenache blanc, rousanne och den sent mognande bourboulenc. Doften är frisk, aromatisk och örtig. I smaken är det den avslutande anisen vi tänker mest på.

2007 Le Cadet Vin de Pays de Vaucluse blandar grenache, syrah, cinsault och merlot. Ehh, hörde inte det sista, ursäkta vill ni ta det igen? Merlot! Måste vara ett fall av selektiv hörsel. Ja den mognar tydligen fint i området och ger lättsamt vin för tidig konsumtion. Lakrits och smörkola på nosen. Primär, omedelbart fruktig karaktär i smaken. Ett skäligen enkelt vin, tycker Nettare-Anders.

2006 Le Jardin Secret Vin de Pays de Vaucluse är ett rent grenachevin. Både smak och doft bjuder på tuff ung hallonliknande rödfrukt, vanilj och lakrits.

2005 Vacqueyras Garrigues består till 70% av grenache och resten syrah. Doftar inte oväntat av garrigue med mycket mörka lakritstoner och mörkare körsbärsfrukt. Lite mörkbråkigt och alkoholstarkt är det allt på egen hand men vi misstänker starkt att en grillad lammstek med herbes de provence skulle styra upp den saken. Anders tycks aningen mer avvaktande men vi, inte minst S, tycker att det är mycket gott och lovande. Något års lagring skadar absolut inte. RP 92p.

2006 Vacqueyras Garrigues är i stort sett samma vin, fast lite mindre bråkigt och med en mjukare munkänsla. Mycket gott och mer lämpat för omedelbar konsumtion än nollfemman.

In på scenen kommer arrangören och ropar "Stop! Stop!!" till Christine Saurel som står med flaskan i hand. Från en upphöjd balustrad tackar Nicolas Joly alla närvarande och frågar om någon möjligen är sugen på att hänga med och äta middag. Responsen är matt. Och därmed var denna stimulerande och fullmatade dag till ända!

2000 Georg Breuer Rüdesheim Berg Schlossberg

Efter en varm dag på stranden längtar vi efter en riktigt god sval riesling. Årgången 2000 beskrevs som varm och snabbmognande, men kanske inte den mest strukturerade, när vi besökte Breuers Vinothek i Rüdesheim 2004. Vi drack den ljuvliga 2000 Nonnenberg förra sommaren, generöst sötfruktig och förhållandevis avrundad i syrorna. Nu är det dags att prova 2000 Schlossberg. Färgen är gul med gröna reflexer. Doften är mycket mineralisk, något knuten och aningen stickig, med jäst, nässlor, och intensiv citrusfrukt. Efterhand kommer kryddor, persika, söt ananas, flintrök och musselkalk. Smaken har en pigg sprits, med en mycket koncentrerad, söt citrusfrukt och några gröna inslag. Eftersmaken är riktigt lång, kanske årets hittills längsta i ett vitt vin.
Vi kommer direkt att tänka på likheter med Zind Z004 och öppnar en för jämförelsens skull. Det finns en hel del gemensamt, inte minst nässlor, jäst och musselkalk, men Zind har fler gröna toner, mer ylle, mindre generös frukt och en högre, ståligare syra. Som matvin till lax i ugn med romsås tycker vi faktiskt att Zind är bättre, eftersom Schlossberg krymper lite i samspel med kvällens mat. Men på egen hand bjuds dock massor av högklassig njutning, nu och några år till. Ett mycket gott vin, men frågan är om inte 2000 Nonnenberg var ännu bättre.

2000 Berg Schlossberg (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2004 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg

Herrenweg de Turckheim är inte en grand cru-klassad vingård. Men detta vin från Zind-Humbrecht har mer koncentration än mången Alsace Grand Cru. Lågt skördeuttag och bra läge gör sitt. Den här svala årgången är lustigt nog betydligt fetare än den sirligare 2002, som nu ligger till sig i källaren.

I glaset får vi en för ung riesling ovanligt gul färgton. Doften är tydlig och barnsligt kul, med dansk citronvand, citronskal, honungs- och vattenmelon, mandel och kryddor. Första smaken är mer åt det vuxna hållet med finfin saftig citronsyra, bra kraft och rätt fet struktur av citron- och bergamottolja. I mitten bjuds stram lime och avslutet är elegant bittert med grapefrukt.

Helheten är idag mer direkt än komplex, men den har fin balans som får oss på gott humör. Det här vinet tilltalar oss så mycket redan nu att vi har lite svårt med motivationen att lagra. Men håll i hatten, för det lär bli ännu bättre. Och vi tackar ju aldrig nej till lite mer petroleum...

Till stekt lax med frästa grön- och rotsaker, bönsallad och örtcrêmefraiche.

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

BYOB: Terminsavslutning

Strax innan jul hade vi en härlig sittning som envist pockat på att bli bloggad alltsedan dess. Den här kvällen var vi sju vingalningar med en sjuklig lust att dela vinupplevelser. Bara att knyta upp tomtesäcken alltså, och låta röda näsor jobba i blindo. När det blev läge för mat ringde vi efter pizza från Ciao Ciao. Ostarna kom i vanlig ordning från Wijnjas.

Först ett vitt vin. En enda sniff och reptilhjärnan har redan bestämt sig vad det är i glaset. Under höstlovet drack vi Zind-Humbrechts Zind Z004, och den hade utvecklats åt precis det här hållet, bort från den friska jästighet och det zzing vi inledningsvis älskade. Guld och granskog! Grön sparris och fet gul frukt, barriga granruskor och burkpersika med intensiv citrus. Några vitblommiga övertoner också. Men smaken stämmer inte riktigt med minnesbilden, här finns mer fetma, ett rikligt extrakt och en avrundad syra. När vi tvingas inse att det inte är Zind vi dricker så är det helt kört att hitta några nya spår. Chardonnay från Clos Windsbuhl, så är det bara...

2005 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben (89)

Okej då, vi säger väl riesling. Som apéritif är den lite baktung med mer extrakt än syra, men skicka in en österrikisk kalvschnitzel så snackar vi.



Det första röda - brunröda - vinet doftar EXAKT som man vill att en klassisk bordeaux ska dofta. Gödsel, gräs och grön paprika på ett väldigt tilltalande sätt. Mmm, nu är vi redan mitt i Médoc! Blyertspenna, cigarrlåda och nyputsade ridstövlar i stallet. Svartvinbärsfrukt ripplad av röda vinbär - cabernet med merlot! Multnande höstskog, svamp och lite mynta. I munnen är detta varken ett stort eller kraftfullt vin, men det vinner lätt första pris i grenen drinkability. En slank och läskande munkänsla, med låg alkohol och mjuka nedsmälta tanniner. Frukten är hyfsat ungdomlig, det finns inget hål i mitten vad vi kan se och avslutningsvis bjuds en eftersmak åt det kortare hållet. En anstrykning av murkna fat och källare i doften får någon att misstänka kork, men ingenting i smaken pekar på det. Summa summarum erbjuder det här vinet en närmast total harmoni i munnen, men utan att bjuda på några större fyrverkerier. Det har karaktären av ett mellanår, fast från ett riktigt bra och urtypiskt slott - lite som 2002 Mouton-Rothschild på den senaste Hjo-provningen. Gissningarna blir en rolig pilkastning på médockartan: Margaux, Saint-Julien, Saint Estèphe, Pauillac. Sällskapet har också klara problem att åldersbestämma vinet. Det tycks inte vara lastgammalt, men man kan notera en finmalen fällning i glaset. Någonstans mellan 1988-1999. 1995, kanske?

1983 Château Mouton-Rothschild (91-92)

Wow, vad kul! Vore man rik skulle detta vara det ultimata onsdagsvinet! Gick lös på någonstans mellan 1300-1500 vid auktionen för något år sedan. Tack Ulrik för att vi fick vara med om det här.



Nästa vin har en ljusare tegelorange färg med finkornig fällning. Doften är mogen och avrundad med inslag av hö och ostbutik, hästsvett och salviaörter, apelsiner och tomatpuré. Framträdande drag av torkad tobak får snart sällskap av tjära, och kanske finns här en andel nya fat. I slutet av glaset är det just tjärtonerna och tomatpurén som minglar kvar. Smaken har en livlig syra, är tanninrik som en nebbiolo med något uttorkad frukt. Även här njuter vi av underbara aromer som blodapelsin, tomatpuré och rostiga mineraler. De pigga syrorna driver en lång eftersmak, och leder klart över tanninerna i en totalbild som är elegant och nästan burgundisk. Det hela leder tankarna till barbaresco och mognadstonerna antyder att vinet nog kan vara betydligt äldre än man tror. Detta är jättegott, även om det inte är storslaget som de bästa 71:orna i höstas. Vår gissning blir en Riserva -78 från Produttori del Barbaresco.

1983 Gaja Barbaresco Sori Tildin (91-92)

Fantastico! Oj, vilken ynnest att få prova det här vinet. På etiketten står det 1982 Gaja Barbaresco men korken säger märkligt nog 1983 Sori Tildin. Till slut visar det att det är korken som stämmer! €130/Stefan Töpler.



Från en magnumbutelj häller upp vi ännu ett brunrött glas, fast lite tätare i färgen än de föregående. Här noterar vi tobak, skit/gödsel och örter med salvia, malört och eucalyptus i förgrunden. Franska fattoner av läder, smör, vanilj och kaffe. Frukten liknar plommon och har fått en jättefin utveckling. Smaken är sötfruktig, mogen men inte direkt komplex, med småsträva tanniner av svart te. Syrorna är mjuka och avslutningen av mjukt avklingande medellängd. Te-tonerna säger toscana och visst är det riktigt gott och harmoniskt, men kanske inte stort. Ett lyxigt och gott ackompanjemang till pizzorna som nu står på bordet.

1993 Frescobaldi & Ferré Brunello di Montalcino Riserva (91)

Buteljen är ett under av kitschighet med sin tygetikett designad av Gianfranco Ferré. Flaskan är täckt av guldkronor, och tydligen släpptes den här specialaren inför millenniefestligheterna. Priset låg först på $475 men efter att festen var över reade SB ut denna magnum för 600 kr. Hyggligt pizzavin, Niklas!



Nästa glas bjuder på julkryddor, julmust och torkad frukt, till och med russin. Ett framfusigt inslag av sötmogen cassis och tropisk passionsfrukt sällskapar med körsbärsfyllda chokladpraliner. Tjära och balsamiska fattoner, blomparfymer och kokoskola. Det finns en hel del godis i den här påsen! Även smaken är söt som godis med mjuka syror och tuffa, rätt så uttorkande tanniner. Mittsmaken är dock mycket proffsig, tuggbart fruktig, viskös och behaglig. Avslutningen är lång med både eldighet och en lite torr kärvhet som kanske inte är vinets bästa tillgång. Som Fritte säger: Hohoho, här var det muskler! Vinet är som gjort för att casha in höga amerikanska scores, men det kräver att provaren fixar den söta och häftigt ekade stilen. Cocacola-barbaresco, lystrar även till namnet Suckling-barbaresco.

2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi (93)

Ett kontroversiellt vin runt bordet - drar ner både negativa och positiva reaktioner. Efter Roagna-provningen i november känns detta nästan som en karikatyr, och utgör nog själva sinnebilden för allt vad Luca inte gillar. Den tunga noshörningsprydda flaskan har väl ungefär lika bra imponatorfaktor som en fet suv i dessa miljömedvetna dagar, men visst finns här en rejäl lagringspotential som försvarar betyget. Själva känner vi dock hur förhållandet till Spinettas topp-barbareschi svalnat så pass att vi faktiskt slutat bry oss nämnvärt när de släpps. Ofta uppnår vinerna inte riktigt den balans som vi hoppats på, och särskilt inte i ett varmt år som detta. Dessutom har de numera blivit galet dyra...



Nu häller vi upp ett nytt glas, ljust rubinrött. Doften bjuder på galet fina fikon, gula sultanarussin, jordgubbsylt, romerska bågar och körsbär. I och med de här intrycken känns druvsorten redan spikad och vi fyller förstås på med förväntad garrigue, lavendel och rosmarin. Här finns också en gräddighet som gränsar till smör pch, påpekar någon, ett reduktivt inslag av gummi. Smaken överraskar med att vara så fräsch, balanserad, torr och stram, och ingen särskild alkoholvärme noteras. Citrussyrorna fräser som ett bett rakt in i fruktköttet på en apelsin. Om det här är en châteauneuf måste den komma från en lite svalare årgång. Det är nu Franko berättar att vinet är en nolltrea. Insikten träffar direkt, det måste vara en röd bourgogne vi har glaset och troligen från côtes-de-nuits. Enligt devisen "känn din egen källare så känner du andras" gissar vi på Potels Vosne-Romanée 1er cru.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts (91)

Vilket galet år det var, 2003! Klimatzonerna flyttade minst 30 mil norrut. Vinet skulle absolut kunna fått ett högre betyg på sin rena hedonism, men förtjänar avdrag för att det är atypiskt, och för att syrorna tappar i livlighet med tid i glaset. Är de justerade månntro?



Ung, härlig frukt av söta björnbär, kirsch, körsbärskärnor och sötlakrits. Fina inslag av cassis, örter, espresso, rollokola och fatkryddor som kommer alltmer i glaset. Smaken fortsätter på cassis-spåret - en smått eldig och härligt sötmogen frukt av mestadels svarta vinbär. Ganska så imponerande i munnen! Vi får informationen att det rör sig om en bordeauxblandning, men alla gissar ändå vilt och ingen träffar rätt.

2004 Gaja Ca' Marcanda Bolgheri DOC (92)

Vad ska man säga? Väldigt proffsigt och gott, som vanligt från Gaja, men här finns knappast ett tydligt avtryck från toscana.



Doften ger bittermandel, körsbär med kärnor och ett inslag av charmerande jordgubbar. Skogsbär, anis och fatkryddor. Här finns ett slags bordeauxkänsla, men ändå inte. Syrorna är friska och höga, tanninerna mjuka. Frukten är svalt god men lite tunn i mot slutet. Helhetsintrycket handlar mycket om läskande fräschör, med balanserad alkohol, viss grönhet och inslag av äppelskal. Eftersmaken är lite kort och avklippt, men det som bjuds är ändå väldigt gott. Efter en del funderingar är det nog en cali men knappast från något varmt läge i Napa, snarare uppe i bergen. Ridge Santa Cruz Mountains från början av 00-talet?

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon (90)

81% cabernet sauvignon, 15% merlot, 2% petit verdot och 2% malbec. 40% bergsfrukt från Alexander Valley. Tjugoåttonde årgången från vinmakaren Rob Davis. €41 hos Wein-Weber.

Granatröd, transparent färg. Röda körsbär och kärntoner kittlar nosen. Ett lagom modernt doftintryck med lim och flyktiga alkoholer från faten. Här finns också en mycket fin ursprungstypisk nebbiolokaraktär av tjära och rosor med inslag av sandelträ, asiatiska kryddor och lite mandarin. Verkligen lovande! I munnen ett fokuserat, elegant och rödfruktigt vin med rödavinbärssyror som dominerar över tanninerna. Noter av sandelträ och en snygg torrhet i avslutningen summerar ett av kvällens mest aptitretande viner. Är det en nollfyra från barbaresco? Riktigt fin är den hur som helst.

2005 Mario Marengo Barolo Bricco delle Viole (93)

Finns det några kvardröjande flaskor får de stark köprekommendation.



Färgen är medelmörkt brunröd. Det första som träffar näsan är ett plåster. Ja faktiskt - använt, svettigt och kanske rentav lite varigt! Detta låter kanske inte särskilt gott, men som det ofta är med brettiga noter i vin så funkar det fint. Därefter dyker det upp några nötiga toner, vi associerar till både jordnötter och valnötter. Doftavdelningen kör nu igång en härligt sammansatt aromshow med torkade körsbär, köttsafter, rödvinssås på kål och rotfrukter, en aning grisnjure och ostbutik. Pinjeträ, garrigue och tobaksliknande stjälkighet som ger goda associationer till bordeaux. Men det ursprunget är förstås inte med på kartan, redan plåstret skvallrade om vilken producent vi troligen har i glaset. Smaken bekräftar alla förväntningar med söt frukt och ljuvligt utmognade tanniner. Rik grenache med apelsinsyror som får smaklökarna att dansa ringdans, och aromerna minglar kvar länge. Drickfärdigt vin, och fantastiskt gott! Strukturen av mogna stjälkar går igen i munnen och nu är det inte längre någon tvekan. Detta måste vara en Pegau, frågan är bara från vilket år. 2001?

1998 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (94)

Tack Niklas, den var i perfekt mognadsfas just nu.

Brunröd, medelmörk färg. Här tänker vi direkt på garrigue-örter och ett medicinalt, smått volatilt inslag. Frukten är röd, med starka inslag av torkad frukt, russin och fikon. Bakkryddor och milt brettiga toner assisterar. Smaken bjuder på massor av mognande grenache med bra syror men rätt så torra tanniner. En châteauneuf-nolltrea förstås! Behagfullt eldigt, kryddigt vin med en del portvinstoner. Trots de smått uttorkande dragen är det jättegott, och som vanligt kan de här vinerna inte komma på bordet utan att en rinnig, stinkande époisses kommer släntrande strax efter. Vi slår till med en gissning på 2003 Brunel Les Cailloux.

2003 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (92)

Borde man ju ha känt igen eftersom det var så nyligen vi sågs sist. Men ikväll kändes 98:an mycket mer Pegau-ig vid en direkt jämförelse. Rackarns vilka goda viner de gör, hur som helst..

Ljust rubinröd färg. Härlig pinositet som kittlar nosen, med jordgubbsylt och grillkryddor, peppar, örter, mynta och boudoir - eller nyknullade lakan, för att citera en entusiastisk tyckare runt bordet. Smaken är också rejält fruktslampig med tydlig eldighet och en gnutta kirsch. Aromer av apelsiner, lakrits och nori-ark. Ett hedonistiskt och väldigt californiskt helhetsintryck, ingen risk för att förväxla detta med röd bourgogne. Påminner om Hansel North Slope, kan det vara den?

2006 Walter Hansel Cuvée Alyce Russian River Valley Pinot Noir (90-91)

North Slope var nog lite elegantare, enligt Franko. Det här rekommenderas särskilt till grillad kyckling eller varför inte på egen hand.

Mörk, tät, blåsvart färg. Doften bjuder på skogsbär, kanske särskilt björnbär. Tydliga rostade fat med brända toner. Muskotnöt, järn, röda äpplen och mörk choklad. Ett vinöst intryck med allmänt biodynamiska vibbar. Smaken är sötfruktig, något eldig med utmärkta syror och rejäla, chokladiga tanniner från modernt rostade franska ekfat. Frukten är rejält extraherad men blir inte det minsta jobbig i och med att syrorna är så höga och friska. Vinet är riktigt gott, men fortfarande purungt och tycks vara mycket utvecklingsbart. Tanninerna växer ju längre vinet står i glaset. Helhetsintrycket är huvudsakligen italienskt, men med små färgklickar av Ridge och Barral. De biodynamiska vinteräpplena plus den sistnämnda associationen som vi annars aldrig får i Italien gör att det plötsligt framstår alldeles klart vad vi har i glaset. 2006 Barricadiero är ett vin man känner igen om man har smakat det.

2006 Vini Aurora Barricadiero Marche IGT (91)

90% montepulciano, 5% cabernet sauvignon, 5% merlot. 14,5% alkohol. Ekologisk odling. Mycket mogna druvor och lång maceration, 20-30 dagar, med stjälkarna kvar. Mognade ett år på nyfranskt. 149 DKK hos Cibi e Vini på Torvegade, Christianshavn. Finns fortfarande kvar på deras hylla, skynda att fynda.

Tack alla, och särskilt M & K som huserade, vi längtar redan till nästa gång det är dags. Andra noteringar här, här och här.

2002 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg

Vi fick nyligen en vink om att det här vinet eventuellt är på väg att vika ned sig. Dags alltså att korka upp den sista flaskan, som ikväll får sällskapa med norrländska gårdsosten Blenda.

2002 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg är rikt i färgen och doftar moget av akaciahonung, citronskal, dansk citronvand och galiamelon. En fin mineralkänsla letar sig fram mitt i all frukten och kittlar nosen. Vi smakar och är direkt överens - den här flaskan är på topp, här finns både en fast syrastruktur och bra livlighet - till och med spritsen är kvar. Herrenweg är verkligen skönt i sin fylliga aromrikedom, inte minst honungsaromerna går igen i munnen. Ihållande citronsyror leder ut i en mineralisk, lång och något grapebitter eftersmak.


Vinet har tillbringat de senaste fyra åren i källare med 10-16 graders temperatur, det kan förstås göra skillnad. Men man får nog också ställa in sig på att det varierar en del mellan flaskorna när de börjar bli lite till åren. Yppigheten och aningen av restsötma gör att vinet gör sig bäst när det får inta huvudrollen. Bara sältan från en lagrad ost behövs för balansens skull.

Jämtländska Blenda är en opastöriserad ost på får- och komjölk.
Den är ganska smakrik och påminner en del om Comté. Ganska omöjlig att sluta äta när man väl börjat, och kommer fint överens med vinet. Ett parti Monopol passar också bra i ett nedsläckt Stockholm. Vi roar oss med väldigt noggranna beskrivningar av hotellen.

2002 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

Vinunikt ur Claes källare

I måndags fyrade Stockholmsmunskänkarna av vårsäsongens kanske mest emotsedda provning. De trettio platserna hade gått åt i ett nafs, trots ansenlig prislapp. Vår enkla idé var att Vinunic-vd Claes Lindqvist skulle bege sig ner i källaren för att leta fram mogna årgångar av sina favoritviner. Claes tillförde själv elementet av tidsresa i snabbspolning. Voilà! Fyra världsklassviner i ung och mogen version.

Inte helt oväntat ville Claes presentera alla sina viner i avpassade Riedel-kupor. Ett element av dramatik tillstötte när budfirman levererat precis hälften så många glas som behövdes. Några telefonsamtal senare hade vi nästan så många glas som behövdes. Därför fick glas nummer sju bli ett av våra egna Spiegelau Expert Tasting. Det vin som utsattes för denna svåra prövning klarade - inte heller helt oväntat - pärsen med glans.

Domaine Zind-Humbrecht Riesling Rangen de Thann Clos Saint Urbain - 2007 vs. 1994

Väldigt vackra färger i de här glasen! 2007 mixar halmgula och ljust gyllene toner. Doften berättar på ett fängslande sätt om det ovanligt beskaffade vingårdsläget, ett av få i Alsace med vulkanisk basalt i rak söderexponering. Det doftar rökigt på ett sätt som är ganska unikt för Alsace. Det doftar sen skörd och hög fruktmognad med toner av gul persika, passionsfrukt och grapefruktskal. Men trots en skymt av honung doftar det egentligen inte sött. Och det smakar inte det minsta sött heller, vilket man kunde tänkt sig med kombinationen Zind-Humbrecht, söderläge och sen skörd (restsockret ligger runt 7 gram och alkoholen på 14). Vinet har en oerhört välbyggd struktur med spikrak syra inbäddad i tätt extrakt. Den lilla grapebitterheten är enbart elegant och längden alldeles enastående utan tendenser till hetta.

1994 ser ut som flytande guld. Doften har en mycket fin utveckling med drag av äppelpaj, honung, nötter, smör, mandelmassa och torkade aprikoser. Dessutom finns en typisk riesling-mognadston som vi vill likna vid kräftspad. Den återkommer i smaken, som har mycket mer framträdande sälta än ettan. Tillsammans med den lena, mogna texturen kan man associera till kräftsmör. Annars rätt mycket mogna honungstoner, men egentligen utan sötma här också (restsötman var bara 2 gram). Syran är fortfarande härligt spänstig och driver en fin längd, med liten randanmärkning på alkoholvärme i eftersmaken.

Nollsjuan är ju suverän! Vi ser egentligen ingen anledning att lagra, när vinet är så perfekt nu. Men så vill vi också ha vår riesling allt yngre och yngre nuförtiden...

Domaine de La Romanée-Conti Grand Cru Échézeaux - 2008 vs. 1990

Bourgogne från DRC bör vara bland det mest förtjusande man kan överhuvudtaget kan presentera för lilla nästippen. 2008 har en sagolikt vacker doft - så öppen, frisk och ren. Blå blommor fläktar med sina späda kronblad över daggfriska röda bär, medan lätta fatskyar av mandel, muskot och sandelträ strävar uppåt i den stora bourgogne-kupan. Ett pikant litet citrus-inslag bär på löften om mer, vilket ska visa sig i nästa glas. I munnen: ack så friskt, slankt och dansant. Fullständigt klockren ljusröd bärfrukt - tänk röda vinbär, lingon och smultron -  exponerad med perfekt fokus i kort skärpedjup. Skön intensitet, härligt grepp och dito längd. Superelegant, och lätt som en slöja, utan att vara det minsta tunt. Alla vid bordet himlar och suckar.

Den brunröda, tegelkantade 1990 är på god väg mot fullfjädrad mognad, men är ännu inte riktigt där. På nosen vankas en rejäl wow-känsla med intrikata doftkorsningar som kräver uppfinning av ett nytt ord: apelsinlakrits! Här spelas det i ett mörkare register: pomeransskal, salta remmar, tjära, läder och en sammansatt kärve örter (kanske stjälkarna spelar in?). Men så finns det också en solid fruktkärna i mitten av doften - tänk er en mörkröd spegel av halloncoulis. Efterhand som vinet får mer luft adderas toner av dadlar, knäck och bränt socker. Smaken fyller verkligen hela munnen, med högre medelålderns hela pondus och rondör, med mognadens utvecklade polyfoni och fina ålderssötma. Förvånansvärt tanninrikt bjuder vinet fortfarande på seriöst motstånd och kommer till sist ut för applådtack efter en grande finale med långa kostbara kryddtoner.

För att summera mötet: två fantastiska viner! Dessutom en match som visar upp de bästa egenskaper man kan hoppas på från ett svalt år, och de bästa från ett varmt.

Ridge Monte Bello Santa Cruz Mountains - 2007 vs. 1997

En match som tyvärr avgörs på walk-over, åtminstone i våra glas. 1997 - som bjöd på en sådan övertygande uppvisning för något halvår sedan - saboteras den här gången av en ovanligt lurig, sent avslöjad och liksom dammig variant av korkdefekt. Attans otur...

2007 dukar upp en mycket fin och mogen primärfrukt av cassis, blåbär och hallon. Topptonerna utgörs av mynta, eucalyptus och barrträd. Faten assisterar ganska diskret med bourbonvanilj, chokladkola och bastubänk. Än så länge bara ett läckert råmaterial - lite som när man provar bordeauxprimörer - men ändå en riktigt fin doft i liknande skola. Suveränt balanserat och harmoniskt i munnen, gott och mer än drickbart redan nu, men inte alls komplext i jämförelse med resten av dagens viner. Förtjänar minimum tio år på rygg innan korken dras.

E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline - 2007 vs. 1990

Här är vinet som bevisar att det går att köra med 100% nya ekfat i 40 månader utan att resultatet blir groteskt. Tvärtom, det blir underbart! Och det beror förstås på att det finns ett druvmaterial som klarar utmaningen - och i förlängningen handlar allt om terroir. De tvära branterna ovanför Ampuis är den perfekta mötesplatsen för att kärlek ska uppstå mellan syrahdruva och berggrund. Vingården La Mouline ligger i Côte Blonde, som har appellationens ljusaste jordmån, med mer gneiss och kalkrik lössjord än granit. Ett viognier-inslag på 11%, vinifiering med stjälkar och ytterst försiktig svaveldosering bidrar till La Moulines avväpnande personlighet. 

Vidöppen och barnsligt charmig -  sådan är nollsjuans nos. Faten inleder med att räcka fram en Cloetta kexchoklad - hyggligt, tack! Snart domineras doften av rena, primärfruktiga, florala aromer på temat viol, björnbär, hallon och cassis. Men även om vinet förstås ännu är helt outvecklat, finns också en härlig komplexitet med drag av tjära, fet lakrits och lagerblad. Dessutom en ovanligt stilig örtbukett där särskilt myntan bidrar till det riktiga lyftet. I munnen friskt och superharmoniskt med silkestanniner i lyxklass. Relativt ekigt i denna unga fas, men absolut inte så det stör. De ursprungstypiska örterna, särskilt myntan, kommer igenom fint, och i eftersmaken minglar tjärpastiller och saltlakrits. Förutom den juvenila charmen är det den perfekta balansen man slås av.

1990 har utvecklats till en vildare, mer väderbiten personlighet. Doften är uppenbart stjälkig - lite åt Pegau-hållet, minus en rejäl binge hästtäcken - men frågan är om man ändå inte hade en gnutta brett i källaren hos Guigal på den tiden? Vad som också är gemensamt med Pegau är den markerade örtigheten - så rena och visuella örter att man kan sluta ögonen och få hela panoramat framvevat för sig. Men så har vi förstås också frukt - klockren, tät, mörkröd syrahfrukt som varken är ung eller gammal, bara tidlös. Gulorangea citrusskal, nymalen svartpeppar och drypande baconfett bidrar till den urstarka doftuppvisningen. Och som det brukar vara, när det gäller riktigt stora viner, så blir det ännu bättre i munnen. Det här är en makalös uppvisning i grenarna kraft och elegans - på samma gång. Den kassaskåpstäta frukten är i perfekt skick, till synes vaccinerad mot åldrande och trötthet. Strukturen påminner om de deffade vaderna på en tävlingscyklist, med bestämda tanniner, citrussyror och örter. Och så kommer vi till slutet. Eller nej, det gör vi ju faktiskt inte. Efterklangen ringer ända in i evigheten.

Även om både vi och säkert alla andra charmades av den unga versionen, så är det ju helt uppenbart att detta förtjänar sina femton-tjugo års lagring. 1990 La Mouline går direkt upp på toppen av årsbästalistan 2012. Vin blir inte mycket bättre än så här.

Indiana Jones i Köpenhamn

Vi tar en gammeldags färja över sundet för att bunkra upp med lite trevliga viner. Strandvejen ska man ju helst åka en gång om året. Vinadresserna är säkra kort i centrala Köpenhamn, förutom vår färska italienska bekantskap Carlo Merolli. Hans nyinvigda hämtlager hittar vi efter otaliga felkörningar på adress Skovlytoften i Holte, halvvägs till Helsingör. Det skadar nog inte att ha gps i jeepen om man ska genomtränga norra storköpenhamns labyrintiska förortsdjungel. Den fördömda jakten på vinimportörens gömda skatter kan börja...

Erik Sörensen Vin säger sig ha fått ensamrätt att sälja hela upplagan av 2005 Terroir Christian Barrot Châteauneuf-du-Pape från Domaine La Barroche. Det verkar smått otroligt att man själva skulle klara att sälja tusentals flaskor av detta vin, men det kanske är sant. Hursomhelst har vi ju redan smakat den kommande årgång 2007 direkt ur Julien Barrots pipett, så det är ingen svårt beslut att köpa vinet. 100% grenache från unga stockar, ett vin att dricka ungt. Även 2005 Fiancée har vi nyligen njutit till tournedos med hemfriterade pommes à la Anthony Bourdain. Vinet är ren och skär buteljerad upphetsning. Trots det något överhettade danska priset måste vi bara ha en flaska innan det släpps på hemmaplan i september. En annan het châteauneuf är 2005 Vieux Donjon som enbart finns på halvflaska. Vinet bör ju lagras framåt 2012, men i halvflaska går det möjligen fortare. Från närbelägna Séguret kommer den fatlagrade 2005 Mourchon Grande Reserve som kammat hem höga parkerpoäng. Från kultförklarade carignanproducenten Domaine Gauby kommer 2005 Les Calcinaires som enligt utsago ska vara ännu bättre och elegantare än den skönt bonniga nollfyra som vi smakade förra året. Även den vita 2006 Les Calcinaires på carignan blanc är värd att kolla upp. 2004 Château Liversan är en trevlig cru bourgeois från Haut-Médoc som fått positiv uppmärksamhet från Decanter, och dessutom en guldmedalj i Paris. Vi drack och gillade förra årgången. Den nya är mer än ett år yngre men ren och bra i sin strama, medelfylliga stil (119 DKK). 2005 Château Morin är en enklare St-Estephe på tilbud för 99 DKK. Förra årets moselfynd, 2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg, är ett jättegott sommarvin och går på tilbud för modesta 89 DKK. Bland mycket annat finns också ett imponerande utbud från Zind-Humbrecht. Vi faller för att smaka på ny årgång av chardonnayvinet Zind Z006.

Ett snabbt besök hos Otto Suenson på Dronningens Tvaergade berättar överraskande att vinerna från Domaine Albert Belle finns på hyllan. Nollfemmor av de båda röda crozes-hermitagerna och den vita, med utropstecken för 2005 Cuvée Louis Belle (149 DKK). Dessutom finns hermitagen! René Rostaings languedocvin 2003 Puech-Chaud har vi länge velat smaka, och nu är det dags. Slutligen faller vi för möjligheten att köpa Fontodis 2004 Flaccianello della Pieve, även om priset är rätt kännbart.

Illums mat- och vinavdelning i källarplanet brukar ofta ha tilbud på ett gäng olika bordeauxer, under devisen köp två för XXX DKK. Så även denna gång. Ett kärt minne av åttiofemman får oss att vilja dricka 2000 Château de La Dauphine Fronsac. (150 DKK/fl). Det syrliga, merlotdominerade vinet har goda, lite rustika mognadstoner. Mycket mer finns att välja på, men vi hastar vidare i värmen för att hinna med en kall öl i skuggan på Gråbrödretorv.

Slutligen skakar vi hand med den gemytlige Carlo Merolli och kliver in i hans bräddfulla hämtlager. Här finns så många italienska viner att vi måste hänvisa till hemsidan och de nyhetsbrev som finns där.
En bra sak att veta är att lagersaldot inte riktigt stämmer med verkligheten. De olika baroli 2001 från Cascina Cucco är tyvärr slut, kanske för att priserna var för bra. Vad vi istället satsar på är Schiavenzas 2001 Barolo Prapó och 2001 Barolo Broglio Riserva. Vinerna är inte listade på hemsidan ännu, de är inte heller de mest kända internationellt sett, men är enligt flera källor mycket fina från en stor årgång och dessutom rimligt prissatta (DKK 245). Carlo puffar sedan för ett par viner från Fattoria di Sorbaiano i Montescudaio. 2003 Montescudaio Rosso delle Miniere är gjort på 60% sangiovese, 30% cabernet franc och 10% malvasia nera. Vinet har vuxit i högt belägna vingårdar med influens av havsvindar och bör därmed ha klarat det varma året bra (DKK 135). En 2006 Sorbaiano Montescudaio DOC slinker också med (DKK 75). Slutligen köper vi provflaskor av de olika vinerna från Fattoria di Luiano i Chianti Classico. 2004 Luiano Riserva (DKK 100), 2006 Luiano di Luiano Chianti Classico (DKK 85) och 2006 Luiano Chianti Classico. Missa inte chansen att köpa en låda av den sistnämnda för 660 DKK.

Det kan tyckas vara lite märkligt att skriva om viner vi köpt snarare än viner vi druckit. Men vi gissar att det finns en och annan som planerar att åka iväg på sin alldeles egna danmarkssafari - och då kan ju dessa tips komma till nytta. Ha en god tur!

Riesling revisited

Vi lagar färsk grön sparris, färserad torskfilé och scampi. Det är läge att friska upp intrycken av några favoriter från den senaste tiden. Först när vi druckit ett vin ett par gånger kan vi tycka att vi känner det...

Aromjäst och kalljäsning är vanliga grepp i lite billigare viner för att förstärka vissa fruktsmaker. Vi tyckte inte vid tidigare smakprov att det draget var störande i Franz Mittelbachs Kremstal-riesling. Men det tycker vi nu: trots fina mineraler vill vi inte att det ska dofta så här mycket päronfestis om vin (ett annat tydligt exempel var Fred Loimers basriesling från Kamptal). Kyl vinet hårt och drick utomhus. Godaste rieslingapéritifen just nu är istället 2005 Wegeler Pur.

Trimbachs basriesling växer ett par storlekar om man karafferar vinet en timme i förväg. Det här är ett utmärkt vin i denna klass, med gul mogen frukt och inte särskilt hårda syror.. Mindre blommigt och öppet i doften än vid förra smakprovet för ett halvår sedan, men fortfarande alltför ungt. Det här vinet bör efter tre års lagring ge full utdelning i form av petroleum.

Vorbourg visar på en variant av hur vi vill att mogen riesling ska dofta, här särskilt lampfotogen bland andra oljor. Ett verkligt gott vin med återhållsam frukt, läckert låg restsötma, strama syror från det fina året, grapebitterhet och stål. Resterande flaskor håller ett par år till.

Det mest generösa vinet kommer förstås från Zind-Humbrecht. 2004 Herrenweg är redan så gott att resterande flaskor måste förses med hänglås. Varför då, när det är så gott, kan man undra? Jo, för att det ska bli ännu godare! Doften är stor men inte helt öppen, och ger framförallt mycket av citronoljan från skalen. Med lång luftning kommer fler dimensioner i fruktigheten, som persika och aprikos. Smaken är perfekt koncentrerad citrus. Lagra eller lufta länge!

2006 Tegernseerhof Selection Riesling (Franz Mittelbach, Tegernseerhof, Wachau)

2004 Trimbach Riesling (F E Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2002 Riesling Vorbourg (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Alsace)

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

2004 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg

Redan den fylliga gula färgen överraskar. Doften är klart säregen, oväntat stor och utvecklad i det unga vinet. Tydligt oljig och bensintonad med dansk citronvand, bergamotte, apelsin och akaciahonung. Smaken är rätt bredaxlad och bär på en hel korg med citroner, apelsiner och grape. Syrorna är visserligen höga, men faller in bra i den fylliga karaktären. 02an var ganska annorlunda: ljusare, lättare och sirligare. En häftig kontrast! Det här vinet blir spännande att följa när karaktären fördjupas ytterligare. Finns fortfarande på hyllorna, köp!

Till enkelpanerad torskfilé med lättstuvad mangold.

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht)