Ständigt dessa otrogna smaklökar! De är de enda vi har att hålla oss till, och samtidigt är de i kontinuerlig rörelse. Sådant som attraherade för några år sedan kan i värsta fall kännas ganska omotiverat att sätta i sig idag. Inte konstigt att man blir försiktig med vad man lägger undan. Det som ser ut att hålla i längden är 1) klassiska uttryck och 2) mesta möjliga ursprungskänsla. Ett klockrent exempel på de egenskaperna är Domaine du Pégau i Châteauneuf-du-Pape.
I bästa fall kan ju vin förmedla ett slags panoramaupplevelse av landskapet det kommer från, med alla dofterna från marken och växtligheten som vinden bär med sig. Sådana uttryck hänger givetvis ihop med gamla stockar i prima lägen, men också att man låter bli kemikalier och inte skördar övermoget, vinifierar traditionellt med stjälkarna kvar, jäser spontant och väljer stora liggare framför små ekfat. Har man dessutom lite brettanomyces-svampar i källaren, skippar filtrering och tar det piano med svavlet så är väl bilden av Pégau ganska komplett.
Efter ett par timmar i karaff står nosen i 2010 Cuvée Reservée på vid gavel. Här var det packat med intryck, osedvanligt komplexa för ett såpass ungt vin (men typiskt för viner med måttliga nivåer av brett). Noterna nästan ramlar över oss - vi kan bocka av ordentliga kvastar med garrigue-örter och ett jäsande mos av mörka surkörsbär, hallon och cassis. Vidare lakrits och stensöta, höga pinjer och svart te, ceder och tobak, rått kött, järn och stenar, syren och lavendel. Höjd och djup, koncentration och definition. Det mesta man kan önska finns där.
I munnen är det klarheten vi direkt tänker på. Den årgångstypiskt friska men ändå fullmogna syran får koncentrationen av smaker att formligen skina. "Ljust" säger S - men nog är frukten mörk, det är snarare övertonerna som känns ljusa. Dessutom serveras harmoniskt tätvävda tanniner, ett litet mått upplevd sötma, en sammansatt och varierad kryddlåda, men egentligen ingen upplevd värme att tala om. Behagliga mineralsalter och en gnutta läskpapper torkar upp i den långa och fortfarande lite fruktsöta efterklangen. Och hela paketet sitter ihop på ett klassiskt och självklart sätt.
Visst är Pégaus tia en rejäl munfull - inte helt olikt vad Didier Barral lyckades åstadkomma i samma årgång. Det finns en diskret natur-vibbe även här, någonting åt rödäppel- och syrenhållet, men framförallt den där härliga panoramakänslan vi hoppades på, samt en knäckande fin balans, harmoni och drickbarhet redan idag. Till lördagskvällens entrecôter spelar vinet mot öppet mål, och det kommer att bli ännu godare när den lilla fruktsötman integreras fullt ut.
Lite om framtidsutsikterna finns att läsa här, här och här. Nollnian drack vi här. Nollåttan här. Nollsjuan testades bland annat här och här. Nollsexan dracks här.
12 kommentarer:
Hmm, jag drack ju den här i påskas och tyckte det var den bästa unga Pègau jag druckit. Jag är 100 på att den kommer att bli ännu bättre, men frågan är om jag kan hålla mig ...
Och stensöta, ja, tack för att ni sätter fingret på något som undflytt mig.
Ännu ett område där man inte förstått storheten riktigt, men öppna i sinnet som vi är ligger en flaska anno 2007 och väntar i lagringsskåpet. När dricks den som bäst månntro?
Henrik - nollsjuan var ju också superskön när den kom, lättfotad och frisk jämfört med mycket annat. Och så hade den ju massor av panoramakänsla!
Lessrof - en del menar att Pégau utvecklas relativt snabbt men hade vi bara en endaste flaska skulle vi vänta åtminstone till 2017.
Håller man sig till klassiker som Pégau, Charvin och Vieux Donjon finns det nog goda utsikter även för den skeptiske att förstå storheten med tiden ;)
Ja lite skepsis skadar inte.
Värst är om man ändrar uppfattning och upptäcker att man druckit upp något för tidigt utan att förstå. Återkommer med utlåtande 2017-20 :)
Gäller samma för Château La Nerthe 2007?
Jag har försökt vara stark, men det låter som jag får leta fram den där lådan trots allt. Inte så överraskande. Med tanke på hur mina smaklökar beter sig så tycker jag själv källaren känns lite baktung med Ch9 just nu, men det kan nog knappast bli för mycket Pégau...
Pègau 2010 uppfyller faktiskt de flesta förhoppningar jag kan ha på ett vin. Det är gott (som fan), det är komplext, så fullt av uttryck/intryck att det är närmast undflyende, det har ett tydligt ursprung med ett enormt kick i reseturbon, det känns ärligt och mer eller mindre osminkat, det är en dröm med mat men är lika strålande på egen hand. Så, ja, i alla fall jag sträckte mig efter glaset oupphörligen.
Om det behövs en stand-in för Pégau medan man väntar på att den ska mogna, så har nedanstående lilla bekanting just lyckats kvalificera sig för att säljas i ett hyggligt antal systembutiker framöver. Kan beställas här så länge:
http://www.systembolaget.se/79121
Korrigering.
Värst är om ett vin hyllas så enormt och man själv upptäcker för sent att man missat något.
Snacka om att ni lyckas skapa sug och nyfikenhet.
Les Cailloux finns redan på hyllan på Regeringsgatan. Fast det är 2011, tiorna är väl kanske slut..
Jag vill bara informera om att över hälften av Les Cailloux-vinerna som finns på Systembolagets hyllor är årgång 2010. Men årgång 2011 är inte fel den hellre. //BraVin (importören)
FV,
Hur ser ni på 2011? Köpte en låda från Franska Vinlistan och testade en för någon vecka sedan. Blev besviken då doft och smak inte riktigt var vad jag trodde. Lavendel doften var väldigt påtaglig. Inte klädsamt. Smakmässigt var det inte ok heller. Kan inte peka på nåt speciellt. Har ni provat den? Har du några teorier?
Vi har varken testat eller handlat 2011 Pegau. Vill man ha dem så säljs de väldigt förmånligt både här och var, till exempel hos Gute Weine Lobenberg.
Årgången betraktas väl inte som en av de bästa, men det finns såklart de som har gjort gott vin ändå. Pégau lyckades ju bra med sin 2008 också, så visst borde man testa.
Gillar man inte lavendel så får nog Châteauneuf betraktas som ett högriskområde ;)
Skicka en kommentar