Gubbamidda: Supertuscans 2004

Vilken fröjd det är att laga mat av svenska råvaror på hösten! Vi hackar ihop en pytt av trattisar, morot, palsternacka, rotselleri, lök, och bacon. Älgfärsbiffarna får extra höjd tack vare ägg och ströbröd som fått dra i kalvfond. Gräddsåsen spetsas till med hemgjord rönnbärsgelé och några lingon på toppen. Det tar sin tid, men det är så man jobbar upp en hälsosam aptit.

Planen är att checka av de supertoscanska nollfyrorna från Chianti Classico-området och se hur de har det nuförtiden. Kanske också för att se hur vi egentligen har det med dem nuförtiden. Det är heller inte ofta man ställer upp så många som fem stycken på bordet samtidigt. Och så kommer de ju blint för gästerna. Blint i fem karaffer där de vilat ett par timmar.

Våren var sen i Toscana 2004. Det kom snö i början av mars, men klimatet i april och maj blev milt och soligt med återhållsamt regnande. Knoppningen lyckades fint tack vare det varma året innan, men sommaren blev inte på långa vägar lika het. Druvorna skiftade färg sent, först i mitten av augusti. Augusti blev dock precis så där varm och solig som alla hoppats. Hela växtsäsongen gav en långsam och stadig utveckling, med bra fräschör och koncentration i druvmaterialet.

Det är riktigt mörka viner allihop, och trots minst hundra år av samlad erfarenhet runt bordet det blir oväntat svårt för de durkdrivna provarna att ringa in druvsort och ursprung. Det talas om storlek och muskler, om distrikt som Toro, Ribera del Duero och Madiran. Med lite diskret handledning hamnar vi ändå i Italien till slut. Det enda som tycks vara riktigt säkert är att vinerna inte kommer från Toscana, och att de inte är gjorda av sangiovese.

Då måste man ju ställa sig frågan varför folk tänker så. Och svaret måste bli att den fixering vid små franska ekfat som härskat under de tre senaste decennierna faktiskt varit till stor skada för ursprungs-känslan. Nu var ju i och för sig ambitionen att göra internationellt gångbara viner, och i så måtto kan man ju säga att vinmakarna lyckats. Det går nämligen inte längre att på ett enkelt sätt säga varifrån vinerna kommer. Helt uppenbart.

1. En mörk rubin, mest transparent i kvintetten. Nosen är knuten, men ger efterhand motvilligt ifrån sig noter som pinjenötter, ek, tobak, örter, te, och grus. När man känner till vad det är i karaffen, så känns detta ändå klart typiskt för sitt urprung. Den dova frukten förenar mörka körsbär med röda vinbär i en lätt volatil och - åtminstone för den som vet - väldigt italiensk stil.

Smaken är stram och relativt slank, med svala sur-syrliga moreller. Smått beska ektanniner och kärva druvtanniner gnabbas lite med varandra. En tydlig mineralkaraktär noteras, och pinjebarrig örtighet. Av de fem kombattanterna på bordet är detta den fysiska lättviktaren, och samtidigt det vin som uttrycker varifrån det kommer och vilken druva det är gjort av på det tydligaste och ärligaste sättet. Vi rankar det som nummer tre och sätter extra plus för hur det uppför sig med mat, tack vare syran. Fortfarande i yngsta laget.

2004 Fattoria di Fèlsina Fontalloro, Toscana IGT

100% sangiovese från Castelnuovo Berardenga och Colli Senesi, 330-400 m. Jäsning vid 28-30 grader, 16-20 dagars skalkontakt. 18-20 månader i franska barriques, hälften nya. 13.5%. 94 Galloni-pinnar. 299 kr.

2. En ogenomskinlig mörk rubin. Doften är hela tiden rätt knuten, med dova fat och mineraltoner. Pinjenötter, skokräm och rikligt men helt oinställsam ek. Den mörka frukten kommer fram efterhand men lossnar aldrig såpass mycket att man kan prata om definition. Det känns ekigare än ettan, och har dessutom ett litet inslag av omoget gröna toner. Det är svårt att läsa av vinet med hjälp av näsan.

I munnen en kraftfull krabat med rejält extraherade tanniner och en ekbeska som upplevs klart negativ för balansen. Det är stramt, tufft och motsträvigt, bjuder inte heller på särskilt mycket information om sig själv för tillfället. Fortfarande i yngsta laget. Kvällens svarte petter, enligt en enig jury. Bjöd på en långt bättre show vid grillen i Ljunghusen i slutet av juli.

2004 Villa Cafaggio San Martino, Toscana IGT

100% sangiovese. Från Panzano in Chianti, kalksten, 450 m höjd. Jäsning vid 28-30 grader, 21 dagars skalkontakt. Arton månader i franska barriques, hälften nya. 14%. Galloni 92p. 299 kr.

3. En påtagligt grusig, stenig, jordig och allmänt mineralisk doft. Här finns ett härligt fokus runt kärsbärskärnor och mogna mörka körsbär med aning av rotfrukter. Druvmognaden känns högre och mer lyckad än i de föregående två vinerna. Bland de små noterna tänker vi på senapsfrön, lite bakelit och en pust av rök. Tre udda saker som förmodligen hänger ihop med faten.

I munnen är det direkt balansen man tänker på. Det är mindre surt och beskt än de två föregående, med större tanniner som ändå bråkar mindre. Mer harmoniskt och välstrukturerat, och inte helt överraskande kasseras det också in i en betydligt större längd i slutet. Det här är en imponerande uppvisning av ett vin som fortfarande är alldeles för ungt, och man kan lugnt tänka sig en framtid om 10-20 år. Kvällens bästa.

2004 Fontodi Flaccianello della Pieve, Colli Toscana Centrale IGT

100% sangiovese. Från Panzano in Chianti, kalksten, 450 m höjd. Ekologisk odling, naturjäst med 21 dagars skalkontakt. Arton månaders lagring i nya franska barriques. 14%. Galloni 96p. 520 kr.

4. Kvällens flörtis lånar, utan att skämmas det allra minsta, stora delar av sin personlighet från Bordeaux. Det här är den klart mest utvecklade doften, med toner av cassis, rödare körsbär, ljus tobak, stall, ceder, blyerts, multna löv, blommor, vanilj, choklad och kaffe. Det är skönt att kunna få säga goda ekfat någon gång ibland.

I munnen en avrundat fluffig historia med snyggt polerad munkänsla och chokladiga medhårstanniner. Här finns riktigt bra frukt och en tillgänglighet som känns ganska avväpnande efter den inledande trion av tuffingar. Det saknas dock inte struktur, syran är alldeles utmärkt och slutet har en behaglig fatkryddighet. Ett populärt vin runt bordet och ett givet val när frågan gäller vilken flaska som bör konsumeras redan nu.

2004 Antinori Tignanello, Toscana IGT

85% sangiovese, 10% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc. Från vingården Tignanello, 47 hektar, kalksten, 350-400 m. Jäsning vid 28 grader. Längre maceration med délestages. Ett års lagring i nya franska barriques. 13,5%. Galloni 93p. 399 kr.

5. Färgen är opak, nästan svart. Den dova, djupa doften ger ifrån sig midnattsmörk frukt, cassis och plommon med assist av lakrits och tjära, läder och örter. Det finns också en känsla av blommig ny ek med typiska inslag av mörk choklad och vanilj. Allt presenterat på ett ytterst seriöst sätt, helt utan inställsamhet.

I munnen ett extremt tätt, närmast bläckigt vin med dominanta, tuggiga tanniner. Det måste varit för viner av det här slaget som farbror Bob patenterade uttrycket palate-staining. Smaken är enormt lång, men tyvärr dras vinet med en efterhängsen ekbeska som lämnar tungan alldeles nedsvärtad och sotig, en känsla vi också drabbats av i åtskilliga modernare spanska viner. Ett riktigt kraftpaket, men den slutliga domen blir tyvärr att vinet är alltför extraherat och alltför hårt ekat. Synd på så rara ärtor, för kvaliteten är det egentligen inget fel på. Givetvis är vinet alltför ungt ännu.

2004 Querciabella Camartina Toscana IGT

70% cabernet sauvignon, 30% sangiovese. Från Ruffoli i centrala Chianti Classico. Biodynamiska sedan år 2000. 12-20 dagars maceration. Två års lagring i franska barriques, 80% nya. 14%. Galloni 95p. 499 kr.