söndag, september 18, 2011

Franz Künstler: Erstes Gewächs 2009


Tyska nollnior gör inte ont någonstans, och eftersom vi tackade ja till att få Nigabs sortimentsprovning hembudad har vi haft möjlighet att följa Künstlers Erste Gewächse under en utdragen period om tolv dagar - i motsats till ett par minuter på stående fot. Det var väldigt intressant och lärorikt, eftersom vinerna först inte alls visade upp sina bästa sidor. Då det osade rätt mycket svavel i början, får man anta att Gunter Künstler pytsat i rejäla doser konserveringsmedel, och det har faktiskt visat sig vara komplett omöjligt att ha ihjäl de här vinerna med luft! Tvärtom - de var som bäst efter den långa kontakten med syre.

Som föråkare kör vi Künstlers klassiker Stielweg Alte Reben trocken som i exportversion heter Stielweg Old Vines dry. En lite fånig anpassning tycker vi - tyska viner ska helst prata tyska.

2009 Hochheimer Stielweg Riesling Old Vines öppnar med kemilåda och stickande svavel som bara måste få vädras bort. Efter tillräckligt lång luftning har vinet en rakt av stenig näsa med kalkgrusdamm och antydan till krutrök. Fruktaromerna är återhållsamma, lätt parfymerade, mest ananas. Smaken är stram, stenig och fokuserad med bra bredd och kraft från mitten ut i slutet. Ett imponerande vin i deffad och slank kropp, minst fruktigt och minst fylligt i sällskapet. Lagras tre-tio år. (89)

2009 Kostheim Weiss Erd EG har liksom förra vinet inledningsvis lite stickande svavel som försvinner med lång luftning. Det är en betydligt fruktigare doft med melon, passion och mogna persikor. Dessutom en aning av honung och mandelmassa. Smaken är klart sötare än föregående med gott om charm. Balansen är vänlig, med infattad syra, låg bitterhet och korgvis med frukt som först är knuten men öppnar upp helt efter några dygn. Ett generöst vin med behagfull restsötma som faktiskt tycks ligga en bit över gränsen för EG (9 gram). God längd = uppenbar potential. (90)

2009 Hochheim Kirchenstück EG har återhållsammare och mer mineralisk doft med en hel del grusdamm och en dutt lera. Det finns kemilåda och svavel även här, som förvinner efter längre luftning. Aromerna bjuder efter lång luftning på en diskret tropisk fruktkorg av mango, passion, persika och ananas. Underordnade noter av kryddor och persilja. Smaken är torrare och friskare än Weiss Erd, med tydligare struktur och rejäl persistens. Mer återhållsamt och mineralbetonat än Hölle. Ett elegant vin som behöver lång tid. (91)

2009 Hochheim Hölle EG är inledningsvis knuten, allra mest outvecklad av nollniorna. Rikare och mer mättad än Kirchenstuck, samtidigt elegantare med betoning på vit persika och exotiska blommor (hyacint?) samt en aning av mandelmassa och nötter. Smaken är rik, fyllig och extremt harmonisk efter den långa luftningen. Syran är frisk och perfekt infattad i frukten som är snudd på fet med uppenbart hög mognadsgrad. Munkänslan är tät och raffinerat silkig. Rejäl längd på eftersmaken med komplexa tropiska toner i slutet. Absolut inte tungt. Största vinet och störst potential. (92)

Generellt var det inga som helst problem med hög alkohol, klumpighet eller bitterhet. Det var verkligen överraskande att vinerna vann så mycket på den långa syresättningen - ett par-tre poäng om vi ska använda den typen av måttstock, men framförallt i fråga om njutbarhet. Kul att stämma av med David Schildknecht efteråt - vi har inte alls gjort samma inbördes ranking av vinerna. Vår slutsats är att pris och kvalitet följs åt med Hölle som det största, mest lustfyllda och fascinerande vinet.

2009 Hochheimer Stielweg Old Vines, 169 kr, SB 1/8
2009 Kostheim Weiss Erd Erstes Gewächs, 259 kr, PI
2009 Hochheimer Kirchenstück Erstes Gewächs, 339 kr, PI
2009 Hochheimer Hölle Erstes Gewächs, 339 kr, PI

Varuprover från Nigab.

2 kommentarer:

Gôut sa...

På tal om "fånig anpassning"; jag kollade på 2002:an av Stielweg Alte Reben trocken och såg att alkoholhalten är 12,5%, jämfört med 13,5% i 2009.
Att vingården dessutom har blivit tio år äldre på bara sju år har jag större överseende med.

Finare Vinare sa...

Ser man på, i Hochheim går det undan! Men man måste ändå säga att nollniorna bär sin alkohol med stil, de är varken tunga, klumpiga eller alkoholbittra. "Contains Sulfites" hade dock gärna fått stå med riktigt stor stil på baksidesetiketten. Förmodligen bidrog det starkt till vinernas konstiga/dåliga uppvisning i början.

Kan de inte börja skriva ut mätvärden för SO2 så man vet hur det ligger till?